Första dagen på orienterings-VM lider mot sitt slut, och det var dagen då vi nästan tävlade i Miniknat. Men det kommer jag till lite senare.

Dagen innan hade jag hämtat Tim på Rikslägret i Idre, sedan en lång och tråkig bilresa via Gävle (och, ska man vara ärlig, Mora och Glassbåten i Kyrkviken) där vi plockade upp Jan, sedan lite stress på Arlanda när vi inte fick någon parkering först, en något försenad, men annars lugn och snabb flygresa från Arlanda till Tallinn, och så en natt på det ganska sovjetiska Hotell Ülemiste vid flygplatsen (som sympatiskt nog heter Lennart Meri, efter den nya estländska republikens förste president).

Imorse tidig väckning, en så kallad expressfrukost då den vanliga frukostbuffén inte öppnade förrän kl 8 (what? i ett flygplatshotell?) som visade bestå sig av en inplastad smörgås, en liten jogurt och mycket dålig kaffe. Snabb marsch över regniga och folktomma parkeringar till stationen i Ülemiste, även den av den lite mera sovjetiska stilen. Men expresståget mot Tartu kom i tid, det var fullt, men vi hade reserverade platser, och så åkte vi genom stora delar av Estland och såg utanför hur grönt det var. (Och då menar jag grönt både konventionellt och på orienterarspråk.)

Jag hade gjort upp med biluthyraren att möta oss på stationen, det gjorde han mycket också, en mycket pratglad kille som berättade på vägen till bilen om sina skador. Formaliteterna gick dock snabbt, och snart parkerade vi bilen framför lägenheten där vi kommer att bo under veckan. Den var dock inte inflyttningsklar för oss än, och då jag visste att det bara var ca 500m till dagens arena satte vi på oss våra ryggsäckar och marscherade iväg. Efter ett tag såg vi, på vad som visade sig vara målområdet för Tartu skimaraton, några flaggor, några tält runt någonting som såg ut som en motocrossbana, och när vi kom närmare såg vi mycket riktigt också två kontroller. En funktionär höll på att rulla ut snitseln till miniknat-banan. Eftersom vi hade haft en ganska begränsad frukost och det var 1,5 timmar kvar till första start tänkte vi fika på arenan, men de höll fortfarande på att bygga upp sin servering, som dessutom såg ganska liten ut, man såg egentligen bara några kaffetermos och några chipspåsar. Vi tyckte att det nog verkade lite konstigt att det var så lite folk, men trodde väl att andra också fortfarande var på resan dit. Så vi gick i väg mot gamla stan för att hitta ett fik och för att ha någonting att göra.

Det blev en trevlig promenad längs med floden Emajõgi till gamla stan som låg ungefär 2 km bort. När vi kom in i de första mindre gränder såg vi en skylt ”Crepp” – ”kanske stavas det så här på estländska” och visst gjorde det det. Vi hade hittat ett creperi, ett mycket bra sådant dessutom, trevligt och gott. Vi kommer nog att vara där en hel del under veckan.

Men det blev dags att vända tillbaka, vi gick vägen förbi lägenheten igen den här gången, och när vi såg området igen visade det sig att var en BMX-tävling så var igång på banan där. Det var alltså inte arenan, det var bara miniknatet utöver cykeltävlingen. Arenan var i själva verket Laululava, Tartus körsångsstadion (ja, det finns; att sjunga i kör är ofattbart stort i Estland, det finns 133000 dokumenterade folkvisor, dvs. mindre än 10 estländare delar på en), en stor betongklots, ändå ganska fin, och här var det mycket folk, försäljare, mat och allt. Vi fick Tims nummerlapp och Jans och mina startvouchers (springer man öppen klass är man inte värd någon nummerlapp och inga liveresultat heller, tyvärr; vi springer båda Open 3 som motsvarar ungefär ÖM8 i Sverige), sökte skydd mot det tilltagande regnet på scenen (som var byggd som en läktare) under tak, och så gick först Tim och sedan Jan iväg till starten som var direkt vid stadionutgången på andra sidan. Jag hade bestämt mig med att vänta tills Tim gick i mål så att jag kunde heja. Efter ett tag kom han, halkade ner på en mycket hal betongramp (jag hade sett flera halka där ganska illa), jag viftade att han skulle ta det lugnt, och så gick han i mål en halv minut efter, ett skapligt lopp som till slut gav en 10:e plats av 28 startande.

Nu gick jag själv till min start, ignorerade anvisningarna att inte ha GPS-klocka (hur ska man då kunna analysera sitt lopp efteråt, det är väl fånigt, i en motionsklass dessutom) och sprang iväg. Det var överlag ganska lätt, egentligen bara en fälla mellan 4:an och 5:an, några vägvalssträckor, dock inte avgörande. Inte många höjdkurvor, men de som fanns utnyttjades flitigt. För utom en liten tveksamhet till 17:e kontrollen som jag översköt och där jag först hade svårt att få ihop vägarna (kostade väl ca 15 sekunder) sprang jag tekniskt mycket rent och kontrollerat, och för en gångs skull kändes det dessutom som om jag hade bra tryck i benen från start till mål. Enligt sträcktidslappen var jag 4:e löpare av 26 i mål när jag stämplade ut, till slut var jag 6:e löpare av 40 startande, det är jag rätt nöjd med. Höll en fart på 6:27 min/km på den 2,5 km långa banan, även det är jag mycket nöjd med. Jan hade tyvärr stämplat vid fel kontroll mot slutet och blev diskat, annars hade han kommit tvåa.

Vi bytte till torra kläder och väntade på att VM-finalen i sprint skulle dra igång. Men det kändes märkligt, inte mycket folk, inga TV-kameror, ingen storbildsskärm och framför allt: Ingen Per Forsberg! Jag anade ugglor i mossen och när vi väl frågade visade det sig att finalen inte alls hölls i samma arena, men på rådhusplatsen i gamla stan. Alltså drog vi dit i språngmarsch, och mycket riktigt var det en hel del folk där, det fanns många TV-kameror, det fanns hela två storbildsskärmar och när jag hörde Per Forsbergs röst visste jag att det var rätt.

Till vår stora överraskning lyckade vi få ett bord framför ett café därifrån man kunde se storbildsskärmen bra, dessutom bara 2m från varvningskontrollen, ca 8m från starten och 15m från målet. Mycket bättre kan det inte bli, och maten var också mycket god, och det var även efterrätten, även om det kom lite regn emellanåt, men det stör väl inte en orienterare, inte ens när man äter. Öl, pasta med nötkött och svamp, en pavlova och så te blev det för min del.

Ibland satt vi, ibland stod vi, och hejade på de blågula (ingen tysk hade kvalificerat sig för finalen tyvärr). Länge såg det som om Emil Svensk var på väg mot ett kanonjobb, tyvärr kroknade han mot slutet, och till slut blev det Jerker Lysell som i alla fall knep en bronsmedalj. Ingen medalj åt tjejerna där Tove hade avstått sin finalplats pga sjukdom.

Men när alla hade gått i mål var vi ganska frusna och blötta och drog tillbaka till lägenheten som vi nu äntligen kunde flytta i. Den visar sig vara pytteliten, men mycket välvårdad, det blir nog bra det här. Så lite mathandling på en stor, mycket modern mall, en glass till, snabb kvällmat, och nu är alla trötta. I morgon blir det sprint i Viljandi, men inte förrän på kvällen.