OL-Festival TyrOL 2015, Dag 1 och 2 – Utresa och träning vid Bergisel

2014 hade vi varit till OL-Festivalen i Tirol för första gången, och det hela var en så pass trevlig upplevelse att vi gärna ville åka en gång till, den här gången med en något ändrad trupp. Resan den här gången gick via Gardermoen och Frankfurt till Innsbruck där en storslagen landning väntade på flygplatsen Kranebitten – Inndalen är inte bred, och med branta bergsväggar, det var inte mycket plats vid båda sidor flygplanen. Från flygplatsen såg man redan bl a Nordkette, bergskedjan direkt norr om Innsbruck samt Patscherkofl, berget som vi hade tävlat på ifjol.

IMG_20150701_175539

Den här gången försökte vi att klara oss utan hyrbil (och det visade sig att fungera överlag bra), så stadsbussen tog oss till Innsbrucks centralstation. Väl där på perrongen, i 31-graders hetta, hade vi fin utsikt över både Patscherkofl och OS-hopptornen vid Bergisel. Inte många städer som kan bjuda på en sådan utsikt från sin centralstation.

IMG_20150701_184516

Pendeltåget till Steinach tar 20 minuter, och även den resan bjuder på den ena häftiga utsikten efter den andra. Mycket roligare att åka tåg och kunna titta ut åt alla håll än att behöva köra för min del. Till skillnad från ifjol där vi bodde på hotell hade vi i år hyrt en lägenhet via AirBNB, den visade sig ligga högt över Steinach i byns sydöstra ände, vilket innebar en rejäl klättring med all bagage. Den klättringen skulle vi behöva göra flera gånger om resten av resan, men då i alla fall utan bagage. Bila, den lokala livsmedelsaffären hade redan stängd när vi kom, så det fick bli ett första restaurangbesök. Hyresvärden rekommenderade ”Wilder Mann”, och det visade sig vara en bra rekommendation: Lokala specialiteter, mycket trevlig service, uteservering med utsikt över gatulivet i Steinach. Ett bra tillfälle att ta en första titt på kartorna i träningspaketet dessutom.

IMG_9315 IMG_20150701_210714 IMG_20150701_212831 IMG_20150701_213035 IMG_20150701_223541

Tidig på torsdag morgon, när alla andra låg kvar och sov, satte jag på mig min orienteringsryggsäck och haltade ner till byn (det är lämpligt när man är på semester häromkring att man anpassar sin egen tidsrytm till ortsbornas – allt öppnar tidigt och stänger tidigt). Jag handlade till frukosten, allergimedicin till Tim på apoteket, och ytterligare träningskartor, och allt före kl 8:30. Men så var det ju klättringen uppför med den nu tunga ryggsäcken. Fortfarande ingen vaken, men till slut blev det frukost och mycket senare kom vi iväg. Pendeltåget tog oss till Innsbruck, lite administrativ trassel med våra veckobiljetter, men det gjorde i alla fall att vi fick se lite av gamla staden i Innsbruck, och åt även en god italiensk glass. Sedan med spårvagn till Bergisel och första träningen. Spårvagnshållplatsen visade sig dock att ligga en bra bit nedanför Bergisel, och vi satt ett tag i skuggan i gräset och funderade vart på orienteringskartan vi var. Till slut marscherade vi en brant serpentinväg uppför och kom in på kartan. Vi dumpade våra ryggsäckar vid parkeringens slut i skogsbrynet, bytte om, och gav oss, fortfarande i helt absurd hetta, iväg till banornas start vid Natterer Boden.

Det var mycket mycket brant, och när det var grönt på kartan så var det mycket grönt. Jan sprang iväg snabbt, Tim, Elsa och jag hamnade ihop redan vid första kontrollen och gjorde sedan största delen av banan tillsammans. Brant upp och ner hela tiden, men där skogen var vit var den hyfsat löpbar. Efter tre fjärdedelar av banan korsade vi landsvägen och kom in på det ännu brantare Bergisel-området. Jag hade tagit några kontroller till och var nu själv, och lyckades ta fel stig efter landsvägen vilket gjorde att jag hamnade för långt ner på berget. Skogen var så tät att det var omöjligt att klättra upp till den övre stigen så att jag struntade i de två kontrollerna som låg där och tog bara sista. Det dock en bra stund att återhämta sig på våra ryggsäckarna innan vi marscherade nerför Bergisel igen. På vägen upp hade jag sett en trevlig uteservering, här stannande vi och åt lite äppelpaj och drack Almdudler (österrikisk örtläsk). Även hemresan var lite krångligt då spårvagnen från Bergisel inte passerar centralstationen, men till slut hamnade vi i Steinach, handlade, lagade mat, och la oss tidigt (det skulle inte bli en enda sen kväll hela veckan, så är det när man tränar mycket…).

IMG_20150702_162153 IMG_20150702_162240_hdr

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

När man varvar mat och orientering om vartannat

… då är det inte osannolikt att man är i Storbritannien. I vårt fall i alla fall. Och så handlar alltså det här inlägget om 2015 års upplaga av The Jan Kjellström Festival of Orienteering, eller bara ”JK” vänner emellan, som hölls i Lake District i Cumbria i nordvästra England.

Att jag gillar Storbritannien kan inte har gått många förbi. Och när det finns fyra dagars orientering i detta underbara land kan man ju bara inte missa det, så jag hade gjort klart med boende och transporter redan för 10 månader sedan. (Och i skrivande stund har vi börjat titta lite på olika möjligheter inför JK2016, eftersom det var så fint även den här gången.)

Jämfört med tidigare år hade jag ändrat på upplägget på så vis att vi åkte tåg nästan överallt, vi hade bara en hyrbil till självaste tävlingsdagarna, och det visade sig vara mycket lyckat. Att åka tåg i Storbritannien är oftast bekvämt, oftast pålitligt, och görbilligt.

Så vi tåg bilen till Gardermoen, låg över där en natt och flög sedan till Manchester, som bekvämt nog har en flygplats som är direkt hoplänkat med järnvägsnätet. Efter en första kopp te i ankomsthallen (det skulle bli många många fler) satt vi så på tåget mot Lancaster, residensstaden i Lancashire county.

IMG_20150402_112738_hdrIMG_20150402_113842_hdr

Framme i Lancaster checkade vi in på vårt hotell (som låg precis utanför nästa dagens tävlingskarta) och tog sedan en taxi till en liten by på landsbygden vars huvudattraktion är ett glasscafé – och vilket glasscafé det var.

IMG_20150402_143518_hdr

Sedan vidare till centrala Lancaster för en stadsvandring med tipspromenad, och vi avslutade dagen på en mysig pub där det blev den första av många portioner fish&chips.

Långfredagen bjöd på regn, så det blev lite sovmorgon och lite bad på hotellet först innan vi gav oss av till fots till arenan.

IMG_20150403_125319IMG_20150403_130050

Sprinten visade sig gå i en av de roligaste sprintterrängerna som jag har varit med om. Helt bilfritt (en gång sprang vi tvärs över en vägkorsning, som dock var avstängt för biltrafik), många små gränder, skärmtak, innergårdar, man fick ha kartkontakt hela tiden. Första delen var bland olika studentboenden, andra delen mellan lektionssalar och bibliotek på Lancaster Universitets campus.

Det regnade allt mera, men vi värmde oss upp med den goda maten som brukar finnas på JK (New York Style Beef Chili, just sayin’) och drog sedan iväg ca två kilometer till dit TempO-tävlingen skulle gå. TempO kanske kräver en förklaring – det är precisionsorientering på tid. Det fanns sex stationer (som man bara fick närma sig till när man blev uppropat) där man fick fyra kartor vardera med var sin PreO-uppgift – för varje karta skulle man säga vilken av de sex synliga skärmarna som fanns i ringens mitt, eller också om det var ingen av dem. Två minuter hade man på sig per station, men det lönade sig att göra det fortare – till slut vann den som hade den sammanlagt lägsta tiden, dock med 30 straffsekunder för varje fel. En annan sak var att man fick sitta på en stol medan man löste uppgifterna så att man skulle ha samma perspektiv som en rullstolsåkare (det gick en asfalterad väg mellan stationerna).

På grund av det bistra vädret finns det inga bilder, men kul var det – tyckte jag i alla fall. Bra kartläsningsträning, och bra träning på att fatta snabba orienteringsbeslut. Vill jag gärna göra mer av (skräll)!

Så gick vi tillbaka till hotellet, duschade, hämtade vårt baggage, och tog en taxi till stationen där vi i sista sekund lyckades hoppa på ett Northern Rail-tåg mot Barrow-in-Furness. Tåget var originalt 60-tal och helt fullsatt (med bl a orienterare), men utsikten var hänförande, och efter bara 20 minuter var vi i Grange-over-Sands, vårt tillhåll under resten av helgen. En liten promenad (med allt baggage) tog oss till vårt boende, en bed-and-breakfast som såg väldigt intetsägande ut utifrån, men var helt otroligt fint, lyxigt, och välvårdat inuti.

IMG_20150403_173949 IMG_20150403_174014 IMG_20150403_174022 IMG_20150403_174515_hdr IMG_20150403_174632_hdr

Det var knappt så att man ville gå ut, men till slut gick vi på upptäcktsfärd i byn och letade efter mat. Detta visade sig dock svårare än väntat, de flesta restaurangerna stängde tidigt, de två pubarna som fanns var inte alls trevliga, men till slut hamnade vi på en indisk restaurang som var helt okej.

Nästa morgon var det tidig väckning, för redan kl 8 skulle vi ta tåget från Grange-over-Sands till Barrow-in-Furness där vi skulle få en hyrbil. Det hela funkade helt utan problem, och vi var iväg från Barrow tidigt, så att vi hade gott om tid på oss att ta oss till tävlingarna vid Duddon Bridge. Så mycket tid faktiskt att vi han med en fika i ett ytterst trevligt bybageri i Broughton-in-Furness.

Sedan in på den blöta parkeringen och en mycket tuff stigning på ca 1 km brant uppför på en asfaltsväg, innan det blev en brant stig ner igen, mycket lera, och redan här tappade jag gummipluppen på en krycka för första gången (sedan skulle jag tappa den hela fem gånger till under själva tävlingen).

Arenan låg mycket vackert, men nu var det också dags att ge sig av, det var långt till start, med flera branta stigningar. Vi blev dock belönade med en otroligt fin orienteringsterräng, speciellt på banans första halva som gick uppe på kalfjället.

IMG_20150404_155135

Det gick rätt bra för min del, hoppandes på kryckor kom jag 25:a av 82 deltagande i ”Light Green” (motsvarar ungefär ÖM7). Tanja gjorde ett kanonlopp i W45S, och även Tim klarade sig bra. Sedan fick vi kämpa oss den långa vägen tillbaka till bilen och drog hemåt för lite slappande i den fina lägenheten, innan vi gav oss ut för att testa ortens ”chippie” som lämpligt nog hette ”Fish-over-chips”. De hade till och med en glutenfri variant så att Tanja kunde äta fish and chips för första gången.

Påskdagen började med lite lätt regn och mycket dimma. Arenan sluttade brant och gav ett försmak på stigningarna som skulle komma.

IMG_20150405_100408

Dock blev vädret mycket bättre allt eftersom, och när vi gick därifrån var det riktigt fint. Den här dagen, i terrängen vid Bigland, lyckades jag bäst under hela helgen, jag kom 21:a av 91 deltagare i Light Green, och hade inte haltat en meter för mycket. Även kryckorna höll ihop mycket bättre. Tanja och Tim hade det dock tuffare med några stora bommar.

Nu fick vi dock ge oss av snabbt, för vi hade fler planer för påskdagen. När vi åker på orienteringsresor blir det ju aldrig ”bara orientering”, och nu var det alltså dags för först en liten ångtågsfård från Haverthwaite till Lakeside och sedan Afternoon Tea i vinterträdgården på Lakeside Hotel, bara några få meter från Lake Windermeres strand.

IMG_20150405_15381520150405_135857 IMG_20150405_135616_hdr IMG_20150405_135146

Ångtåget tog oss sedan även tillbaka till bilen i Haverthwaite, och vi åkte en liten sväng längs sjöns östra sida norrut mot Bowness-in-Windermere där vi lustvandrade lite på strandpromenaden.

IMG_20150405_180652_hdr

En enda orienteringsdag kvar, och Annandag Påsk innebär traditionsenligt stafetter på JK. De var förlagda till Graythwaite inte alls långt från Lake Windermeres västra sida. Att ta sig dit visade sig dock vara besvärligt då vi hamnade i en ändlös bilkö. Men det gjorde alla andra ju också, så att arrangören sköt upp alla starter med 45 minuter. Men slutligen var Team Viking beståendes av Tanja som sprang den medellånga första sträckan, mig som sprang den korta mellansträckan och Tim som skulle reda ut allt på den långa sista sträckan.

IMG_20150406_110425

På denna bild syns både startpunkten (till vänster) och sista kontrollen (till höger):

IMG_20150406_103448

Men det som inte syns, eftersom det är mest till höger om bilden är hur brant det är. På min korta sträcka hade jag en banlängd på endast 1,4 km, men däremot hela 95m stigning. Det var i stort sett brant uppför och sedan brant nedför igen. Varken Tanja eller jag gjorde så jättebra ifrån oss, så Tim fick som planerat reda ut det hela och tog oss upp många placeringar, så att vi, efter att ha legat ganska långt ner på resultatlistan, till slut i alla fall kom 50:e lag av 75 deltagande i vår klass, ”Mixed Ad-hoc”.

På vägen till Graythwaite hade vi passerat den trånga gamla stenbron vid Newby Bridge och även sett hotellet The Swan, som hade sett mysigt ut, så vi siktade på lunch där. Och hur mysigt det var! Det hade blivit ovanligt varmt för att vara norra England i början på april, och hotellet hade ställt ut bord på andra sidan gatan alldeles vid River Leven, så där satt vi, tittade på ån, kanotisterna, den fina gamla stenbron och åt – fish and chips.

IMG_20150406_150650 IMG_20150406_150042 IMG_20150406_150712

Efermiddagen tillbringades med lite vila i lägenheten och sedan en liten utflykt till närbelägna Cartmel med sin fina kyrka. Vi ville gärna ha en sängfösare, men det var fullt på alla pubar där, och efter lite omkringflackande i dimman hamnade vi på The Peacock Inn i Allithwaite. Vi skulle bara ha en drink och kanske en liten snack, men det som bars ut till de andra borden såg så gott ut att vi inte kunde motstå, och bytte ytterligare punt mot kalorier.

Med det var egentligen orienteringsresan slut, dock inte hela resan, för vi hade två nätter i Manchester kvar, och tisdagseftermiddagen i Manchester ägnade vi åt Afternoon Tea. Av de många ställen som serverar Afternoon Tea hade jag valt ut The Lowry Hotel som året innan hade vunnit en Award of Excellence som årligen delas ut av The Tea Guild, en teälskarförening som jag är medlem i. Och visst hade det klass.

IMG_20150407_151719_hdr IMG_20150407_152330_hdr

Onsdagen slutligen besökte vi först KDABs brittiska kontor i Macclesfield 20 minuter söder om Manchester, som bekvämt nog ligger bara två kvarter från en glassfabrik med fabriksförsäljning. Sedan drog vi med vår brittiske VD samt hans familj till den jättestora radioteleskopen vid Jodrell Bank.

IMG_20150408_124405

Utställningen och parken var mycket givande, och deras Tea Room var också oväntat bra för ett sådant ställe. Till slut åkte vi till Alderley Edge, en märklig flera kilometer lång brant, nästan vertikal, sluttning. På väg dit från parkeringen såg vi några permanenta orienteringskontroller, som senare visade sig vara Manchester and District Orienteering Clubs motsvarighet till Naturpasset. Vi fantiserade om att springa en tävling där, och mycket riktigt visade det sig också finnas en liten kvällstävling där i juli (då är vi dock i Österrike och tävlar, så det blir tyvärr inget i år).

Kvällen, och i stort sett hela resan, för nu återstod bara en natt i Manchester och hemresan, avslutades på min favoritpub i området, The Wizard, där jag åt, föga överraskande, fish and chips.

IMG_20150408_180558_hdr IMG_20150408_183453

Sedan dess har träningarna på hemmaplan dragit igång, den första värmlandstävlingen i Säffle har vi sprungit, och vi är i full fart med att planera de nästkommande orienteringshelgerna. Dem kan ni förhoppningsvis läsa om här (om jag orkar…).

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Orienteringssäsongen 2015 – beep, beep, beep, beep, beep, beeeeeeep!

Startskottet har gått, vi är i gång! Ganska mycket redan, faktiskt. Det var ju ingen bra skidvinter, så då får det bli orientering tidigare. Visst har det varit Kylklampen och trevliga ungdomsträningar i Karlstad och Kil, men nu har vi även börjat tävla på dagtid.

Vår orienteringssommar började, precis som fjol, med ett träningsläger i Skåne samt deltagande i Pan-Våren, en mycket trevlig upplevelse. Vägen ner är ju rätt långt, men med lite O-Ringen-Podcasts och en god lunch på Vandalorum klarar man även det. Kartpaketet väntade på oss i OK Pan-Kristianstads brevlåda, och stugan i Furuboda visade sig vara liten, men mycket välvårdad och väldigt mysigt.

IMG_20150224_183713IMG_20150224_184040

Jan och jag gav oss ut direkt på ett nattpass på Gropahålet-kartan. Tyvärr hade de första två kontrollerna raserats av skogshuggare (vad gör de i ett naturreservat???), men resten gick bra. Och det var riktigt mörkt, inget omgivningsljus alls.

IMG_20150225_093002

Nästa morgon åkte vi en bit till Kjugekulls naturreservat. Detta pass had sett fram emot, det är en mycket besynnerlig (och vacker) terräng där. Träningen bestod av tre olika delar: Först en reducerad kartor där bara stenar och de stora stenblocken samt höjdkurvorna fanns med, kom vi ut i lite mera öppen terräng där kartan var reducerad till vegetationen (mest gröna buskar och orange gräs), men fin utsikt ner mot Ivosjön, och sedan en korridor. Det blev ganska mycket (ca 6,5 km för min del), men väldigt lärorikt och kul orientering.

IMG_20150225_120527 IMG_20150225_124445 IMG_20150225_134105 IMG_20150225_134132

Man blir hungrig av så mycket orientering, och då passade det ju bra att Bella’s Place, ett motell med tillhörande servering i 50-talsstil, låg i närheten. Här skojar man inte med matportionerna, det är HCHF för hela slanten.

IMG_20150225_145309

På vägen hem till stugan stannade vi vid konferensanläggningen i Furuboda och sprang ytterligare ett teknikpass, den här gången först brunbild, sedan korridor, och Jan som sprang den längsta slingan hade även här en vegetationskarta.

Lite mat, lite matsmältning, de andra i familjen softar, men jag hade inte fått nog än, så på med OL-skorna och pannlampan, tillbaka till Furuboda, och så tar jag resterande kontrollerna som jag inte hade hunnit med på eftermiddagen, fast nu i mörkret. Nästan 5 km till blev det, som alla andra pass på kryckor.

På torsdag morgon var det dags för ett kärt återseende, Friseboda-kartan där tredje etappen på O-Ringen 2014 gick. Solen sken, det var hela åtta plusgrader (man får inte glömma att vi pratar om slutet på februari), och det var precis så vackert där som jag mindes. Jan sprang en svår korridorbana, Tanja en orange bana, och jag själv tog kartan med alla kontroller, skulle först halta runt till några få i norra delen, tog sedan några till, och till slut hade jag tagit alla, så att det blev ett pass på dryga 7,5 km. Mina tävlingskryckor är väl inkörda vid det här laget. Sedan hämtade vi Kaspar som hade fått vänta i bilen för en strandpromenad och lite selfies.

IMG_20150226_124559 IMG_20150226_100547 IMG_20150226_113014 IMG_20150226_124640

Tillbaka till stugan, dusch, vi hann med att se dagens tävling på Skid-VM i Falun på TV, och sedan bar det iväg till Malmö. Tim hade tillbringat största delen av sportlovet hos farfar i Hamburg, han skulle hämtas, och det var ett ypperligt tillfälle att äta på, i mitt tycke, Sveriges bästa restaurang. Det blev lite trassel med trafiken och tåget mot Kastrup, men allt ordnade sig, och maten och vinet var precis så utsökt som jag mindes den från förra gången. Det blir bara några få bilder här, men fråga gärna, så lägger jag ut fler…

IMG_20150226_183434 IMG_20150226_184358 IMG_20150226_185929 IMG_20150226_193626

Så bra att elitjunioren har tagit körkort i höstas, då kunde han köra 90 minuter tillbaka till Furuboda och jag kunde dricka vin 🙂

På fredag morgon upprepade vi en av fjolårets roligaste övningar (dock med ny karta och nya kontrollpunkter) – kontrollplockning i Kronoskogen. Jan tog alla, Tim några få, Tanja valde att stå över och handla, jag fick ge mig efter 31 då tiden vi hade satt för att mötas igen var nära. Vilket innebär att jag har 15 kvar ifall jag skulle kunna komma tillbaka dit under sommaren…

Till Minas Chokladstudio i Rinkaby hade vi ju varit vid flera tillfällen, men det får man ju bara inte missa när man är i trakten. Finns inte så många ställen där man kan välja mellan 10 olika sorter varm choklad och 3 olika typer av chokladfyllda semlor.

IMG_20150227_155533 IMG_20150227_160555

Så småningom stundade den första tävlingen, nattorienteringen på Norra Åsums övningsområdet, precis där O-Ringenstaden låg ifjol. Redan på vägen dit var det mycket dimma, och den tätnade sedan ännu mera, för att bli den tätaste dimman som jag någonsin har upplevt. Man kunde knappt se fem meter, när man sprang längs en bred grusväg fick man hålla sig vid vägkanten för att inte tappa vägen. Jag sprang ÖM5, och banan hade egentligen varit mycket lätt, i stort sett endast löpning, om det inte hade varit för dimman. En grop i en liten skogsdunge ute på ett stort fält? Trivialt på dagen, fortfarande ganska lätt på natten vanligtvis. Men om man inte ser skogsdungen fast man är bara 10 meter därifrån? Då blir det mycket kompassgång. Och några bommar. Det gick dock bra för Tanja, ”okej” för Tim och mig, Jan hade tyvärr några stora bommar i grönområden och fick således mycket skog för pengarna.

På lördag morgon, inför medeldistansen i Furuboda, visade det sig hur bra vår stuga låg till. Att det skulle bli nära till arenan visste vi ju (ca 800 meter), men starten visade sig ligga mindre än 150m från vår stuga, direkt vid utfartsvägen. Smidigt! Det gick sedan också hyfsat bra för oss alla, speciellt Jan tog revansch för kvällen innan, och Tim tog sig på övre tredjedelen. Jag sprang en bana som hette ”ÖM13 Extreme”, och som hade många kontroller (c:a 30) på under 4 km. Mycket riktingsändringar och finorientering med brunbildsläsning i strandskogen och bland sanddynorna, väldigt roligt!

Mera skidor på TV, sedan gav vi oss av till Degeberga för att fika på Ekströms Café och Bageri. Men ack – det hade stängt, och inte bara för dagen, till synes för alltid. Vilken förlust för fika-Sverige! Deras surdegsbröd! Och semlorna! *snyft*

Men vi fick i alla fall en fin promenad i den sista eftermiddagssolen på Degeberga backar. Kontrollerna där var inte utsatta än, så för en gångs skull blev det utan karta.

IMG_20150228_162114

Nu var vi hungriga, och en ivrig diskussion om var och hur middagen skulle intas, med tanke på att det var även mello samma kväll, utbröt. Till slut bestämde vi oss för att ta en titt på en kinesisk restaurang som skulle finnas i Åhus, och den visade sig ha bra mat till överkomliga priser (och var flitigt nyttjat av orienterare denna kväll). Och så köpte vi med oss hem lite Otto-glass till mellokvällen. Men med tanke på att det var sista kvällen i stugan och att vi inte kunde ta med glassen hem till Värmland så köpte vi bara tre liter.

IMG_20150228_181045 IMG_20150228_193216

Då var det också nästan dags att säga adjö till Skåne, men än återstod söndagens långdistans. Starten låg inte fullt lika nära, men bekvämt var det ändå. Jag sprang ÖM5, spikade 11 av 12 kontroller (tappade lite fokus till nästsista som låg uppför en brant backe och missade kanske med 30 sekunder när jag läste fel på en skogstunga) och tog mig således på övre halvan, slog hela 15 ”löpande”. Det lönar sig att gå rätt. Även resten av familjen gjorde bra ifrån sig.

Duschen blev en kylig angelägenhet. Det varma vattnet i stugan räckte inte åt alla, så Jan och jag duschade på arenan. Med ombyte utomhus. I +1 grad. Och snöfall. Och duschen i ett ouppvärmt garage. Men vi orienterare är ju tuffa tuffingar, så det fick gå, och nog gjorde det det. Mera packning, slutstädning, och vid 14:30-tiden var vi äntligen på väg mot Värmland. På radion hörde vi hur Johan Olsson tog brons på femmilen (vann gjorde tydligen för en gångs skull en norrman, men namnet har jag glömt).

Ja, det var årets första orienteringsresa. Men det kommer fler, var så säker.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen Skåne 2014 – Dag 6 – Högt över havet och bort emot land

Sista tävlingsdagen, alla kollar i startlistorna hur stora (eller små) avstånd de har i jaktstarten. Man ser fram emot tävlingen, men är också redan lite ledsen att det snart är slut. Men den här gången blir resan till och från arenan till ett äventyr i sig. Vi kör via Åhus, och när vi närmar oss Riksväg 19 går redan en ändlös kolonn bilar och bussar på den. Vi tränger oss in (flaggvakterna solar i gräset bredvid) och är med i tåget. Snart kommer första infarten till arenan, men den får vi inte köra in på, och inte på andra heller. Det går mycket långsamt, och vi börjar bli nervös, en timme kvar till Tims start; han startar först. Så småningom, väldigt långsamt, kommer vi in Brösarp, svänger vänster, tänker att nu bör vi väl vara framme snart. Tim byter skor och sätter på nummerlappen i bilen. Några kilometer landsväg, sedan svänger vi in på Ravlunda skjutfält. När är vi väl framme? Men nej, vägen slingrar sig kilometer efter kilometer över skjutfältet, i stop-and-go trafik, och starttiden rycker allt närmare. När vi ser löpare i skogsbrynet på väg till start hoppar även Tim ut, vi skickar Jan med honom till hjälp och fortsätter, hoppandes att Tim kommer till starten i tid. Men även för Tanja som ska starta en kvart efter Tim blir det bråttom. Efter många långa minuter ser vi äntligen parkeringen, samt arenan högt uppe i sluttningen. Snabbt ut med allt ur bilen och i språngmarsch uppför sluttningen. Jag plåstrar om Tanjas fot i resultattältets skugga, sedan springer hon iväg till sin start; och då kan vi andas ut, Jan startar inte förrän mycket senare, och Elsa och jag har fri starttid. Jan kan även berätta för oss att Tim hann i tid till sin start, bra!

IMG 5019IMG 5023

Det är redan mycket varmt, men utsikten över havet och ängarna är hänförande. Löparna kommer nerför en brant sluttning, och man kan just nu bara tänka sig vilken utsikt man borde ha från sista kontrollen, men snart kommer ju även vi att få se det – om vi hinner njuta av det återstår att se. Jag beslutar mig för att vänta med att gå till starten tills Tim kommer in, och då kommer han också flygande nerför backen.

IMG 5036IMG 5037

Tyvärr visar det sig att han har stämplat fel, han kommer senare att gå tillbaka för skogen och kolla en gång till, och bekräfta att det verkligen var så. Beklagligt, men sådant som händer.

Nu går jag till starten, det är varmt, det är långt, vi passerar måltavlor för artilleriskytte. När jag kommer till startplatsen är det en lång kö till just min startfålla, Open 5-8. Ingenting att göra, bara köa. Funktionären vid ingången är trevlig och rolig. Jag får äntligen gå in, får min karta och blir förvånad. Är det här verkligen min bana? Ser ut som en H10-bana, de första tre kontrollerna ligger alla vid stora vägar eller stigar, dessutom med kontrollen vänd mot stigen. Jag frågar en funktionär, men han bekräftar att “står det Open 5 så är det Open 5”. Det lär alltså bli en löpartävling idag, inte direkt passande för mig. Och verkligen blir det mest väglöpning. Jag försöker ibland att gena genom skogen för att orientera lite, men det är ingen bra idé då skogen är inte alls så rent som man skulle tro i bokskog, en hel del boksly på backen som bromsar. Inga problem alls längs hela banan, efter fem kontroller får jag för mig att sikta på under 40 minuter, det blir tight så att jag inte hinner njuta av den fina utsikten från sista kontrollen, men jag klarar mig på 39:06.

IMG 5050IMG 5075

Till slut kommer alla i mål och det blir dags att säga adjö till O-Ringen för den här gången; vi tågar ut från arenan.

IMG 5085IMG 5099

Men än är inte sista uppgiften löst, den blir att ta sig ifrån parkeringen. Det tar oss nästan två timmar innan vi är i Åhus. Här träffas vi med farfar till en klubbkamerad hemma i Hagfors som råkar bo i just Åhus; först på Glassbåten, sedan med grillning hemma i trädgården.

Och så packar vi, sovar i den fina stugan i sista natt, och beger oss på den långa hemresan hem. Men vi hitter ett mycket trevligt lunchställe på rekommendation av Mattias Modin, lunchrestaurangen på design- och konstmuseet Vandalorum söder om Värnamo. Mycket bra mat, spännande dekorationer, spännade lekinstallation!

IMG 20140726 140343IMG 20140726 140349IMG 5140IMG 20140726 140434

Härmed avslutas rapporteringen från O-Ringen 2014 i Skåne. Och när jag skriver det är ryggsäckarna redan packade inför nästa OL-äventyr, U10Mila. Mer om det senare.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2014 Skåne – Dag 5 – Det här berget hade jag väl sett förut?

Fjärde etappen på O-Ringen för löpare, på samma kartan som MTBO-tävlingen gick på dagen innan. Några kontroller eller kontrollställningar hade man ju sett från cykeln dagen innan, men eftersom de alltid var längs stigar hade jag nog ingen fördel av det. Jag passerade inte samma kontroller heller. Däremot visste jag redan vart toaletter på vägen till starten skulle vara.

Sölvesborgs Kommun var värd för dagen, och de hade verkligen ansträngt sig att smycka ut arenan, och vägen dit på ett mycket trevligt sätt:

IMG 4939IMG 4951

För en gångs skull hade vi en ganska kort resa till parkeringen, bara 10 minuter med bil, man hade kunnat cykla, men än kände jag inte för att sätta mig på en cykel igen. När vi lämnade bilen på parkeringen upptäckte jag dock att jag hade glömt kryckorna hemma i stugan. Det var ju dumt, och jag kände inte för att åka tillbaka när vi för en gångs skull hade dessutom fått ganska förmånligt parkering. Jag bestämde mig då för att köra utan kryckor, och bara gå, ja kanske springa lite grann om det gick. Några Alvedon för att begränsa smärtan, lite Voltaren på knät – nej det blev det inte, för Voltaren-tuben hade jag också glömt.

Jag joggade lite lätt mot startpunkten på en ganska mjuk skogsstig, blev andfådd direkt, det märks när man inte har löptränat på åtta månader. Jag hade egentligen tänkt att gå rakt på första kontrollen ca 250m från startpunkten, hade till och med redan ställt in kompassen på det, men när jag såg hur stenigt det var, ändrade jag mig och sprang runt på stigen istället. Jag kom så småningom in i den såkallade Litorinavallen, en kustlinje som ett forntida hav hade lämnats kvar, mycket detaljerad och stenig. Här kunde jag inte springa längre och gick istället. Kontrollen kom lite tidigare än jag hade väntat mig, men var synlig från stigen, inga problem. Tvåan var svårare, här var det en del finorientering, men jag fick den med utan problem. Ut därifrån var det brötigt, men när jag väl kom till stigen var trean inget problem heller. Nu gick det mycket uppför, men jag hade även lämnat Litorinavallen bakom mig och så småningom blev underlaget mjukare och jag kunde jogga lite lätt igen. Jag passerade en vätskekontroll på samma huvudled över Ryssberget som jag hade cyklat på så många gånger dagen innan, sedan in i skogen igen, nu är det mycket uppför, ska se till att inte skjuta förbi fyran, men den syns från långt håll (“lyft blicken!”). Jag märker att det börjar bli realistiskt att få en tid på under 45 minuter, någonting som jag hittills inte har lyckats med än. Till femman hade jag egentligen tänkt att springa runt, men nu ändrar jag mig och försöker hitta de små vita stråken genom det mörkgröna grönområdet. Det misslyckas jag med, det blir kämpigt, och till slut landar jag på stigen igen. 3:40 har denna vägvalsmiss kostat, säger Winsplits. Nu är det dock mestadels lätt utför, och vegetationen har bytt till mest bokskog. Det är ganska mjukt, knappt några stenar, och jag kan jogga någorlunda bra. Vid sjuan har jag 35 minuter på klockan och jag bestämmer mig att nu ska det minsann bli under 45, jag biter ihop, gnisslar med tänderna och sätter fart. Bred väg, upptrampad stig, sedan genom en magnifik pelarsal av bokskog till sista kontrollen och in i mål på 42:23! Det gjorde mycket ont, men kändes också befriande att faktiskt springa, inte bara halta runt.

För ovanlighetens skull var det bara en tävling den dagen, så vi hade stora delar av eftermiddagen ledig. Vi handlade och hittade en glasstårta, som intogs på terrassen, Jans seger i orienteringsskytte dagen innan till äran.IMG 20140724 152148IMG 5005

På kvällen blev det sedan en vända till Norra Åsum igen där vi möttes för att planera U10Mila-resan dagen efter. Och så lite mera skytte.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2014 Skåne – Dag 4 – Om man slåss mot en grusväg, så vinner alltid grusvägen

Jag tror nästan att jag använder citatet varje år vid det här tillfället, men jag tröttnar aldrig på det: “Förr tyckte jag att det var mesigt med vilodag, tycker jag inte nu längre.” (Magnus Ihreskog i Skogssport för några år sedan) Och nu var det alltså en sådan vilodag, eller, som det heter nuförtiden, Aktivitetsdag. Och var gör man då? Man är aktiv såklart och håller snittet på två tävlingar om dagen.

Förmiddagen och delar av eftermiddagen ägnades åt långdistanstävlingen i MTBO. Jag hade gått och gruvat mig en hel del för den – långdistansen i Halland för två sedan har lämnat djupa spår i min själ, då var jag ute i nästan tre timmar, och då hade jag ändå 7-8 stycken bakom mig, och segertiden låg på över två timmar. Jag var helt slut då och ville aldrig mer sitta på en cykel igen. Nu hade jag ju fattat lite mod efter de två ganska bra första två etapperna i MTBO, men de var iofs inte speciellt kuperade. Det skulle det dock vara nu, upp- och nerför Ryssberget.

IMG 20140723 094408

Det började så där lagom bra. Eftersom det var jaktstart, och jag var dumdristig nog att delta i tävlingsklass (H40) så hade jag inte ens den alldeles för korta minuten för att vika min karta och sätta den i karthållaren. Jag vet inte hur länge jag stod där, men det såg säkert roligt (eller pinsamt) ut för åskådarna. Sedan trodde jag mig ha upptäckt ett kanonbra vägval på väg till ettan, undrade lite varför ingen annan svängde åt det hållet tills jag förstod att den smala asfaltsvägen jag tänkte ta var i själva verket motorvägsavfarten Sölvesborg Öst…

Bara några hundra meter efter startpunkten var jag tvungen att svänga in på en liten svårcyklad stig. Jag håller mig med nöd och näppe på cykeln, men när jag vill ta en titt på kartan för att se om jag måste svänga av någonstans, då finns den inte längre. Jag har tappat kartan, och har inte ens stämplat vid ettan!. Inget annat val än att cykla tillbaka, uppför backen såklart, hittade den efter ca 200 m, sedan ner igen. Ytterligare några hundra meter slutade mitt försök med att ha SportIdent-pinnen på fingret, när jag tappade även den. Här märkte jag det dock omedelbart, och det var ju bra, för den hade nog varit svårare att hitta än kartan… Tillbaka till liftkorts-jojon med den.

Det är mycket stenigt till ettan, jag är mer bredvid cykeln än på den, men får den utan problem. Sedan börjar den långa klättringen på småstigar till tvåan, även här inga orienteringsproblem, men nu är jag redan ganska trött. För att undvika fler småstigar för tillfället väljer jag ett vägval som innebär ännu mera klättring, men då på breda vägar. När jag svänger in på huvudvägen över Ryssberget ser jag 200 m bort en vätskekontroll, mycket lockande, men jag ska åt annat håll, nerför berget igen. Och fort går det, jag missar nästan vägen jag ska in till, men bara nästan, lite klättring igen, får trean, det här går ju ändå ganska bra tänker jag, nu går det utför igen mot huvudvägen, jag är törstig, tar upp vattenflaskan med högra handen, men det går mera utför nu, jag bromsar med vänstra handen, men antingen är bakre bromsen inte lika kraftfull, eller så är jag svagare i vänstra handen, jag får inte tillbaka vattenflaskan, cykeln blir bara snabbare och snabbare och till slut…

Ja, till slut flyger jag framåt över styret, slår några volter och landar några meter från cykeln. Det gör fasligt ont. Jag rör på arm efter arm, ben efter ben, allt är rörligt, ingenting bruten, min nästa tanke är, “Hoppas att inte cykeln gick sönder”. Jag tar upp den, främre omkastaren är lite sned nu, men det går att putta till med två grenar som ligger bekvämt i skogen längs vägen. Nu ser jag dock hur jag ser ut, jag blöder kopiöst ur vänstra knäet, och lite grann ur höger knät, båda händer, och höger axeln. För att göra det hela mera dramatisk så har min vattenflaska, som jag har en rödfärgad sportdryck i, gått sönder, och den röda vätskan rinner nerför backen. En annan cyklist stannar och undrar om det där är mitt blod. “Inte det som rinner ner för backen,” svarar jag, ”i alla fall inte allt det där. Men tack för omtanken!”

Jag drar i alla fall en lärdom av det här: Om man slåss mot en grusväg, så vinner alltid grusvägen, även om man försöker lura den mot några kullerbyttor och kastar sin cykel på den. De är lömska, grusvägarna.

Vid det här laget har jag tagit tre av 18 kontroller och cyklat i ca 35 minuter. Jag gör en statusrapport för mig själv. Jag blöder fortfarande rätt mycket, men cykeln går att cykla på. Jag har ingen vätska kvar i vattenflaskan. Jag vill inte bryta. Jag hoppas på att vätskekontrollen som jag såg längre upp på berget även har sjukvård. Dock tänker jag inte cyklar upp för berget riktigt än eftersom jag har två kontroller som ligger ännu längre nerför berget innan jag ska dit. Så jag försöker stoppa blodet med cykelshortsen så gått det går (tips: polyamid är gjort för att INTE suga åt sig vätska, spelar ingen roll vilken kroppsvätska det handlar om…) och cyklar vidare, lite försiktigare nu. På väg till fyran måste jag klättra uppför en gammal pulkabacke, på väg till femman skjuter jag cykeln fram på mycket steniga stigar, sedan ska jag uppför hela det förbannade berget igen.

Till slut tar jag mig till sexan där vätskekontrollen ligger, men någon sjukvård finns det tyvärr inte här. Jag dricker många muggar och använder sedan fler muggar till att nödtorftigt tvätta såren med. En dryg timme har nu gått. Sedan viker jag äntligen ut kartan för att se vad som väntar mig bakom sexan. Det visar sig vara tre riktiga långsträckor, en på ca 5 km, och två på ca 4 km, direkt efter varandra. På den tredje av dem tre kommer jag att passera här igen. Men, det finns vägval som i stort sett bara innehåller breda skogsvägar, och det är jag tacksam för. Jag cyklar iväg, är ganska trött redan, det blir ingen riktigt fart längre, och på den tredje långsträckan måste jag hoppa av cykeln och leda den uppför backarna. Men när jag passerar vätskekontrollen igen (då har det gått två timmar och åtta minuter) vet jag att även om jag fortfarande inte har tagit hälften av alla kontroller, så kommer det nu mest att gå utför, de sista sex kontrollerna ligger alla i ett bostads- och närområde, ganska tätt inpå. Det värsta är gjort!

På väg till nian cyklar jag om en annan deltagare som har ett startnummer mycket nära mitt. Jag misstänker en konkurrent, och eftersom det är jaktstart tänker jag inte låta honom komma i mål före mig. En gång till ska vi uppför pulkabacken, och vi turas om att leda hela tiden, jag förstår och han också har förstått att jag är en konkurrent. Vi tar olika vägval till 15:e, hans är lite bättre (eller så cyklar jag långsammare nu), han kommer dit ca 15 sekunder före mig, men jag är ikapp snart. På den lilla stigen med mycket rötter förbi ridskolan ligger jag hjul mot hjul bakom honom, men när han svänger in till vänster på grusvägen förstår jag att han håller på att bomma – vi ska ju tvärs över parkeringen på andra sidan och in på den lilla stigen då. Jag låter mig falla tillbaka lite så att han inte märker att jag inte följer honom, sedan cyklar jag i full fart över parkeringen, in på stigen, och uppför backen. Högst upp vid 16:e kontrollen vågar jag äntligen att vända mig om, och han syns inte till. Nu är det inte mycket kvar, och i målet ligger jag två minuter före honom.

29 km har cyklat till slut, på min bana på 19 km, och jag var ute i två timmar och fyrtio minuter. Det har gått rätt bra för Tim under tiden, Jan är inte i mål än, men kommer ganska snabbt, för honom har det gått mycket bättre än för mig. Jag uppsöker sjukvårdarna på arenan, men de säger till mig att de har ingen möjlighet att tvätta såren, jag ska duscha först, “vara lite hårdhänt” och skrubba såren i duschen, sedan ska jag få omplåstring. Och så sker också. De plockar till och med de små grusbitarna ur mitt knä med en pincett. Jag försöker tänka på något annat under tiden…

Mycket tid har gått, och vi lider av glassbrist, och så är det ju en tävling till som vi ska vara med på. Vi lastar cyklarna, åker snabbt till Sölvesborg, lämnar av Tanja, hämtar Elsa, och fortsätter mot Glass- och Sillabåten i Inre Hamnen i Sölvesborg. En gammal skuta vid kajen som mycket riktigt säljer just glass och (stekt) sill. Glassportionerna är väl tilltagna (för varje kula man beställer får man tre), det behöver vi nu.

IMG 20140723 153018 

Vidare mot C-orten i Norra Åsum, vi parkerar och ger oss av mot skjutvallen där arenan för orienteringsskyttetävlingen kommer att vara. Tyvärr har vi ingen karta, och vi går och går och går i hettan på våra trötta ben och bommar skjutvallen – ingen bra start. Men vi kommer dit nätt och jämnt i tid och hinner vila några minuter i skuggan.

IMG 20140723 170853

Säkerhetsinstruktionerna och inskjutningen börjar, och Jan, Tim och jag får bra träffbilder. Lite skruvande, men det har jag ju koll på nu, som skidskytteförälder. (Bilder tagna av Hans Mandahl, Svenska Mångkampsförbundet, som Orienteringsskyttet ingår i.)

IMG 0543IMG 0547IMG 0550IMG 0554IMG 0557IMG 0559

Så börjar tävlingen. Den genomförs med massstart i år, med karta i startögonblicket, och när jag har äntligen fått in den i kartstället syns de andra knappt längre. Jag trodde att banan skulle bli ganska enkelt här på campingen, men det visar sig att det finns en massa små skogsområden med små gropar, skyttevärn så även om jag har inga orienteringstekniska problem ute på banan så är det inte så enkelt som jag trodde att det skulle bli. Det höga gräset gör det svårt att ta sig fram på kryckorna, och jag ligger snart långt efter. (Dock ser jag hela tiden ända till sjätte kontrollen en annan löpare som bommar medan jag går rakt på.) Jag kommer in på vallen för första skjutningen och hör Jan och Tim heja, vilket jag inte riktigt förstår; det visar sig senare att det var redan klara och i mål då, andra slingan var mycket kortare än första.

Första skjutningen går jättebra för mig, fem snabba skott, fem träff, så slipper jag i alla fall straffrundan. (Även Jan, Tim och Elsa skjuter eller har skjutit fullt i första.) När jag går ut och får den nya kartan ser jag en karta till på kartplanket, det måste vara Elsas. (Det visar sig sedan att hon har bommat mycket på första varvet.) Andra varvet är som sagt mycket kortare, jag är snabbt tillbaka, lägger mig ner, men svetten bara rinner ner för ansiktet, jag kan knappt se någonting i dioptern. De första två skotten träffar ändå, men sedan blir det tre bom, inte konstigt när man inte ser vart man siktar. Jag har i alla fall inte dödat någon, tror jag.

När resultaten räknas ihop får vi en trevlig överraskning – det visar sig att Jan har vunnit H21-klassen!

IMG 0562IMG 0563IMG 0570IMG 0573IMG 0597IMG 4887

Det återstår den långa vägen tillbaka över campingen till parkeringen (även den här gången bommar vi), sedan hämtar vi upp Tanja på vägen och äter för andra gången samma dag på Glass- och Sillabåten i Sölvesborg, den här gången “rekti mat”.

IMG 4922IMG 4925

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2014 Skåne – Dag 3 – I strandskogarna

Även Dag 3 ställer oss inför logistiska problem med två arenor, men den här dagen ligger de i alla fall bara fyra km ifrån varandra. Dock är det mycket krångligt med parkeringen vid löparnas arena, med shuttlebussar mellan parkeringen och arenan. Men, eftersom vi kan visa upp MTBO-nummerlappar får vi parkera vid MTBO-arenan vid Furuboda kursgård, och cyklar därifrån till Friseboda där löparnas arena ligger. Cykelparkeringen ligger en bit bort, och nu krävs det lite planering igen – vilka lämnar arenan samtidigt, hur låser vi cyklarna, och vem får nycklarna.

Arenan är fin, alldeles nära havet, men alldeles för liten för alla orienterare, och det efter den rymliga arenan i Vånga. Det blir mycket trångt snabbt, redan när vi kommer vid 9-tiden finns det knappt plats att sätta sig på. Vi tränger oss in ändå och beger oss av till starten. Terrängen ser underbar ut, jag ser redan fram emot att få halta runt i den. Det går också bra, riktigt bra till och med, även fjärde kontrollen som jag har bedömt som banans svåraste tar jag utan problem. Dock är det mycket jobbigt att ta sig fram på kyrkorna i den mjuka sanden, och jag tröttnar, vilket sedan leder till en bom vid nian. Den ska sitta bakom en ås, där terrängen med en gång blir mycket platt, så jag förlänger kontrollen, springer över åsen lite längre söderut och följer sedan åskanten, förr eller senare måste jag ju se sänkan. Men efter 250 m har jag inte sett någon sänka (eller, närmare bestämt, många sänkor, dock ingen med kontroll i). Ytterligare 50 m längre fram sitter det äntligen en skärm, men den är inte min. Jag springer uppför åsen igen och försöker läsa in mig, sedan förstår jag att jag nog har förlängt kontrollen för lite till att börja med, och mycket riktigt satt den i första sänkan söder om stället där jag hade korsat åsen.

Resten går sedan alldeles utmärkt, om man bortser från lite slarv vid nästan sista kontrollen där det är gödslat med kontroller och jag hittar tre andra innan jag kommer till min egen (dock utan större tidsförlust). In i mål, det är krångel med min startstämpling, men det löser sig vid röda utgången. Snabbt skobyte, samla in Jan och Tim, och så drar vi iväg till cykelparkeringen. Det är dock så knökfullt med folk att vi har svårt att ta oss fram, och det tar lång tid till cyklarna, sedan cyklar vi norrut mot Furuboda, med lite bussslalom för att göra det hela mera spännande.

Montering av kartställ på parkeringen och vidare till arenan på Furuboda Kursgård, precis där arenan låg på Pan-Våren i vintras. (Mycket riktigt känner jag sedan också igen mig på några ställen av banan, och bland annat kommer jag att bomma i precis samma sänka som jag bommade i för fem månader sedan.) Jag hoppas på att kunna byta till cykelkläder och äta lite, men jag har bara en kvart kvar, och först nu lär jag mig att det är tre kilometer till start (PM:et låg inte ut på nätet innan). Det är alltså bara att rusa iväg, i fel kläder (löpartights är inte direkt idealiska för att cykla med), med tom mage, utan pulsband. (Ja, det sista skulle kanske inte störa alla, men är man statistiknörd så är man.) När jag kommer till starten ropar de just upp 11:49, jag har 11:51. Då har jag i alla fall hunnit, om än med mindre idealiska förutsättningar. För Jan och Tim är det i alla fall lugnare, de startar en halv respektive en timme senare.

Startpunkten ligger bara 10m efter starten och utmed en snirklig liten stig där jag behöver all min koncentration för att hålla mig på cykeln. Proffsen som startar samtidigt med mig försvinner snabbt utan synhall, och efter 200m ställer jag cykeln för att ta en första titt på kartan (visserligen får man kartan en minut före start, men jag har alltid så förtvivlat svårt med att vika den så att jag aldrig hinner att titta på kartan under den minuten). Det visar sig dock att jag är på väg åt rätt håll, fram mot parkeringen, lilla stigen bakom den, där ligger första kontrollen. Banan går omväxlande i strandskog och i ett sommarstugeområde, och jag håller mig mest till de få asfalterade vägarna och försöker hålla hög fart där, även om det innebär lite omvägar. Överlag sköter jag mig dock bra, tycker jag, förutom ett litet parallelfel till 10:an som kanske kostar 30 sekunder. Målgången är svårcyklad, med en hårnålskurva i brant utförsbacke, men med mycket bromsande klarar jag även den och går i mål. Äntligen kan jag äta något, det blir en lätt bränd hamburgare i serveringen. Jag sätter mig nära målet, pratar lite med Stefan Wennberg och Lars-Ola Westerlund, och ser sedan hur Jan kommer i mål. Just då anländer även Tanja och Elsa från Friseboda, logistiken har fungerat, och nu är det bara att invänta Tim. Även för honom går det hyfsat bra. IMG 4868IMG 4871

Jag är fortfarande hungrig, men nu är vi ju vid havet, och jag hade lovat Tim bad, så vi cyklar den lilla stigen till havet. Helt fantastiska vågor och så en kul rörlig brygga!

IMG 4881

Alla kräver dock mera mat, och vi gör det vi är sanna proffs på – vi fikar, den här gången på Ekströms Bageri&Café som vi tidigare i vintras hade testat. Goda sallader, varma mackor och surdegsbröd – WIN. Och så lite kartsnack.

IMG 20140722 161032IMG 20140722 201303

Efteråt blir det en vända till C-orten för lite mera skytteträning, och mycket trötta (som varje kväll) åker vi hem till stugan i Sölvesborg.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2014 Skåne – Dag 2 – En tävling om dagen är för mesar

Så har första dagen med dubbla tävlingar, både OL och MTBO, kommit. Än en gång drar vi först till Västanåberget vid Vånga för att springa. Vägen till start är ännu längre än dagen innan, Jan har bråttom, och vi släpper av honom direkt på parkeringen som ligger längs vägen till start, och bär packningen till arenan innan vi ger oss av själva. Elsa och jag har kommit överens att köra en egen jaktstarttävling, hon ligger fem minuter bakom mig i sammanräkningen och startar således ungefär fem minuter bakom mig också. Jag haltar iväg, snubblar nästan på den nybyggda lilla bron på vägen till startpunkten, tar mig upp för backen över ett gammalt hygge (nog ett dåligt vägval, det är mycket snårigt), fortsätter över ett nytt hygge, in i skogen, och får ettan bra. Dock vänder jag mig om hela tiden för att se om Elsa är bakom mig (och det visar sig senare att hon hade varit det, hon hade sett mig, jag dock inte henne). Med så mycket paranoia blir det ju ingen bra kartfokus, och det går som det går. Tvåan ska ligger på toppen av en brant, mycket sandig sluttning. Det finns flera vägar upp dit, jag väljer den med mest skugga, för än en gång är det väldigt varmt. När jag når krönet passerar jag min kontroll på 3 m avstånd, men märker det inte, jag har fullt upp med att andas så brant och sandigt är det. Jag snurrar runt lite uppe på krönet, får inte kartan att stämma överens med verkligheten, hittar en annan kontroll, bestämmer mig för att min kontroll nog måste ligga längre ner, tar en bred väg ner som inte är lika brant, får inte kartan att stämma nere heller, springer upp igen, bestämmer mig för att leta lite längre norrut, men nu kommer jag förbi en skärm som jag inte har sett tidigare, och den visar sig vara min. Winsplits säger sedan att jag har förlorat ca fyra minuter på den här bommen, kändes som mycket mera. Trean är busenkel, sedan kommer en långsträcka som är mycket jobbig, men utan orienteringsproblem (dock ser jag efteråt att mitt långa vägruntvägval kanske var lite väl passivt). Alla återstående kontroller spikar jag dock, och kan halta ner i mål.

Det blir dock inte mycket vila, en snabb dusch, ombyte till cykelkläder, och så är Jan, Tim, Elsa och jag iväg till Åhus för första MTBO-deltävlingen. Väldigt jobbigt att ha fyra mil mellan arenorna, så här är det inte så kul med MTBO. (Och det lär inte bli bättre nästa år, tyvärr, så vi står nog över antingen MTBO-tävlingarna eller hela O-Ringen helt och hållet.) Trafiken flyter dock på ganska bra, och vi kommer till Åhus med lite tid kvar, monterar cyklarna, sedan rusar Jan och Tim, som startar tidigare än jag, iväg till starten, medan jag flyttar på våra ryggsäckar, innan jag ger mig av själv. Elsa vilar under tiden i skuggan av granskogen vid arenan och läser.

När jag kommer till starten är Jan och Tim kvar där, och jag har en dryg halv timme kvar. Vi sitter i skuggan och tittar på de andra tävlande. I vanlig orientering känns det efter några år som man har hängt med i svängen att man vet vad man håller på med, och att man på ett ungefär hänger med de andra. Men i MTBO verkar vi vara de värsta blåbären. Alla andra har superproffsiga cyklar som kostar var och en för sig mera än våra tre cyklar sammanlagt, har superproffsiga kläder (jag har en cykeltröja, inköpt för 79 kr på Lidl), vissa av de ser ut som landslagskläder, och alla mekar hela tiden med sina cyklar (vilket jag avskyr). Nåja, banan ska klaras av av alla, och det visade sig senare att vi inte ligger så illa till ändå – Jan och Tim kommer varje dag i mitten på fältet och jag har 10-15 tävlande (av dryga 60) bakom mig varje dag. Det måste alltså finnas fler blåbär. Eller så hjälper det lite om man kan läsa en karta, även om man är dåligt på att cykla.

Banan är förhållandevis lättcyklad, vilket passar mig bra, jag bommar lite i strandskogen på skjutfältet, men hittar sedan ett väldigt bra vägval till 13:e kontrollen. Det är en riktig långsträcka, flera kilometer, och jag ser ett vägval utmed länsväg 118. Länsvägen är dock spärrad för tävlande, men när vi åkte till arenan hade jag sett att det fanns en cykelväg bredvid. När jag har stämplat vid 12:an stannar jag, torkar svetten ur ögonen och kollar mycket noga om även cykelvägen är spärrad, och mycket riktigt är så inte fallet. Alltså cyklar jag fort ut ur skogen, håller sedan 35 km/h på hela den långa sträckan på cykelvägen innan det är dags att bege sig in i skogen igen. Avslutningen går i ett bostadsområde, och när jag går i mål har jag varit ute i 54 minuter, det gick mycket fortare än jag hade trott. Jan och Tim är också nöjda, vi vilar lite i skuggan, äter lite, och lastar cyklarna.

IMG 4821IMG 4843IMG 4848IMG 4851

Men vi har ju en familjemedlem till, Tanja hade massstart i sin Challenge 10-klass idag, varför vi inte kunde vänta på hennes målgång uppe vid Västanåberget. Alltså tar hon arenabussen till C-orten, väntar en trekvart där, och sedan länsbussen ut till Åhus. (Bara för att förklara hur krånglig logistiken blir om arenorna är så långt ifrån varandra.) Vi lyckas till slut med att återförenas och går till Pråmen, en glassbåt i hamnen i Åhus (fyra dagar senare lär vi oss att det faktiskt finns två glassbåtar där, det ligger en till alldeles bredvid). Glassportionerna är ytterst väl tilltagna (de multiplicerar antalet glasskulor man har beställt med två, man påminns om Mr Lambert), men vi är också tvungna att konstatera att “tjejer suger på att äta glass”. Jättetrötta åker vi hem till Sölvesborg, mycket kort havsbad (dock finns det brännmaneter i vattnet nu), sedan middag och sängdags.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2014 Skåne – Dag 1 – Skåne är inte alls platt!

Nej, Skåne är inte alls platt, som vi lärde oss idag. Tvärtom så finns det några ytterst branta backar runt Västanåberget. Vad bra att vi hade tränat just orientering i branta backar i Österrike tre veckor tidigare!

Man slås alltid av hur stor O-Ringen egentligen är när man kommer till parkeringen och arenan första dagen. Visserligen är det stort på C-orten också, men så strukturerad som C-ortens terräng är i år så märks det inte riktigt (till skillnad från 2013 i Boden och 2011 i Hälsingland). Parkeringen ligger på en böljande äng, och man kan inte se slutet. En oändlig orm av folk ringlar sig från bilarna till arenan vid Vånga. Sent kvällen innan hade vi kommit överens vart vi vikingar skulle slå oss ner, och arenan är tacksamt nog stor och rymlig så det är inget problem att sätta sig just där vi har planerat. Flaggan är snabbt uppställd, och vi kan börjar med förberedelserna inför första loppet. (Alla fina bilder, förresten, har Elsa Boyer de la Giroday tagit. Alla mindre fina bilder, jag…)

IMG 4766IMG 4767IMG 4773IMG 4776

Det är en lång väg till start, först längs en liten asfalterad byväg, sedan kommer man ut på en större väg, går längs med den, in i en liten asfalterad byväg igen, sedan kommer man ut på samma större väg igen, lite till, över en gård, och så in i skogen, några 100 m till, och på en stor äng finns det tre starter samt en massa bajamajor. Som vanligt har jag “tävlingsmage” första dagen, så de är välkomna.

De första kontrollerna går jättebra, jag spikar allt och fixar även de branta backarna hyfsat bra. Till sjätte kontrollen är det en mycket brant stigning, jag tar den på snedden och håller min puls runt 95% av maxpulsen för att inte bli yr. Det visar sig att fungera för även den lilla branten direkt efter toppen spikar jag. Två kontroller utan problem till, och jag har bara två kontroller kvar, men då missar jag ganska stort på nionde, kommer ut vid ett hygge som jag inte alls hittar på kartan (visserligen finns det ett hygge där, men då ska det gå en stor väg längs med den). Nåja, med hjälp av lite stenmurar som finns överallt här förstår jag till slut vad som har hänt och kan ta nionde kontrollen; sedan är det bara utförs”löpning” på kryckor in i mål. Jag slår klubbkompisen Elsa med ungefär 5 minuter, hon har bommat mer än vad hon springer snabbare än jag. (Så ska det förbli även de tre kommande etapperna.) Det går rätt okej även för Tanja och Tim, och Jan får till ett riktigt bra lopp och kommer på en femte plats.

IMG 4779IMG 4785IMG 4788

Vi beger oss på den långa vägen tillbaka till bilen, nästan helt utan skugga, och kör ner till Kristianstad där vi tänker uppsöker Konditoriet Fantasi en gång till, för mera glass.IMG 20140720 150332

Vidare mot C-orten i Norra Åsum, för köp av bussbiljett och lite orienteringsskytte. Vi får dock vänta länge på orienteringsskyttarna, de sitter fast i bilkö, men till slut kommer de, och då kan vi träna lite skytte, kul som alltid. Nu har det dock hunnit bli kväll, och vi bestämmer oss för att hoppa över Elitsprinten då det Tivoliparken hade visat sig inte funka så bra som publikarena på AXA-stafetten kvällen innan. Vi trängs med många andra orienterare på ICA Maxi, åker till stugan, lagar mat, och gör ännu ett misslyckat försök att lägga oss tidigt.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

O-Ringen 2014 Skåne – Dag 0 – Choklad var ordet

Vi börjar dagen med frukost ett av två, hotellfrukosten – det visar sig att vi inte riktigt vet hur man bildar pluralformen av ordet “frukost” – inte så ofta man behöver det. Utcheckning och en snabb promenad genom Kristianstad, bland annat till Järnvägsstationen där vi köper ett Jojo-kort och studerar tågtiderna mellan Sölvesborg och Kristianstad.

Bild: Elsa Boyer de la Giroday

Men snart är det dags att bege sig av mot Rinkaby och Minas Chokladstudio, ett café som satsar helhjärtat på choklad, här finns det tio olika sorters varm choklad, chokladkaffe, chokladte; vi träffar familjen Nordström och intar frukost 2 av 2, en omfattande chokladfrukost som får en att må så där gött lätt illa efteråt.

IMG 20140719 102112IMG 20140719 102129

 

Alla planer på lunch stryks, men på väg till Sölvesborg stannar vi oplanerat i Trolle Ljungby och tittar på slottet och den fina lilla romanska kyrkan där.

IMG 4709IMG 4711IMG 20140719 122447IMG 4718

Vidare mot Sölvesborg, vi hittar till slut sommarstugan som visar sig vara en fullfjädrad villa, väldigt ny och fräsch, och bara 150 m från havet. Det utnyttjar vi direkt och badar i det badkarsvarma vattnet. På vägen tillbaka upptäcker vi dessutom att vi bor bara 20 m från en liten glasskiosk (45 m om man väljer ett vägval som inte går igenom någon annans trädgard.

Efter svalka både utifrån och inifrån åker vi tillbaka till Sölvesborg och hoppar på tåget mot Kristianstad, då vi räknar med att det kommer att bli svårt att hitta parkering där. Men vi har lite tid kvar innan AXA-stafetten börjar, och då måste vi såklart uppsöka ett av glassställen som jag hade letat fram innan – Konditori Fantasi, och glassutbudet och -kvalitén lämnar absolut ingenting att önska.

IMG 20140719 155401IMG 4739IMG 20140719 163924IMG 20140719 164136

Vi ankommer till Tivoliparken just när AXA-stafetten börjar. Det är lite svårt att följa den men till slut vinner Dalarna, och Värmlands förstalag kommer på en åttonde plats. Bra jobbat!

Tåget tillbaka till Sölvesborg har precis gått, men då får man tillfälle att fylla på med lite mera mat, i det här fallet på The Bishop’s Arms tvärs emot järnvägsstationen.

IMG 4751IMG 4752

Dagens sista bedrift blir storhandling på ICA i Sölvesborg (dock finns det inga lime – skandal! – men vi hittar till slut några på Coop), sedan matlagning och hyfsat tidig sängdags för imorgon, då börjar O-Ringen på riktigt, då är det färdigmesat!

(När jag korrekturläser det här inlägget märker jag att det handlar väldigt lite om orientering och väldigt mycket om mat. Men vi elitorienterare måste alltid se till att vi fyller kroppens depåer med kolhydrater (t.ex. i öl) och proteiner (t.ex. i glass).)

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar