Som jag har väntat på det här. Och nu är Tim och jag på plats i Hälsingland, och det är allt vi har drömt om, och mer. Det är stort, det är häftigt, det är välorganiserat, det är kul. Det är Orientering Med Stort O. Det är Orientering Extra Allt.

Det började så där lagom bra, i morse, fredag. Vi kom iväg bara en halv timme senare än planerad, och det regnade mer och mer, när vi kom till Falun var det ett sådant skyfall att det stod så mycket vatten på vägen att det inte gick att köra bil på ett säkert sätt längre. Så vi gick in på Statoil (Får man säga det? Eller är något annat bensinbolag sponsor till O-Ringen?) och hade en lång andra frukost, varmt och skönt var det, och vi hade tur att vara på rätt ställe vid rätt tidspunkt när toscabakelserna kom ur bake off-ugnen.

Sedan fortsatte vi mot Gävle och vidare på E4:an mot Söderhamn, till en början fortfarande i mycket regn, sedan blev det bättre och slutligen torrt, om en molnigt. Och det torra vädret höll i sig! Inte en droppe regn (nästan ledinskt väder) i Mohed än så länge. (Knock on wood.) Direkt vid avfarten från E4:an första O-Ringen-skylten, spänningen och stämningen stiger och blir så där harrysonskt oliiiidligt. In på den jättestora parkeringen på flygfältet i Mohed, förvånande få bilar där, men de flesta står nog på campingplatsen ute med sina bilar. En hel del husvagnar och tält överallt redan, och överallt folk som ställer upp sina husvagnar, monterar sina förtält, eller har redan gått över till att må gott.

Vi hittar tävlingsexpeditionen (ingen liten byggvagn som på vara distriktstävlingar, här fylls det minsann ett helt flervåningshus), får våra påsar med nummerlappar och bussbiljetter direkt, kan köpa träningskartor, får snabb hjälp med alla våra nybörjarfrågor, går ut till Söderhamns kommuns tält, får kaffe och kaka och påsar med material, och alla, alla är supertrevliga. Det känns som om alla känner att de är med på något stort och vill göra sitt bästa, vart de än står. Eller kanske så är hälsingarna väldigt trevliga människor även till vardags.

Med tanke på den förväntade regn skulle Tim få ett par orienteringsskor till så att han alltid har ett torrt par, och jag hade rivit ett stort hål i mina löpartights på Havs-OL i Karlshamn, så vi gick in på Team Sportia-tältet. Stort! Mycket utval! Det kan ju vara lite halvknepigt att få tag i bra orienteringsgrejer annars, speciellt ute i glesbygden, men här finns det allt av allt i alla storlekar och färger. Det här blir inte bra för bankkontot, men vi hittar skor åt Tim ganska direkt, nya tights åt mig, och en massa annat smått och gott. Sedan ett varv över O-Ringen-torget, här byggs det för fullt, och samma i mässtältet, ska bli spännande att se i morgon när det är klart.

Vi går ut på flygfältet igen över den jättestora campingen och letar efter klubbkompisar. Bra att jag hade skrivit upp deras rutnummer, annars hade det varit smått omöjligt att hitta dem, eller någon annan. Och vi hittar familjen Lundberg, de har precis ställt upp husvagnen, och medan jag hjälper dem att resa förtältet drar Tim direkt iväg med deras pojkar och spelar fotboll. Allt eftersom kommer det allt fler barn från ”värmlandskolonin”, de är väl sisådär 12 stycken till slut. Vi dricker kaffe, tittar på träningskartor, och allt känns väldigt lyxigt. Tänka sig, att bara prata, springa, leva orientering i en hel vecka. Nördvana.

Ja, just det, det ska ju springas också. Med tävlingsracet börjar O-Ringen på riktigt för oss. På vägen dit träffar vi Thomas och Haidi Moen; Thomas i full vikingmundering, också på väg till tävlingsracet, han ser väldigt laddat ut. Jag får skärpa mig. TC ligger direkt på andra sidan Riksvägen, vi får våra kartor, allt funkar som på räls, starten ligger nära; Tim har tittat lite på kartan på vägen till start tvekar inte en sekund, startstämplar och springer iväg utan att ens säga ”Hej då”. Var jag lika självsäker när jag var 9? Jag tror inte det. Jag väntar på att han försvinner bakom en kulle, sedan springer jag också iväg. Lång första sträcka, jag bestämmer mig att inte springa genom det plottriga, och tar vägen runt istället. Finns ingen bra ”sista säkra”, en kurva på vägen får duga, jag kommer in lite snett, men hittar rätt grop ändå efter någon minut. Kort andra sträcka, går finkompass, kommer ut vid ”stenen bredvid”, men löser det snabbt. Det fortsätter utför och terrängen blir väldigt jobbigt att springa i. Mossiga stenar överallt. Fastän hela kartan är över och över fullt med stenar, så finns det många, många stenar som inte är med. Nu förstår jag hur hälsingarna tänkte när de sa på Barntränarutbildningen i Falun, ”men här finns det ju inga stenar”, fast jag tyckte att det fanns rätt många där. Och stora är de stora stenar! Ja, ja, det låter självklart, men de är riktigt stora. Åtta meter hittar jag i en angivelse.

Jag spikar tredje och fjärde kontrollen, sedan är de långt till femte. Igen har jag ingen riktigt bra sista säkra, jag väljer ett hörn på ett hygge, men missar kapitalt, jag irrar omkring ett antal minuter och kan fortfarande inte rekonstruera var jag höll hus. En åttaminutersbom blir det till slut.

Sedan går det nerför berget igen, och terrängen blir annorlunda. Tallhed, mycket sand, fina gropar, det påminner om Bonäs i Mora, fast utan de stora åsarna. Sjätte till tionde kontrollen hittar jag utan problem, men löphastigheten avtar rejält, det finns fortfarande mycket att jobba med uthålligheten.

När jag kommer i mål har Tim redan gått tillbaka till värmlandslägret och hänger med de andra, jag hör senare att han har sprungit sin vita bana på klart godkända 23 minuter (vilket gav en 7:e plats av 14 startande). Jag går en sväng förbi bilen, byter till torra kläder, och försöker hittar min unge. Lite kartsnack med Ewa och Jörgen Aurén, sedan är det dags för oss att lämna Mohed, nu har vi varit här i 6 timmar och inte ens tittat på vårt boende. Vi handlar snabbt och hittar med lite svårigheter till lillstugan i Säter, ca. 20 minuter utanför Söderhamn, nästan i skärgården. Stugan är liten, men mycket välskött, riktigt söt, fin utsikt över havsviken. Hyresvärdsparet är jättetrevliga de med (och så vitt jag vet är de inga orienterare, så kanske är det ändå så att hälsingar är ovanligt trevliga människor?). Snabb kall kvällsmat, och sängen kallar. Men det ska ju bloggas också.

I morgon eftermiddag blir det invigning och distriktsstafett inne i centrala Söderhamn. Men innan dess ska vi springa ett träningspass någonstans, antagligen på Naturpasskartan vid Skidtjärn väster om Glössbo. Nu är jag äntligen här, och nu ska jag besöka varenda j-a kontroll i hela Hälsingland!

Kom igen, kom igen, nu äre O-Ringen!

P.S. Hur det gick för min del i träningsracet? Den där stora bommen på femte kostade multum. Kom 34:a av 39 startande, men värre är att Thomas kom 10 platser och över 11 minuter före mig. Jädrans. Sa jag redan att jag måste skärpa mig?