OL-Festival TyrOL, Dag 5 – Långdistans vid Koppeneck

Hade det varit mycket varmt hittills så skulle det bli ännu varmare idag. Vilket gjorde långdistansen extra jobbig. Men det fick man tillbaka genom fantastiskt fin terräng och underbar utsikt, högre upp än vi hittills hade tävlat.

Med tanke på att det var tidigt söndag morgon och i en annan dalgång, Stubaidalen, så var det lite svårt för oss att ta oss till tävlingen med buss den här gången, men arrangören var trevlig nog att ordna taxi för oss, den väntade redan halv nio framför lägenheten så att vi slapp gå ner till byn. En resa på kanske 25 minuter, sedan var vi framme vid Serlesbanan i Mieders, en linbana upp mot Koppeneck, nedanför berget Serles som också kallas för “Tirols högaltar”. I linbanans gondoler tog vi oss snabbt upp på 1500m höjd, och på vägen kunde vi se sommarrodelbanan som vi senare skulle stifta närmare bekantskap med. Väl uppe väntade en restaurang med uteservering på oss som arena, så vi slog oss ner vid ett av borden och tog in panoramat.

IMG_9506 IMG_9508 IMG_9517 IMG_9518 IMG_9520 IMG_9521 IMG_20150705_090459 IMG_20150705_090911 IMG_20150705_090941 IMG_20150705_091334

Men det var långt till start, hela 2,3 km, och dessutom 200 höjdmeter till att, så vi begav oss av till starten ganska omgående. När vi lämnade arenan kunde vi plocka till oss en liten karta som visade vägen till starten (första gången för mig i alla fall).

IMG_20150705_121908

Vi lyckades aldrig att klura att vad ”Start Shadowing” var för något, men där fanns det i alla en välbehövlig vätskekontroll, och så en till vid starten.

Starten låg i skuggan, men det blev varmare minut för minut, kändes det som, så vi startade ganska snabbt. Någon mer uppvärmning behövdes inte… Jag fick kartan, och det första jag konstaterade var att det såg ganska enkelt ut, i alla fall i början, och att första kontrollen skulle vara boet i en fjäril. En fjäril – det skulle ju inte vara gafflad?

IMG_20150705_122240

Det är mest väg- och stiglöpning till ettan, men när jag ser en massa folk lämna stigen följer jag dumt nog efter, vilket kanske kostar mig 30 sekunder, eftersom det visar sig att de visserligen är ute efter samma kontroll som jag, men också att de inte alls vet vart de ska. Men jag får sänkan ute större problem i alla fall, och eftersom jag ska hit två gånger till tittar jag mig omkring noga så att jag känna igen stället även när jag kommer från andra håll.

Det är mycket lätt till tvåan, bara att följa en bred gul ”gata”, lättlöpt och lätt utför. Det här går ju bra. Lite brant ner i sänkan och uppför igen, men det löser sig. Till trean springer jag först förbi en mysig men tillsynes oanvänd stuga, sedan blir det mera vegetation och sluttningen blir mera brant. Det finns inte så jättemycket att läsa på här, men jag har noggrann koll på de gula och gröna fläckarna och kommer således också väl in på trean.

Till fyran är det en längre sträcka, utmed bergskanten, själva kontrollen ska vara fyra höjdkurvor längre ner. Det är brant neråt, och eftersom jag vet hur lätt det är att hamna för långt ner håller jag noggrann höjd, räknar steg, och försöker ha bra koll på de långsmala gula fläckarna (gamla lavinfält?). När jag börjar förstå att det inte kan vara så långt kvar och jag kommer ut på ännu en sådan gata tittar jag nerför backen. Långt under mig, säkert 20 höjdmeter, ser jag en kontroll, många löpare springer dit och därifrån. Jag tar en titt till på kartan, ja, det ser rätt ut, alltså neråt. Men efter några steg ser jag vattendunkar, stannar upp och kollar angivelsen. Det står ingenting om vätskekontroll. Skulle det vara fel ändå? Jag skulle hata mig själv om jag sprang ner dit, och så var det fel kontroll. Men vegetationen, det enda som går att läsa här, ser fortfarande rätt ut, så att jag springer dit ändå och visst är det rätt. ”Stämpla först, dricka sedan!” Och många muggar vatten blir det. Tyvärr så tappar jag ena kryckans gummifot ganska direkt efter kontrollen, vilket kommer att hindra mig under resten av loppet, framför allt när det är blött eller mjukt.

Nu är det dags för boet igen. Och det är bara 300m dit. Men också 85 höjdmeter uppför. Det blir en mycket lång och brant klättring. Någon löpning kan det inte vara tal om, men det gäller alla andra runt omkring mig också. Vegetationen ger dock bra fotfäste så att jag kommer fram lite om lite allt eftersom. När det flackar ut vet jag att jag måste vara nära toppen, och mycket riktigt ser jag det gamla kostallet, och snart är jag vid kontrollen.

Till nästa kontroll blir det nedför samma backe igen, i en annan gul gata, bara en liten bit söderut. Och här gör jag loppets enda riktiga navigeringsfel. Kontrollen ska ligga bakom ett mindre grönområde, och mycket riktigt ser jag grönområdet efter ett tag. Men 10m tycker jag att det känns för stort? Vad om det är det större grönområdet längre ner redan, och jag har redan passerat kontrollen? Skulle det vara möjligt? Men jag ska ju också ha passerat ett ruckel, och det såg jag inte heller. Jag hör vatten lite längre ner, och kontrollen ska ju vara vid en mosse. Men det vill jag inte gå efter, så jag klättrar upp igen, och nu ser jag rucklet också. Men då var det ju rätt i alla fall, tillbaka ner genom grönområdet, och visst ligger kontrollen där. Extra höjd var inte precis det jag var ute efter.

Snett uppför, men inte lika brutalt som förr, till ännu en kontroll på en alpäng, och så tillbaka till boet för tredje och sista gången. Nionde får jag perfekt, och nu följer långsträckan som jag tidigare läst in. Jag ser två vägval. Den ena håller höjd heller vägen, och har stig nästan hela vägen, men mitt på sträckan skulle det finnas ca 300m grönområde. Och efter upplevelsen dagen innan i Gschnitz är det sista jag vill att passera ett kontinentalt grönområde i en sluttning. Så jag bestämmer mig för det andra alternativet – brant ner till vägen, här passerar Jan samt till synes hela tyska militärlandslaget mig, längs med vägen fortfarande ganska mycket utför, på en annan väg, och nu går det uppför igen, ibland brantare, ibland mindre brand, men i alla fall på väg. Kontrollen ligger vid en liftstolpe, mycket nära vätskekontrollen som låg på vägen till starten. Äntligen ser jag kontrollen, och framför allt ser jag vattendunkarna. Dricka, dricka, dricka. Men har jag inte glömt någonting? Ju, det var ju det med att stämpla först. Jag stämplar varken först eller sedan, men det förstår jag först när jag stämplar ut och blir diskad.

Jag stannar och vilar en liten stund, växlar några ord med tävlingsledaren som släpar fram fler vattendunkar ur sin terrängbil, sedan ger jag mig av. En mycket lång och brant stigning har jag kvar. Men först bara några meter upp på en liten ås, och ner jag står på toppen på den bör jag kunna se rakt in i stigningen. Men allt jag ser framför mig är ett kalhygge som sluttar brant utför, och längre fram en väg och därefter skog. Jag förstår ingenting, hjärnan har känts som välling ett bra tag redan. Kompass, karta, kompass, karta, ju, jag ska dit neråt. Alltså är det ingen stigning, det går utför! Och i efterhand borde jag ju ha förstått det eftersom vi på väg till start redan hade klättrat en bra bit uppför när vi väl kom till vätskekontrollen. Men mycket analytiskt tänkande finns inte kvar, det har solen bränt bort.

Ner för hygget, över vägen, man skulle kunna följa ett surdrag till ganska nära kontrollen, men det ser inte alls lättframkomligt ut på kartan så jag bestämmer mig för att följa hygget även på andra sidan vägen, men när jag har kommit in en bit på det ser jag hur fint skogen är och ändra planen igen. Två bäckar ger mig indikation om var ungefär jag är, fortsätter även att läsa på gula fläckar, det har ju gått bra med det hittills. Jag kommer ut på en mycket blöt äng, svårt med kryckorna att ens ta sig över den. Mycket folk som irrar omkring här, och visst springer de fort, men till skillnad vet jag nu exakt vad jag ska – en vänstersväng genom skogen för att få torrare och hårdare underlag, och så ser jag kontrollen redan. Till nästa är det långt, men lätt, och även om jag egentligen inte har någon ork kvar, så göra utsikten att vara i mål snart att jag fortsätter hålla bra fart (med mina mått mätt). Men det är en brant stigning kvar till sista, och när jag väl är det är jag så slut att jag inte ens orkar göra bella figura på målrakan. Men vad gör det, så här lycklig ser man ut när man precis har klarat av en bana på 5,7 km med 265 hm stigning, mycket längre än allt annat jag har sprungit i Sverige på länge:

IMG_9531

När jag får reda på att jag är diskad orkar jag inte ens att bli arg på mig själv. Det kvittar liksom, jag vet att jag har varit vid kontrollen, och det räcker för mig. Alla andra har redan gått i mål, och alla är slitna, det syns i deras ansikten.

IMG_9525 IMG_9526 IMG_9528

Med mycket vatten (och så lite Almdudler och min favoritsportdryck, alkoholfri weissbier) kommer vi så småningom på fötterna igen. Och det är ju söndag, och vi är i Österrike, så det är dags för musiken, som råkar sitta vid bordet bredvid oss:

IMG_9532 IMG_9534 IMG_9535

Ska man ner från Koppeneck till Mieders, så har man två alternativ: Man kan åka linbana igen, eller så kan man använda sig av sommarrodelbanan. 646 hm ner, 2,8 km! Biljetten gäller för antingen det ena eller det andra. Inte svårt att bestämma sig såklart. Smart nog kan man skicka ryggsäckarna och allt annat iväg med linbanan så att man kan åka rodel helt obehindrat. Så att inte någon säkerhetsgubbe skulle förbjuda mig att åka rodel hade jag skjutit ihop kryckorna så att de var så små som möjligt och satt fast de i ryggsäcken, och det funkar, ingen säger någonting, ryggsäckarna åker ner, och snart gör vi det med. Och hur kul det är! De flesta sommarrodelbanor som jag hittills har åkt med håller sig till linbanans gata, men den här gör svängar in i skogen både höger och vänster, har branta och mindre branta partier, broar, tunnlar, och är precis hur kul som helst. Ungefär 15 minuter tar det mig att komma ner.

IMG_9540 IMG_20150705_125955_hdr IMG_20150705_130012_hdr IMG_20150705_131719 IMG_20150705_131737

Snart hämtar taxin oss för att skjutsa oss tillbaka till Steinach. Men som säkert har förstått vid det här laget är vi som Duracell-kaniner, och orientering ger alltid mer energi än vad den tar, så vi ber chauffören att släppa av oss vid dalstationen i Steinach istället, för även Steinach har en linbana, och halvvägs uppe på berget, vid Bergeralm, ska det finnas en sorts badlandskap. Så upp med oss. Direkt vid bergstationen är det ganska livligt, lite för livligt för min smak. Vi ser oss lite omkring, och de idrottande tonåringarna anmäler matbehov. Där nere ligger en gammal fäbod, med en stor Öppet-skylt på taket. Brant utför en äng (känns bekant vid det här laget), och visst – ett riktigt mysigt ställe, finns inga platser i skuggan, men de ställer upp en extra solskärm åt oss, finns en liten matsedel med hemlagad mat, alkoholfri weissbier också, och, som brukligt, hänförande utsikt, den här gången i Passeierdalen på andra sidan Wippdalen, och långt norrut mot Innsbruck och Nordkette-bergen, samt söderut mot Schmirn- och Valsdalen. Tim upptäcker den stora attraktionen på matsedeln – färsk forell. Och hur färsk den är, för när man beställer den så simmar den kvar i en liten damm lite längre ner på ängen. Tim följer såklart med och tittar på medan kocken fiskar upp forellen, och 15 minuter senare kommer den till bords. Och en snäll kompis får vi också snart.

IMG_9553 IMG_20150705_142543 IMG_20150705_142601 IMG_20150705_143652 IMG_20150705_144714IMG_9548IMG_9550

Man vill knappt gå därifrån, men linbanan stänger kl 17, och det var ju badområdet kvar. Det visar sig dock vara lite av en besvikelse, vi tillhör tydligen inte målgruppen, det är bara små plaskpölar. Men vi kylar ner fötterna i alla fall och vilar lite. Sedan linbanan ner, och eftersom det är ca 3 km att gå till lägenheten och man passerar bageriet med integrerat glasscafé, så sker det oundvikliga.

IMG_20150705_170654 IMG_20150705_170813 IMG_20150705_170853

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s