WOC 2017 Dag 2 – Dagen då det först gick neråt och sedan så gick det uppåt. Och så ett svenskt gult. Och lite Dag 3 ovanpå.

Dag 2 började lugnt, inga schemalagda aktiviteter före eftermiddagen. Efter en sen frukost gick vi först en sväng ner till gamla stan, råkade känna igen ett kontrollföremål från TV-bilderna och tänkte att det vore väl kul att ha kartan. Hittade den med mobilerna på worldofo.com, gick den närmaste kontrollen, och sedan hittade vi mycket annat spännande. Vi hamnade nämligen på Toome Mägi, domkyrkoberget på svenska, länge Tartus medelpunkt innan det förföll på sent 1500-talet och innan det återupplivades som universitets dåvarande centrum på 1900-talet. Vi klättrade uppför kyrkotornen i tränga stigor och fick en fin utsikt över Tartu och omgivningen, samt lärde oss en hel del om stadens historia. Väl ner igen fortsatte vi herrarnas sprintbana ändå till kontroll 9, men sedan hade vi fått nog för tillfället och hamnade än en gång på Crepp där det blev galettes och äppelpaj den här gången.

Tillbaka till stugan, packa ryggsäckarna, och så gav vi oss av de dryga 7 milen mot Viljandi. Vi hade gott om tid och enbligt kartan fanns det en stor sjö längs med vägen som vi hoppas få se en glimt av. Och mycket riktigt såg vi först lite sjökant genom grönskan och sedan lite senare en skylt mot en ”beach bar”. Vi svängde in där och hamnade vid en liten stenig strand där några örebroare hade ställt sin husvagn, och där det fanns en liten servering, ganska sovjet-style, men vi fick glass och kaffet var oväntat gott. Vädret hade hyfsat till sig och på en soffgrupp i lä blev det rätt så varmt och gött. Några promenadsteg längs med sjön, sedan fortsatte vi mot Viljandi. Landsvägarna i Estland är i gott skick, och det är väldigt lite trafik, så det går rätt fort.

Det fanns ingen officiell parkering i Viljandi förutom för VM-lagen, men vi hittade snabbt ett bra ställe på en ödetomt där det redan stod några norrmän. Det var bara några 100m från arenan som visade sig vara än en gång i en ”Laululava”, alltså ett körstadion, något mindre än det i Tartu, men en bra arena. Sprintstafetternas start, växling och mål var mitt nere i stadiongropen. Det var väl tänkt att man skulle sätta sig på läktarna, men det var vi för rörliga för. Området runt omkring var slottsberget med många gamla byggnader och ruiner och mycket branta trånga dalgånger. Vi köpte WOC-tröjor och sökte sedan upp en restaurang i närheten som såg trevlig ut. Dock tog det mycket längre än de utlovade 25 minuterna att få maten, och med bara 5 minuter kvar till stafettens start avbokade jag beställningen, vilket de inte blev så glada över, betalade för dryckerna, och vi gick därifrån, inte utan att Tim hade plockat med sig allt bröd vi hade fått under tiden…

Nätt och jämnt hann vi se starten, köpte sedan äntligen lite mat i en serveringsvagn och följde den mycket rafflande stafetten både på storbildsskärmen och live. Det var väldigt publikvänligt upplagt, banorna passerade efter några minuter bara 50m från arenan för att lite senare kommer in på arenan från andra sidan, ut igen mot startpunkten och sedan en slinga till och in igen. Vi hade hittat olika ställen där man kunde heja på Lina, Jerker, Jonas och Helena flera gånger och sprang fram och tillbaka mellan dem, och under tiden höll vi koll på liveresultaten i telefonen. På så sätt såg vi inte så mycket av TV-produktionen, men fick mycket mera live-känsla.

Ni vet ju själva hur det gick, Jonas Leandersson ägde allt och alla, och efter att Schweiz, Storbritannien och Danmark hade bommat bort sig på tredje sträckan kunde Helena gå ut med 40 sekunders ledning mot Tjeckien på andra plats. Det visade sig dock snabbt att det inte var Tjeckien som var den stora faran, Danmark med Maja Alm tog in 10 sekunder efter 10 sekunder på Helena som tydligen inte gick för fullt, men det räckte ju ändå, och Helena skrattade över hela ansiktet när hon sprang förbi oss där vi stod mellan sista kontrollen och målet.

De hade flyttat fram alla starttider i publiktävlingen med 30 minuter, och Tim hade ändå en sen starttid, så vi hade gott om tid kvar, gick till bilen, via en mjukglassförsäljning, bytte om och var så småningom tillbaka i arenan. Jag startade först, runt 20-tiden, öppnade hårt och sprang med bra fart och bra kontroll till de första två kontrollerna. En kort stund efter den andra fick jag dock springa uppför den första av flera mycket branta backar, den här skogsklädd, och det var så brant och så löst att jag fick hålla mig i träden för att mig upp. Träffade dock kontrollen bra och förstod att det viktigaste var att välja väg med så lite stigning som möjligt. Missade det målet dock lite grann mellan trean och fyran, men sedan gick det mycket bra, kontrollerad orientering och bra fart, kuperingen till trots, tills jag stumnade på väg mot sjuan och fick ta ner farten. Det var lite synd för det blev mycket mer lättlöpt (om man bortser från kullerstensgatorna) efter nian då vi sprang en del genom gamla stan innan banan vände tillbaka mot arenan. Till slut fick jag tiden 23:56, mycket långsammare än dagen innan, inte konstigt. Jag var då 8:e i mål av 43 (till slut blev jag 10:e av 48). Jan kom lite senare med den bästa tiden, han skulle vinna banan med stort marginal mot tvåan. Och sedan kom även Tim, han blev till slut 10:a av 28 i M16, var lite besviken efter några småbommar, men farten måste ha varit mycket bra då han ändå bara var ca 90 sekunder efter segraren.

20170702_204332.jpg

Det hade blivit sent och vi hade vägen kvar tillbaka till Tartu, så vi köpte bara en estländsk våffla som vi delade på i serveringen samt lite kaffe och drog. Tillbaka i lägenheten runt 22:30.

Dag 3 var vilodag, och eftersom vi inte ens tränade förtjänar den dagen ingen egen rapportering. Tim och jag hade egentligen tänkt att ge oss ut på ett lugnt pass i Tartu, men när jag vaknade runt 9:30-tiden efter en jobbig natt med Tims pump gick syndafloden ner över Tartu. Jag vågade mig ändå ut för att köpa bröd, men kvartersbageriet ungefär 800m bort var stängd – måste lära mig de estländska veckodagarna bättre. När jag kom tillbaka sov barnen fortfarande så jag jobbade lite (VD:ar har visst aldrig semester), och det blev inte frukost förrän 11:30.

Det ösregnade fortfarande så vi letade efter aktiviter inomhus. Tartu har väldigt många museer, och många av dem lät spännande, men tyvärr var de nästan alla stängda på måndagar. Men vetenskapsmuseet var öppet, och eftersom vi sällan missar sådana åkte vi dit, och det visade sig mycket givande, många roliga experiment och intressanta utställningar. En liten lunch på Café Newton där blev det också (jag antar att det heter så för att allt ramlar ner), sedan fortsatte vi mot en förort i Tartu där det fanns en bowlinghall. En timmes bowling, och lite pingis ovanpå, lite mathandling (tillsammans med det ukrainska landslaget), och det hade blivit dags för ”medalitseremoonia”. Det var mycket schweizare framför stadshuset på Raekoja plats, både ”Fanclub Hubmann” och ”Fanclub Kyburz” fanns på plats och jag undrade varför min egen fanclub inte har några klubbjackor. De syntes inte till, men det gjorde så småning om Jerker, Jonas, Lina och Helena när de fick sina välförtjänta medaljer, och vi sjöng ”Du gamla, du fria” (bara några meter från svenska konsultatet i Tartu förresten, ja, det finns).

Det hade under tiden blivit ganska fint väder, om än kallt, så vi slog oss ner i en uteservering och åt en kvalificerad glass, medan torget så småningom tömdes på folk (förutom det danska landslaget som stannade kvar länge). Och så tillbaka till lägenheten, en snabb och enkel middag och sängdags, för imorgon åker vi till Rõuge nära lettiska och ryska gränsen och ska springa långdistans (och det ska VM-löparna också, jag hoppas att de inte hänger på mig).

IMG_20170703_201933_162.jpg

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 1 – Dagen då vi nästan tävlade i Miniknat (och BMX-cykling)

Första dagen på orienterings-VM lider mot sitt slut, och det var dagen då vi nästan tävlade i Miniknat. Men det kommer jag till lite senare.

Dagen innan hade jag hämtat Tim på Rikslägret i Idre, sedan en lång och tråkig bilresa via Gävle (och, ska man vara ärlig, Mora och Glassbåten i Kyrkviken) där vi plockade upp Jan, sedan lite stress på Arlanda när vi inte fick någon parkering först, en något försenad, men annars lugn och snabb flygresa från Arlanda till Tallinn, och så en natt på det ganska sovjetiska Hotell Ülemiste vid flygplatsen (som sympatiskt nog heter Lennart Meri, efter den nya estländska republikens förste president).

Imorse tidig väckning, en så kallad expressfrukost då den vanliga frukostbuffén inte öppnade förrän kl 8 (what? i ett flygplatshotell?) som visade bestå sig av en inplastad smörgås, en liten jogurt och mycket dålig kaffe. Snabb marsch över regniga och folktomma parkeringar till stationen i Ülemiste, även den av den lite mera sovjetiska stilen. Men expresståget mot Tartu kom i tid, det var fullt, men vi hade reserverade platser, och så åkte vi genom stora delar av Estland och såg utanför hur grönt det var. (Och då menar jag grönt både konventionellt och på orienterarspråk.)

Jag hade gjort upp med biluthyraren att möta oss på stationen, det gjorde han mycket också, en mycket pratglad kille som berättade på vägen till bilen om sina skador. Formaliteterna gick dock snabbt, och snart parkerade vi bilen framför lägenheten där vi kommer att bo under veckan. Den var dock inte inflyttningsklar för oss än, och då jag visste att det bara var ca 500m till dagens arena satte vi på oss våra ryggsäckar och marscherade iväg. Efter ett tag såg vi, på vad som visade sig vara målområdet för Tartu skimaraton, några flaggor, några tält runt någonting som såg ut som en motocrossbana, och när vi kom närmare såg vi mycket riktigt också två kontroller. En funktionär höll på att rulla ut snitseln till miniknat-banan. Eftersom vi hade haft en ganska begränsad frukost och det var 1,5 timmar kvar till första start tänkte vi fika på arenan, men de höll fortfarande på att bygga upp sin servering, som dessutom såg ganska liten ut, man såg egentligen bara några kaffetermos och några chipspåsar. Vi tyckte att det nog verkade lite konstigt att det var så lite folk, men trodde väl att andra också fortfarande var på resan dit. Så vi gick i väg mot gamla stan för att hitta ett fik och för att ha någonting att göra.

Det blev en trevlig promenad längs med floden Emajõgi till gamla stan som låg ungefär 2 km bort. När vi kom in i de första mindre gränder såg vi en skylt ”Crepp” – ”kanske stavas det så här på estländska” och visst gjorde det det. Vi hade hittat ett creperi, ett mycket bra sådant dessutom, trevligt och gott. Vi kommer nog att vara där en hel del under veckan.

Men det blev dags att vända tillbaka, vi gick vägen förbi lägenheten igen den här gången, och när vi såg området igen visade det sig att var en BMX-tävling så var igång på banan där. Det var alltså inte arenan, det var bara miniknatet utöver cykeltävlingen. Arenan var i själva verket Laululava, Tartus körsångsstadion (ja, det finns; att sjunga i kör är ofattbart stort i Estland, det finns 133000 dokumenterade folkvisor, dvs. mindre än 10 estländare delar på en), en stor betongklots, ändå ganska fin, och här var det mycket folk, försäljare, mat och allt. Vi fick Tims nummerlapp och Jans och mina startvouchers (springer man öppen klass är man inte värd någon nummerlapp och inga liveresultat heller, tyvärr; vi springer båda Open 3 som motsvarar ungefär ÖM8 i Sverige), sökte skydd mot det tilltagande regnet på scenen (som var byggd som en läktare) under tak, och så gick först Tim och sedan Jan iväg till starten som var direkt vid stadionutgången på andra sidan. Jag hade bestämt mig med att vänta tills Tim gick i mål så att jag kunde heja. Efter ett tag kom han, halkade ner på en mycket hal betongramp (jag hade sett flera halka där ganska illa), jag viftade att han skulle ta det lugnt, och så gick han i mål en halv minut efter, ett skapligt lopp som till slut gav en 10:e plats av 28 startande.

Nu gick jag själv till min start, ignorerade anvisningarna att inte ha GPS-klocka (hur ska man då kunna analysera sitt lopp efteråt, det är väl fånigt, i en motionsklass dessutom) och sprang iväg. Det var överlag ganska lätt, egentligen bara en fälla mellan 4:an och 5:an, några vägvalssträckor, dock inte avgörande. Inte många höjdkurvor, men de som fanns utnyttjades flitigt. För utom en liten tveksamhet till 17:e kontrollen som jag översköt och där jag först hade svårt att få ihop vägarna (kostade väl ca 15 sekunder) sprang jag tekniskt mycket rent och kontrollerat, och för en gångs skull kändes det dessutom som om jag hade bra tryck i benen från start till mål. Enligt sträcktidslappen var jag 4:e löpare av 26 i mål när jag stämplade ut, till slut var jag 6:e löpare av 40 startande, det är jag rätt nöjd med. Höll en fart på 6:27 min/km på den 2,5 km långa banan, även det är jag mycket nöjd med. Jan hade tyvärr stämplat vid fel kontroll mot slutet och blev diskat, annars hade han kommit tvåa.

20170701_143008.jpg

Vi bytte till torra kläder och väntade på att VM-finalen i sprint skulle dra igång. Men det kändes märkligt, inte mycket folk, inga TV-kameror, ingen storbildsskärm och framför allt: Ingen Per Forsberg! Jag anade ugglor i mossen och när vi väl frågade visade det sig att finalen inte alls hölls i samma arena, men på rådhusplatsen i gamla stan. Alltså drog vi dit i språngmarsch, och mycket riktigt var det en hel del folk där, det fanns många TV-kameror, det fanns hela två storbildsskärmar och när jag hörde Per Forsbergs röst visste jag att det var rätt.

Till vår stora överraskning lyckade vi få ett bord framför ett café därifrån man kunde se storbildsskärmen bra, dessutom bara 2m från varvningskontrollen, ca 8m från starten och 15m från målet. Mycket bättre kan det inte bli, och maten var också mycket god, och det var även efterrätten, även om det kom lite regn emellanåt, men det stör väl inte en orienterare, inte ens när man äter. Öl, pasta med nötkött och svamp, en pavlova och så te blev det för min del.

Ibland satt vi, ibland stod vi, och hejade på de blågula (ingen tysk hade kvalificerat sig för finalen tyvärr). Länge såg det som om Emil Svensk var på väg mot ett kanonjobb, tyvärr kroknade han mot slutet, och till slut blev det Jerker Lysell som i alla fall knep en bronsmedalj. Ingen medalj åt tjejerna där Tove hade avstått sin finalplats pga sjukdom.

Men när alla hade gått i mål var vi ganska frusna och blötta och drog tillbaka till lägenheten som vi nu äntligen kunde flytta i. Den visar sig vara pytteliten, men mycket välvårdad, det blir nog bra det här. Så lite mathandling på en stor, mycket modern mall, en glass till, snabb kvällmat, och nu är alla trötta. I morgon blir det sprint i Viljandi, men inte förrän på kvällen.

20170701_153947

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Idreveckan 2016

Efter den mycket trevliga upplevelsen ifjol körde vi samma upplägg även i år – bodde på stuga 803, också känd som Casa Matvraka, tillsammans med familjen Uller. Pappa Jonas fixade de flesta huvudrätterna, jag själv de flesta efterrättarna och drycken, och Jan fixade glassen, mycket glass. Vi gick inte hungriga den här gången heller.

Det som var en ganska spontan ”rolig grej” ifjol, internkampen mellan Mamma Anna och mig var lite mer planerad i år – vi hade kommit överens om reglerna (vi springer ÖM7 varje dag, utom på Fjällsprinten då vi springer ÖM9, det finns tre olika tävlingar, en femdagars med Fjällorienteringen, Fjällsprinten och Idre Tredagars, en tredagars med bara Idre Tredagars och så JK40-banan på Fjällsprinten som räknas separat och inte ingår i de andra två), och jag hade tränat på allvar inför detta, mycket mera seriös och planlagd löpträning än jag tidigare hade gjort. Kryckmilstiden har så småningom sjunkit under våren från 77 minuter till 61:18, så nog borde jag ha blivit något snabbare. Det skulle dock visa sig att det inte var löpträningen jag hade någon större nytta.

Resan upp gick utan problem, handling i Malung (så länge man inte pratar med folk stör det ju inte att man inte förstår ett ord av vad de säger), Rättviks glass på Bilisten i Sälen by, så var vi framme på Idre Fjäll något efter 17-tiden. Träningskartor hade vi införskaffat på vägen till stugan, och Jan och jag gick ganska direkt en första fotoorienteringspromenad.

Första start var kl 10 varje morgon så att vi kunde köra samma upplägg dag efter dag – väckning kl 7:30, frukost kl 8, avfärd mot arenan kl 9, och det funkade också bra varje dag. Första övningen var i sedvanlig ordning Fjällorientering, långa banor på kalfjället mellan Nipfjället och Städjan. Målet den här gången längre uppför vägen, vid sommarparkeringen så att vi delvis fick annan terräng än ifjol. Men det mesta ser ändå ganska lika ut, man lär sig inte så lätt. Anna och jag singlade slant om vem som skulle starta först, det blev jag, så jag gav mig av till starten som låg ganska högt uppe på en kulle på kalfjället. Direkt när jag fick kartan förstod jag att första sträckan var nyckelsträckan, en rejäl långsträcka nerför backen, över en bäck, och sedan in i ett mycket diffust sluttningsområde med både gult, vit, grönt och gulvitt. Ända till en bra bit efter bäcken visste jag exakt var jag var, sedan trodde jag bara att jag visste var jag var, sedan trodde jag det inte ens längre. Jag gick fullständig vilse. Och inte bara jag, det var mycket folk som snurrade runt omkring där. Jag sprang fram och tillbaka och letade efter någonting att läsa in mig på, men det hjälpte inte, och till slut fick jag ge upp och bestämde mig att ta mig upp på kalfjället igen för att börja om. Det var många höjdkurvor upp, men ca 50m innan jag kom ut helt ur den glesa fjällskogen trodde jag mig känna igen en höjdformation. Då borde det finnas en avlång punkthöjd och en sten en bit till höger, och det gjorde det också mycket riktigt, till och med en kontroll fanns där. Nu visste jag i alla fall var jag var, men åter skulle jag ta mig ca 300m genom det diffusa området. Nu tog jag det mycket långsamt, och hittade kontrollen till slut, efter nästan 29 minuter! Jag trodde att våra tredagars- och femdagarstävlingar var avgjorda, men samtidigt förstod jag också att det där var ingen lätt kontroll alls, den kunde Anna också ha bommat, om än säkert inte typ 25 minuter.

Tvåan till fyran fick jag utan problem, även om jag fick kämpa en bit med motivationen upp till tvåan, men sedan fick jag upp farten fram till fyran. Där blev det dock tvärstopp, för nu följde en klättring på 13 höjdkurvor på en sträcka på 250m. Dock såg jag branten (om än inte själva kontrollen) direkt nerifrån, och sedan såg jag till att aldrig tappa den ur sikte. När jag väl hade tagit mig upp dit var det bara utförslöpning kvar, och den fixade jag utan problem.

Tim hade redan gått i mål, bra orienterat, men problem med konditionen, så småningom kom även Tanja, och fortfarande stod jag och väntade på Anna. Äntligen kom hon, och barnen, som givetvis visste mycket väl om vår tävling (vi hade ju psykat varandra i månader) sprang fram och tillbaka ”Vad har du? Vad har du?” Det visade sig att jag faktiskt vann med dryga två minuter – liksom jag hade hon bommat ettan med över 20 minuter, sedan sprungit snabbare, men sedan också bommat femman, branten högst upp, men många minuter. Ganska osannolikt att vi båda skulle bomma bort oss på veckans första kontroll…

Väl i stugan blev det mat, inte minst en jordgubbstårta som Tim hade fixat (och när jag hade köpt jordgubbarna på ICA Nära, så såg jag Tove Alexandersson i butiken), sedan gick barnen ut och fiskade, medan jag ville träna lite mera och sprang en sväng till Idre Fjälls skidstadion och sedan två varv på skidspåren som finns däromkring. Lite fotboll och mera mat fick avsluta kvällen.

Dag 2, måndag, var Fjällsprintens dag. Först med stolsslift upp på Idre Fjälls topp, sedan en sprintbana runt omkring på kalfjället uppe på toppen och en liten bit ner i skogen. Eftersom jag ledde med två minuter startade Anna två minuter efter mig. Orienteringen gick helt utan problem för min del, och i början gick det nästan bara utför. Sedan vände banan uppför igen, och jag tappade mer fart än jag borde ha gjort. Efter ett tag hörde jag Anna bakom mig, som sedan hängde med till några kontroller. Väl uppe på kalfjället igen vände banan en gång till utför, här var Anna förbi och jag såg att hon höll mot vänster, vilket var ungefär rakt på strecket. Jag tyckte dock att det var en svår ingång till kontrollen och bestämde mig för ett högervägval, uppe på en näsa som pekade mot kontrollen. När jag var på väg ner såg jag Anna på väg upp igen, först trodde jag att hon redan hade tagit den, men hon letade fortfarande. Jag låtsades stämpla vid en annan kontroll först tog sedan min kontroll och rusade (så mycket jag förmådde) uppför. Dock fick jag aldrig mer än 15m, och de hade Anna sprungit ikapp snabbt. Nu var vi ihop hela tiden, bommade nästsista tillsammans, innan hon drog iväg i den branta stigningen mot sista och målet då jag stumnade (Kart-Bosse har en förkärlek för branta stigningar på målrakan). Således hade Anna tagit sig förbi och ledde nu tävlingen med 50 sekunder. Men det var jag ändå hyfsat nöjd med, jag visste ju att mina dagar med den svårare skogsorienteringen inte ens hade börjat än. Alla andra hade gått i mål när vi kom, Jan med ett kanonlopp i H20 då han kom tvåa.

Dock var vi inte klara här uppe än. Som ifjol erbjöds ”JK40-banan”, en bana på 4,0 kilometer med 40 kontroller som alla hade kodsiffra 40. Med andra ord, man ska vara helt säker att man är vid rätt kontroll innan man stämplar. Banan hade lagts kors och tvärs, upp och ner, mycket längre ner i fjällskogen än de ”riktiga” banorna. Dock tyckte jag att det var något lite snällare än ifjol. Inga problem med orienteringen alls, men oj vad stum jag var på slutet, det var många höjdmeter (211 närmare bestämt, enligt klockan). Barnen hejade vilt på mig när jag så att jag trodde att jag kanske hade slagit Anna; det visade sig dock att jag hade förlorat med ungefär sju minuter, och därmed också den första av de tre tävlingarna. Dess viktigare att vinna de andra två, och eftersom vi låg så nära varandra efter tvådagars blev Tredagars och Femdagars nästan lika.

Föga överraskande blev det inget extra träningspass på kvällen. Men mat, mycket mat. Och en rolig grej: Efter att ha handlat samtidigt med Tove Alexandersson dagen innan, och slagit Anna Uller, skojade jag då att jag skulle göra tvärtom dagen efter. Och visst sprang Tove också JK40-banan, och vad ska man tro? Hon stämplade fel. Hoppade över femman, och jag hade misstänkt det, för när jag väntade på min start hörde jag speakern utropa hennes tid, men lite senare såg jag henne på banan vid femman, ståendes, djupt koncentrerad på kartan. Att det inte var hennes vanliga tävlingsfart var ju klart, jag trodde att hon hade nog bommat och ville förstå vad som hade gått fel. Men så var det alltså en felstämpling. Ja, och då återstod det ju bara att handla på ICA med Anna… Tyvärr stämplade även Tim (hoppade över en kontroll) och Jan (hoppade över hela 17 kontroller) fel. Dock gjorde Tanja två bra lopp den dagen.

På tisdagen var det äntligen dags att flytta in i skogen. Idre Tredagars började, med arenan vid östliften. Vi hade tittat på kartmaterialet innan, det såg inte så fasligt svårt ut, och det blev det inte heller. Dock delvis högt blåbärsris, och de längre banorna (dock inte vi) hade också ganska stark kupering.

Enligt våra jaktstartsregler startade jag 50 sekunder efter Anna, men just när jag ville göra det gav sig ett gäng snabba ungdomar iväg, och jag ville inte vara i vägen på den smala stigen mot startpunkten så att jag väntade ut dem. Återigen började banan med en långsträcka, och jag bestämde mig att ta mycket stigning direkt efter startpunkten och sedan använda MTB-banorna som transport så mycket som möjligt. Jag korsade flera breda skidspår och efter den sista blev det lite mer finorientering. Det var lite diffust, men jag klarade mig ändå bra, och just när jag hade stämplat första kontrollen kom Anna också dit, då hade jag alltså redan sprungit ikapp hennes 50 sekunder, och lite till. Nu drog hon upp för backen, snabbt, men återigen snett, så att jag kunde ta tvåan ca 15 sekunder tidigare. Trean var lätt, men hon sprang iväg i en fart som jag inte orkade hänga på. Dock var jag aldrig längre än 50m bakom, genom att springa mycket fortare än jag egentligen orkar. Redan inne i ringen till fyran chansade jag och dök ner till en mosse, dock visade det sig vara fel kontroll, medan Anna gick rätt, där förlorade jag nog en minut med min chansning. Jag såg henne dra iväg från kontrollen och bestämde mig att koncentrera mig på min egen orientering istället. Använde MTB-banorna mycket en gång till och fick femman bra, och vad ska man tro? Vi kommer dit samtidigt, Anna hade bommat. Nu är vi inom 50m till flera kontroller, stressar varandra, men mot nästsista kör hon hårt uppför backen, och jag stumnar totalt. Så totalt som jag nog aldrig tidigare har stumnat. (Om man nu bortser från simningen över Fryken på Frykstastafetten för några år sedan…) Jag förlorade hela 47 sekunder från nästsista kontrollen, varav hela 20 bara på upploppet. Lite surt kändes det ändå att jag skulle få så lite utdelning för all löpträning. Men samtidigt hade jag nog förlorat ännu mer utan.

Även denna dag gjorde Tanja ett bra lopp, slog sin konkurrent Charlotte med ca tre minuter. Och på kvällen gick Tanja, Anna och jag ut för att springa ett pass runt Gränjesåsen, den här gången på kryckor för min del. Dock orkade jag inte mycket och kunde hänga med dem, lite frusterande. Men en mil blev det ändå.

Sedan, efter middagen (fajitas och glass) åkte Lina, Tim och jag till Idre Fjälls centrum för en föreläsning med Tove Alexandersson och Håkan Carlsson. Rätt intressant, Tove berättade både om sina vägval under Idreveckan hittills samt hur hon förbereder sig i ovan terräng. Hennes förmaning att först ska man kunna gå en bana helt utan fel i ny terräng innan man ens börjar springa den skulle jag tänka på mycket dagen efter.

Så kom dagen alla var oroliga inför – medeldistansen vid Nipfjällets fot. ”Sveriges svåraste terräng”, ”Orienteringen bermudatriangel”, ”man lär sig aldrig” – även de som har sprungit här år efter år bommar stort. Dessutom är det, speciellt på västra sidan vägen, nästan omöjligt att springa, så stenigt och oframkomligt är det.

Jag startade före Anna och tog det väldigt lugnt i början. Fick stenen halvvägs på väg mot min göl, sedan vidare, kan inte alltid få brunbilden att stämma, man tillräckligt ofta för att veta att jag fortfarande är på rätt väg. Ser stenhögen, som pekar mot en höjd, och vid punkthöjden bakom ska tvåan vara – och är det också. Nu lite transport mot vägen, jag kommer direkt ut vid parkeringsfickan som jag hade tänkt använda, jag tassar mig långsamt fram från göl till göl, tittar på kompassen hela tiden och får så även trean bra. Lite efter trean kommer jag längre västerut än jag tidigare har varit här, här är det lite mera löpbart, och jag får även fyran utan problem. Lång stigning till femman, men nu är det för en gångs skull lite lättare orientering. Men så kommer långsträckan till sexan. Jag beslutar att det är omöjligt att genomföra den på ett kontrollerat sätt och springer mot vägen istället för att sedan vända och springa 250m tillbaka, men ungefär på strecket, efter kompassen. Jag passerar en mosse som jag kan identifiera på kartan, efter ungefär halva streckan, fortfarande mitt på strecket. Fortsätter med kompassen och ser en ovanlig kombination av sten-punkthöjd-sten. Jag hittar den på kartan, och nu är det mindre än 100m till kontrollen, jag är nästan i ringen. Jag ändrar min plan, ”jag testar”, men lovar mig själv att fortsätta mot vägen direkt om jag inte hittar omedelbart. Men det gör jag, jag spikar även denna banans svåraste kontroll, och nu vet jag att jag har ett bra lopp på gång som kommer att bli svårslagen, för resten är visserligen inte trivial, men inte fullt av samma dignitet. Sjuan får jag utan problem, till åttan är jag lite missnöjd med vägvalet, följde bäcken och mossen upp, men där var det ganska tunglöpt, skulle ha sprungit längs med bilvägen och förbi den gamla fäbodsruinen. Nästsista inget problem, kan jag klara mig under timmen? Men nu ska jag brant ner i en ravin, har svårt att ens hålla mig på fötterna. Sedan brant uppför till sista, och ännu mera brant uppför. Helt slut, men ändå nöjd med orienteringen. Dryga 61 minuter på en banlängd på 3,0 kilometer låter som dåligt, men det skulle räcka till topp 10. Så står jag och väntar på Anna, men hon kommer inte. Tim kommer, bra lopp förutom en jättebom, Jan detsamma, Jonas kommer, de andra barnen har kommit för länge sedan, men Anna och Tanja kommer inte (och inte klubbkompisen Leif och vännen Lasse heller). Till slut kommer Anna, hon har bommat ettan stort (precis som Tove Alexandersson, skulle det visa sig, som här tappar totalsegern i Idreveckan), sedan lite mer, så att jag har slagit henne med 24 minuter. Det får man ändå anse som en punktering av tävlingen, och jag har gjort det i stort sett utan löpning, helt igenom noggrann orientering. Alltså inte det jag har tränat hela våren, men det som jag vara hyfsat bra på redan tidigare…

Och så väntar vi och väntar. Leif haltar in, har kramp. Ingen Tanja, ingen Lasse. Till slut kommer Lasse från andra hållet, han har brutit, letat i evigheter efter en kontroll. Fortfarande ingen Tanja, hon och en till är kvar i terrängen meddelar tävlingsledningen. Och äntligen kommer även hon, också hon på vägen, hon har också brutit efter att ha letat efter en kontroll i över 50 minuter.

Innan dagen är slut har Tim och jag dock en grej kvar att göra. Vi tar våra cyklar och cyklar uppför Idre Fjäll för att sedan åka hela downhillbanan ner (ifjol vågade vi inte och cyklade bara halva banan ner). Banan är visserligen ”avstängd”, men jag har glömt vad det heter och vi cyklar ändå Mycket roligt är det! När vi kommer ner ser vi Anton och Lina i funparken och cyklar där med dem en bra stund, och även på dirtjump-banorna. När barnen börjar kappcykla på dirtjump-banan inser jag att jag måste ta mitt ansvar som närvarande vuxen – och tävlar med och mot dem.

Nu återstod bara den sista etappen och vi packar det mesta innan vi ens ger oss av till Burusjön. Här kan det vara mycket mygg och knott, men det blåser ganska friskt, så vi slipper, och det är vi ju tacksamma för. Tävlingen är ju i det närmaste avgjord, jag tror inte att Anna kan springa in 24 minuter här, det är ganska svår här med, om inte fullt lika svårt som dagen innan. Jag går till starten ganska snabbt, det är mycket brant uppför från startpunkten, sedan avtar kuperingen något. Här är väglöst land, men ändå ganska strukturerad, höjd mosse höjd mosse höjd. Några få gölar och stenar som man kan använda som sista säkra. Det gör jag också till ettan, en uttorkad göl får duga. Ettan ligger vid den mellersta av tre avlånga höjder, men jag ser fler än tre egentligen, springer upp och längs med den, ser ingen kontroll, men till slut upptäcker jag den vid höjden till vänster. Tappat kanske 15-20 sekunder, ingen fara på taket än. Nu kommer fyra kontroller tätt inpå, får alla utan några problem som helst, sedan en långsträcka. Jag fortsätter tänka struktur, höjd mosse höjd mosse höjd, och så se gölarna. På så vis kommer jag också rakt in till sexan, och nu är det bara två kontroller kvar av banan och semestern. Uppför nästa backe, och sedan en brant utförslöpa. Jag lägger kompassen och ser snart en kontroll som bör vara min, men… det är den inte. Vaddå? Det är väl en näsa vid backens fot? Men inte rätt näsa, min ligger två höjdkurvor längre upp, nu förstår jag, och får den utan ytterligare problem, och sedan är det bara löpningen kvar. Till slut har jag vunnit ytterligare tio minuter över Anna, är dock lite besviken att jag bara ligger mitt i fältet, trodde att min tid skulle ha räckt till mera. Men men, vi packar, överlåtar slutstädningen till stugvärden den här gången och beger oss på den lååånga resan hem.

Innan jag åkte till Idre hade jag tänkt att kanske springa någon dag utan kryckor. Men det gick hyfsat okej varje dag, med hjälp av Voltaren och Alvedon, och det är så mycket lättare och så mycket roligare utan. På första dagen hade jag nog haft nytta av kryckorna, då var det hårt underlag nästan överallt, på andra delvis, men de resterande dagarna var det för mjukt. Men, ett litet steg framåt i alla fall.

Och det blev det även veckan efter när vi åkte till Karlstad varje kväll för att tävla i Mini-Femdagars. Jag kom på övre halvan på bana 3 varje dag, tog tre topp 10-placeringar, och blev 5:a sammanlagt. Fick till och med ett pris, och ett roligt sådant dessutom! Det måste vara första priset jag har fått som jag faktiskt fick för en prestation, och inte som utlottningspris!20160708_192813

Men nu är det bara en vecka kvar tills vi åker på O-Ringen! Jag löptränar i stort sett varje kväll, även Tim ligger i hårdträning nu, Jan och Tanja något mindre, och några teknikpass blir det också. Det kommer att gå som det går, men vi ska i alla fall vara välförberedda! (Och det ska även O-Ringen Värmland 2017s monter vara, som jag jobbar mycket med de här dagarna.)

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

JK 2016 Yorkshire

Varje år funderar vi över vart vi ska åka till påsk – till den dagen British Orienteering uppdaterar hemsidan och meddelar vart The Jan Kjellström Festival of Orienteering går den här gången. Sedan vet vi ju vart vi ska åka, och det är bara att fixa flyg, transporter och boende. Och det hade jag i det här fallet gjort för länge sedan, för på ”The JK” måste man bara åka.

Reseupplägget var ungefär samma som året innan – flyg från Oslo till Manchester, tåg till sprintstaden, en natt på hotell där, sedan tåg vidare till boendet för resten av helgen, hämta ut hyrbil på påskaftonsmorgonen, och så iväg. Bara att vi åkte tåg österut från Manchester den här gången, närmare bestämt till Leeds, största staden i West Yorkshire. Leeds är en av många städer i norra England som har fått lida mycket av industridöden, men till skillnad från t.ex. Huddersfield (där vi skulle tävla på Annandag Påsk) har den renoverats på ett helt okej sätt.

Väl i Leeds lämnade vi det, som vanligt ganska omfattande, bagaget på hotellet och gick en längre promenad till Royal Armouries, en utställning av gamla vapen från tio seklar, dessutom en jättestor modell över slaget vid Waterloo. Man kan väl säga att killarna i familjen var mera intresserad än tjejen… Men te i deras tea room blev det såklart.

Tillbaka till hotellet, och jag gjorde mig redo för ett löppass då ingen annan ville följa med. Fast när jag väl var redo då ville ju ändå alla med, så jag fick vänta en lång stund till, men till slut kom vi äntligen iväg och efter lite omkringirrande hittade vi vägen längs med Leeds-and-Liverpool Canal, mycket mysigt med små slussar, gamla stenbroar. Vi sprang dryga tre kilometer ut från stan, vände sedan om då inte alla orkade längre och sprang samma väg tillbaka, för att avsluta med en liten extrarunda inne i Leeds centrum. Sedan en snabb dusch och så ut igen för middag på en Ale House från 1713. Som sig bör första kvällen i Storbritannien blev det fish&chips.

Nästa morgon, på Långfredagen, var det så dags för första tävlingsdagen. Men först frukost. Och eftersom vi bodde på en Travelodge-hotell, ganska enkla, billiga (men för vårt ändamål helt tillräckliga) hotell var frukosten där rätt tråkig. Jag hade dock tidigare hittat att ”Leeds bästa frukost” skulle finnas på ett café bara några minuter från hotellet. Om det var stadens bästa vet jag inte, men supergott var det i alla fall!

Det var sedan en promenad på ca 2 kilometer uppför backen till universitetsområdet. Solen hade kommit ut, och fast vinden var kall skulle det bli en rätt trevlig dag (resans bästa väder faktiskt med facit i handen). Sprinten liknade i mångt och mycket andra sprinttävlingar som vi har sprungit i Storbritannien, gamla fina tegelbyggnader i den äldre delen, och betonglabyrint i den nyare delen. Men faktiskt inte så lätt, då den nyare delen var byggt på flera nivåer, så det var mycket ”vad är uppe, vad är nere” man fick tänka. Och så var det nog så kuperat. Ingen av oss tog sig upp i övre halvan, men roligt var det, som det brukar vara ändå. Tim och jag tävlade sedan även i TempO på en gammal kyrkogård(!) i närheten, och där kom vi på övre halvan båda två.

Tillbaka till hotellet med omväg via lite butiker och caféer (skräll), snabb dusch och ompackning, och så tillbaks med all bagage till järnvägsstationen varifrån ett uråldrig Northern Rail-tåg tog oss till Harrogate. En kort taxiresa, och så var vid vårt boende för resten av helgen, Humble Bee Cottage, en supertrevlig och mycket ombonad lägenhet på en aktiv bondgård med gårdscafé och liten köksaffär. Jag hade beställt dit en uppsättning med lokalproducerad ekologisk mat som väntade på oss i kylskåpet så att vi kunde fixa en mycket god kall middag snabbt. Lite senare på kvällen tog jag en promenad till byn Killinghall i närheten och drack en öl på en av de två bypubarna där, The Three Horseshoes.

Lördagsmorgonen innehåll lite logistik, och för att orka med detta var jag uppe tidigt och fixade frukost med honey-glazed Yorkshire ham och ägg från gården. Buss 36 (som visade sig vara mycket fräsch och modern, eluttag vid alla läderstolar, gratis wifi) tog oss in till Harrogate där vi fick vår pytteliten hyrbil i en sidogata. Snabbt var vi iväg mot North Yorkshire Moors och Wass Forest. På vägen dit passerade vi Thirsk, en av så många mysiga landsortsbyar i Yorkshire. Vi trodde oss ha gott om tid, så vi parkerade på torget, hittade ett bra café och intog en andra frukost.IMG_20160326_100740_hdr

Väl framme vid Wass visade det sig att parkeringen var knepig. Det var vägparkering och vi fick köra kilometer efter kilometer långsamt förbi de redan parkerade bilarna, för att sedan gå samma väg (med mycket upp och ner) tillbaka. Vi hade mycket lite tid kvar när vi väl kom till arenan och fick snabbt byta om i dimma och lätt duggregn. Insulinpumpen förpackad, extra russin i fickan, och så sprang vi iväg mot starten (och hann nätt och jämnt alla tre). Själv sprang jag Light Green, den längsta motionsklassen (då H45S hade varit alldeles för lång, tyvärr). De första fyra kontrollerna spikade jag allihopa och hade till och mot bra fart under kryckorna, men sedan tappade jag ena kryckfoten, och då förlorade jag direkt mycket fart. Dock fortsatte orienteringen gå hur bra som helst, även om jag tröttnade mot slutet i de många branta stigningarna. När jag stämplade ut fick jag veta att jag var på femte plats av 25 i mål – mycket bättre än vad jag hade förväntat mig; visserligen visste jag att jag hade orienterat bra, men jag trodde inte att farten hade räckt till en framskjuten placering. Till slut kom jag dock på en 7:e plats av 73 deltagare, övre tiondelen, det är inte ofta jag kommer dit. Tanja gjorde också ett kanonlopp, med god marginal på övre halvan, kom i mål inte långt efter mig. Målet var utbrutet, och det var (ännu) en brant stigning upp till arenan. Vi väntade längre på Tim, blev oroliga, klättrade ner till målet (hela tiden med den vilt pipande insulinpumpen i handen), klättrade upp igen, ner igen, och så kom han till slut. Han hade sprungit i nästan två timmar, det är långa tuffa banor i H16A i England, och vi har inte så bra koll på hur vi ska hans blodsockersvängningar än alla gånger, speciellt inte när det är mycket långa tävlingar.

Såklart fick han sin ”bacon, ägg, and sausage roll” (vår favoritmat på brittiska orienteringstävlingar – allt som är dåligt för en människa inrullad i en serviett), och med lite varm choklad med marshmallows återfår man snart krafterna – vilket vi också behövde för den långa vägen tillbaka till bilen. En timme hem till gården, dusch, snabb ombyte och så iväg till Harrogate där Afternoon Tea på den berömda Betty’s Tea Salon väntade oss. (Fast först fick vi härda ut världens skyfall i våra finkläder på vägen från bilen dit.) Och Betty’s leverade, mycket bra Afternoon Tea i St James-klass, bra service, gott te, live pianomusik. Och så mycket mer blev det inte den kvällen, vi stupade i sängen allihopa ganska snabbt.

Ännu en timmes bilresa på söndag morgon (det vara stora avstånd mellan arenorna den här gången), de fantastiska Yorkshire Dales väntade oss. På grund av mycket regn var ängarna som var avsedda som parkering under vatten så vi fick parkera i ett stenbrott varifrån bussar (som avgick hela tiden och var mycket bekväma) skjutsade oss till arenan. Arenan låg en bit när i dalen, men man såg redan långt upp på kalfjället där tävlingen skulle avgöras. Tyvärr var vädret inte så som man skulle ha önskat sig, men det låter man sig ju inte störas av som orienterare. Vi drog till starten, Tim hade den långa norra starten medan Tanja och jag startade ungefär en kilometer från arenan. Det som var lite ovanligt var att pga utrymmesskäl vid startfållorna, så stod kartkorgarna inte vid starten, men vid startpunkten, efter 140m löpning längs en mindre väg. När jag väl hade lagt min karta i kartstället gick jag nästan kontrakurs direkt – jag kunde inte föreställa mig att jag skulle vända 160 grader och således springa nästan tillbaka mot starten. Men så var det, dock var jag två höjdkurvor högre nu och såg inte ens starten. På väg mot ettan fick jag hoppa över ett dött får (det verkar vara tuffa tag däruppe), fick ettan sedan hur bra som helst. På väg till tvåan såg jag en kvinna som jag misstänkte kanske hade samma bana som jag. Raka väg gick rakt över en större höjd, och hon sprang upp dit, medan jag som låg ca 75m bakom bestämde mig för att runda höjden, vilket visade sig vara rätt val då vi kom till kontrollen samtidigt. Sedan en långsträcka till trean, inga problem här heller, ”kvinnan” har visat sig vara en ca 15-årig tjej, men nu ser jag en annan kvinna, kanske i 30-års-åldern som tydligen håller mot samma håll som jag, stämplar tillsammans med mig, sedan fortsätter åt samma håll. Jag misstänker ännu en medtävlande på samma bana. Hon springer bra mycket fortare än jag, men behöver hela tiden stanna upp för att läsa kartan så att jag kan halta ikapp. På den korta sträckan mellan fyran och femman förlorar jag ungefär en minut när jag hjälper en dam som inte vet vart hon är, men kommer ikapp både tjejen och kvinnan igen när de båda står och läser in sig efter femman. En långsträcka på över kilometern följer, jag tar sikte på ett bergstopp och springer iväg. Hela tiden springer de ifrån mig, men stannar upp och jag kommer ikapp. Till slut når de sexan ca 15 sekunder före mig.

Nu kommer en kortare sträcka utför, men kontrollen är en grop utan tydliga hållpunkter i närheten. Dock finns det en sorts uppfångare bakom, en lång rad med gropar ca 15 meter längre ner. Ingen aning vad det är för något, ser nästan ut som en skyttegrav. Jag har tagit ut kompassriktningen och springer efter de andra men känner att de håller för långt mot höger. Jag saktar ner så att de inte hör mina gnisslande kryckor längre och fortsätter sedan åt det hållet som jag tycker är rätt, och mycket riktigt när jag dyker ner från en höjd är jag bara 10m från kontrollen. Jag stämplar och passerar de andra två som tittar på mig, tittar upp för berget, och förstår. Nu satsar jag givetvis allt jag har, det är ytterligare en långsträcka som går långt ner i dalgången för att sedan klättra upp på nästa stora höjd. På vägen upp funderar jag om jag ska runda höjden i sidled eller fortsätta rakt på och gör banans enda riktiga miss, jag fortsätter, och det kostar mycket kraft, så att kvinnan och jag kommer tillsammans till kontrollen. Tjejen orkar dock inte längre hänga med.

Ytterligare en långsträcka tvärs över höjdryggen, vi får kontrollen samtidigt, men nu blir det mycket lätt orientering i avslutningen, och jag hänger tyvärr inte med i löpningen så att jag tappar kvinnan, till slut är hon en dryg halv minut före mig i mål. Med hela banan har varit en fantastisk upplevelse, jag har alltid gillat att springa uppe på kalfjället, och det var så fint här uppe att man aldrig ville sluta springa.IMG_20160327_212526

Fast det är kallt och blåser snålt så har det hittills mestadels varit torrt, och förblir också så när jag går i mål, i alla fall en liten stund till. Tanja kommer ganska snart, hon har haft en större bom, men annars mycket bra och kommer återigen att ligga på övre halvan (själv kom jag 8:a av 74 den dagen). Men nu brakar regnhelvetet loss igen, en sådan där tung hällregn igen precis som dagen innan i Harrogate. Stackars Tim som är kvar uppe på kalfjället (och, som det visar sig, har mycket kvar, återigen en tuff bana, 8,8 km, han är än en gång ute i nästan två timmar).

Men, till slut är vi alla ombytta och någorlunda torra, har haft vår fralla med ägg, korv och bacon, bussen sjutsar till parkeringen, och vi kör en annan väg hem mot Killinghall. På väg  kommer solen ut och när vi passerar det lilla, men fina, samhället Pateley Bridge kräver mina medresenärer en toalett, och en sådan finns här, och dessutom en stor parkeringsplats och en glasskiosk. Perfekt.IMG_20160327_140954

Tillbaka i lägenheten blir det den sedvanliga snabba duschen och finkläder, sedan åker vi till The Three Horseshoes för att inmundiga Sunday Roast – ingen söndag i England utan Sunday Roast! Efteråt åker vi till nästa by norrut, Ripley, där jag hade sett en skylt med ”World-Famous Ice Cream” dagen innan. Den visar sig lite svår att hitta, och så märklig är den sedan inte heller. Men glass är glass. Och vi har ju påskäggsletningen hemma i lägenheten kvar att genomföra.

På Annandag Påsk blir det en lång resa till Storthes Hall söder om Huddersfield där stafetten väntar. I brist på navigationssystem i bilen har jag memorerat 11 olika vägar, och det funkar, vi kommer dit, parkeringen är inte så långt borta, och vi installerar oss snabbt på arenan som ligger vid några fotbollsplan längs med en sluttande äng. Låguppställningen för laget ”Viking Pillagers” är jag (Medel) – Tanja (Kort) – Tim (Lång). Jag går in i fållan och det blir varmt, i sista sekunden bestämmer jag mig för att ta av mig understället, så kartställ av, tröja av, underställ av, tröja på, kartställ på. Det tar mig som vanligt en liten stund att lägga kartan i mitt kartställ så att jag är nästan sist i vår startgrupp till startpunkten, här är det så att det är 300m snitslad löpning till efter startpunkten, och på den springer jag förbi ca 15 lag. Sedan kommer man in i ganska tät skog, och här det verkligen gafflad, jag passerar flera kontroller på väg till min egen, men är ganska säker vart jag ska, medan många andra flackar omkring som yra höns. Men min kontroll ska vara ganska långt nerför sluttningen, nästan vid mosskanten, och så är det också. Sedan en snabb utförslöpning, ett svårforcerat dike och en mycket brant mycket lång stigning uppför. Alla flåsar och kämpar, men jag några placeringar till som jag sedan förlorar igen i den snabba löpningen över en äng. Nu kommer vi in i ett bebyggt område, och här blir det tre ”sprintkontroller” innan vi ska ut i skogen igen. En långsträcka följer, och femte kontrollen är inte så långt ifrån första. Jag ligger ungefär mitt i klungan, men medan alla andra drar rakt på vill jag absolut inte passera den branta sluttningen (inte utför heller) och det svårforcerade diket igen och ser ett annat vägval. Ganska lång väg runt, nästan tillbaka till startpunkten, men lättlöpt hela vägen och lätt ingång till kontrollen. Jag kör på, och när jag stämplar ser jag några som jag tidigare hade framför mig springandes mot kontrollen, då var det alltså inte så jättestor skillnad, men ändå.

Nu följer ännu en långsträcka, och den genomför jag på ett ganska dåligt sätt. Det är många stigar på vägen, men ingen åt rätt håll, många diken, mossar, och jag har ingen bra plan, så jag springer bara på måfå åt ungefär rätt håll, och det kan ju inte bli bra, och det blir det inte heller. Jag blir ståendes förvirrad mellan två mossar innan jag kan läsa in mig, fortsätter, blir en kort stund förvirrad igen, men tar sedan kontrollen.

Nu följer ännu en stigning och jag har en duell med en man i min ålder, vi har inte samma kontroller, men det är tät gaffling så vi ser varandra hela tiden innan jag lyckas dra ifrån en bit i en utförsbacke. Dock gör jag en liten krok till näst sista kontrollen, och då är han ikapp. Nu följer en brant stigning uppför skogen mot en äng. Jag kör allt jag har och kommer förbi killen, och fyra stycken till. Över den sluttande (uppför, såklart) ängen, sista kontrollen, ännu en äng, och så växlingen. Tanja ropar något om Tims insulinpump som jag inte förstår, all fokus jag har nu är riktad mot andning och överlevnad.

Tanja kommer tillbaka ganska snabbt från sin bana, och nu springer Tim iväg. Som ifjol har han fått förtroendet att springa den långa sista sträckan, och det gör han bra med helgens bästa lopp för hans del. Vi hamnar till slut på en trettiofemte plats av ca 80 startande lag, och det får vi vara nöjda med, med tanke på att vi har haft en bukspottskörtel och ett knä mindre än de andra lagen.

Vi väljer en annan väg hem, den vill aldrig sluta, det är mycket trafik, men till slut kommer vi hem ändå. Dusch, ombyte, och så drar vi iväg igen till Birchfield, 20 minuter nordväst om Killinghall där jag två dagar tidigare hade sett en skylt till en ”Ice Cream Farm”. Sådant måste ju undersökas, och det visar sig vara precis det – en bondgård som gör glass av sin egen mjölk och säljer denna mycket goda glass i en liten tea room, tillsammans med goda kakor och, såklart, te.

Därmed slutar resans orienteringsaktiviter. På tisdag morgon lämnar vi tillbaka hyrbilen i Harrogate, tar tåget till Leeds och ytterligare ett tåg till Manchester, checkar in på samma hotell som ifjol, och ger oss iväg till MOSI – Museum of Science and Industry. Museet är stort, mycket givande och intressant, och vi stannar tills de slänger ut oss (för att de stänger, inte för att vi har misskött oss). Nu har vi ännu ett industrimuseum i Storbritannien att göra klart, tillsammans med de 3,5 våningarna på British Museum of Science and Technology i London som vi saknar.

På väg dit har vi passerat en pub som såg mysigt ut, så vi går dit i (igen!) regnet, och visst är det mysigt, ölet lokalt, så det blir ännu en bra måltid.IMG_20160329_174347

På onsdagen ser väderleksrapporten något bättre ut, så vi gör en utflykt som jag hade läst i The Road To Little Dribbling om – vi tar tåget från Manchester till Buxton, en landsbygdsbuss en bit ut från staden, går en kilometer och kommer så till en cykeluthyrning vid The Monsal Trail, en gammal järnväg som har gjorts om till cykelled på dryga 13 km. Mycket roligt och spännande, många tunnlar, broar, branta bergsväggar, och så River Wye i dalgången långt nedanför. Två gånger 13 km är ju inte så jättemycket att cykla, men med alla tea rooms och glassvagnar längs vägen (och lite utanför vägen också) tar det ändå hela dagen, och vi lämnar tillbaka cyklarna kl 16:59, får sedan springa till stora vägen för att hinna med bussen. Det funkar dock bra, och en och en halv timme senare är vi tillbaka i Manchester.

Här har Tim ett önskemål till, han vill spelar lasertag, och det ska finnas på Trafford Centre, en ganska lyxig mall i stadens västra utkant. Buss X50 tar oss dit och Tim spelar två omgångar medan jag testar krogen som finns bredvid. En sista middag på Piccadilly Tavern nära hotellet, och resan är nästan slut.

Nu undrar vi bara vart vi ska åka till påsk 2017. Ingenting på hemsidan än, men jag har grävt mig igenom brittiska orienteringsförbundets gamla mötesprotokoller vilka antyder att det lära vara i South Downs – och det ser jag fram emot!

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

DM-helgerna och London Orienteering Weekend

Så har orienteringen rullat på under sensommaren, och då är det först och främst DM-tävlingarna samt vår resa till London som jag tänkte berätta om här.

DM-tävlingarna visade sig bli Grand Slam för IK Vikings OK. Tims kompis Elias hade redan vunnit Sprint-DM före sommaren, och nu vann Tim, egentligen rätt väntat, Natt-DM i Forshaga (ett litet, men mycket mysigt arrangemang, och som jag hade längtat till nattorienteringen!), men dryga 11 minuters marginal till och med. Två dagar senare var det Medel-DM i Persberg, som Tim ansåg som sin största chans till guld, dock vann Elias igen (rätt stort), och Tim fick brons, vilket ju egentligen är ett mycket bra resultat, men han själv upplevde det som ett misslyckande. På den tävlingen sprang jag för en gångs skull tävlingsklass, gick ut som nästan allra sist i hela tävlingen, och var således i stort sett helt själv i skogen. Ett dåligt vägval, men inga bommar (däremot blev det två riktiga missar på natten). Det var väl efter den här tävlingen att vi började notera att alla H14-Guld hittills hade tagits av vikingar.

IMG_20150828_233718

Värmländsk mästare i Nattorientering, H14.

Så kom Lång-DM helgen efter, i ösregn i stort sett hela tiden, ute på Hammarö, ganska platt, men också svår terräng. Jag var ute rätt länge, men när jag väl gick i mål kunde jag se att Tim hade vunnit, igen rätt stort, så hittills var det fyra av fyra, och eftersom Tim och Elias skulle bilda lag på Stafett-DM blev de ju förstås lite malliga så att Elias pappa Mats och jag fick berätta för dem, att jobbet först ska göras, även om man, för första gången i livet kanske, är favorit på någon tävling. Så småningom övergick malligheten dock till nervositet, och Tim sov nog inte så bra natten innan.

För att inte missa uppgörelsen sprang jag min egen ÖM7-bana direkt när starten öppnade. På väg till startpunkten, och även lite längre fram, hade jag fullt med U1-småttingar runt mina fötter och kryckor, så att jag var mera sysselsatt med att inte springa omkull dem än att titta på kartan, och då blev det som det blev – jag bommade ettan, som egentligen inte var så svårt, stort. Resten gick dock mycket bra, spikade allt annat, och jag lyckades till och med halta ifrån några.

Ute på banan hade jag sett Elias på sin förstasträcka, han var själv, men det såg stabilt ut. Jag kunde ju inte veta om han låg före eller efter de andra, men några minuter efter mig kom han in i ledningen och växlade över till Tim. Nu stod vi med klockorna och räknade, och det tog över tre minuter innan tvåan Djerf och trean Tyr kom in. Det lät ju ganska komfortabelt, men vi vet ju alla hur snabbt man kan bomma bort tre minuter. Jag vågade knappt duscha (så snabbt har jag nog aldrig bytt om…), och sedan stod vi där och väntade. Äntligen syntes Tim vid skogsbrynet, först! Men vi kunde inte se än om han var själv eller om det skulle bli spurtstrid. Men när han kom närmare var ingen bakom honom, och Elias och Tim kunde defilera i mål som segrare. Clean Sweep, Full House, Grand Slam – alla fem DM-guld i Värmland i H14 i år till IKV! Tim berättade efteråt att det var ett av hans sämsta lopp för säsongen, han var så nervös att han bommade mycket i början, men fullt så dåligt kunde det inte ha varit, eftersom han till slut hade ökat ledningen till fyra och en halv minut och hade samtidigt snabbast sträcktid av alla löpare i klassen. Senare på dagen kunde vi se på Winsplits att Tyr visserligen hade närmat sig lite, men aldrig kommit närmare än två minuter.

IMG_20150906_140525

Grand Slam-killarna, Elias och Tim

IMG_20150906_141605

D40-laget

IMG_20150906_135909

Vikingungdomar på Stafett-DM

Det ska tilläggas att Tanja med sitt D40-lag (som egentligen bestod av en D40, en D45 och en D50) tog ett mycket överraskande silver. Eva-Lill började stabilt på första sträckan, sedan gjorde klubbens ungdomsledare Ewa, som för tillfället är i fantastisk form, ännu ett kanonlopp och tog laget upp till andraplatsen. Tanja höll sedan undan, de andra två lagen kom aldrig inom synhåll (och ettan låg långt före och gick inte att nå).

Ja, det var de mycket framgångsrika (för IKVs del) DM-helgerna, och helgen efter drog vi till London, en resa som jag sett fram emot sedan länge. För första gången sedan flytten hemifrån skulle vi träffa stora grabben Jan igen, och dessutom vill man ju alltid åka till Världens Huvudstad. Jag hade visserligen varit där veckan innan på tjänsteresan, men om det finns en sak som är bättre än att åka till London, så är det att åka till London för att orientera!

Den här helgen i september vars huvudföreställning är London City Race har blivit större och större genom åren, i år var det till och med hela tre tävlingar. Det började med en nattsprint i Södra Kensington, runt Imperial College och Royal Albert Hall samt några mindre parker i närheten. Här hade Jan och jag sprungit en deltävling i Park Tour London för arton månader sedan, det var till och med samma samlingsställe (universitets gym). Vi åkte dit direkt från Heathrow med tunnelbanans Piccadilly Line som släppte av oss vid South Kensington, några hundra meter från arenan. Vi var där ganska tidigt och satt en stund på East Side Bar (dock utan öl med tanke på att det var före tävlingen). Så småningom blev det mörkt, och Tim, som hade fri starttid, startade. Jag väntade in honom vid målet i parken, sedan var det också snart dags för att gå till min egen start. Området var precis lika lurigt som jag mindes det, och jag lyckades till och med att göra samma bom som tidigare… Dock gjorde det ingen större skillnad att det var på natten, med alla gatuljus och andra ljuskällor. Ingen av oss kom med några höjdarprestationer, men det var ju inte målet heller, roligt hade vi alla fall.

IMG_20150911_185005

På trapporna framför East Side Bar

IMG_20150911_185038

Parken där avslutningen gick

IMG_20150911_232304

Kensington Night Race

Dock var klockan nästan tio när vi gick därifrån, och vi hade en bra bit framför oss. Tillbaka till tunnelbanan, några stationer till Victoria, sedan genom den jättelika Victoria Station dit tågen sydösterut gick. Snabbtåget mot Bognor Regis skjutsade oss via Clapham Junction till East Croydon, och vårt hotell (som vi mest hade valt pga priset) visade sig vara bara några minuter till fots från stationen, och även annars på inga villkor lyxigt, men fullt tillräckligt, bra frukost dessutom.

IMG_20150912_125646

London City Race arena, i bakgrunden The Shard

Lördag morgon innebar tidig väckning, för nu var det dags för City Race. Tåg från
East Croydon till New Cross Gate, sedan Overground (som inte alls förlöper ovanför marken här) till Wapping, därifrån ca 1 km att gå till arenan vid ett sportcentrum. Wapping visade sig vara en riktigt mysig stadsdel, gentrificerad tidigare docklands, men på ett snällt sätt, med små kanaler, mindre bostäder, och så ett stort segelskepp mitt i allt. Fina vyer från arenan över Tower Bridge och The Shard.

Vi bytte om, och Jan och jag gick ca 1,5 km till bortre starten medan Tim sprang sitt lopp. Väl därifrån hade jag först två kontroller inte långt bort, sedan en vägvälssträckan under järnvägen och in till Shadwell, några kontroller där, sedan i ett mindre bostadsområde söder om järnvägen igen, alldeles bakom Royal Mint (där KDAB för övrigt har en större kund), norrut igen, och så den första långsträckan. Den såg jättelätt ut, strecket följde i stort sett en gata, och det lät jag mig luras av, kontrolltagningen var nämligen inte alls lätt, och jag bommade bort kanske en dryg minut. Överhuvudtaget var det hela oväntat tekniskt, man fick hela tiden vara med på noterna (och angivelsen) på vilken sida av ett staket eller en mur kontrollen skulle vara.

Sedan en kontroll alldeles bredvid The Gherkin, den stora välkända gurkformade byggnaden (vill minnas att jag hade en kontroll på exakt samma ställe ifjol, fast då kommandes från ett helt annat håll), en kortare sträcka till, och sedan en långsträcka på över kilometern. Jag hade funderat länge, hittat två vägval som såg ungefär jämbördiga ut, men bestämde mig till slut för den med större turistvärde – sprang över Tower Hill och alldeles bredvid Tower of London, såg även bron, innan några tunnlar tog mig till norra sidan St Catherine Docks som jag fick runda, innan det var dags för att komma tillbaka till Wapping. Där väntade en hel del finlir med många luriga sträckor innan jag efter drygt en och en halv timme kunde gå i mål. Axlarna värkte mycket av ansträngningen, men knät höll (tack vare kryckorna).

IMG_20150912_140116

Banans västra del. Tower of London syns tydligt i sydvästra hörnet.

IMG_20150912_140123

Banans avslutning, sprintfinlir i Wapping

IMG_20150912_135518

Freggo levererar som vanligt

Nu fick vi skynda oss med att våtkluta och byta om, för vi hade fler planer, som innehöll bl a fish&chips. Det tog dock en stund innan vi hade tgit oss till centrala London så att vi flyttade runt på planeringen och började med en glass och en pott te på Freggo, en av mina favoritglassställen i en bakgata bakom Piccadilly Circus.

Sedan var det samling för en guidad tour vi ville vara med på, en rundgång genom St James och Mayfair i spioneriets tecken. På den två timmar långa turen fick vi lära oss mycket om MI5 och MI6, om amerikansk spionage undra andra världskriget, om The Cambridge Four (Five?), bl.a. såg vi den sista lägenheten Guy Burgess bodde i innan han gav sig av till Moskva. Även spionfiktion var del av turen, vi fick se olika ställen som förekommer i Tinker, Tailor, Soldier, Spy, lite av Ian Flemmings tillhåll och lite ställen där olika spionfilmer hade inspelats. En udda, men mycket intressant och trevlig tur.

Men nu var det äntligen dags för fish and chips och bangers and mash vilket vi intog i The Glassblower (ett av mina många favvoställen i området). Sedan drog Tim som den världsvane orienteraren som han är på egen hand till Hamleys stora leksaksvaruhus medan Jan och jag åt ytterligare en glass (dock på ett annat ställe, finns ju ingen brist på bra glasställen i W1).

IMG_20150912_211418

… nor shall my sword rest in my hand …

Egentligen hade vi några fler planer, men nu var vi ganska trötta, så vi gav oss iväg på den långa vägen tillbaka till Croydon. Väl där begav vi oss ut för att fixa lite mat och för att åka med den nya spårvagnslinjen genom Croydon (faktiskt enda stället i hela Londonområdet där det finns spårvagnar). Försedd med smörgåsar och cider drog vi oss tillbaka till hotellet för att se live på The Last Night Of The Proms. And did those feet in ancient times…? Mattress!

Söndag morgon, utcheckning och ännu en långresa. Till Victoria med tåg, Victoria Line till Euston, Northern Line till Archway, och så en kilometer uppför backen till Waterlow (ja, den heter så) Park. Här stod ultrasprint på programmet, och att ultrasprint är bland det roligaste man kan göra i orienteringsväg har jag nog berättat tidigare. Jag lyckades i varje försöksheat att hålla en eller två handfull löpare bakom mig, Jan var klart på övre halvan i herrseniorklassen, missade dock A-finalen efter två ”penalties” i sista heatet. Tim däremot tog sig, som för två år sedan, till A-finalen, den här gången i ”Junior Men” (H13-16). I den var löparna först väl synliga, det syntes att de andra sprang snabbare, men Tim orienterade bort dem hela tiden och kom ikapp och förbi. Sedan försvann de ett tag utom synhåll, och pga den mycket breda gafflingen var det svårt att avgöra hur han låg till. Vi trodde ett tag att han låg ganska långt bakom, men när de första närmade sig målet, visade det sig vara den enda 16-åringen (en norrman, ett och ett halvt huvud längre en Tim) och Tim som låg långt före de andra. Norrmannen vann med några steg före, men det var inte mycket. Hur som helst, tvåa på London Ultrasprint i internationell konkurrens är mycket bra jobbat!

IMG_20150913_102036

Labyrinten i mitten på ultrasprintbanorna

IMG_20150913_102216

Waterlow Park i väntan på nästa heat

IMG_20150913_113035

Tim mot mål i A-finalen

IMG_20150913_141507

Ett av försöksheaten

Snabb våtklut igen, och så gav vi oss av genom stadsdelen Highgate för att leta efter mat. Inte vilken mat som helst, nu skulle det minsann bli Sunday Roast. Och det hittade vi också till slut, på en trevlig pub som till och med hade uteservering. Och till skillnad från ifjol kom maten snabbt så att vi hann äta den i lugn och ro innan resan var i stort sett slut och vi fick ge oss av till Heathrow. Halv tolv på kvällen var Tim och jag hemma i Hagfors, för Jan strulade tågen tyvärr så att han inte var hemma i Gävle förrän kl 6 på morgonen. Men det är kanske inte så ovanligt för studerande…IMG_20150913_141556 IMG_20150913_141745

Sedan dess har vi haft ett mysigt ungdoms-KM (som Tim vann för tredje året i rad, och där jag stod som vakt vid kartans norra kant för att ingen skulle springa utanför kartan). Nu är säsongen snart slut, men än har vi två av höstens höjdpunkter kvar – Älgdrevet till helgen och sedan 25manna helgen efter.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Scottish Six Days:VM 2015

IMG_20150801_165029

VM-invigningen med säckpipeband och svenska landslaget (de som inte satt i karantän just då)

Sex dagars orientering! Titta på VM live på plats! I Skottland! Den här resan var för mig den mest självklara att göra i sommarens planering, en formidabel kombination av WIN. Nu sitter jag på tåget mellan Inverness och Aberdeen och ska skriva ner lite intryck.

  • I stort sett allt var superbra. Organisationen, kartorna, banorna, terrängerna, arenamaten, kvällsmaten, trevliga funktionärer som rullar r:et när de talar och säger outwith istället för outside. Det matchar mina erfarenheter från tidigare orienteringstävlingar i Storbritannien (förutom den skotska dialekten, då). De kan det här.
  • Terrängen var mycket varierad. Första dagen i Achagour ganska platt med stora mossar och en kul labyrint mitt på banan som i själva verket var en fältbågskytteanläggning. Bra sikt över löparna som närmade sig sista kontrollen från arenan. Andra dagen i Glen Strathfarrar var en blandning av kalfjäll med mossar och höjder på första hälften av banan, och sedan ganska tät och inte så lättframkomlig skog på andra hälften. Tredje och fjärde etappen vid Darnaway hade en magnifik arena med utsikt över Darnaway Castle, böljande korn- och havrefält och mycket trevligt terräng i mest lövskog, ja rena drömterrängen (kanske rentav den bästa jag hittills har sprungit i) de sista få kontrollerna på fjärde etappen. Jag tyckte något mindre om terrängen på femte och sjätte etappen i Glen Affric (som sägs vara “Skottlands vackraste Glen”); första dagen där var vi på södra sidan dalgången, där var det mycket dålig framkomlighet på många ställen (bl a mycket pinnigt och väldigt djupa raviner som jag fick kasta mig ner i). I gengäld var det svårorienterat, så det jag förlorade på vägen tog jag in på kontrolltagningen. Andra dagen i Glen Affric var ett mosaik av mossar och höjder i vit skog, ganska lättorienterat om man kan läsa brunbild.
IMG_20150803_102147

Ett pionjärregimente har byggt en 36m bro över River Farrar mellan arenan och målet, Dag 2

IMG_20150807_104444

Utsikt ner mot arenan i Glen Affric

  • Upplägget innebar att varje dag det var skogsdistanser på VM, så fick man springa i VM-terrängen dagen efter, och det är ju alltid kul att kunna jämföra sina egna vägval med elitens. Dessutom fanns det två öppna sprinttävlingar som inte ingick i slutresultatet där man fick testa på elitens terräng direkt efter deras sprintstafett samt terrängen som användes på sprintfinalen. Sprintstafetteterrängen i Nairn var en spännande blandning av lite stranddynor vid havet, smågränder bland de gamla stenhusen och så lite parklandskap. I Forres där VM-sprinten hade gått var det mest stadsbebyggelse med smågränder, men sedan avslutade banorna lite överraskande på en brant skogsklädd kulle närmast arenan.
IMG_20150801_225355

Sprinten i Nairn, samma karta (och väldigt liknande bana) som VM-sprintstafetten som gick just innan

  • Det hade regnat mer än någonsin under våren och många ängar som var tilltänkta som parkeringsytor var vattensjuka vilket ställde till det för arrangörerna. De kunde ta sin lilla tid (upp till en timme ibland) att komma ner från parkeringarna, men arrangörerna gjorde ett mirakulöst jobb för att lösa allt så smidigt som möjligt för alla. Vi var ju lite oroliga när man fick tilldelade tider när man på femte etappen skulle vara “i Tomich, tre kilometer från arenan” där de skulle fördela bilarna, och när meddelanden på FB och hemsidan innehöll fler och fler Churchill-citat och ord som blitz och siege mentality, men det till slut blev det inga större problem. Delvis hjälpte det att de satte en “sista tid in till parkeringen” och en “första tid ut” för att förhindra att bilarna skulle mötas på de enfiliga småvägarna.
  • En mycket trevlig idé var att man varje morgon när man anlände till parkeringen fick sitt exemplar av Nessie News, ett dubbelsidigt A4-blad med information om dagens tävling, lite kultur- och naturhistorisk information om området samt utflyktstips, och trafikinformation inför nästa dagen. Dessutom gick filen att ladda ner från hemsidan från tidigt på morgonen.

    IMG_20150803_165424

    Nessie News

  • Vilo- eller aktivitetsdagen var en riktig höjdare. Väldigt mycket fanns det att göra, och allt på samma ställe: en MTBO-poängorientering, ett terränglopp, en PreO-tävling, titta på VM-medeldistansen, bågskytte, ultrasprintlabyrint, klättervägg, ansiktsmålning, MTB-hinderbana, water balls, disc golf, mässtält med lokalproducerad mat och konsthantverk, och kanske mer som jag inte kommer ihåg. Allt för en enda avgift om tio pund, sedan fick man delta i så mycket man ville (vi hann inte ens med allt vi hade velat göra…). Och eftersom allt var på samma arena kunde man som familj hålla på med det man var intresserad av, och ändå vara där tillsammans.
IMG_20150804_122247_hdr

Darnaway Castle, arenan för O-Festen, Dag 3 och 4, samt VM Medel och Stafett

20150804_172057

Den maffiga porten till Moray Estates, Dag 3, 4 och O-Fest

20150804_150146

Prova på bågskytte

20150804_142421

Annika Billstam och Emma Johansson firar guld och brons

  • Arenamaten på brittiska orienteringstävlingar har jag ju lovordat tidigare. Här var den om möjligt ännu ett snäpp bättre. Jag tycker fortfarande att det är ett smart drag att leja bort matförsörjningen till kommersiella aktörer som kan det mycket bättre än frivilliga som bränner hamburgarna. Ändå var det absolut inte dyrare än t.ex. på O-Ringen. Utbudet varierade lite från arena till arena beroende på platstillgång, men det fanns alltid olika varma smörgåsar, chilis (även vegetariska), hamburgare, korvar, bakpotatis, riktigt kaffe (ja, de hade bilar med inbyggda manuella espressomaskiner) och upp till tre olika glassvagnar (varav en hade utsökt lokalproducerad glass, vi besökte deras “home base” med egna kor och glasscafé tre gånger efter tävlingarna.
IMG_20150808_123905

Glassvagnen (en av dem) på arenan i Glen Affric (Dag 5 och 6)

IMG_20150806_150604

The Dairy at Deviot, glasscaféet varifrån den rosa glassvagnen kom

IMG_20150803_131507

Hjortburgare på arenan!

IMG_20150806_130433

Vår favoritmåltid på arenan – sausage, egg, and bacon roll. Allt som är onyttig i samma smörgås!

  • Lite sightseeing blev det ju också. Vi hade en dag i Edinburgh på väg dit då vi besökte bl a Slottet, Our Dynamic Earth (en mycket attraktiv utställning om geologi, ekosystem och jordens utveckling, med bl a jordbävningssimulator), Princes Street Gardens och ett tartanväveri. Runt Inverness besökte vi stranden vid North Kessock (såg dock ingen delfin), Culloden Battlefield (där sista slaget på brittisk mark utspelades), Castle Urquhart och Loch Ness (såg dock inget odjur) och en lång rad trevliga matställen.
IMG_20150806_163751

Stranden i North Kessock

IMG_20150731_211418

Edinburgh Castle, sett från vårt hotellrum

IMG_20150803_144200

The Knoc Hotel, en underbar oas i Strathfarrar, just utanför parkeringskaoset

IMG_20150803_181937_hdr

Inverness med slottet och River Ness

IMG_20150803_201259

Bangers and mash

IMG_20150805_111655

Minne över de jakobiterna som stupade vid Culloden

IMG_20150806_173516

White Cottage Tea Room i North Kessock

IMG_20150808_145153

Castle Urquhart

IMG_20150808_145958

Castle Urquhart

20150808_153237

Castle Urquhart

IMG_20150808_155200

Castle Urquhart

  • Resultaten? Jodå, jag fick resultat 🙂 Kom faktiskt på övre halvan varenda dag i Green (som motsvarar ungefär ÖM8), om än vissa dagar bara med några sekunders marginal. I de öppna klasserna fanns inget sammanlagt resultat (men jag ska räkna ut ett ändå enligt samma regler som i tävlingsklasserna…), men jag bör vara klart på övre halvan. Jan blandade stora bommar med snabb löpning (kom bland annat 15:e av över 100 i herrseniorklassen på sprinten i Nairn), och Tim blandade riktigt bra prestationer (bl a båda dagar i Darnaway) med något sämre. Sista dagen utgick han från tävlingen för att hjälpa en skadad äldre medtävlande, stort gjort!
IMG_20150802_140656

Tim på väg mot mål på första etappen i Achagour

2017 går Scottish Six Days i Deeside utanför Aberdeen. Lätt at ta sig dit alltså, har börjat snegla på boenden…

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen – en val som dör av sin egen vikt?

Valar kan dö av sin egen vikt. Och jag är lite rädd på att förr eller senare kan samma sak hända med O-Ringen, och det tänkte jag utveckla lite här. Jag har ingen större röst inom orienteringsvärlden, och det är mycket möjligt, att det blir ytterst få, om ens någon, som kommer att läsa det här. Men kanske någon gör det och säger, ”han har en poäng, kryckgubben från Hagfôrs, vi ska fundera lite på det här”. Eller, ännu bättre, någon läser det och hon skriver sedan till mig, ”du behöver inte oroa dig för så här och så här har vi tänkt, och det kommer att bli bra. Det ôrner sig, det gör det alltid i Värmland.”

Det finns risk att jag kommer att uppfattas som negativ, men det är inte alls det jag vill vara. Jag har precis kommit hem från ett mycket trevligt O-Ringen i Borås, har varit med på alla O-Ringen sedan Örebro 2010 (där jag hade börjat orientera bara några veckor innan, jag har redan bokat boende till Sälen 2016 och Värmland 2017, och har sneglat på lite alternativ till Örnsköldsvik 2018. Jag vill åka på många O-Ringen framöver. Och det är därför ”jag skriver av mig” nu. Kan vi enas om att jag menar väl?

Åker mån på O-Ringen för första gången är det första som slår en hur stort det är. Hur många människor, hur många bilar, bussar, funktionärer, hur mycket organisation. Det är det häftiga med O-Ringen (för mellan start och mål är det ju som precis vilken annan tävling som helst, om än kanske med lite mera folk i skogen), men det är också det svåra. På en liten närtävling med kanske 80 deltagare kan man säga, ”äh, vi ordnar ingen parkering, folk ska ställa sig längs vägen, det går nog bra”, och det brukar det också göra. Men samma sak kan man självklart inte göra när man har 20000 deltagare. Trafiken, och parkeringen, är ett av huvudproblemen, inte bara för O-Ringen, för alla stora arrangemang (jag minns mycket väl hur många gånger vi har bommat en växling på Stafettvasan för att vi satt fast i någon trafikkö).

Lösningen tycks vara bussningen. Om man får så många som möjligt att använda sig av etappbussarna blir det med automatik färre trafikproblem, i bästa fall behöver man inte ordna någon parkering alls, inte ens till funktionärerna. Men – bussning är dyr. Busschaufförerna ska ha lön, bussarna ska avbetalas, bussbolagen ska ha vinst, drivmedel, bussarnas avskrivning, allt det måste på något sätt betalas av de bussade deltagarna. (Jag ska lägga till att jag inte har någon insyn i hur budgeten på O-Ringen fungerar, om bussbiljetterna ska bära hela kostnaden för bussningen, eller om det finns korssubvention någonstans.) En familj på två vuxna och två barn betalade på O-Ringen 2015 hela kr 1000 för bussbiljetterna (till ordinarie pris, ännu mera om man köpte biljetterna efter 1 juni). Det är ett stort hål i familjekassan, och då kan man förstå om just familjer väljer att åka egen bil istället, med alla trafikproblem som det innebär. Ja, men då gör vi parkeringsavgiften dyrare, så att det blir mer attraktivt att åka etappbuss! Och vips har man höjd kostnaderna för familjer ytterligare. (Jag återkommer till det.)

Sedan har bussningen två problem till, det ena går att lösa, det andra nog inte. För det första så fungerar bussningen oftast bara för dem som bor på C-orten. Själv har vi ingen husvagn, och vill inte heller bo i husvagn en hel vecka, så vi ordnar boende åt oss där vi hittar det. Men då blir det väldigt mycket logistik om man först skulle åka till C-orten med bil, krånglig parkering, och sedan buss, och omvänt tillbaka. Så gjorde Tim och jag i Hälsingland, och visserligen fungerade det, men det kostade väldigt mycket tid, som tas ifrån ”semestertiden”. Några gånger (Halland och Boden) har vi lyckats hitta boende på gång- eller cykelavstånd till bussningen, men inte de senaste åren. Här finns det ju en lösning – erbjuda bussning från fler orter. Hade det funnits bussning från t.ex. bussstationen i Borås (som var på gångavstånd för oss) så hade vi antagligen använt oss av bussarna. Hade det funnits bussning från järnvägsstationen i Borås hade det varit fullt möjligt att bo i t.ex. Göteborg och ändå delta i O-Ringen utan bil. I Sälen blir det ju inte lika aktuellt, men jag hoppas att O-Ringen Värmland väljer att erbjuda bussning från stationen i Arvika.

Det andra är att man får samma effekt som på all-inclusive-resor. Om man åker buss mellan C-orten och arenan ser man ingenting längs vägen (eller kan inte göra någonting i alla fall). Vi hittade två mycket trevliga fik i närheten efter både första och andra etappen (den nyfikne kan se oss fika på TV, 0:03-0:09), och det är ju precis det lokalbefolkningen hoppas på, att de 20000 orienterarna ska fika, handla mat, eller kanske någon present i deras butiker. Det är återbäringen de får för att de lever med ofantliga trafikköar genom deras byar någon eller några dagar. Men det är bara de bilburna som kan leverera denna återbäring, och jag har ingen idé hur man skulle kunna lösa det. (Nu sålde ju bageriet i Fritsla ändå slut på det mesta, så ingen skada skett för dem, men problemet består ju ändå.)

Boende är ett annat problem som bara blir större och större med evenemangets storlek. Som sagt så har vi inte, och vill inte ha, husvagn (och tydligen är vi långt ifrån ensamma med det, Henrik Boström, VD för O-Ringen AB berättade på ett möte i Boden att det var mindre än hälften av deltagarna som bodde på C-orten), C-orten kommer alltså inte i fråga för oss, tyvärr. Inte heller fixar min rygg en vecka på hårt underlag, och det vill jag inte heller, det är också semester för min del, jag vill inte behöva härda ut hela tiden. Alltså letar man efter boendet någon annanstans. Nu var ju Borås en förhållandevis stor stad, men ändå räcker ju inte hotellsängarna åt alla som skulle vilja ha. Då återstår privata lägenheter eller hus, och här märker ju ortsbefolkningen att man kan ta riktigt bra betalt under O-Ringenveckan. Jag kan inte ens klandra dem för det, hagfôrsarna gör samma sak när det är Swedish Rally. Men än en gång driver evenemangets storlek kostnaden för deltagarna upp.

Då var det fråga om kostnaderna. Vi har de senaste åren legat på mellan 17000 och 22000 kronor för en O-Ringenvecka (fyra personer, boende, transport dit och retur, bussbiljett, tävlingsavgifter). Då är inga förhöjda matkostnader inräknade, inte heller några arenahamburgare. För detta pris kan jag åka på nästan två stora tävlingar ute i Europa, flyg t/r inkluderat. Och då har jag inte ens tagit hänsyn till att maten ute i Europa brukar vara bra mycket billigare än i Sverige. När familjens semesterbudget ska fördelas, då står sig O-Ringen inte så jättebra. Visserligen – O-Ringen är alltid O-Ringen, men om jag måste välja mellan en vecka O-Ringen eller en vecka Scottish Six Days plus en vecka OL-Festival TyrOL, då vet jag inte om det alltid blir O-Ringen.

Kostnaden är ju också en fråga när det gäller att nyrekrytera orienterare. Man har försökt att få ut boråsarna, och det är ju bra. Men jag undrar hur många man egentligen har fått ut med tanke på att parkeringsavgiften för en dag var kr 175, och att det kostar kr 230 att köpa en öppen bana på plats. Kr 405 för att prova på en idrott som man kanske inte ens vet om man kommer att gilla? Låter inte som ett vinnande koncept i mina ögon.

Ja, som sagt, jag har inte många svar heller. Någonstans måste man spara in om O-Ringen ska vara attraktiv för familjer även i fortsättningen. Behöver man verkligen duscharna? Visst är det skönt att kunna duscha efter en tävling, men samtidigt – jag åker mycket på stora tävlingar utomlands, och ingenstans finns det duschar. Har man sin våtklututrustning (jag säger bara: torrschampo, funkar kanonbra!) med sig och planerar lite i förväg så klarar man sig utan. Elitklasser – behövs de verkligen på en breddtävling (och vad kostar de egentligen)? Och varför måste vi motionärer egentligen genom O-Ringen subventionera SOFTs landslagsläger?

Tacksam för alla diskussionsbidrag, här i kommentarfältet, på FB, eller när ni träffar mig i på en orienteringsarena någonstans!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | 1 kommentar