Det har tagit ett tag, och under tiden har jag varit i både Tyskland och Finland, men nu hinner jag äntligen att skriva några rader om årets 10Mila.
Vi åkte dit med ungdomslaget med ett tyvärr lite decimerat ungdomslag på fredag eftermiddag, ställde upp tältet, hämtade ut nummerlapparna och han precis ta några kontroller på träningsbanorna innan det blev för mörkt. Tanken var mest att bekanta sig med terrängen och kartritningen. Sedan ett trevligt boende en natt i en privatbostad på Oxnö innan det var dags för själva tävlingsdagen. För våra ungdomar var det den första stora stafetten (andra om man räknar med 25manna), men den skötte sig med den äran. Redan då förstod vi dock hur tuff och svårorienterad terrängen skulle bli.
Så åkte några av ungdomarna hem, några i vuxenlaget anslöt så småningom, vi tittade på damstafetten då det bommades friskt (bl.a. av Tove som bommade nästsista, en sten 80m från en stigförgrening, och fullt synligt från en stor väg, vilket kostade henne två placeringar, man känner sig lite mindre otillräckligt själv då…). Allt eftersom ökade nervositeten (hos mig i alla fall), och 20:30 var det dags för Adrian att ge sig iväg.
Han var bra med till första radion och syntes tydligt på TV:n. Sedan blev det svårare, och han hamnade han i en klunga i vilken, som han sa, ingen visste vart de skulle. 2 timmar och 46 minuter tog det till slut, och då förstod vi hur svårt det egentligen skulle bli (och att vår tidsplan var lite väl optimistisk). Nu följde en Skattkärrslöpare på sträcka 2, som dock tyvärr skadade sig och fick limpa runt, så att det tog över 3 timmar. Kl 2:37, två och en halv timme efter planeringen, kunde Tim så äntligen bege sig av på sin tredje sträcka. Det finns ju inte många kvar på samma sträcka så att han fick springa själv hela tiden. Kl 4:45 var han tillbaka och intygade också om hur svårt det var.
Nu var det dags för Långa Natten, men natt var det inte riktigt länge, så att Stefan bytte till den lilla lampan innan han gav sig ut, med gott om gel i fickan, vilket behövdes, för det skulle ta 3,5 timmar innan han var tillbaka. Jag hade ifrån början räknat med att gå ut lite efter kl 5, men nu var klockan efter 8, det löparen före mig hade gått ut för en kort stund sedan, och det var tveksamt om han ens skulle hinna tillbaka innan växeln stängde. Jag gick in i fållan och värmde upp, men det blev allt mer uppenbart att även jag, på 6:e sträckan, skulle starta i omstarten, och så blev det också. Först släpptes tionde sträckan iväg på sin jättelånga bana, sedan kom alla vi andra, fast vi blev framflyttade till startvägen eftersom det hade blivit för mycket trängsel annars.
Det blev lite gruff på vägen till startpunkten ändå, men inget allvarligt. Jag var mentalt förberedd på en mycket lång första sträcka, men det visade sig att den var ganska kort och inte särskilt svårt (jag såg senare att sträcka 1+2 i ungdomskaveln hade samma två gafflingsalternativ till ettan som min). Jag hann även läsa in andra och tredje sträckan på vägen till startpunkten, de såg inte jättesvåra ut heller, och jag fick kontrollerna utan problem, även om det gick rätt långsamt på grund av den tunga klättringen och det delvis steniga underlaget. Fjärde var bara en kort positioneringssträcka, sedan kom en långsträcka. Jag hade satt som regel, ”glöm strecket, tänk löpbarhet” och sprang därför ganska lång runt, det gav mig dock en förhållandevis lätt ingång. Och så fortsatte jag att plocka kontroller en efter en, långsamt men säkert och metodiskt, och nästan hela tiden ganska ensam – det var nog inte många på sjätte sträckan i omstarten.Det fortsatte så till tionde kontrollen, då hade det gått ca en timme. Jag tänkte då först, ”det här går ju fint”, men sedan också, ”släpp inte fokus nu, fortsätt så”. Första hälften av 11:e sträckan var lätt, sedan skulle jag upp över ett höjdparti och till en sten där höjden flackade ur. Jag såg inget riktigt bra runt-alternativ och bestämde mig att klättra över berget. Det var ingen speciellt sofistikerad plan, och för att göra det svårare så fick jag för första gången kontakt med flera andra löpare när jag kom upp till höjden och lät mig dras med. Och då gick det som det gick. Jag snurrade runt ett tag, tåg omtag, men inte långt nog, snurrade runt mera, och bestämde mig till slut att springa hela vägen ner till körvägen och börja om därifrån. Dock kunde jag läsa in mig vid en bäckkrök innan och vände om, mycket långsamt, mycket noggrant, läste på varenda höjd och varenda brant och fick så stenen till slut. 13 minuter hade äventyret kostat, enligt Winsplits. Visserligen ingen fullständig katastrof, men ändå inte alls bra.
Jag tog några säkra vägval för att komma in a flytet igen, och fick alla utan problem, om man bortser från en mycket brant klättring uppför där jag fick hålla mig fast i de små tallarna för att inte tappa fotfästet. De sista kontrollerna gick utan problem, här var det också några andra löpare ibland, och när jag gick i mål hade två timmar, två minuter och 50 sekunder gått. Lite över mitt mål på två timmar, men ändå ganska okej för mina förhållanden. Hade jag inte haft den där försmädliga bommen till elvan hade jag varit supernöjd. Men även så blev det 17 spikade kontroller av 18 i mycket svår terräng.
Nu återstod det bara att byta om, packa ner allt och köra den långa vägen hem, kämpandes mot tröttheten. Och att drömma sig bort till Östra Göinge och 10Mila 2019.
Mitt liv på kartan 