Dag 2 började lugnt, inga schemalagda aktiviteter före eftermiddagen. Efter en sen frukost gick vi först en sväng ner till gamla stan, råkade känna igen ett kontrollföremål från TV-bilderna och tänkte att det vore väl kul att ha kartan. Hittade den med mobilerna på worldofo.com, gick den närmaste kontrollen, och sedan hittade vi mycket annat spännande. Vi hamnade nämligen på Toome Mägi, domkyrkoberget på svenska, länge Tartus medelpunkt innan det förföll på sent 1500-talet och innan det återupplivades som universitets dåvarande centrum på 1900-talet. Vi klättrade uppför kyrkotornen i tränga stigor och fick en fin utsikt över Tartu och omgivningen, samt lärde oss en hel del om stadens historia. Väl ner igen fortsatte vi herrarnas sprintbana ändå till kontroll 9, men sedan hade vi fått nog för tillfället och hamnade än en gång på Crepp där det blev galettes och äppelpaj den här gången.

Tillbaka till stugan, packa ryggsäckarna, och så gav vi oss av de dryga 7 milen mot Viljandi. Vi hade gott om tid och enbligt kartan fanns det en stor sjö längs med vägen som vi hoppas få se en glimt av. Och mycket riktigt såg vi först lite sjökant genom grönskan och sedan lite senare en skylt mot en ”beach bar”. Vi svängde in där och hamnade vid en liten stenig strand där några örebroare hade ställt sin husvagn, och där det fanns en liten servering, ganska sovjet-style, men vi fick glass och kaffet var oväntat gott. Vädret hade hyfsat till sig och på en soffgrupp i lä blev det rätt så varmt och gött. Några promenadsteg längs med sjön, sedan fortsatte vi mot Viljandi. Landsvägarna i Estland är i gott skick, och det är väldigt lite trafik, så det går rätt fort.

Det fanns ingen officiell parkering i Viljandi förutom för VM-lagen, men vi hittade snabbt ett bra ställe på en ödetomt där det redan stod några norrmän. Det var bara några 100m från arenan som visade sig vara än en gång i en ”Laululava”, alltså ett körstadion, något mindre än det i Tartu, men en bra arena. Sprintstafetternas start, växling och mål var mitt nere i stadiongropen. Det var väl tänkt att man skulle sätta sig på läktarna, men det var vi för rörliga för. Området runt omkring var slottsberget med många gamla byggnader och ruiner och mycket branta trånga dalgånger. Vi köpte WOC-tröjor och sökte sedan upp en restaurang i närheten som såg trevlig ut. Dock tog det mycket längre än de utlovade 25 minuterna att få maten, och med bara 5 minuter kvar till stafettens start avbokade jag beställningen, vilket de inte blev så glada över, betalade för dryckerna, och vi gick därifrån, inte utan att Tim hade plockat med sig allt bröd vi hade fått under tiden…

Nätt och jämnt hann vi se starten, köpte sedan äntligen lite mat i en serveringsvagn och följde den mycket rafflande stafetten både på storbildsskärmen och live. Det var väldigt publikvänligt upplagt, banorna passerade efter några minuter bara 50m från arenan för att lite senare kommer in på arenan från andra sidan, ut igen mot startpunkten och sedan en slinga till och in igen. Vi hade hittat olika ställen där man kunde heja på Lina, Jerker, Jonas och Helena flera gånger och sprang fram och tillbaka mellan dem, och under tiden höll vi koll på liveresultaten i telefonen. På så sätt såg vi inte så mycket av TV-produktionen, men fick mycket mera live-känsla.

Ni vet ju själva hur det gick, Jonas Leandersson ägde allt och alla, och efter att Schweiz, Storbritannien och Danmark hade bommat bort sig på tredje sträckan kunde Helena gå ut med 40 sekunders ledning mot Tjeckien på andra plats. Det visade sig dock snabbt att det inte var Tjeckien som var den stora faran, Danmark med Maja Alm tog in 10 sekunder efter 10 sekunder på Helena som tydligen inte gick för fullt, men det räckte ju ändå, och Helena skrattade över hela ansiktet när hon sprang förbi oss där vi stod mellan sista kontrollen och målet.

De hade flyttat fram alla starttider i publiktävlingen med 30 minuter, och Tim hade ändå en sen starttid, så vi hade gott om tid kvar, gick till bilen, via en mjukglassförsäljning, bytte om och var så småningom tillbaka i arenan. Jag startade först, runt 20-tiden, öppnade hårt och sprang med bra fart och bra kontroll till de första två kontrollerna. En kort stund efter den andra fick jag dock springa uppför den första av flera mycket branta backar, den här skogsklädd, och det var så brant och så löst att jag fick hålla mig i träden för att mig upp. Träffade dock kontrollen bra och förstod att det viktigaste var att välja väg med så lite stigning som möjligt. Missade det målet dock lite grann mellan trean och fyran, men sedan gick det mycket bra, kontrollerad orientering och bra fart, kuperingen till trots, tills jag stumnade på väg mot sjuan och fick ta ner farten. Det var lite synd för det blev mycket mer lättlöpt (om man bortser från kullerstensgatorna) efter nian då vi sprang en del genom gamla stan innan banan vände tillbaka mot arenan. Till slut fick jag tiden 23:56, mycket långsammare än dagen innan, inte konstigt. Jag var då 8:e i mål av 43 (till slut blev jag 10:e av 48). Jan kom lite senare med den bästa tiden, han skulle vinna banan med stort marginal mot tvåan. Och sedan kom även Tim, han blev till slut 10:a av 28 i M16, var lite besviken efter några småbommar, men farten måste ha varit mycket bra då han ändå bara var ca 90 sekunder efter segraren.

Det hade blivit sent och vi hade vägen kvar tillbaka till Tartu, så vi köpte bara en estländsk våffla som vi delade på i serveringen samt lite kaffe och drog. Tillbaka i lägenheten runt 22:30.

Dag 3 var vilodag, och eftersom vi inte ens tränade förtjänar den dagen ingen egen rapportering. Tim och jag hade egentligen tänkt att ge oss ut på ett lugnt pass i Tartu, men när jag vaknade runt 9:30-tiden efter en jobbig natt med Tims pump gick syndafloden ner över Tartu. Jag vågade mig ändå ut för att köpa bröd, men kvartersbageriet ungefär 800m bort var stängd – måste lära mig de estländska veckodagarna bättre. När jag kom tillbaka sov barnen fortfarande så jag jobbade lite (VD:ar har visst aldrig semester), och det blev inte frukost förrän 11:30.

Det ösregnade fortfarande så vi letade efter aktiviter inomhus. Tartu har väldigt många museer, och många av dem lät spännande, men tyvärr var de nästan alla stängda på måndagar. Men vetenskapsmuseet var öppet, och eftersom vi sällan missar sådana åkte vi dit, och det visade sig mycket givande, många roliga experiment och intressanta utställningar. En liten lunch på Café Newton där blev det också (jag antar att det heter så för att allt ramlar ner), sedan fortsatte vi mot en förort i Tartu där det fanns en bowlinghall. En timmes bowling, och lite pingis ovanpå, lite mathandling (tillsammans med det ukrainska landslaget), och det hade blivit dags för ”medalitseremoonia”. Det var mycket schweizare framför stadshuset på Raekoja plats, både ”Fanclub Hubmann” och ”Fanclub Kyburz” fanns på plats och jag undrade varför min egen fanclub inte har några klubbjackor. De syntes inte till, men det gjorde så småning om Jerker, Jonas, Lina och Helena när de fick sina välförtjänta medaljer, och vi sjöng ”Du gamla, du fria” (bara några meter från svenska konsultatet i Tartu förresten, ja, det finns).

Det hade under tiden blivit ganska fint väder, om än kallt, så vi slog oss ner i en uteservering och åt en kvalificerad glass, medan torget så småningom tömdes på folk (förutom det danska landslaget som stannade kvar länge). Och så tillbaka till lägenheten, en snabb och enkel middag och sängdags, för imorgon åker vi till Rõuge nära lettiska och ryska gränsen och ska springa långdistans (och det ska VM-löparna också, jag hoppas att de inte hänger på mig).