Bara ca 17 timmar innan vi ska på väg till O-Ringen 2018 tar jag mig äntligen tid att skriva ner några rader om mina upplevelser med O-Ringen 2017, det året då vi i Värmland arrangerade, och då jag la ner, som så många andra, många många timmar på att göra det så bra som möjligt för våra besökare.

För att rekapitulera så blev jag tillfrågat redan på Värmlandsserien 2016 om jag ville arbeta i den nya ”Upplevelsegruppen”, en grupp vars uppgift det var ifrån början att hitta på allt möjligt som gör en O-Ringenvecka till en helsemester – mat, aktiviteter, cykeluthyrning etc. Jag hade jobbat med detta ett tag, men under tiden uppdagades det allt fler uppgifter som lades på vår grupp, bl.a. Bagheeralabyrinten. Och den blev jag då tävlingsledare för, en uppgift som jag hade ingen aning om vad den innehöll – och det fanns inget nerskrivet heller. Tyvärr var jag så sysselsatt med Värmlandsmontern i Sälen att jag aldrig hann titta då. Men så småningom lyckades jag reda ut det en efter en. Och sedan började arbetet, ragga funktionärer, ragga material, lägga banorna, tryckuppdrag, marknadsföring etc.

Det som förbryllade mig länge var hur vi skulle sköta tävlingsadministrationen. Det fanns ingen mjukvara att tillgå, så till slut hoppade Jan in och skrev en egen, som också visade sig vara mycket välfungerande. Två dagar innan kände vi någorlunda att vi var förberedda, även om jag fortfarande saknade många funktionärstimmar. (Och så skulle det förbli, det blev att laga och lappa hela veckan.)

Timmarna vid labyrinten på eftermiddagarna var mycket intensiva, men det var helt klart värt det, ungdomarna var så ivriga, det var bra stämning, och ”beställaren” Per Forsberg var nöjd. Och sedan på kvällarna, långt in på småtimmarna, och på morgnarna, hjälpte jag med på miniknatet där Tanja var mycket aktiv – eller på nummerlappsutdelningen, i deltagarcentret, på arenorna – överallt där det behövdes folk. Sällan har jag varit så trött som den här veckan. 4-5 timmars sömn varje natt, och sedan maxfart dag efter dag är inte så lätt att orka med i min ålder.

Så – var det hela värt det? Rent ekonomiskt, absolut inte. Tyvärr visar den ”poängbaserade” redovisningen inte hur mycket min klubb har fått per arbetat timme (antagligen en medveten effekt), men om jag har räknat rätt sa ligger det på ungefär 33 kr i timmen. (Ungdomar som rensar ogräs i kommunens rabatter får 45 kr/h.) Hade jag jobbat övertid lika mycket, skattat av övertidsersättningen med 55% marginalskatt, så hade klubben fått kr 123 i timmen, dvs nästan fyra gånger så mycket. Självklart är det en annan uträkning för t.ex. ungdomar och pensionärer, men ändå. Sedan får man ju också räkna att man betalar tillbaka ideellt för alla tävlingar man själv har sprungit.

En mycket stor behållning för min del däremot var att få jobba med många orienterare i Värmland som jag visserligen kände sedan tidigare, men nu känner mycket mer ingående. Arbetsmötena i Upplevelsegruppen var genomgående väldigt trevliga, och alla har visat sig vara hjälpsamma, vi (och då menar jag inte bara Upplevelsegruppen, men hela O-Ringen Värmland) har verkligen dragit åt samma håll. Många har visat sig ha en mycket hög arbetskapacitet när det väl gäller (och några få en mindre än förväntat). Det är alltid roligt att jobba med folk som kör lika hårt som man själv, både på jobbet och som ideell funktionär. I min funktion behövde jag en hel del stöd från Bygggruppen och Sportidentgruppen, och båda grupperna gjorde verkligen sitt yttersta för att hjälpa oss (jag vet inte om Sportidentgruppen egentligen sov någonsin, men det gjorde inte vår familj speciellt mycket heller). Och säkert också alla andra grupper, de som jag inte haft så mycket kontakt med, man ser ju ändå bara sitt eget lilla område.

En ganska negativ punkt för mig var samarbetet med centralorganisationen. Det gick bra med några, speciellt Per Forsberg är precis så som han verkar i högtalarna – mycket krävande men också oerhört kunnig, kompetent, och kör full fart hela tiden. Men också mindre bra med några andra. En massa avtal ingångna på centralnivå som vi aldrig riktigt fick kännedom om gjorde det svårt att jobba med upplevelserna, och det absoluta lågvattenmärket var när centralorganisationen ”konfiskerade” (ett eufemistiskt uttryck för ”stöld”) sponsorpengarna som ungdomarna som jobbade med det (mycket uppskattade) ungdomstältet hade värvat från en stor sponsor. Bara en intervention av en ”högt uppsatt pappa” (nej inte jag) fick O Ringen AB att lämna tillbaka pengarna till ungdomstältet dit de hörde hemma.

Ser jag på resultatfördelningen, så fick visserligen O Ringen AB -350 tkr (dvs fick skjuta till), men dess ägare, SOFT, fick ut 1769 tkr, och då undrar man ju lite grann vad de pengarna används till. Det finns ett kansli i Stockholm, visst, och Eventor utvecklas osv, men det är ändå stora pengar. Landslaget? Är det verkligen nödvändigt att vi motionärer betalar i så stor omfattning till landslaget? Visserligen glädjer jag mig åt Toves, Karolins och Gustavs framgångar på internationell nivå lika mycket som the next guy, men när jag väl stor vid starten till en orienteringstävling har jag lika kul oavsett om det finns ett landslag eller inte.

I fördelningsalgoritmen finns en komponent som heter NPS, det innebär att arrangörsklubbarna får eller inte får pengar beroende på hur nöjd deltagarna var. Och det tycker jag egentligen är mycket bra, jag är alltid för resultatlön eller prestationsbaserad lön. Men där finns just en delaspekt där Värmland fick mycket dåliga betyg – ”Valuta för pengarna”, och det kan jag bara hålla med om. Det har blivit ännu mycket dyrare att springa O-Ringen, och då hjälper det inte att Värmland får genomgående bra betyg annars. Och detta är en aspekt som vi inte alls kunde påverka. Jag kan bara hålla med om – värdet för pengarna var inte bra. Och det inte på grund av vår prestation, men på grund av de hutlösa avgifterna – se ovan.

En annan aspekt av mycket frustration var ”samarbetet” med Nordic Travel. Jag har aldrig förstått vad det skulle vara bra för. Det är så otroligt krångligt att anmäla sig nuförtiden, det går knappt att se vad man har bokat – och från funktionärssidan är IT-systemet inget annat än en fullständig katastrof. Jag har jobbat professionellt med IT i 28 år nu – och sådant skulle jag inte ens godkänna av en praktikant.

Jag kan bara konstatera en gång till –  för de pengarna det kostar att åka på O-Ringen kan jag tävla hela två veckor utomlands, med flygresa dit och allt (och bättre mat på arenorna). I år åker vi på O-Ringen, mycket pga att vi tycker om Höga Kusten. Men åker vi till Norrköping nästa år? Tveksamt…

Fotnot: Det här inlägget kan med fördel läsas tillsammans med mina reflektioner om O-Ringen 2015 i Borås (som annars var den bäst organiserade O-Ringen jag har varit på hittills).