Så var det dags för första stora bommen. Och då menar jag inte eliten, de har ju redan bommat en hel del. Jag lyckades med den helt själv. Väl vid tian la jag kompassen längs med sträcket från elvan till tolvan och sprang på, jag tänkte att springa tills jag såg den ljusgröna stora sänkan till vänster. Men den kom aldrig, istället såg jag en stor väg framför mig. ”Men här finns väl ingen väg”, tänkte jag, att det tog en stund, och en blick på kodsiffrorna på angivelsen, innan jag förstod vad som hade hänt. Det enda som fanns då var att springa ut till vägen, sedan den andra stora vägen uppför backen och upp mellan höjderna.

De första åtta kontrollerna hade gått mycket bra, inga orienteringsmissar alls. (Däremot tog det mig bra länge att ta mig genom grönområdet NV om trean.) Jag hade min privat fight med en ryss från Severka Šumperk tills han tog ett annat vägval till åttan och jag inte såg honom mera.

Redan vid inläsningen hade jag kommit fram till att nian var banans svåraste kontroll. Ett ganska diffust område, ingen uppfångare i närheten och ingen bra sista säkra. Så ut från åttan tog jag det mycket långsamt med noggrann kompassgång, läste på det lilla som fanns, fick stora sänkan ungefär halvvägs på sträckan, sedan även den lilla gropen och stigslutet samt läste även av där stigen passerade sänkan. Sedan måste jag ha vänt om för tidigt på sadeln mellan sänkorna, antagligen för att det snurrade redan en massa folk där. Jan valde istället att springa vägen västerut till vägförgreningen och sedan längs med beståndsgränsen. Jag missade sedan även kontrolltagningen till tian lite grann när kontrollen satt mycket högre upp i sänkan än jag trodde (det stod även så på angivelsen om jag hade tagit mig tid att läsa den).

Dock fick jag den svåra avslutningen 12-15 till bra, läste på det mesta längs vägen och spikade de fyra sista kontrollerna.

Dock var ju detta bara uppvärmningen, huvudnumret började någon timme senare i, för en gångs skull, stekande sol – VM-stafetten. Jag har alltid tyckt att stafett är det roligaste att titta på (i längdskidor, skidskytte och orientering, annan idrott tittar jag bara ytterst sällan på), så jag såg mycket fram emot den här eftermiddagen. Och det blev ju lyckat. Herrarnas brons där Thierry G uppträdde en gång till (och blev slagen på sin sträcka av en viss Gustav Bergman), och sedan damernas uppvisning. En stark insats av Emma Johansson, sedan blev vi lite roliga för att det såg ut att gå lite väl långsamt för Helena Jansson, men sedan på andra hälften drog hon ju iväg, och Tove kunde defilera hem det hela och till och med unna sig några småbommar. Mycket roligt dessutom att det gick så bra för Estlands herrlag och Lettlands damlag, det höjde stämningen i arenan. Jag hade ju verkligen unnat Estland en medalj, men de var aldrig ens nära, även om fjärdeplatsen låter som en near miss.

Vi följde dessutom (och hejade på) de tyska lagen lite extra. Herrarna upprepade sin 18:e plats från Strömstad, det är väl ungefär vad man kan förvänta sig. Damerna hade en junior på första sträckan (man kan väl förmoda att Arntraut Götsch avstod efter sina två misslyckade lopp på lång- och medeldistansen) som hade det tufft, sedan tog de andra tjejerna in placering efter placering, men till slut blev det en 18:e plats även där, och således mycket sämre än niondeplatsen från Strömstad (då Tyskland låg före Sverige efter två sträckor…)

Väl tillbaka i Tartu gick vi en sista gång ner till gamla stan för att äta en adjöcrêpe och en adjöglass. Tartu är en mycket trevlig stad, jag kommer gärna tillbaka hit någon gång.