Efter den mycket trevliga upplevelsen ifjol körde vi samma upplägg även i år – bodde på stuga 803, också känd som Casa Matvraka, tillsammans med familjen Uller. Pappa Jonas fixade de flesta huvudrätterna, jag själv de flesta efterrättarna och drycken, och Jan fixade glassen, mycket glass. Vi gick inte hungriga den här gången heller.
Det som var en ganska spontan ”rolig grej” ifjol, internkampen mellan Mamma Anna och mig var lite mer planerad i år – vi hade kommit överens om reglerna (vi springer ÖM7 varje dag, utom på Fjällsprinten då vi springer ÖM9, det finns tre olika tävlingar, en femdagars med Fjällorienteringen, Fjällsprinten och Idre Tredagars, en tredagars med bara Idre Tredagars och så JK40-banan på Fjällsprinten som räknas separat och inte ingår i de andra två), och jag hade tränat på allvar inför detta, mycket mera seriös och planlagd löpträning än jag tidigare hade gjort. Kryckmilstiden har så småningom sjunkit under våren från 77 minuter till 61:18, så nog borde jag ha blivit något snabbare. Det skulle dock visa sig att det inte var löpträningen jag hade någon större nytta.
Resan upp gick utan problem, handling i Malung (så länge man inte pratar med folk stör det ju inte att man inte förstår ett ord av vad de säger), Rättviks glass på Bilisten i Sälen by, så var vi framme på Idre Fjäll något efter 17-tiden. Träningskartor hade vi införskaffat på vägen till stugan, och Jan och jag gick ganska direkt en första fotoorienteringspromenad.
Första start var kl 10 varje morgon så att vi kunde köra samma upplägg dag efter dag – väckning kl 7:30, frukost kl 8, avfärd mot arenan kl 9, och det funkade också bra varje dag. Första övningen var i sedvanlig ordning Fjällorientering, långa banor på kalfjället mellan Nipfjället och Städjan. Målet den här gången längre uppför vägen, vid sommarparkeringen så att vi delvis fick annan terräng än ifjol. Men det mesta ser ändå ganska lika ut, man lär sig inte så lätt. Anna och jag singlade slant om vem som skulle starta först, det blev jag, så jag gav mig av till starten som låg ganska högt uppe på en kulle på kalfjället. Direkt när jag fick kartan förstod jag att första sträckan var nyckelsträckan, en rejäl långsträcka nerför backen, över en bäck, och sedan in i ett mycket diffust sluttningsområde med både gult, vit, grönt och gulvitt. Ända till en bra bit efter bäcken visste jag exakt var jag var, sedan trodde jag bara att jag visste var jag var, sedan trodde jag det inte ens längre. Jag gick fullständig vilse. Och inte bara jag, det var mycket folk som snurrade runt omkring där. Jag sprang fram och tillbaka och letade efter någonting att läsa in mig på, men det hjälpte inte, och till slut fick jag ge upp och bestämde mig att ta mig upp på kalfjället igen för att börja om. Det var många höjdkurvor upp, men ca 50m innan jag kom ut helt ur den glesa fjällskogen trodde jag mig känna igen en höjdformation. Då borde det finnas en avlång punkthöjd och en sten en bit till höger, och det gjorde det också mycket riktigt, till och med en kontroll fanns där. Nu visste jag i alla fall var jag var, men åter skulle jag ta mig ca 300m genom det diffusa området. Nu tog jag det mycket långsamt, och hittade kontrollen till slut, efter nästan 29 minuter! Jag trodde att våra tredagars- och femdagarstävlingar var avgjorda, men samtidigt förstod jag också att det där var ingen lätt kontroll alls, den kunde Anna också ha bommat, om än säkert inte typ 25 minuter.
Tvåan till fyran fick jag utan problem, även om jag fick kämpa en bit med motivationen upp till tvåan, men sedan fick jag upp farten fram till fyran. Där blev det dock tvärstopp, för nu följde en klättring på 13 höjdkurvor på en sträcka på 250m. Dock såg jag branten (om än inte själva kontrollen) direkt nerifrån, och sedan såg jag till att aldrig tappa den ur sikte. När jag väl hade tagit mig upp dit var det bara utförslöpning kvar, och den fixade jag utan problem.
Tim hade redan gått i mål, bra orienterat, men problem med konditionen, så småningom kom även Tanja, och fortfarande stod jag och väntade på Anna. Äntligen kom hon, och barnen, som givetvis visste mycket väl om vår tävling (vi hade ju psykat varandra i månader) sprang fram och tillbaka ”Vad har du? Vad har du?” Det visade sig att jag faktiskt vann med dryga två minuter – liksom jag hade hon bommat ettan med över 20 minuter, sedan sprungit snabbare, men sedan också bommat femman, branten högst upp, men många minuter. Ganska osannolikt att vi båda skulle bomma bort oss på veckans första kontroll…
Väl i stugan blev det mat, inte minst en jordgubbstårta som Tim hade fixat (och när jag hade köpt jordgubbarna på ICA Nära, så såg jag Tove Alexandersson i butiken), sedan gick barnen ut och fiskade, medan jag ville träna lite mera och sprang en sväng till Idre Fjälls skidstadion och sedan två varv på skidspåren som finns däromkring. Lite fotboll och mera mat fick avsluta kvällen.
Dag 2, måndag, var Fjällsprintens dag. Först med stolsslift upp på Idre Fjälls topp, sedan en sprintbana runt omkring på kalfjället uppe på toppen och en liten bit ner i skogen. Eftersom jag ledde med två minuter startade Anna två minuter efter mig. Orienteringen gick helt utan problem för min del, och i början gick det nästan bara utför. Sedan vände banan uppför igen, och jag tappade mer fart än jag borde ha gjort. Efter ett tag hörde jag Anna bakom mig, som sedan hängde med till några kontroller. Väl uppe på kalfjället igen vände banan en gång till utför, här var Anna förbi och jag såg att hon höll mot vänster, vilket var ungefär rakt på strecket. Jag tyckte dock att det var en svår ingång till kontrollen och bestämde mig för ett högervägval, uppe på en näsa som pekade mot kontrollen. När jag var på väg ner såg jag Anna på väg upp igen, först trodde jag att hon redan hade tagit den, men hon letade fortfarande. Jag låtsades stämpla vid en annan kontroll först tog sedan min kontroll och rusade (så mycket jag förmådde) uppför. Dock fick jag aldrig mer än 15m, och de hade Anna sprungit ikapp snabbt. Nu var vi ihop hela tiden, bommade nästsista tillsammans, innan hon drog iväg i den branta stigningen mot sista och målet då jag stumnade (Kart-Bosse har en förkärlek för branta stigningar på målrakan). Således hade Anna tagit sig förbi och ledde nu tävlingen med 50 sekunder. Men det var jag ändå hyfsat nöjd med, jag visste ju att mina dagar med den svårare skogsorienteringen inte ens hade börjat än. Alla andra hade gått i mål när vi kom, Jan med ett kanonlopp i H20 då han kom tvåa.
Dock var vi inte klara här uppe än. Som ifjol erbjöds ”JK40-banan”, en bana på 4,0 kilometer med 40 kontroller som alla hade kodsiffra 40. Med andra ord, man ska vara helt säker att man är vid rätt kontroll innan man stämplar. Banan hade lagts kors och tvärs, upp och ner, mycket längre ner i fjällskogen än de ”riktiga” banorna. Dock tyckte jag att det var något lite snällare än ifjol. Inga problem med orienteringen alls, men oj vad stum jag var på slutet, det var många höjdmeter (211 närmare bestämt, enligt klockan). Barnen hejade vilt på mig när jag så att jag trodde att jag kanske hade slagit Anna; det visade sig dock att jag hade förlorat med ungefär sju minuter, och därmed också den första av de tre tävlingarna. Dess viktigare att vinna de andra två, och eftersom vi låg så nära varandra efter tvådagars blev Tredagars och Femdagars nästan lika.
Föga överraskande blev det inget extra träningspass på kvällen. Men mat, mycket mat. Och en rolig grej: Efter att ha handlat samtidigt med Tove Alexandersson dagen innan, och slagit Anna Uller, skojade jag då att jag skulle göra tvärtom dagen efter. Och visst sprang Tove också JK40-banan, och vad ska man tro? Hon stämplade fel. Hoppade över femman, och jag hade misstänkt det, för när jag väntade på min start hörde jag speakern utropa hennes tid, men lite senare såg jag henne på banan vid femman, ståendes, djupt koncentrerad på kartan. Att det inte var hennes vanliga tävlingsfart var ju klart, jag trodde att hon hade nog bommat och ville förstå vad som hade gått fel. Men så var det alltså en felstämpling. Ja, och då återstod det ju bara att handla på ICA med Anna… Tyvärr stämplade även Tim (hoppade över en kontroll) och Jan (hoppade över hela 17 kontroller) fel. Dock gjorde Tanja två bra lopp den dagen.
På tisdagen var det äntligen dags att flytta in i skogen. Idre Tredagars började, med arenan vid östliften. Vi hade tittat på kartmaterialet innan, det såg inte så fasligt svårt ut, och det blev det inte heller. Dock delvis högt blåbärsris, och de längre banorna (dock inte vi) hade också ganska stark kupering.
Enligt våra jaktstartsregler startade jag 50 sekunder efter Anna, men just när jag ville göra det gav sig ett gäng snabba ungdomar iväg, och jag ville inte vara i vägen på den smala stigen mot startpunkten så att jag väntade ut dem. Återigen började banan med en långsträcka, och jag bestämde mig att ta mycket stigning direkt efter startpunkten och sedan använda MTB-banorna som transport så mycket som möjligt. Jag korsade flera breda skidspår och efter den sista blev det lite mer finorientering. Det var lite diffust, men jag klarade mig ändå bra, och just när jag hade stämplat första kontrollen kom Anna också dit, då hade jag alltså redan sprungit ikapp hennes 50 sekunder, och lite till. Nu drog hon upp för backen, snabbt, men återigen snett, så att jag kunde ta tvåan ca 15 sekunder tidigare. Trean var lätt, men hon sprang iväg i en fart som jag inte orkade hänga på. Dock var jag aldrig längre än 50m bakom, genom att springa mycket fortare än jag egentligen orkar. Redan inne i ringen till fyran chansade jag och dök ner till en mosse, dock visade det sig vara fel kontroll, medan Anna gick rätt, där förlorade jag nog en minut med min chansning. Jag såg henne dra iväg från kontrollen och bestämde mig att koncentrera mig på min egen orientering istället. Använde MTB-banorna mycket en gång till och fick femman bra, och vad ska man tro? Vi kommer dit samtidigt, Anna hade bommat. Nu är vi inom 50m till flera kontroller, stressar varandra, men mot nästsista kör hon hårt uppför backen, och jag stumnar totalt. Så totalt som jag nog aldrig tidigare har stumnat. (Om man nu bortser från simningen över Fryken på Frykstastafetten för några år sedan…) Jag förlorade hela 47 sekunder från nästsista kontrollen, varav hela 20 bara på upploppet. Lite surt kändes det ändå att jag skulle få så lite utdelning för all löpträning. Men samtidigt hade jag nog förlorat ännu mer utan.
Även denna dag gjorde Tanja ett bra lopp, slog sin konkurrent Charlotte med ca tre minuter. Och på kvällen gick Tanja, Anna och jag ut för att springa ett pass runt Gränjesåsen, den här gången på kryckor för min del. Dock orkade jag inte mycket och kunde hänga med dem, lite frusterande. Men en mil blev det ändå.
Sedan, efter middagen (fajitas och glass) åkte Lina, Tim och jag till Idre Fjälls centrum för en föreläsning med Tove Alexandersson och Håkan Carlsson. Rätt intressant, Tove berättade både om sina vägval under Idreveckan hittills samt hur hon förbereder sig i ovan terräng. Hennes förmaning att först ska man kunna gå en bana helt utan fel i ny terräng innan man ens börjar springa den skulle jag tänka på mycket dagen efter.
Så kom dagen alla var oroliga inför – medeldistansen vid Nipfjällets fot. ”Sveriges svåraste terräng”, ”Orienteringen bermudatriangel”, ”man lär sig aldrig” – även de som har sprungit här år efter år bommar stort. Dessutom är det, speciellt på västra sidan vägen, nästan omöjligt att springa, så stenigt och oframkomligt är det.
Jag startade före Anna och tog det väldigt lugnt i början. Fick stenen halvvägs på väg mot min göl, sedan vidare, kan inte alltid få brunbilden att stämma, man tillräckligt ofta för att veta att jag fortfarande är på rätt väg. Ser stenhögen, som pekar mot en höjd, och vid punkthöjden bakom ska tvåan vara – och är det också. Nu lite transport mot vägen, jag kommer direkt ut vid parkeringsfickan som jag hade tänkt använda, jag tassar mig långsamt fram från göl till göl, tittar på kompassen hela tiden och får så även trean bra. Lite efter trean kommer jag längre västerut än jag tidigare har varit här, här är det lite mera löpbart, och jag får även fyran utan problem. Lång stigning till femman, men nu är det för en gångs skull lite lättare orientering. Men så kommer långsträckan till sexan. Jag beslutar att det är omöjligt att genomföra den på ett kontrollerat sätt och springer mot vägen istället för att sedan vända och springa 250m tillbaka, men ungefär på strecket, efter kompassen. Jag passerar en mosse som jag kan identifiera på kartan, efter ungefär halva streckan, fortfarande mitt på strecket. Fortsätter med kompassen och ser en ovanlig kombination av sten-punkthöjd-sten. Jag hittar den på kartan, och nu är det mindre än 100m till kontrollen, jag är nästan i ringen. Jag ändrar min plan, ”jag testar”, men lovar mig själv att fortsätta mot vägen direkt om jag inte hittar omedelbart. Men det gör jag, jag spikar även denna banans svåraste kontroll, och nu vet jag att jag har ett bra lopp på gång som kommer att bli svårslagen, för resten är visserligen inte trivial, men inte fullt av samma dignitet. Sjuan får jag utan problem, till åttan är jag lite missnöjd med vägvalet, följde bäcken och mossen upp, men där var det ganska tunglöpt, skulle ha sprungit längs med bilvägen och förbi den gamla fäbodsruinen. Nästsista inget problem, kan jag klara mig under timmen? Men nu ska jag brant ner i en ravin, har svårt att ens hålla mig på fötterna. Sedan brant uppför till sista, och ännu mera brant uppför. Helt slut, men ändå nöjd med orienteringen. Dryga 61 minuter på en banlängd på 3,0 kilometer låter som dåligt, men det skulle räcka till topp 10. Så står jag och väntar på Anna, men hon kommer inte. Tim kommer, bra lopp förutom en jättebom, Jan detsamma, Jonas kommer, de andra barnen har kommit för länge sedan, men Anna och Tanja kommer inte (och inte klubbkompisen Leif och vännen Lasse heller). Till slut kommer Anna, hon har bommat ettan stort (precis som Tove Alexandersson, skulle det visa sig, som här tappar totalsegern i Idreveckan), sedan lite mer, så att jag har slagit henne med 24 minuter. Det får man ändå anse som en punktering av tävlingen, och jag har gjort det i stort sett utan löpning, helt igenom noggrann orientering. Alltså inte det jag har tränat hela våren, men det som jag vara hyfsat bra på redan tidigare…
Och så väntar vi och väntar. Leif haltar in, har kramp. Ingen Tanja, ingen Lasse. Till slut kommer Lasse från andra hållet, han har brutit, letat i evigheter efter en kontroll. Fortfarande ingen Tanja, hon och en till är kvar i terrängen meddelar tävlingsledningen. Och äntligen kommer även hon, också hon på vägen, hon har också brutit efter att ha letat efter en kontroll i över 50 minuter.
Innan dagen är slut har Tim och jag dock en grej kvar att göra. Vi tar våra cyklar och cyklar uppför Idre Fjäll för att sedan åka hela downhillbanan ner (ifjol vågade vi inte och cyklade bara halva banan ner). Banan är visserligen ”avstängd”, men jag har glömt vad det heter och vi cyklar ändå Mycket roligt är det! När vi kommer ner ser vi Anton och Lina i funparken och cyklar där med dem en bra stund, och även på dirtjump-banorna. När barnen börjar kappcykla på dirtjump-banan inser jag att jag måste ta mitt ansvar som närvarande vuxen – och tävlar med och mot dem.
Nu återstod bara den sista etappen och vi packar det mesta innan vi ens ger oss av till Burusjön. Här kan det vara mycket mygg och knott, men det blåser ganska friskt, så vi slipper, och det är vi ju tacksamma för. Tävlingen är ju i det närmaste avgjord, jag tror inte att Anna kan springa in 24 minuter här, det är ganska svår här med, om inte fullt lika svårt som dagen innan. Jag går till starten ganska snabbt, det är mycket brant uppför från startpunkten, sedan avtar kuperingen något. Här är väglöst land, men ändå ganska strukturerad, höjd mosse höjd mosse höjd. Några få gölar och stenar som man kan använda som sista säkra. Det gör jag också till ettan, en uttorkad göl får duga. Ettan ligger vid den mellersta av tre avlånga höjder, men jag ser fler än tre egentligen, springer upp och längs med den, ser ingen kontroll, men till slut upptäcker jag den vid höjden till vänster. Tappat kanske 15-20 sekunder, ingen fara på taket än. Nu kommer fyra kontroller tätt inpå, får alla utan några problem som helst, sedan en långsträcka. Jag fortsätter tänka struktur, höjd mosse höjd mosse höjd, och så se gölarna. På så vis kommer jag också rakt in till sexan, och nu är det bara två kontroller kvar av banan och semestern. Uppför nästa backe, och sedan en brant utförslöpa. Jag lägger kompassen och ser snart en kontroll som bör vara min, men… det är den inte. Vaddå? Det är väl en näsa vid backens fot? Men inte rätt näsa, min ligger två höjdkurvor längre upp, nu förstår jag, och får den utan ytterligare problem, och sedan är det bara löpningen kvar. Till slut har jag vunnit ytterligare tio minuter över Anna, är dock lite besviken att jag bara ligger mitt i fältet, trodde att min tid skulle ha räckt till mera. Men men, vi packar, överlåtar slutstädningen till stugvärden den här gången och beger oss på den lååånga resan hem.
Innan jag åkte till Idre hade jag tänkt att kanske springa någon dag utan kryckor. Men det gick hyfsat okej varje dag, med hjälp av Voltaren och Alvedon, och det är så mycket lättare och så mycket roligare utan. På första dagen hade jag nog haft nytta av kryckorna, då var det hårt underlag nästan överallt, på andra delvis, men de resterande dagarna var det för mjukt. Men, ett litet steg framåt i alla fall.
Och det blev det även veckan efter när vi åkte till Karlstad varje kväll för att tävla i Mini-Femdagars. Jag kom på övre halvan på bana 3 varje dag, tog tre topp 10-placeringar, och blev 5:a sammanlagt. Fick till och med ett pris, och ett roligt sådant dessutom! Det måste vara första priset jag har fått som jag faktiskt fick för en prestation, och inte som utlottningspris!
Men nu är det bara en vecka kvar tills vi åker på O-Ringen! Jag löptränar i stort sett varje kväll, även Tim ligger i hårdträning nu, Jan och Tanja något mindre, och några teknikpass blir det också. Det kommer att gå som det går, men vi ska i alla fall vara välförberedda! (Och det ska även O-Ringen Värmland 2017s monter vara, som jag jobbar mycket med de här dagarna.)
Mitt liv på kartan 