Själva VM slutade ju redan igår, men vi hade en publiktävling kvar, även den i Vitipalu, den här gången med start och mål i grustaget. Vi fick tom springa över samma bron som eliten och hade samma sista kontroll som deras på stafetten.

Banan och terrängen var ganska lik gårdagens, förutom att det var många fler höjdmeter idag. Groparna var helt enkelt djupare. Ibland kunde man springa bäst på bottnen av groparna, och ibland gick det inte där alls, inte alltid lätt att se i kartbilden. 

Förutom en liten krok till tvåan där jag kom upp på höjden bakom var det stabil orientering rakt igenom (sexan, som egentligen såg lätt ut, var lurig, den låg så pass långt ner i gropen att den inte gick att se från gropens kant trots att skogen inte var så tät där). Jag chansade och sprang genom mossarna mellan 8:an och 9:an (hade funderat på att springa runt norrut), och lät sedan beståndsgränsen guidar mig in till tian. Allt utan problem, och så kom elvan, 60 meter från en stigkorsning, och ändå lyckades jag bomma ca 4 minuter på den. Helt otroligt. Flera gånger fick jag gå tillbaka till stigkorsningen innan jag fick den, tror nog att jag hamnade för långt söderut varje gång, men egentligen vet jag inte riktigt vad som hände. Resten av banan var sedan stabil igen, om man bortser från en 15 sekunderskrok till 14:e.

Det blev dryga 63 minuter, och det räckte till en 13:e plats av 35 startande. Hade jag inte bommat bort de fyra minuterna till elvan hade jag varit topp 10 vilket var mitt mål. Om och men, orienterings hjärta.

Så var det dags att säga adjö till Vitipalu, och även till Tartu, och vi gav oss iväg mot Tallinn, en bilresa på dryga två timmar, fast halvvägs hittade vi en mysig uteservering utan engelsk matsedel vilket alltid gör det lite mera spännande, men vi trodde att det var pannkook jäätisega var pannkakor med glass och det blev det också.

Och så kom vi till Tallinn, checkade in på hotellet, lämnade bilen på flygplatsen, tillbaks till hotellet och till fots till gamla stan. Jag hade varit i Tallinn ifjol som hastigast på en tjänsteresa och var väldigt tagen av denna vackra och trevliga stad. En gammal stadskärna som låter Stockholm och Visby ligga i lä, trevliga människor, många bra restauranger, god öl, god mat, god glass. Jag är ju generellt inte så förtjust i större städer (eller städer överhuvudtaget), men Tallinn verkar ha en mycket hög livskvalitet. Varför åkte vi egentligen inte på Veteran-VM här ifjol? Jag har ingen aning.

När jag var i Tallinn ifjol bodde jag på samma hotell som nu, annars inget speciellt mysigt ställe, men mycket bra läge alldeles utanför gamla stan. Då hade jag ett pyttelitet rum med ”utsikt” över en innergård, nu blev vi uppgraderade till en ”panoramasvit”, och medan jag skriver det här har jag följande vy:

Och det får avsluta rapporteringen från Orienterings-VM 2017 i Estland. Det kanske blir Lettland nästa år? Men först är det O-O-O-Ringen.