JK 2016 Yorkshire

Varje år funderar vi över vart vi ska åka till påsk – till den dagen British Orienteering uppdaterar hemsidan och meddelar vart The Jan Kjellström Festival of Orienteering går den här gången. Sedan vet vi ju vart vi ska åka, och det är bara att fixa flyg, transporter och boende. Och det hade jag i det här fallet gjort för länge sedan, för på ”The JK” måste man bara åka.

Reseupplägget var ungefär samma som året innan – flyg från Oslo till Manchester, tåg till sprintstaden, en natt på hotell där, sedan tåg vidare till boendet för resten av helgen, hämta ut hyrbil på påskaftonsmorgonen, och så iväg. Bara att vi åkte tåg österut från Manchester den här gången, närmare bestämt till Leeds, största staden i West Yorkshire. Leeds är en av många städer i norra England som har fått lida mycket av industridöden, men till skillnad från t.ex. Huddersfield (där vi skulle tävla på Annandag Påsk) har den renoverats på ett helt okej sätt.

Väl i Leeds lämnade vi det, som vanligt ganska omfattande, bagaget på hotellet och gick en längre promenad till Royal Armouries, en utställning av gamla vapen från tio seklar, dessutom en jättestor modell över slaget vid Waterloo. Man kan väl säga att killarna i familjen var mera intresserad än tjejen… Men te i deras tea room blev det såklart.

Tillbaka till hotellet, och jag gjorde mig redo för ett löppass då ingen annan ville följa med. Fast när jag väl var redo då ville ju ändå alla med, så jag fick vänta en lång stund till, men till slut kom vi äntligen iväg och efter lite omkringirrande hittade vi vägen längs med Leeds-and-Liverpool Canal, mycket mysigt med små slussar, gamla stenbroar. Vi sprang dryga tre kilometer ut från stan, vände sedan om då inte alla orkade längre och sprang samma väg tillbaka, för att avsluta med en liten extrarunda inne i Leeds centrum. Sedan en snabb dusch och så ut igen för middag på en Ale House från 1713. Som sig bör första kvällen i Storbritannien blev det fish&chips.

Nästa morgon, på Långfredagen, var det så dags för första tävlingsdagen. Men först frukost. Och eftersom vi bodde på en Travelodge-hotell, ganska enkla, billiga (men för vårt ändamål helt tillräckliga) hotell var frukosten där rätt tråkig. Jag hade dock tidigare hittat att ”Leeds bästa frukost” skulle finnas på ett café bara några minuter från hotellet. Om det var stadens bästa vet jag inte, men supergott var det i alla fall!

Det var sedan en promenad på ca 2 kilometer uppför backen till universitetsområdet. Solen hade kommit ut, och fast vinden var kall skulle det bli en rätt trevlig dag (resans bästa väder faktiskt med facit i handen). Sprinten liknade i mångt och mycket andra sprinttävlingar som vi har sprungit i Storbritannien, gamla fina tegelbyggnader i den äldre delen, och betonglabyrint i den nyare delen. Men faktiskt inte så lätt, då den nyare delen var byggt på flera nivåer, så det var mycket ”vad är uppe, vad är nere” man fick tänka. Och så var det nog så kuperat. Ingen av oss tog sig upp i övre halvan, men roligt var det, som det brukar vara ändå. Tim och jag tävlade sedan även i TempO på en gammal kyrkogård(!) i närheten, och där kom vi på övre halvan båda två.

Tillbaka till hotellet med omväg via lite butiker och caféer (skräll), snabb dusch och ompackning, och så tillbaks med all bagage till järnvägsstationen varifrån ett uråldrig Northern Rail-tåg tog oss till Harrogate. En kort taxiresa, och så var vid vårt boende för resten av helgen, Humble Bee Cottage, en supertrevlig och mycket ombonad lägenhet på en aktiv bondgård med gårdscafé och liten köksaffär. Jag hade beställt dit en uppsättning med lokalproducerad ekologisk mat som väntade på oss i kylskåpet så att vi kunde fixa en mycket god kall middag snabbt. Lite senare på kvällen tog jag en promenad till byn Killinghall i närheten och drack en öl på en av de två bypubarna där, The Three Horseshoes.

Lördagsmorgonen innehåll lite logistik, och för att orka med detta var jag uppe tidigt och fixade frukost med honey-glazed Yorkshire ham och ägg från gården. Buss 36 (som visade sig vara mycket fräsch och modern, eluttag vid alla läderstolar, gratis wifi) tog oss in till Harrogate där vi fick vår pytteliten hyrbil i en sidogata. Snabbt var vi iväg mot North Yorkshire Moors och Wass Forest. På vägen dit passerade vi Thirsk, en av så många mysiga landsortsbyar i Yorkshire. Vi trodde oss ha gott om tid, så vi parkerade på torget, hittade ett bra café och intog en andra frukost.IMG_20160326_100740_hdr

Väl framme vid Wass visade det sig att parkeringen var knepig. Det var vägparkering och vi fick köra kilometer efter kilometer långsamt förbi de redan parkerade bilarna, för att sedan gå samma väg (med mycket upp och ner) tillbaka. Vi hade mycket lite tid kvar när vi väl kom till arenan och fick snabbt byta om i dimma och lätt duggregn. Insulinpumpen förpackad, extra russin i fickan, och så sprang vi iväg mot starten (och hann nätt och jämnt alla tre). Själv sprang jag Light Green, den längsta motionsklassen (då H45S hade varit alldeles för lång, tyvärr). De första fyra kontrollerna spikade jag allihopa och hade till och mot bra fart under kryckorna, men sedan tappade jag ena kryckfoten, och då förlorade jag direkt mycket fart. Dock fortsatte orienteringen gå hur bra som helst, även om jag tröttnade mot slutet i de många branta stigningarna. När jag stämplade ut fick jag veta att jag var på femte plats av 25 i mål – mycket bättre än vad jag hade förväntat mig; visserligen visste jag att jag hade orienterat bra, men jag trodde inte att farten hade räckt till en framskjuten placering. Till slut kom jag dock på en 7:e plats av 73 deltagare, övre tiondelen, det är inte ofta jag kommer dit. Tanja gjorde också ett kanonlopp, med god marginal på övre halvan, kom i mål inte långt efter mig. Målet var utbrutet, och det var (ännu) en brant stigning upp till arenan. Vi väntade längre på Tim, blev oroliga, klättrade ner till målet (hela tiden med den vilt pipande insulinpumpen i handen), klättrade upp igen, ner igen, och så kom han till slut. Han hade sprungit i nästan två timmar, det är långa tuffa banor i H16A i England, och vi har inte så bra koll på hur vi ska hans blodsockersvängningar än alla gånger, speciellt inte när det är mycket långa tävlingar.

Såklart fick han sin ”bacon, ägg, and sausage roll” (vår favoritmat på brittiska orienteringstävlingar – allt som är dåligt för en människa inrullad i en serviett), och med lite varm choklad med marshmallows återfår man snart krafterna – vilket vi också behövde för den långa vägen tillbaka till bilen. En timme hem till gården, dusch, snabb ombyte och så iväg till Harrogate där Afternoon Tea på den berömda Betty’s Tea Salon väntade oss. (Fast först fick vi härda ut världens skyfall i våra finkläder på vägen från bilen dit.) Och Betty’s leverade, mycket bra Afternoon Tea i St James-klass, bra service, gott te, live pianomusik. Och så mycket mer blev det inte den kvällen, vi stupade i sängen allihopa ganska snabbt.

Ännu en timmes bilresa på söndag morgon (det vara stora avstånd mellan arenorna den här gången), de fantastiska Yorkshire Dales väntade oss. På grund av mycket regn var ängarna som var avsedda som parkering under vatten så vi fick parkera i ett stenbrott varifrån bussar (som avgick hela tiden och var mycket bekväma) skjutsade oss till arenan. Arenan låg en bit när i dalen, men man såg redan långt upp på kalfjället där tävlingen skulle avgöras. Tyvärr var vädret inte så som man skulle ha önskat sig, men det låter man sig ju inte störas av som orienterare. Vi drog till starten, Tim hade den långa norra starten medan Tanja och jag startade ungefär en kilometer från arenan. Det som var lite ovanligt var att pga utrymmesskäl vid startfållorna, så stod kartkorgarna inte vid starten, men vid startpunkten, efter 140m löpning längs en mindre väg. När jag väl hade lagt min karta i kartstället gick jag nästan kontrakurs direkt – jag kunde inte föreställa mig att jag skulle vända 160 grader och således springa nästan tillbaka mot starten. Men så var det, dock var jag två höjdkurvor högre nu och såg inte ens starten. På väg mot ettan fick jag hoppa över ett dött får (det verkar vara tuffa tag däruppe), fick ettan sedan hur bra som helst. På väg till tvåan såg jag en kvinna som jag misstänkte kanske hade samma bana som jag. Raka väg gick rakt över en större höjd, och hon sprang upp dit, medan jag som låg ca 75m bakom bestämde mig för att runda höjden, vilket visade sig vara rätt val då vi kom till kontrollen samtidigt. Sedan en långsträcka till trean, inga problem här heller, ”kvinnan” har visat sig vara en ca 15-årig tjej, men nu ser jag en annan kvinna, kanske i 30-års-åldern som tydligen håller mot samma håll som jag, stämplar tillsammans med mig, sedan fortsätter åt samma håll. Jag misstänker ännu en medtävlande på samma bana. Hon springer bra mycket fortare än jag, men behöver hela tiden stanna upp för att läsa kartan så att jag kan halta ikapp. På den korta sträckan mellan fyran och femman förlorar jag ungefär en minut när jag hjälper en dam som inte vet vart hon är, men kommer ikapp både tjejen och kvinnan igen när de båda står och läser in sig efter femman. En långsträcka på över kilometern följer, jag tar sikte på ett bergstopp och springer iväg. Hela tiden springer de ifrån mig, men stannar upp och jag kommer ikapp. Till slut når de sexan ca 15 sekunder före mig.

Nu kommer en kortare sträcka utför, men kontrollen är en grop utan tydliga hållpunkter i närheten. Dock finns det en sorts uppfångare bakom, en lång rad med gropar ca 15 meter längre ner. Ingen aning vad det är för något, ser nästan ut som en skyttegrav. Jag har tagit ut kompassriktningen och springer efter de andra men känner att de håller för långt mot höger. Jag saktar ner så att de inte hör mina gnisslande kryckor längre och fortsätter sedan åt det hållet som jag tycker är rätt, och mycket riktigt när jag dyker ner från en höjd är jag bara 10m från kontrollen. Jag stämplar och passerar de andra två som tittar på mig, tittar upp för berget, och förstår. Nu satsar jag givetvis allt jag har, det är ytterligare en långsträcka som går långt ner i dalgången för att sedan klättra upp på nästa stora höjd. På vägen upp funderar jag om jag ska runda höjden i sidled eller fortsätta rakt på och gör banans enda riktiga miss, jag fortsätter, och det kostar mycket kraft, så att kvinnan och jag kommer tillsammans till kontrollen. Tjejen orkar dock inte längre hänga med.

Ytterligare en långsträcka tvärs över höjdryggen, vi får kontrollen samtidigt, men nu blir det mycket lätt orientering i avslutningen, och jag hänger tyvärr inte med i löpningen så att jag tappar kvinnan, till slut är hon en dryg halv minut före mig i mål. Med hela banan har varit en fantastisk upplevelse, jag har alltid gillat att springa uppe på kalfjället, och det var så fint här uppe att man aldrig ville sluta springa.IMG_20160327_212526

Fast det är kallt och blåser snålt så har det hittills mestadels varit torrt, och förblir också så när jag går i mål, i alla fall en liten stund till. Tanja kommer ganska snart, hon har haft en större bom, men annars mycket bra och kommer återigen att ligga på övre halvan (själv kom jag 8:a av 74 den dagen). Men nu brakar regnhelvetet loss igen, en sådan där tung hällregn igen precis som dagen innan i Harrogate. Stackars Tim som är kvar uppe på kalfjället (och, som det visar sig, har mycket kvar, återigen en tuff bana, 8,8 km, han är än en gång ute i nästan två timmar).

Men, till slut är vi alla ombytta och någorlunda torra, har haft vår fralla med ägg, korv och bacon, bussen sjutsar till parkeringen, och vi kör en annan väg hem mot Killinghall. På väg  kommer solen ut och när vi passerar det lilla, men fina, samhället Pateley Bridge kräver mina medresenärer en toalett, och en sådan finns här, och dessutom en stor parkeringsplats och en glasskiosk. Perfekt.IMG_20160327_140954

Tillbaka i lägenheten blir det den sedvanliga snabba duschen och finkläder, sedan åker vi till The Three Horseshoes för att inmundiga Sunday Roast – ingen söndag i England utan Sunday Roast! Efteråt åker vi till nästa by norrut, Ripley, där jag hade sett en skylt med ”World-Famous Ice Cream” dagen innan. Den visar sig lite svår att hitta, och så märklig är den sedan inte heller. Men glass är glass. Och vi har ju påskäggsletningen hemma i lägenheten kvar att genomföra.

På Annandag Påsk blir det en lång resa till Storthes Hall söder om Huddersfield där stafetten väntar. I brist på navigationssystem i bilen har jag memorerat 11 olika vägar, och det funkar, vi kommer dit, parkeringen är inte så långt borta, och vi installerar oss snabbt på arenan som ligger vid några fotbollsplan längs med en sluttande äng. Låguppställningen för laget ”Viking Pillagers” är jag (Medel) – Tanja (Kort) – Tim (Lång). Jag går in i fållan och det blir varmt, i sista sekunden bestämmer jag mig för att ta av mig understället, så kartställ av, tröja av, underställ av, tröja på, kartställ på. Det tar mig som vanligt en liten stund att lägga kartan i mitt kartställ så att jag är nästan sist i vår startgrupp till startpunkten, här är det så att det är 300m snitslad löpning till efter startpunkten, och på den springer jag förbi ca 15 lag. Sedan kommer man in i ganska tät skog, och här det verkligen gafflad, jag passerar flera kontroller på väg till min egen, men är ganska säker vart jag ska, medan många andra flackar omkring som yra höns. Men min kontroll ska vara ganska långt nerför sluttningen, nästan vid mosskanten, och så är det också. Sedan en snabb utförslöpning, ett svårforcerat dike och en mycket brant mycket lång stigning uppför. Alla flåsar och kämpar, men jag några placeringar till som jag sedan förlorar igen i den snabba löpningen över en äng. Nu kommer vi in i ett bebyggt område, och här blir det tre ”sprintkontroller” innan vi ska ut i skogen igen. En långsträcka följer, och femte kontrollen är inte så långt ifrån första. Jag ligger ungefär mitt i klungan, men medan alla andra drar rakt på vill jag absolut inte passera den branta sluttningen (inte utför heller) och det svårforcerade diket igen och ser ett annat vägval. Ganska lång väg runt, nästan tillbaka till startpunkten, men lättlöpt hela vägen och lätt ingång till kontrollen. Jag kör på, och när jag stämplar ser jag några som jag tidigare hade framför mig springandes mot kontrollen, då var det alltså inte så jättestor skillnad, men ändå.

Nu följer ännu en långsträcka, och den genomför jag på ett ganska dåligt sätt. Det är många stigar på vägen, men ingen åt rätt håll, många diken, mossar, och jag har ingen bra plan, så jag springer bara på måfå åt ungefär rätt håll, och det kan ju inte bli bra, och det blir det inte heller. Jag blir ståendes förvirrad mellan två mossar innan jag kan läsa in mig, fortsätter, blir en kort stund förvirrad igen, men tar sedan kontrollen.

Nu följer ännu en stigning och jag har en duell med en man i min ålder, vi har inte samma kontroller, men det är tät gaffling så vi ser varandra hela tiden innan jag lyckas dra ifrån en bit i en utförsbacke. Dock gör jag en liten krok till näst sista kontrollen, och då är han ikapp. Nu följer en brant stigning uppför skogen mot en äng. Jag kör allt jag har och kommer förbi killen, och fyra stycken till. Över den sluttande (uppför, såklart) ängen, sista kontrollen, ännu en äng, och så växlingen. Tanja ropar något om Tims insulinpump som jag inte förstår, all fokus jag har nu är riktad mot andning och överlevnad.

Tanja kommer tillbaka ganska snabbt från sin bana, och nu springer Tim iväg. Som ifjol har han fått förtroendet att springa den långa sista sträckan, och det gör han bra med helgens bästa lopp för hans del. Vi hamnar till slut på en trettiofemte plats av ca 80 startande lag, och det får vi vara nöjda med, med tanke på att vi har haft en bukspottskörtel och ett knä mindre än de andra lagen.

Vi väljer en annan väg hem, den vill aldrig sluta, det är mycket trafik, men till slut kommer vi hem ändå. Dusch, ombyte, och så drar vi iväg igen till Birchfield, 20 minuter nordväst om Killinghall där jag två dagar tidigare hade sett en skylt till en ”Ice Cream Farm”. Sådant måste ju undersökas, och det visar sig vara precis det – en bondgård som gör glass av sin egen mjölk och säljer denna mycket goda glass i en liten tea room, tillsammans med goda kakor och, såklart, te.

Därmed slutar resans orienteringsaktiviter. På tisdag morgon lämnar vi tillbaka hyrbilen i Harrogate, tar tåget till Leeds och ytterligare ett tåg till Manchester, checkar in på samma hotell som ifjol, och ger oss iväg till MOSI – Museum of Science and Industry. Museet är stort, mycket givande och intressant, och vi stannar tills de slänger ut oss (för att de stänger, inte för att vi har misskött oss). Nu har vi ännu ett industrimuseum i Storbritannien att göra klart, tillsammans med de 3,5 våningarna på British Museum of Science and Technology i London som vi saknar.

På väg dit har vi passerat en pub som såg mysigt ut, så vi går dit i (igen!) regnet, och visst är det mysigt, ölet lokalt, så det blir ännu en bra måltid.IMG_20160329_174347

På onsdagen ser väderleksrapporten något bättre ut, så vi gör en utflykt som jag hade läst i The Road To Little Dribbling om – vi tar tåget från Manchester till Buxton, en landsbygdsbuss en bit ut från staden, går en kilometer och kommer så till en cykeluthyrning vid The Monsal Trail, en gammal järnväg som har gjorts om till cykelled på dryga 13 km. Mycket roligt och spännande, många tunnlar, broar, branta bergsväggar, och så River Wye i dalgången långt nedanför. Två gånger 13 km är ju inte så jättemycket att cykla, men med alla tea rooms och glassvagnar längs vägen (och lite utanför vägen också) tar det ändå hela dagen, och vi lämnar tillbaka cyklarna kl 16:59, får sedan springa till stora vägen för att hinna med bussen. Det funkar dock bra, och en och en halv timme senare är vi tillbaka i Manchester.

Här har Tim ett önskemål till, han vill spelar lasertag, och det ska finnas på Trafford Centre, en ganska lyxig mall i stadens västra utkant. Buss X50 tar oss dit och Tim spelar två omgångar medan jag testar krogen som finns bredvid. En sista middag på Piccadilly Tavern nära hotellet, och resan är nästan slut.

Nu undrar vi bara vart vi ska åka till påsk 2017. Ingenting på hemsidan än, men jag har grävt mig igenom brittiska orienteringsförbundets gamla mötesprotokoller vilka antyder att det lära vara i South Downs – och det ser jag fram emot!

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s