Så har orienteringen rullat på under sensommaren, och då är det först och främst DM-tävlingarna samt vår resa till London som jag tänkte berätta om här.

DM-tävlingarna visade sig bli Grand Slam för IK Vikings OK. Tims kompis Elias hade redan vunnit Sprint-DM före sommaren, och nu vann Tim, egentligen rätt väntat, Natt-DM i Forshaga (ett litet, men mycket mysigt arrangemang, och som jag hade längtat till nattorienteringen!), men dryga 11 minuters marginal till och med. Två dagar senare var det Medel-DM i Persberg, som Tim ansåg som sin största chans till guld, dock vann Elias igen (rätt stort), och Tim fick brons, vilket ju egentligen är ett mycket bra resultat, men han själv upplevde det som ett misslyckande. På den tävlingen sprang jag för en gångs skull tävlingsklass, gick ut som nästan allra sist i hela tävlingen, och var således i stort sett helt själv i skogen. Ett dåligt vägval, men inga bommar (däremot blev det två riktiga missar på natten). Det var väl efter den här tävlingen att vi började notera att alla H14-Guld hittills hade tagits av vikingar.

Värmländsk mästare i Nattorientering, H14.

Så kom Lång-DM helgen efter, i ösregn i stort sett hela tiden, ute på Hammarö, ganska platt, men också svår terräng. Jag var ute rätt länge, men när jag väl gick i mål kunde jag se att Tim hade vunnit, igen rätt stort, så hittills var det fyra av fyra, och eftersom Tim och Elias skulle bilda lag på Stafett-DM blev de ju förstås lite malliga så att Elias pappa Mats och jag fick berätta för dem, att jobbet först ska göras, även om man, för första gången i livet kanske, är favorit på någon tävling. Så småningom övergick malligheten dock till nervositet, och Tim sov nog inte så bra natten innan.

För att inte missa uppgörelsen sprang jag min egen ÖM7-bana direkt när starten öppnade. På väg till startpunkten, och även lite längre fram, hade jag fullt med U1-småttingar runt mina fötter och kryckor, så att jag var mera sysselsatt med att inte springa omkull dem än att titta på kartan, och då blev det som det blev – jag bommade ettan, som egentligen inte var så svårt, stort. Resten gick dock mycket bra, spikade allt annat, och jag lyckades till och med halta ifrån några.

Ute på banan hade jag sett Elias på sin förstasträcka, han var själv, men det såg stabilt ut. Jag kunde ju inte veta om han låg före eller efter de andra, men några minuter efter mig kom han in i ledningen och växlade över till Tim. Nu stod vi med klockorna och räknade, och det tog över tre minuter innan tvåan Djerf och trean Tyr kom in. Det lät ju ganska komfortabelt, men vi vet ju alla hur snabbt man kan bomma bort tre minuter. Jag vågade knappt duscha (så snabbt har jag nog aldrig bytt om…), och sedan stod vi där och väntade. Äntligen syntes Tim vid skogsbrynet, först! Men vi kunde inte se än om han var själv eller om det skulle bli spurtstrid. Men när han kom närmare var ingen bakom honom, och Elias och Tim kunde defilera i mål som segrare. Clean Sweep, Full House, Grand Slam – alla fem DM-guld i Värmland i H14 i år till IKV! Tim berättade efteråt att det var ett av hans sämsta lopp för säsongen, han var så nervös att han bommade mycket i början, men fullt så dåligt kunde det inte ha varit, eftersom han till slut hade ökat ledningen till fyra och en halv minut och hade samtidigt snabbast sträcktid av alla löpare i klassen. Senare på dagen kunde vi se på Winsplits att Tyr visserligen hade närmat sig lite, men aldrig kommit närmare än två minuter.

Grand Slam-killarna, Elias och Tim

D40-laget

Vikingungdomar på Stafett-DM

Det ska tilläggas att Tanja med sitt D40-lag (som egentligen bestod av en D40, en D45 och en D50) tog ett mycket överraskande silver. Eva-Lill började stabilt på första sträckan, sedan gjorde klubbens ungdomsledare Ewa, som för tillfället är i fantastisk form, ännu ett kanonlopp och tog laget upp till andraplatsen. Tanja höll sedan undan, de andra två lagen kom aldrig inom synhåll (och ettan låg långt före och gick inte att nå).

Ja, det var de mycket framgångsrika (för IKVs del) DM-helgerna, och helgen efter drog vi till London, en resa som jag sett fram emot sedan länge. För första gången sedan flytten hemifrån skulle vi träffa stora grabben Jan igen, och dessutom vill man ju alltid åka till Världens Huvudstad. Jag hade visserligen varit där veckan innan på tjänsteresan, men om det finns en sak som är bättre än att åka till London, så är det att åka till London för att orientera!

Den här helgen i september vars huvudföreställning är London City Race har blivit större och större genom åren, i år var det till och med hela tre tävlingar. Det började med en nattsprint i Södra Kensington, runt Imperial College och Royal Albert Hall samt några mindre parker i närheten. Här hade Jan och jag sprungit en deltävling i Park Tour London för arton månader sedan, det var till och med samma samlingsställe (universitets gym). Vi åkte dit direkt från Heathrow med tunnelbanans Piccadilly Line som släppte av oss vid South Kensington, några hundra meter från arenan. Vi var där ganska tidigt och satt en stund på East Side Bar (dock utan öl med tanke på att det var före tävlingen). Så småningom blev det mörkt, och Tim, som hade fri starttid, startade. Jag väntade in honom vid målet i parken, sedan var det också snart dags för att gå till min egen start. Området var precis lika lurigt som jag mindes det, och jag lyckades till och med att göra samma bom som tidigare… Dock gjorde det ingen större skillnad att det var på natten, med alla gatuljus och andra ljuskällor. Ingen av oss kom med några höjdarprestationer, men det var ju inte målet heller, roligt hade vi alla fall.

På trapporna framför East Side Bar

Parken där avslutningen gick

Kensington Night Race

Dock var klockan nästan tio när vi gick därifrån, och vi hade en bra bit framför oss. Tillbaka till tunnelbanan, några stationer till Victoria, sedan genom den jättelika Victoria Station dit tågen sydösterut gick. Snabbtåget mot Bognor Regis skjutsade oss via Clapham Junction till East Croydon, och vårt hotell (som vi mest hade valt pga priset) visade sig vara bara några minuter till fots från stationen, och även annars på inga villkor lyxigt, men fullt tillräckligt, bra frukost dessutom.

London City Race arena, i bakgrunden The Shard

Lördag morgon innebar tidig väckning, för nu var det dags för City Race. Tåg från
East Croydon till New Cross Gate, sedan Overground (som inte alls förlöper ovanför marken här) till Wapping, därifrån ca 1 km att gå till arenan vid ett sportcentrum. Wapping visade sig vara en riktigt mysig stadsdel, gentrificerad tidigare docklands, men på ett snällt sätt, med små kanaler, mindre bostäder, och så ett stort segelskepp mitt i allt. Fina vyer från arenan över Tower Bridge och The Shard.

Vi bytte om, och Jan och jag gick ca 1,5 km till bortre starten medan Tim sprang sitt lopp. Väl därifrån hade jag först två kontroller inte långt bort, sedan en vägvälssträckan under järnvägen och in till Shadwell, några kontroller där, sedan i ett mindre bostadsområde söder om järnvägen igen, alldeles bakom Royal Mint (där KDAB för övrigt har en större kund), norrut igen, och så den första långsträckan. Den såg jättelätt ut, strecket följde i stort sett en gata, och det lät jag mig luras av, kontrolltagningen var nämligen inte alls lätt, och jag bommade bort kanske en dryg minut. Överhuvudtaget var det hela oväntat tekniskt, man fick hela tiden vara med på noterna (och angivelsen) på vilken sida av ett staket eller en mur kontrollen skulle vara.

Sedan en kontroll alldeles bredvid The Gherkin, den stora välkända gurkformade byggnaden (vill minnas att jag hade en kontroll på exakt samma ställe ifjol, fast då kommandes från ett helt annat håll), en kortare sträcka till, och sedan en långsträcka på över kilometern. Jag hade funderat länge, hittat två vägval som såg ungefär jämbördiga ut, men bestämde mig till slut för den med större turistvärde – sprang över Tower Hill och alldeles bredvid Tower of London, såg även bron, innan några tunnlar tog mig till norra sidan St Catherine Docks som jag fick runda, innan det var dags för att komma tillbaka till Wapping. Där väntade en hel del finlir med många luriga sträckor innan jag efter drygt en och en halv timme kunde gå i mål. Axlarna värkte mycket av ansträngningen, men knät höll (tack vare kryckorna).

Banans västra del. Tower of London syns tydligt i sydvästra hörnet.

Banans avslutning, sprintfinlir i Wapping

Freggo levererar som vanligt

Nu fick vi skynda oss med att våtkluta och byta om, för vi hade fler planer, som innehöll bl a fish&chips. Det tog dock en stund innan vi hade tgit oss till centrala London så att vi flyttade runt på planeringen och började med en glass och en pott te på Freggo, en av mina favoritglassställen i en bakgata bakom Piccadilly Circus.

Sedan var det samling för en guidad tour vi ville vara med på, en rundgång genom St James och Mayfair i spioneriets tecken. På den två timmar långa turen fick vi lära oss mycket om MI5 och MI6, om amerikansk spionage undra andra världskriget, om The Cambridge Four (Five?), bl.a. såg vi den sista lägenheten Guy Burgess bodde i innan han gav sig av till Moskva. Även spionfiktion var del av turen, vi fick se olika ställen som förekommer i Tinker, Tailor, Soldier, Spy, lite av Ian Flemmings tillhåll och lite ställen där olika spionfilmer hade inspelats. En udda, men mycket intressant och trevlig tur.

Men nu var det äntligen dags för fish and chips och bangers and mash vilket vi intog i The Glassblower (ett av mina många favvoställen i området). Sedan drog Tim som den världsvane orienteraren som han är på egen hand till Hamleys stora leksaksvaruhus medan Jan och jag åt ytterligare en glass (dock på ett annat ställe, finns ju ingen brist på bra glasställen i W1).

… nor shall my sword rest in my hand …

Egentligen hade vi några fler planer, men nu var vi ganska trötta, så vi gav oss iväg på den långa vägen tillbaka till Croydon. Väl där begav vi oss ut för att fixa lite mat och för att åka med den nya spårvagnslinjen genom Croydon (faktiskt enda stället i hela Londonområdet där det finns spårvagnar). Försedd med smörgåsar och cider drog vi oss tillbaka till hotellet för att se live på The Last Night Of The Proms. And did those feet in ancient times…? Mattress!

Söndag morgon, utcheckning och ännu en långresa. Till Victoria med tåg, Victoria Line till Euston, Northern Line till Archway, och så en kilometer uppför backen till Waterlow (ja, den heter så) Park. Här stod ultrasprint på programmet, och att ultrasprint är bland det roligaste man kan göra i orienteringsväg har jag nog berättat tidigare. Jag lyckades i varje försöksheat att hålla en eller två handfull löpare bakom mig, Jan var klart på övre halvan i herrseniorklassen, missade dock A-finalen efter två ”penalties” i sista heatet. Tim däremot tog sig, som för två år sedan, till A-finalen, den här gången i ”Junior Men” (H13-16). I den var löparna först väl synliga, det syntes att de andra sprang snabbare, men Tim orienterade bort dem hela tiden och kom ikapp och förbi. Sedan försvann de ett tag utom synhåll, och pga den mycket breda gafflingen var det svårt att avgöra hur han låg till. Vi trodde ett tag att han låg ganska långt bakom, men när de första närmade sig målet, visade det sig vara den enda 16-åringen (en norrman, ett och ett halvt huvud längre en Tim) och Tim som låg långt före de andra. Norrmannen vann med några steg före, men det var inte mycket. Hur som helst, tvåa på London Ultrasprint i internationell konkurrens är mycket bra jobbat!

Labyrinten i mitten på ultrasprintbanorna

Waterlow Park i väntan på nästa heat

Tim mot mål i A-finalen

Ett av försöksheaten

Snabb våtklut igen, och så gav vi oss av genom stadsdelen Highgate för att leta efter mat. Inte vilken mat som helst, nu skulle det minsann bli Sunday Roast. Och det hittade vi också till slut, på en trevlig pub som till och med hade uteservering. Och till skillnad från ifjol kom maten snabbt så att vi hann äta den i lugn och ro innan resan var i stort sett slut och vi fick ge oss av till Heathrow. Halv tolv på kvällen var Tim och jag hemma i Hagfors, för Jan strulade tågen tyvärr så att han inte var hemma i Gävle förrän kl 6 på morgonen. Men det är kanske inte så ovanligt för studerande…

Sedan dess har vi haft ett mysigt ungdoms-KM (som Tim vann för tredje året i rad, och där jag stod som vakt vid kartans norra kant för att ingen skulle springa utanför kartan). Nu är säsongen snart slut, men än har vi två av höstens höjdpunkter kvar – Älgdrevet till helgen och sedan 25manna helgen efter.