OL-Festival TyrOL, Dag 4 – Medeldistans i Gschnitz

Det är lördag och dags för medeldistans nedanför den lilla wallfartskyrkan St Magdalena i orten med det lite svåruttalade namnet Gschnitz. Postbussen tar oss snabbt dit från Steinach, och vi anländer till Hotel Kirchdach som är dagens arena med sin trädgård och parkering (bilden visar dock en annan buss, dagens var vit).

 IMG_9388

Efter sprinten dagen innan som gick i lagom värme ganska direkt efter ovädret är det nu riktigt varmt redan lite efter halv tio då vi installerar oss. Vi trycker oss in mellan en traktor och en carportsvägg så att vi får lite skugga och gör oss redo för start. Vi vill gärna starta tidigt, som varje dag är det fri minutstart, innan det blir ännu varmare. Till starten är det ca 700 meter, först över byvägen, sedan över Gschnitzbach, bäcken som följer dalgången med sitt klara och mycket strömt vatten, och slutligen över en äng längs med bäcken.

Starten ligger tacksamt nog i skuggan på en bredare skogsväg som man också följer till startpunkten. Det är ganska nära till första kontrollen (se kartan nedan), jag följer vägen till en krok och ser sedan redan stenen i sluttningen bakom vilken kontrollen ska finnas. Dock är det tre höjdkurvor (ekvidistans 5m) dit, och det är bara den första, och en av de minsta stigningarna som väntar. Till tvåan springer jag på skrå ner mot vägen igen. Jag måste välja mellan en lång väg runt till bron eller att ta mig genom en bäckravin. Jag är lite rädd för sly och stenig terräng i ravinen, men tar den ändå, och det visar sig gå ganska bra. Nu är jag på andra sidan och redo för nästa klättring, upp till slutet på en torr erosionsfåra. Den är långt ovanför mig, hela nio höjdkurvor, och jag kommer inte att kunna se kontrollen förrän jag är nästan framme. Höjdkurvorna på kartan ser ut som radiovågor, och jag är noga med att läsa sänkorna medan jag tar mig långsamt, mycket långsamt, men obönhörligt uppför. Kontrolltagningen sker utan problem, men nu är det redan ganska mycket mjölksyra i armarna.

IMG_20150704_183849

Till trean ser jag två vägval. Kontrollen ligger fem höjdkurvor under tvåan, men det finns ett lockande vägval ytterligare fem höjdkurvor upp till en stig som skulle kunna ta mig säkert och långsamt utför genom ett grönområde, med en ganska enkel ingång till kontrollen över en gul fläck. Dock känner jag inte för någon mer stigning just nu och bestämmer mig för att gå ner på skrå fem höjdkurvor för att undvika ett stort grönområde, få en krok i en liten stig som sista säkra, för att sedan kunna springa rakt fram och in i kontrollens sänka (det skulle senare visa sig att Jan, som hade samma sträcka, valde det första vägvalet och lyckades ganska bra med det). Jag vet sedan tidigare att det ofta finns horizontala djurstigar i sådana branta sluttningar och letar efter dem för att ta mig fram, får dock lämna dem allt eftersom för att tappa tillräckligt mycket höjd. Avsnitten på djurstigarna går dock bra, förutom att höga kryckan, som är vänd mot backen, är oftast i vägen. Till slut tar jag den i handen och springer med bara en. Marken är mjuk och fin att springa på och jag testar att springa ett tiotals steg utan kryckor, och se – det går. Nu var det säkert till hjälp att knät var böjd på grund av den skeva terrängen, och att underlaget var så mjukt, men ändå, ett litet tag känns det som om jag får en liten inblick i en fjärran framtid där jag kanske kan springa utan kryckor igen.

Jag lyckas inte undvika grönområdet helt, men tar mig ändå fram med lite klättring över plockepinn, sista 50m lyckas jag hitta en djurstig igen och kommer ut på vägen precis där jag ville. Nu är det bara rakt fram till trean och sedan av bara farten rakt ner till fyran. På väg till fyran kommer Elsa flåsandes emot mig, och jag kan bekräfta för henne att hon är på rätt väg. Femman nere vid bäcken borde vara enkel, men här är det mycket sly och hallonbuskar och Elsa (som har sprungit ikapp mig på vägen) och jag lyckas bomma punkthöjden när vi först hamnar i sänkan 80m väst om kontrollen.

Sedan kommer mestadels slättlöpning i närheten av bäcken, samt en stenig passage i vägtunneln (som är avsett för en mindre bäck, inte för människor) innan det bär av en skogen igen, och även här får jag alla kontroller bra (dock mycket bråte på backen just vid 12:an) tills jag kommer till 13:e. Jag ser punkthöjden utan problem, rundar den, och tänker att jag nu väl borde se kontrollen i gropen. Men jag måste komma ganska nära innan jag gör det – för gropen är 2,5m djup (säger angivelsen), med branta väggar, och kontrollen sitter längs ner i den. En annan löpare som står just nu i gropen och stämplar erbjuder sig att ta min SI-pinne och stämpla åt mig när han ser kryckorna, först vill jag tacka ja, sedan tänker jag att det nog är fusk, så jag tackar nej och kastar mig in i gropen. På något sätt lyckas jag landa på kryckorna, och hur jag sedan tar mig upp igen minns jag inte, men på något sätt kommer jag ut. Det har dock kostat mycket energi, och orken börjar tryta. Orienteringen funkar dock fortfarande, jag kommer över den lilla bäcken, efter 14:e, korsar lavinrännen (den märkliga strukturen mellan 14:e och 15:e, den ska avleda de frekvent förekommande lavinerna från byn), springer väg runt till 15:e, och så vidare. I backen mellan 16:e och 17:e (ytterligare fem höjdkurvor) går det väldigt långsamt, men det går, till skillnad från grönområdet där banläggaren valde att lägga 18:e kontrollen. Det här måste nog vara ett gammalt lavinområde, det är bara plockepinn, och det tar mig en hel evighet att ta mig till kontrollen och ut därifrån (8 minuter till 18:e säger sträcktidslappen senare). Resten är lätt, och jag får upp kryckfarten i utfärsbacke och går till slut i mål efter ungefär 85 minuter, och därmed 27 minuter efter den nästsiste (av alla godkända). Men, med 4,2 km var det en längre bana än jag brukar springa hemma, och klart tuffare. Så jag är ändå ganska nöjd, om än helt slut, jag minns knappt längre vad jag heter (“Thierry” tror jag, men det var nog fel).

Vi skyndar oss dock med våtklut och ombyte, för snart kommer bussen som tar oss till Gschnitzdalens slut. Här pustar vi först ut en liten stund på terrassen till gästgiveriet Feuerstein, med kartsnack och dryck, innan vi ger oss av till en vandring till fäboden Lapones. 3 km, 200 hm till (som om det inte hade varit nog med klättring hittills). Fäboden är känd för att den är lätt att nå – det går en asfalterad väg dit, lämplig för rullstolar och barnvagnar. Vi vikar dock snart av på en mycket smalare och trixigare vandringsled, men några bäckkorsningar och fantastiska vyer.

IMG_9396 IMG_9402 IMG_9404 IMG_9410 IMG_9411 IMG_9415 IMG_9418 IMG_9421 IMG_9422 IMG_9424 IMG_9426 IMG_20150704_134301 IMG_20150704_134532 IMG_20150704_134539 IMG_9434

Väl framme uppe vid Lapones blir det mera mat (skräll), och sedan promenerar vi hem längs körvägen, med vy ända bort till Steinach, och kor med bjällror som ständiga ledsagare. En liten sväng in på det trevliga lilla kvarnmuseet i Gschnitz som vi redan kände sedan ifjol och sedan tar vi sista bussen hem till Steinach där alla kollapsar i sängarna mer eller mindre direkt.

IMG_9439 IMG_9442 IMG_20150704_150106

IMG_9456 IMG_9458 IMG_9463 IMG_9492

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s