Eller hur? Andra värmländska tävlingshelgen, och trevligt och soligt väder igen, och nu när vi har kommit hem (och målar naturpassstolpar) har solen försvunnit, och det har börjat blåsa otäckt.

Det är alltid något speciellt att springa på en alldeles nyritad karta som på Mölnbackaträffen idag. Man kan tänka: ”Yes! Jag är den förste i världen som gör den här bommen!” Och det blev en riktig stor vägvalsmiss för min del. Jag blev stressad av att Jonas Uller dök upp bakom mig vid beståndsgränsen mellan fjärde och femte kontrollen (”Va? Hur kan han vara här redan?”), hängde med honom in till femte, sedan drog han lite åt vänster in i ett grönområde, och jag drog lite åt höger in i samma grönområde, siktandes mot ett hyggeshörn på andra sidan. Jag var så stressad då att jag aldrig såg det självklara vägvalet att springa 100m ut mot den stora vägen, längs den, och sedan 250m in till kontrollen igen med bra sista säkra och allt. Istället kämpade jag mig fram många minuter genom grönområdet med gallringsris överallt, brant uppför. Doh. (Jonas berättade efteråt att han avbröt kampen mot grönområdet efter ungefär halva sträckan och gick ut mot vägen då.) Trött som jag var efter den passagen gjorde jag sedan en kontrolltagningsmiss som kostade kanske 30 sekunder (och två kontroller senare ytterligare en av ungefär samma dignitet). Winsplits säger att jag förlorade 3:50 på den sträckan, men det kändes som mycket mera, och så kostade det såklart mycket ork.

Annars gick det bra, inga problem med någon av de andra kontrollerna och där det var löpvänligt kändes det också som om jag hade hyfsad fart. Men jag förlorade mot Peter Carlberg i Kils OK med 42 sekunder, det kändes ju lite surt. Och såklart ska han blogga om det direkt efteråt 🙂

Jan var ensam i H18, men tiden berättar om bra fart i skogen, Tim hade ont i magen men kämpade på ändå, och Tanja bommade ingenting för en gångs skull. Min arbetskamrat Benoit sprang H21, bara för tredje gången, och för första gången kom han runt, så det blir rankingpoäng för honom för första gången. Ett parallelfel som kostade honom 15 minuter hade han, annars inga problem. Och det var några andra och tredjeplatser för några vikingar till, bland annat kom min före detta frisör Leif på en andraplats i H70.

Det hela var en liten, men mycket trevlig tävling, arrangerad av två av de minsta klubbarna i Värmland, Mölnbacka AIS (som jag dittills inte ens visste fanns) och SK Örnen från Molkom. Jag har nog aldrig varit i Mölnbacka överhuvudtaget, en riktigt söt liten by, med arenan vid deras bygdegård mitt i byn, sådant gillar jag.

Tidigare under veckan hade vi ungdomsuppstart, och mer än 60 stycken (föräldrar inräknade) kom till klubbstugan, mycket glädjande! Vi får hoppas att de kommer tillbaka, och att kanske en och annan kan tänka sig att tävla så småningom. Nybörjarna och de yngsta sprang en lätt bana på Manakartan (med godisskatt gömd vid en kontroll!), medan de lite äldre gick ut på en tuff brunbildsövning. Tanja och Tim sprang den tillsammans, och när de inte hade kommit tillbaka efter mer än två timmar fick vi vara Missing People och gav oss ut för att leta, men hittade de snabbt. Tim hade ramlat och slagit sig, och de var ju allmänt svårt, så det hade bara tagit mycket tid. Och i tisdags var det träning hemma hos oss, vi hade hängt ut kontrollerna helgen innan, för jag var ju inte ens hemma (på jobbkrisresa i Skottland). Men Tanja och Tim skötte träningen med den äran!

Nu är det bara några få dagar, sedan kommer redan nästa tävling, på Majdagen ordnar OK Tyr den traditionella Tyrpropagandan, även den på en alldeles nyritad karta! Musiken i all ära, men jag för min del tillbringar hellre Majdagen på en orienteringstävling än att förflytta mig tillbaka till 1800-talet…