Fredagen var dagen där vi skulle testa lokaltrafiken på mera allvar, med både träning och tävling i en avlägsen dalgång, långt borta från huvudlederna. Och det visade sig att fungera hur bra som helst. Om man bortser ifrån att bussen som gick från Steinach till Obernberg kl 9:18 (enda bussen med vettig tid på förmiddagen) var helt packad med folk, pga av tre skolklasser (både småbarn och tonåringar) samt en del lokalbefolkning. Tack vare kryckorna fick jag sitta och hamnade bredvid en trevlig äldre dam från Steinach som var på väg till Gries (längs vägen) för att bestiga Nösslachjoch med kompisar. Hon berättade för mig att de under sommaren nästan varje dag stiger på ett berg (i den meningen att de går vandringsleder upp, inte bergsklättring med utrustning) och fikar/äter där på någon fäbod med servering. Mycket trevligt, och klart mera hälsosamt än morgon-TV.

Bussen släppte av oss vid slutstationen Waldesruh, där vägarna slutar, en stor parkering och ett gästgiveri finns, och ett oändligt nätverk av vandringsleder sprider ut sig. Vi visste ju redan sedan ifjol att det skulle bli en brant stigning uppför till Obernberger See (sjön), ca 160 hm. Men det får man igen med fantastiska utsikter.

Väl uppe sprang vi lite olika banor i den tekniskt mycket svåra terrängen öst och sydöst ovanför sjön. Speciellt i den sydöstra delen med mycket begränsad framkomlighet för min del, men här var det ändå fråga om att få tekniken att stämma. Det gjorde den också på större delen av banan, bara mot slutet, när orken tröt, blev det lite sämre med några bommar.

Redan på väg tillbaka till samlingsplatsen hörde vi åska, och när vi väl hade kommit till det gamla gästgiveriet förändrades vädret snabbt, temperaturen föll från ca 30 till ca 15 grader inom loppet av bara några minuter. Vi satt ihopkurade under skärmtaket i vrån utanför det tomma huset och delade in vakter för att kunna mota en eventuell zombieattack. Molntorn hopade upp sig, och bergstoppar som man tidigare kunde se så pass bra att till och med toppkorsen syntes nerifrån försvann nu i dimma och moln. Det började regna ganska hårt också. Andra vandrare sökte skydd i samma vrå som nu var ganska full med folk. Ovädret höll i oväntat längre, men kom aldrig närmare än 1,5 km, och till slut var det bara lite regn och åska långt borta. Jag var inte färdigorienterat än och gav mig ut i regnet för att springa en kortare bana på västra sidan sjön och förbi den lilla kyrkan som står på högsta punkten på en ö i sjön, tillgänglig via två broar. Efter någon minut hörde jag Tim ropa bakom mig, han hade bestämt sig för att följa med, och så sprang vi en dryg kilometer med några kontroller till. Sedan byggde vi ett improviserat fiskespö åt Tim, beståendes av vad vi råkade ha i ryggsäcken eller hittade på plats – en pinne, ett USB-kabel, en säkerhetsnål och lite bröd. Tim fiskade lite, men fick ingen fisk.

Så småningom var det dags att gå ner till parkeringen för att förbereda oss för OL-festivalens första tävling, en skogssprint vid Waldersruh. Men vi hann i alla fall med lite kaka på gästgiveriet (det som inte var nedlagt, alltså) innan. (Och nu har jag letat genom 432 bilder tagna på resan, men inte hittat en enda bild på äppelpaj som jag skulle kunna ha infogat här, bara en massa glass. Och lite kaiserschmarrn)

Arenan var förlagd till en mindre fotbollsplan bakom restaurangen. Ifjol hade vi tränat på den här kartan, och redan då tyckte jag att det var väldigt trevligt, sprint, men på mjukt underlag, en blandning av ”snäll” skog, lite alpängar, lite bäckar, en sjö, och lite vägar. Och så var det även idag; fast jag var ganska trött i sista sluttningen upp mot målet så ville jag inte att banan skulle sluta. Jag sprang M40 och kom sist, men fick mest skog för pengarna. Och hade roligast av alla. Tim tog en tredje plats i M14, Elsa en andra plats i WOpen, och Jan en 11:e plats i M19 (som motsvarar H20+H21+H35 i Sverige), han slog alla löpare ur det tyska militärlandslaget förutom två. Lite våtklut (vi har en ganska omfattande våtklututrustning vid det här laget, eftersom det, precis som i de flesta andra länder, inte finns några duschar på tävlingar i Österrike), och sedan tog bussen oss hem till Steinach.

Dock hade vi ett trevligt möte kvar innan dagen var slut – en arbetskompis från Brasilien, som var på semester i norra Italien med sin tyska fru kom och hälsade på i Steinach, så det blev än en middag på Wilder Mann, föga förvånande med Wiener Schnitzel och Kaiserschmarrn.

(Alla bra bilder i den här bloggen tagna av Elsa Boyer de la Giroday, alla dåliga av mig.)