En av de viktigaste anledningarna (som om ”det är VM i orientering” inte räckte…) till varför jag så gärna ville åka till Estland var att det var sista chansen att se Thierry Gueorgiou live. (Visserligen tänker han också att springa O-Ringen, men då kommer jag knappt att ha någon chans att se någonting.) Han skulle avsluta sin karriär med det, och satsa allt på ett lopp – medeldistansen. Så det var med förväntan vi åkte till Vitipalu en mil söder om Elva idag. Och som han uppfyllde det – han vann stort (med ca en halv minut, det är mycket, om än inte så löjligt mycket som Tove vann med idag), han gjorde inte minsta lilla krok av vad jag kunde se i GPS-trackingen, och det var liksom aldrig någon tvekan att han skulle vinna det här. Och då får man inte glömma att det inte direkt var några nybörjare som han tävlade emot, och de försökte också allt för att vinna. Grustaget (Ett grustag! Kände mig nästan som i Degerfors eller Karlskoga!) lyfte när han gick i mål, leendes och mitt utsträckt pekfinger. Så vinner en mästare. Det finns ingen annan som kommer att komma i hans närhet, inte den närmaste tiden i alla fall. Lundanes kanske, men ändå inte. Och sedan, på medalitseremoonia på Raekoja plats, var det torget framför rådhuset som lyfte när han hoppade uppför scenen. Tack för allt, Thierry!

Och så blev det ett guld till till Sverige. Tove tog inga fångar, ledde redan vid första radiokontrollen stort (precis som på långdistansen), det skulle egentligen räcka med en enda kontroll för henne att vinna. Två minuter före tvåan, fyra minuter före trean. Man undrar ju: Är hon så bra, eller är de andra så dåliga? Den frågan har jag ofta ställt mig på SM när hon har vunnit med hur många minuter som helst, men nu även på ett VM? Anledningen syntes ju tydligt, alla andra gjorde minst ett större fel, de flesta gjorde flera, bara Tove gick rätt hela tiden. Visserligen springer hon också snabbast, men det behövde hon knappast idag.

Det var trevligt att se hur glad Emily Kemp från Kanada blev över sin femte plats på medalitseremoonia. Hon såg helt klart gladast av alla på scenen ut, och var också den som fick mest jubel, tack vara hennes klubb Angelniemen Ankkuri som fanns på Raekoja plats med stor uppslutning.

Marianne Andersen, dagens silvermedaljör, har tydligen tagit många VM-medaljer tidigare, men det var för så pass länge sedan att det var före min egen tid som orienterare. Första gången jag hörde namnet var när hon ledde på första sträckan på damernas tiomila i vårås. Tydligen har hon varit skadat hela tiden. Respekt för den comebacken!

Att Helena Jansson kunde springa sig upp på podiet efter den kapitala bommen innan varvningen är anmärkningsvärt. Synd att hon hade en massiv bom på både långdistansen och medeldistansen, för annars har hon ju sprungit bra.

Jag börjar tröttna på hur man blir skinnad på pengar i samband med tävlingarna. €3 parkeringsavgift varje dag och €5 för tävlingskartorna per bana. Tröjorna €25. Visst, det är ingenting jämfört med O-Ringen, men väl med de flesta andra individuella tävlingarna.

Publiktävlingen hade vilodag idag, men vi hittade i alla fall en höghöjdsbana som Jan och Tim tillbringade drygt en och en halv timme i.

Av en slump såg vi igår att estniska posten har utgett ett frimärke med anledning av orienterings-VM. (Postnord, har ni hört skottet? Nej, det har ni givetvis inte. Skräll.) Det ville vi såklart ha, så vi sökte upp ett postkontor i Tartu där vi förvirrade hela tre postkassörskor (det var tydligen ingen vanlig förfrågning). Men vi fick frimärken, dessutom Förstadagsbrevet, och det visade sig att de, även det i skillnad till Postnord, hade en hel del spännande grejer för frimärkssamlare, inkluderad samtliga årsböcker sedan frigörelsen 1991. Så det blev en lite större nota en planerad (och nej, jag köpte inte samtliga årsböcker, då hade den blivit ännu mycket större, köpte 1991-1995 samt 2016).

Rysslands överdragskläder ser precis ut som på sovjettiden, bara att det står ”Russia” och inte ”CCCP” på dem. Är det retro, är det en slump, har jag inget viktigare att observera? Jag borde kanske gå och lägga mig. Imorgon medeldistans för vår del i Vitipalu, samt VM-stafetterna. (”Stafett” heter för övrigt ”teade” på estniska. Så, nu vet ni det också.)