10Mila 2018

Det har tagit ett tag, och under tiden har jag varit i både Tyskland och Finland, men nu hinner jag äntligen att skriva några rader om årets 10Mila.

Vi åkte dit med ungdomslaget med ett tyvärr lite decimerat ungdomslag på fredag eftermiddag, ställde upp tältet, hämtade ut nummerlapparna och han precis ta några kontroller på träningsbanorna innan det blev för mörkt. Tanken var mest att bekanta sig med terrängen och kartritningen. Sedan ett trevligt boende en natt i en privatbostad på Oxnö innan det var dags för själva tävlingsdagen. För våra ungdomar var det den första stora stafetten (andra om man räknar med 25manna), men den skötte sig med den äran. Redan då förstod vi dock hur tuff och svårorienterad terrängen skulle bli.
Så åkte några av ungdomarna hem, några i vuxenlaget anslöt så småningom, vi tittade på damstafetten då det bommades friskt (bl.a. av Tove som bommade nästsista, en sten 80m från en stigförgrening, och fullt synligt från en stor väg, vilket kostade henne två placeringar, man känner sig lite mindre otillräckligt själv då…). Allt eftersom ökade nervositeten (hos mig i alla fall), och 20:30 var det dags för Adrian att ge sig iväg.
Han var bra med till första radion och syntes tydligt på TV:n. Sedan blev det svårare, och han hamnade han i en klunga i vilken, som han sa, ingen visste vart de skulle. 2 timmar och 46 minuter tog det till slut, och då förstod vi hur svårt det egentligen skulle bli (och att vår tidsplan var lite väl optimistisk). Nu följde en Skattkärrslöpare på sträcka 2, som dock tyvärr skadade sig och fick limpa runt, så att det tog över 3 timmar. Kl 2:37, två och en halv timme efter planeringen, kunde Tim så äntligen bege sig av på sin tredje sträcka. Det finns ju inte många kvar på samma sträcka så att han fick springa själv hela tiden. Kl 4:45 var han tillbaka och intygade också om hur svårt det var.
Nu var det dags för Långa Natten, men natt var det inte riktigt länge, så att Stefan bytte till den lilla lampan innan han gav sig ut, med gott om gel i fickan, vilket behövdes, för det skulle ta 3,5 timmar innan han var tillbaka. Jag hade ifrån början räknat med att gå ut lite efter kl 5, men nu var klockan efter 8, det löparen före mig hade gått ut för en kort stund sedan, och det var tveksamt om han ens skulle hinna tillbaka innan växeln stängde. Jag gick in i fållan och värmde upp, men det blev allt mer uppenbart att även jag, på 6:e sträckan, skulle starta i omstarten, och så blev det också. Först släpptes tionde sträckan iväg på sin jättelånga bana, sedan kom alla vi andra, fast vi blev framflyttade till startvägen eftersom det hade blivit för mycket trängsel annars.
photo_2018-05-09_22-41-57Det blev lite gruff på vägen till startpunkten ändå, men inget allvarligt. Jag var mentalt förberedd på en mycket lång första sträcka, men det visade sig att den var ganska kort och inte särskilt svårt (jag såg senare att sträcka 1+2 i ungdomskaveln hade samma två gafflingsalternativ till ettan som min). Jag hann även läsa in andra och tredje sträckan på vägen till startpunkten, de såg inte jättesvåra ut heller, och jag fick kontrollerna utan problem, även om det gick rätt långsamt på grund av den tunga klättringen och det delvis steniga underlaget. Fjärde var bara en kort positioneringssträcka, sedan kom en långsträcka. Jag hade satt som regel, ”glöm strecket, tänk löpbarhet” och sprang därför ganska lång runt, det gav mig dock en förhållandevis lätt ingång. Och så fortsatte jag att plocka kontroller en efter en, långsamt men säkert och metodiskt, och nästan hela tiden ganska ensam – det var nog inte många på sjätte sträckan i omstarten.
Det fortsatte så till tionde kontrollen, då hade det gått ca en timme. Jag tänkte då först, ”det här går ju fint”, men sedan också, ”släpp inte fokus nu, fortsätt så”. Första hälften av 11:e sträckan var lätt, sedan skulle jag upp över ett höjdparti och till en sten där höjden flackade ur. Jag såg inget riktigt bra runt-alternativ och bestämde mig att klättra över berget. Det var ingen speciellt sofistikerad plan, och för att göra det svårare så fick jag för första gången kontakt med flera andra löpare när jag kom upp till höjden och lät mig dras med. Och då gick det som det gick. Jag snurrade runt ett tag, tåg omtag, men inte långt nog, snurrade runt mera, och bestämde mig till slut att springa hela vägen ner till körvägen och börja om därifrån. Dock kunde jag läsa in mig vid en bäckkrök innan och vände om, mycket långsamt, mycket noggrant, läste på varenda höjd och varenda brant och fick så stenen till slut. 13 minuter hade äventyret kostat, enligt Winsplits. Visserligen ingen fullständig katastrof, men ändå inte alls bra.
Jag tog några säkra vägval för att komma in a flytet igen, och fick alla utan problem, om man bortser från en mycket brant klättring uppför där jag fick hålla mig fast i de små tallarna för att inte tappa fotfästet. De sista kontrollerna gick utan problem, här var det också några andra löpare ibland, och när jag gick i mål hade två timmar, två minuter och 50 sekunder gått. Lite över mitt mål på två timmar, men ändå ganska okej för mina förhållanden. Hade jag inte haft den där försmädliga bommen till elvan hade jag varit supernöjd. Men även så blev det 17 spikade kontroller av 18 i mycket svår terräng.
Nu återstod det bara att byta om, packa ner allt och köra den långa vägen hem, kämpandes mot tröttheten. Och att drömma sig bort till Östra Göinge och 10Mila 2019.
Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 8 – Adjö till Vitipalu och Tartu, en större bom till och en förnyad kärlekshistoria

Själva VM slutade ju redan igår, men vi hade en publiktävling kvar, även den i Vitipalu, den här gången med start och mål i grustaget. Vi fick tom springa över samma bron som eliten och hade samma sista kontroll som deras på stafetten.

Banan och terrängen var ganska lik gårdagens, förutom att det var många fler höjdmeter idag. Groparna var helt enkelt djupare. Ibland kunde man springa bäst på bottnen av groparna, och ibland gick det inte där alls, inte alltid lätt att se i kartbilden. 20170708_222211.jpg

Förutom en liten krok till tvåan där jag kom upp på höjden bakom var det stabil orientering rakt igenom (sexan, som egentligen såg lätt ut, var lurig, den låg så pass långt ner i gropen att den inte gick att se från gropens kant trots att skogen inte var så tät där). Jag chansade och sprang genom mossarna mellan 8:an och 9:an (hade funderat på att springa runt norrut), och lät sedan beståndsgränsen guidar mig in till tian. Allt utan problem, och så kom elvan, 60 meter från en stigkorsning, och ändå lyckades jag bomma ca 4 minuter på den. Helt otroligt. Flera gånger fick jag gå tillbaka till stigkorsningen innan jag fick den, tror nog att jag hamnade för långt söderut varje gång, men egentligen vet jag inte riktigt vad som hände. Resten av banan var sedan stabil igen, om man bortser från en 15 sekunderskrok till 14:e.

Det blev dryga 63 minuter, och det räckte till en 13:e plats av 35 startande. Hade jag inte bommat bort de fyra minuterna till elvan hade jag varit topp 10 vilket var mitt mål. Om och men, orienterings hjärta.

Så var det dags att säga adjö till Vitipalu, och även till Tartu, och vi gav oss iväg mot Tallinn, en bilresa på dryga två timmar, fast halvvägs hittade vi en mysig uteservering utan engelsk matsedel vilket alltid gör det lite mera spännande, men vi trodde att det var pannkook jäätisega var pannkakor med glass och det blev det också.

IMG_20170708_155615.jpg

Och så kom vi till Tallinn, checkade in på hotellet, lämnade bilen på flygplatsen, tillbaks till hotellet och till fots till gamla stan. Jag hade varit i Tallinn ifjol som hastigast på en tjänsteresa och var väldigt tagen av denna vackra och trevliga stad. En gammal stadskärna som låter Stockholm och Visby ligga i lä, trevliga människor, många bra restauranger, god öl, god mat, god glass. Jag är ju generellt inte så förtjust i större städer (eller städer överhuvudtaget), men Tallinn verkar ha en mycket hög livskvalitet. Varför åkte vi egentligen inte på Veteran-VM här ifjol? Jag har ingen aning.

När jag var i Tallinn ifjol bodde jag på samma hotell som nu, annars inget speciellt mysigt ställe, men mycket bra läge alldeles utanför gamla stan. Då hade jag ett pyttelitet rum med ”utsikt” över en innergård, nu blev vi uppgraderade till en ”panoramasvit”, och medan jag skriver det här har jag följande vy:

IMG_20170708_181801_836.jpg

Och det får avsluta rapporteringen från Orienterings-VM 2017 i Estland. Det kanske blir Lettland nästa år? Men först är det O-O-O-Ringen.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 7 – Dagen där första stora bommen kom

Så var det dags för första stora bommen. Och då menar jag inte eliten, de har ju redan bommat en hel del. Jag lyckades med den helt själv. Väl vid tian la jag kompassen längs med sträcket från elvan till tolvan och sprang på, jag tänkte att springa tills jag såg den ljusgröna stora sänkan till vänster. Men den kom aldrig, istället såg jag en stor väg framför mig. ”Men här finns väl ingen väg”, tänkte jag, att det tog en stund, och en blick på kodsiffrorna på angivelsen, innan jag förstod vad som hade hänt. Det enda som fanns då var att springa ut till vägen, sedan den andra stora vägen uppför backen och upp mellan höjderna.

De första åtta kontrollerna hade gått mycket bra, inga orienteringsmissar alls. (Däremot tog det mig bra länge att ta mig genom grönområdet NV om trean.) Jag hade min privat fight med en ryss från Severka Šumperk tills han tog ett annat vägval till åttan och jag inte såg honom mera.

Redan vid inläsningen hade jag kommit fram till att nian var banans svåraste kontroll. Ett ganska diffust område, ingen uppfångare i närheten och ingen bra sista säkra. Så ut från åttan tog jag det mycket långsamt med noggrann kompassgång, läste på det lilla som fanns, fick stora sänkan ungefär halvvägs på sträckan, sedan även den lilla gropen och stigslutet samt läste även av där stigen passerade sänkan. Sedan måste jag ha vänt om för tidigt på sadeln mellan sänkorna, antagligen för att det snurrade redan en massa folk där. Jan valde istället att springa vägen västerut till vägförgreningen och sedan längs med beståndsgränsen. Jag missade sedan även kontrolltagningen till tian lite grann när kontrollen satt mycket högre upp i sänkan än jag trodde (det stod även så på angivelsen om jag hade tagit mig tid att läsa den).

Dock fick jag den svåra avslutningen 12-15 till bra, läste på det mesta längs vägen och spikade de fyra sista kontrollerna.

IMG_20170707_201324_101.jpg

Dock var ju detta bara uppvärmningen, huvudnumret började någon timme senare i, för en gångs skull, stekande sol – VM-stafetten. Jag har alltid tyckt att stafett är det roligaste att titta på (i längdskidor, skidskytte och orientering, annan idrott tittar jag bara ytterst sällan på), så jag såg mycket fram emot den här eftermiddagen. Och det blev ju lyckat. Herrarnas brons där Thierry G uppträdde en gång till (och blev slagen på sin sträcka av en viss Gustav Bergman), och sedan damernas uppvisning. En stark insats av Emma Johansson, sedan blev vi lite roliga för att det såg ut att gå lite väl långsamt för Helena Jansson, men sedan på andra hälften drog hon ju iväg, och Tove kunde defilera hem det hela och till och med unna sig några småbommar. Mycket roligt dessutom att det gick så bra för Estlands herrlag och Lettlands damlag, det höjde stämningen i arenan. Jag hade ju verkligen unnat Estland en medalj, men de var aldrig ens nära, även om fjärdeplatsen låter som en near miss.

Vi följde dessutom (och hejade på) de tyska lagen lite extra. Herrarna upprepade sin 18:e plats från Strömstad, det är väl ungefär vad man kan förvänta sig. Damerna hade en junior på första sträckan (man kan väl förmoda att Arntraut Götsch avstod efter sina två misslyckade lopp på lång- och medeldistansen) som hade det tufft, sedan tog de andra tjejerna in placering efter placering, men till slut blev det en 18:e plats även där, och således mycket sämre än niondeplatsen från Strömstad (då Tyskland låg före Sverige efter två sträckor…)

Väl tillbaka i Tartu gick vi en sista gång ner till gamla stan för att äta en adjöcrêpe och en adjöglass. Tartu är en mycket trevlig stad, jag kommer gärna tillbaka hit någon gång.

IMG_20170707_201626.jpg

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 6 – När Mästaren tog farväl

En av de viktigaste anledningarna (som om ”det är VM i orientering” inte räckte…) till varför jag så gärna ville åka till Estland var att det var sista chansen att se Thierry Gueorgiou live. (Visserligen tänker han också att springa O-Ringen, men då kommer jag knappt att ha någon chans att se någonting.) Han skulle avsluta sin karriär med det, och satsa allt på ett lopp – medeldistansen. Så det var med förväntan vi åkte till Vitipalu en mil söder om Elva idag. Och som han uppfyllde det – han vann stort (med ca en halv minut, det är mycket, om än inte så löjligt mycket som Tove vann med idag), han gjorde inte minsta lilla krok av vad jag kunde se i GPS-trackingen, och det var liksom aldrig någon tvekan att han skulle vinna det här. Och då får man inte glömma att det inte direkt var några nybörjare som han tävlade emot, och de försökte också allt för att vinna. Grustaget (Ett grustag! Kände mig nästan som i Degerfors eller Karlskoga!) lyfte när han gick i mål, leendes och mitt utsträckt pekfinger. Så vinner en mästare. Det finns ingen annan som kommer att komma i hans närhet, inte den närmaste tiden i alla fall. Lundanes kanske, men ändå inte. Och sedan, på medalitseremoonia på Raekoja plats, var det torget framför rådhuset som lyfte när han hoppade uppför scenen. Tack för allt, Thierry!

Och så blev det ett guld till till Sverige. Tove tog inga fångar, ledde redan vid första radiokontrollen stort (precis som på långdistansen), det skulle egentligen räcka med en enda kontroll för henne att vinna. Två minuter före tvåan, fyra minuter före trean. Man undrar ju: Är hon så bra, eller är de andra så dåliga? Den frågan har jag ofta ställt mig på SM när hon har vunnit med hur många minuter som helst, men nu även på ett VM? Anledningen syntes ju tydligt, alla andra gjorde minst ett större fel, de flesta gjorde flera, bara Tove gick rätt hela tiden. Visserligen springer hon också snabbast, men det behövde hon knappast idag.

Det var trevligt att se hur glad Emily Kemp från Kanada blev över sin femte plats på medalitseremoonia. Hon såg helt klart gladast av alla på scenen ut, och var också den som fick mest jubel, tack vara hennes klubb Angelniemen Ankkuri som fanns på Raekoja plats med stor uppslutning.

20170706_194006.jpg

Marianne Andersen, dagens silvermedaljör, har tydligen tagit många VM-medaljer tidigare, men det var för så pass länge sedan att det var före min egen tid som orienterare. Första gången jag hörde namnet var när hon ledde på första sträckan på damernas tiomila i vårås. Tydligen har hon varit skadat hela tiden. Respekt för den comebacken!

Att Helena Jansson kunde springa sig upp på podiet efter den kapitala bommen innan varvningen är anmärkningsvärt. Synd att hon hade en massiv bom på både långdistansen och medeldistansen, för annars har hon ju sprungit bra.

Jag börjar tröttna på hur man blir skinnad på pengar i samband med tävlingarna. €3 parkeringsavgift varje dag och €5 för tävlingskartorna per bana. Tröjorna €25. Visst, det är ingenting jämfört med O-Ringen, men väl med de flesta andra individuella tävlingarna.

Publiktävlingen hade vilodag idag, men vi hittade i alla fall en höghöjdsbana som Jan och Tim tillbringade drygt en och en halv timme i.

Av en slump såg vi igår att estniska posten har utgett ett frimärke med anledning av orienterings-VM. (Postnord, har ni hört skottet? Nej, det har ni givetvis inte. Skräll.) Det ville vi såklart ha, så vi sökte upp ett postkontor i Tartu där vi förvirrade hela tre postkassörskor (det var tydligen ingen vanlig förfrågning). Men vi fick frimärken, dessutom Förstadagsbrevet, och det visade sig att de, även det i skillnad till Postnord, hade en hel del spännande grejer för frimärkssamlare, inkluderad samtliga årsböcker sedan frigörelsen 1991. Så det blev en lite större nota en planerad (och nej, jag köpte inte samtliga årsböcker, då hade den blivit ännu mycket större, köpte 1991-1995 samt 2016).

Rysslands överdragskläder ser precis ut som på sovjettiden, bara att det står ”Russia” och inte ”CCCP” på dem. Är det retro, är det en slump, har jag inget viktigare att observera? Jag borde kanske gå och lägga mig. Imorgon medeldistans för vår del i Vitipalu, samt VM-stafetterna. (”Stafett” heter för övrigt ”teade” på estniska. Så, nu vet ni det också.)

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 5 – Kan man egentligen känna aggression mot en skog?

Idag var det inte några VM-tävlingar, men väl den fjärde etappen i Estonian Orienteering Week, på samma tävlingsområde som det som VM-löparna sprang långdistansen i igår.

Det var duggregn när vi kom till Rõuge, så vi såg till att komma till starten så fort vi kunde (fast som igår glömde jag min kupong som man byter mot kartan vid starten och fick vända om efter halva vägen…). Jag bestämde mig för en vänsterbåge till ettan för att slippa den största blötan men kom alldeles för långt tillbaka mot vägen så att jag hamnade i en ännu större mosse – och sedan på den spikraka drivningsvägen uppför berget. Väl halvvägs uppe var det dock torrt och hyfsat fint. Där fick jag förresten hjälpa en stackars H14 som var långt långt ifrån sin bana… Jag kom till bäckravinen bakom dammen som såg svårforcerad, men undrade om det inte var spångat just där bäcken lämnar dammen, och det var det, någon sorts gammal kraftverksruin som inte raserades helt när jag sprang över den. Inga problem med kontrolltagningen och inte till tvåan heller. Till trean höll jag höjd så mycket det gick, det var delvis mycket fin skog där. Här missade jag dock kontrolltagningen. Jag såg en långsmal gul mosse och bakom den en långsmal höjd – allt såg rätt ut, bortsett från att det inte fanns någon kontroll där. Det var hela fem andra som också stod där och såg förvånade ut. Jag kände dock på mig att jag hade kommit lite för långt åt höger och inte sprungit långt nog sedan bäckravinen innan, och mycket riktigt hittade jag sedan kontrollen ca 70m längre mot nordöst. Där såg det dock inte alls som på kartan ut – inte första gången här där jag inte är överens med kartritaren.

Så var det dags för Ravinen med stort R. Jag höll mig ovanför den lilla bäcken (även den i en mycket brant ravin) och tog mig så bra ner. Sedan höll jag rakt västerut genom den öppna mossen. Den var ytterst blött, och vad kartan inte visar är att det fanns hela fyra vattendrag i den, av vilka två var så djupa att jag hade vattnet till halsen, och det var inte särskilt varmt.

Till slut kom jag dock på torran land, vred ur vattnet ur tröjan och klättrade långsamt de sju höjdkurvorna uppför. Totalt tog ravinpassagen mig ungefär 15 minuter. Väl där uppe tog jag dock fyran och sedan direkt även femman utan problem – mellan fyran och femman var det för en gångs skull inte alls så vresig som det ser ut på kartan. Stod på näsan mot sexan, men fick den bra, och även sjuan. Här hamnade jag en stund i ett bra tåg, dock bommade vi tillsammans åttan, för min del var jag fullt sysselsatt med att leta efter bra stråk att jag inte märkte att jag redan hade nådd kontrollen. På hygget mellan åttan och nian stod jag på näsan en gång till, hittade den utan problem, dock var det mycket brant och lerigt vid nian, svårt att ta kontrollen även ner man såg den, och sedan precis samma problem vid tian. Jag vände sedan uppåt och försökte korsa ravinen ganska långt österut, och lyckades bra med det. Sedan mycket löpning, elvan och tolvan var lätta, men även där mycket leriga, och så var det den tunga backen som även eliten hade fått kämpa sig uppför kvar. Dryga 69 minuter till slut, på 4,6 km banlängd. Inte lika placering som tidigare, 16 av 46 startande, men i alla fall på övre halvan. Jan (12:e på samma bana) och Tim bommade väldigt mycket idag.

20170705_134717

Eftersom det var mycket tid kvar på dagen bestämde vi oss för att åka till Lettland för att se om det inte fanns någon glass där. Och vi hittade bra glass, i ett trevlig café vid sjön i Aluksne. Och ett 1300-tals borg hittade vi där också. Efter en promenad runt omkring den åkte vi tillbaka norrut, via Valga den här gången, och han precis till resten av spelningen på Raekoja plats samt medalitseremoonia för långdistansen där vi fick applådera för Tove och William.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 4 – Dagen då grönt inte var skönt. Och så ett svenskt guld till.

Mycket hade det pratats om den estländska grönskan. Att det knappt gick att springa i det (någon i landslaget ska ha sagt, ”Ska vi springa i den här skiten?”) Att det skulle bli långsamma kilometertider. Alla verkade rädda och ödmjuka inför uppgiften, förutom Martin Regborn (”precis som bakom klubbstugan i Örebro”). Och även vi hade ju sett från både tåget och bilen hur frodig den estländska vegetationen är. Så även idag på den ganska långa (75 minuter) bilresan från Tartu till Rõuge (jag vet fortfarande inte hur det uttalas, har bara hört Per Forsberg uttala det, men är inte så säker om han har rätt…). Och när jag fick kartan till min 4,4km-bana i handen tänkte jag ”en tid runt 60 minuter bör räcka till en topp 10 placering”. Och det gjorde det sedan också, jag sprang 60:11 och blev 10:a av hela 60 startande. Det får jag vara nöjd med. Det var mycket grönt, speciellt till ettan satt jag helt fast några gånger, sedan försökte jag att använda ängarna så mycket det gick, men de var inte så snabblöpta heller, då gräset gick upp till bröstet. Den vita skogen var dock fin att springa i, men det fanns det inte så mycket av (mest i kartans nordöstra del dit jag aldrig kom). Där det var blått var det mycket blött och således inte heller snabblöpt. Och så var hela fyra av 10 kontroller ”höjden uppe på”, men det blev inte enklare för det, man såg ändå knappt skärmarna innan man nästan hade sprungit omkull kontrollställningen.

Jag är ändå nöjd med genomförandet, det var svåra förhållanden (eller närmare bestämt svår terräng), och jag gjorde ett helt okej lopp av det. Inga bommar alls, är kanske något missnöjd med vägvalet till 10:an där jag nog borde ha sprungit vänsterbåge istället för högerbåge.

Jan sprang samma bana och kom sexa; Tim hade problem med krafterna efter några intensiva tränings- och tävlingsvecka och kom 16:e av 32.

20170704_193434.jpgDet blev tyvärr inte många bilder idag, vi hade placerat oss på arenan så att vi kunde se sista kontrollen nere vid sjön och det mycket branta upploppet, dessutom Per Forsberg och utgången från arenan vid varvningen. Det var en bra placering där vi kunde uppleva mycket, men vi stod inte så pass nära upploppet att det hade gått att fota. Men ni har det nog sett bättre på TV ändå, både Toves nya guld och William Linds starka brons. Upphunnen av Lundanes, och istället för att hänga (vilket hade räckt till en bra placering, antagligen en fjärdeplats), lägger han i en högre växel och drar ifrån självaste Olav Lundanes. Strong gjort! Och vilket tryck det var när Timo Sild gick i mål. Synd att det bara räckte till en sjunde plats till slut (stackarn var ju helt stum), men det är kanske ändå Estlands bästa WOC-placering någonsin?

Vädret här är fortsatt väldigt omväxlande. Det är ömsom mycket varmt, rentav stekande sol, och ömsom kalla slängvindar. Och mindre än fem minuter efter att vi hade lämnat parkeringen gick det ner ett störtregn, då hade vi tur.

Maten här på arenorna är inte billig (eller, det kostar inte mycket per portion, men portionerna är inte särskilt stora så att man ofta köper två, men då kan man också prova flera rätter), men den är god och mycket varierat. Tror tyvärr inte att O-Ringen Värmland kommer att komma upp i den standarden – med hemgjord glass, tio olika varmrätter att välja bland, milkshakes som görs på beställning osv.

Det är inte mycket ork kvar här i stugan, inte hos någon. Blir nog en tidig kväll.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 2 – Dagen då det först gick neråt och sedan så gick det uppåt. Och så ett svenskt gult. Och lite Dag 3 ovanpå.

Dag 2 började lugnt, inga schemalagda aktiviteter före eftermiddagen. Efter en sen frukost gick vi först en sväng ner till gamla stan, råkade känna igen ett kontrollföremål från TV-bilderna och tänkte att det vore väl kul att ha kartan. Hittade den med mobilerna på worldofo.com, gick den närmaste kontrollen, och sedan hittade vi mycket annat spännande. Vi hamnade nämligen på Toome Mägi, domkyrkoberget på svenska, länge Tartus medelpunkt innan det förföll på sent 1500-talet och innan det återupplivades som universitets dåvarande centrum på 1900-talet. Vi klättrade uppför kyrkotornen i tränga stigor och fick en fin utsikt över Tartu och omgivningen, samt lärde oss en hel del om stadens historia. Väl ner igen fortsatte vi herrarnas sprintbana ändå till kontroll 9, men sedan hade vi fått nog för tillfället och hamnade än en gång på Crepp där det blev galettes och äppelpaj den här gången.

Tillbaka till stugan, packa ryggsäckarna, och så gav vi oss av de dryga 7 milen mot Viljandi. Vi hade gott om tid och enbligt kartan fanns det en stor sjö längs med vägen som vi hoppas få se en glimt av. Och mycket riktigt såg vi först lite sjökant genom grönskan och sedan lite senare en skylt mot en ”beach bar”. Vi svängde in där och hamnade vid en liten stenig strand där några örebroare hade ställt sin husvagn, och där det fanns en liten servering, ganska sovjet-style, men vi fick glass och kaffet var oväntat gott. Vädret hade hyfsat till sig och på en soffgrupp i lä blev det rätt så varmt och gött. Några promenadsteg längs med sjön, sedan fortsatte vi mot Viljandi. Landsvägarna i Estland är i gott skick, och det är väldigt lite trafik, så det går rätt fort.

Det fanns ingen officiell parkering i Viljandi förutom för VM-lagen, men vi hittade snabbt ett bra ställe på en ödetomt där det redan stod några norrmän. Det var bara några 100m från arenan som visade sig vara än en gång i en ”Laululava”, alltså ett körstadion, något mindre än det i Tartu, men en bra arena. Sprintstafetternas start, växling och mål var mitt nere i stadiongropen. Det var väl tänkt att man skulle sätta sig på läktarna, men det var vi för rörliga för. Området runt omkring var slottsberget med många gamla byggnader och ruiner och mycket branta trånga dalgånger. Vi köpte WOC-tröjor och sökte sedan upp en restaurang i närheten som såg trevlig ut. Dock tog det mycket längre än de utlovade 25 minuterna att få maten, och med bara 5 minuter kvar till stafettens start avbokade jag beställningen, vilket de inte blev så glada över, betalade för dryckerna, och vi gick därifrån, inte utan att Tim hade plockat med sig allt bröd vi hade fått under tiden…

Nätt och jämnt hann vi se starten, köpte sedan äntligen lite mat i en serveringsvagn och följde den mycket rafflande stafetten både på storbildsskärmen och live. Det var väldigt publikvänligt upplagt, banorna passerade efter några minuter bara 50m från arenan för att lite senare kommer in på arenan från andra sidan, ut igen mot startpunkten och sedan en slinga till och in igen. Vi hade hittat olika ställen där man kunde heja på Lina, Jerker, Jonas och Helena flera gånger och sprang fram och tillbaka mellan dem, och under tiden höll vi koll på liveresultaten i telefonen. På så sätt såg vi inte så mycket av TV-produktionen, men fick mycket mera live-känsla.

Ni vet ju själva hur det gick, Jonas Leandersson ägde allt och alla, och efter att Schweiz, Storbritannien och Danmark hade bommat bort sig på tredje sträckan kunde Helena gå ut med 40 sekunders ledning mot Tjeckien på andra plats. Det visade sig dock snabbt att det inte var Tjeckien som var den stora faran, Danmark med Maja Alm tog in 10 sekunder efter 10 sekunder på Helena som tydligen inte gick för fullt, men det räckte ju ändå, och Helena skrattade över hela ansiktet när hon sprang förbi oss där vi stod mellan sista kontrollen och målet.

De hade flyttat fram alla starttider i publiktävlingen med 30 minuter, och Tim hade ändå en sen starttid, så vi hade gott om tid kvar, gick till bilen, via en mjukglassförsäljning, bytte om och var så småningom tillbaka i arenan. Jag startade först, runt 20-tiden, öppnade hårt och sprang med bra fart och bra kontroll till de första två kontrollerna. En kort stund efter den andra fick jag dock springa uppför den första av flera mycket branta backar, den här skogsklädd, och det var så brant och så löst att jag fick hålla mig i träden för att mig upp. Träffade dock kontrollen bra och förstod att det viktigaste var att välja väg med så lite stigning som möjligt. Missade det målet dock lite grann mellan trean och fyran, men sedan gick det mycket bra, kontrollerad orientering och bra fart, kuperingen till trots, tills jag stumnade på väg mot sjuan och fick ta ner farten. Det var lite synd för det blev mycket mer lättlöpt (om man bortser från kullerstensgatorna) efter nian då vi sprang en del genom gamla stan innan banan vände tillbaka mot arenan. Till slut fick jag tiden 23:56, mycket långsammare än dagen innan, inte konstigt. Jag var då 8:e i mål av 43 (till slut blev jag 10:e av 48). Jan kom lite senare med den bästa tiden, han skulle vinna banan med stort marginal mot tvåan. Och sedan kom även Tim, han blev till slut 10:a av 28 i M16, var lite besviken efter några småbommar, men farten måste ha varit mycket bra då han ändå bara var ca 90 sekunder efter segraren.

20170702_204332.jpg

Det hade blivit sent och vi hade vägen kvar tillbaka till Tartu, så vi köpte bara en estländsk våffla som vi delade på i serveringen samt lite kaffe och drog. Tillbaka i lägenheten runt 22:30.

Dag 3 var vilodag, och eftersom vi inte ens tränade förtjänar den dagen ingen egen rapportering. Tim och jag hade egentligen tänkt att ge oss ut på ett lugnt pass i Tartu, men när jag vaknade runt 9:30-tiden efter en jobbig natt med Tims pump gick syndafloden ner över Tartu. Jag vågade mig ändå ut för att köpa bröd, men kvartersbageriet ungefär 800m bort var stängd – måste lära mig de estländska veckodagarna bättre. När jag kom tillbaka sov barnen fortfarande så jag jobbade lite (VD:ar har visst aldrig semester), och det blev inte frukost förrän 11:30.

Det ösregnade fortfarande så vi letade efter aktiviter inomhus. Tartu har väldigt många museer, och många av dem lät spännande, men tyvärr var de nästan alla stängda på måndagar. Men vetenskapsmuseet var öppet, och eftersom vi sällan missar sådana åkte vi dit, och det visade sig mycket givande, många roliga experiment och intressanta utställningar. En liten lunch på Café Newton där blev det också (jag antar att det heter så för att allt ramlar ner), sedan fortsatte vi mot en förort i Tartu där det fanns en bowlinghall. En timmes bowling, och lite pingis ovanpå, lite mathandling (tillsammans med det ukrainska landslaget), och det hade blivit dags för ”medalitseremoonia”. Det var mycket schweizare framför stadshuset på Raekoja plats, både ”Fanclub Hubmann” och ”Fanclub Kyburz” fanns på plats och jag undrade varför min egen fanclub inte har några klubbjackor. De syntes inte till, men det gjorde så småning om Jerker, Jonas, Lina och Helena när de fick sina välförtjänta medaljer, och vi sjöng ”Du gamla, du fria” (bara några meter från svenska konsultatet i Tartu förresten, ja, det finns).

Det hade under tiden blivit ganska fint väder, om än kallt, så vi slog oss ner i en uteservering och åt en kvalificerad glass, medan torget så småningom tömdes på folk (förutom det danska landslaget som stannade kvar länge). Och så tillbaka till lägenheten, en snabb och enkel middag och sängdags, för imorgon åker vi till Rõuge nära lettiska och ryska gränsen och ska springa långdistans (och det ska VM-löparna också, jag hoppas att de inte hänger på mig).

IMG_20170703_201933_162.jpg

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar