O-Ringen 2015 Borås

Ännu ett O-Ringen till ända, jag orkade inte blogga under veckan, så här kommer en sammanfattning av intryck, istället för den vanliga kronologiska berättelsen.

  • Organisationen verkar ha fungerat väldigt bra, mycket bättre än i Skåne och i Halland, ungefär på Bodens och Hälsinglands nivå. Enda gången att vi upplevde något krångel var en trafikkö på 1,5 mil tillbaka till Borås från första etappen, men det kan man inte anklaga arrangörerna för (däremot – Trafikverket, hur smart var det att gräva upp väg 27/41 utanför Borås just denna vecka?). Sedan hörde jag på radion om problem med bussningen, men eftersom vi använde oss av dem var det ingenting som drabbade oss. Men det verkar ju vara problem med bussningen på ett eller annat sätt varje år, går kanske inte att lösa bättre.
  • Rolig banläggning rakt igenom i fotorienteringen. Jag sprang ÖM7 och Tanja ÖM1, och det kan ju vara ibland så att de öppna klasserna får det som ”blir över”, men så kändes det inte alls, det var orienteringstekniskt tillräckligt utmanande banor hela veckan (tredje etappen kanske lite på den enkla sidan, men även den absolut inte tråkig). Speciellt de vita banorna som Tanja sprang kan ju annars ibland vara en enda serie av stigkorsningar, men här hade banläggarna verkligen tänkt till och skapat banor som visserligen var på vit nivå, men ändå omväxlande.
  • Mycket blandad banläggning i MTBO. Första dagen, långdistansen på aktivitetsdagen var ett lågvattenmärke som jag aldrig har varit med om. Kartan var grotesk olämplig för MTBO, det fanns alldeles för få cykelbara stigar, det var i stort sett bara en massa lera. Helsträckade (lättcyklade) vägar saknades nästan helt, det ändå som fanns var en asfaltsväg som sträckte sig ungefär nordöst mot sydväst över stora delar av kartan, man banorna (min H40-bana i alla fall) var lagt så att man sällan fick användning för den. Eftersom det inte finns någon kontrolltagning i MTBO (kontrollerna sitter alltid längs vägen/stigen) är det vägvalen som är, eller ska vara, det avgörande (förutom cykelteknik och -fart då såklart). Lång och lätt mot kort och svårt. Men sådana vägval fanns det i stort sett inte alls, om det ens fanns två olika möjligheter (sällan), så var det två likvärdiga, rakt igenom skiten. Det fanns so sagt inte mycket att jobba med kartan heller, men det hade i alla fall funnits två asfaltsvägar till i kartans västra respektive östra rand; hade banläggaren inte spärrat dem så hade det i alla fall funnits några ”väg runt”-alternativ till. Dessutom var banlängden alldeles för lång (den var ungefär lika lång som i Sölvesborg ifjol, men då var det mest lättcyklade grusvägar). Jag är visserligen ingen bra cyklist, och mina 4 timmar och 20 minuter som jag var ute på banan säger kanske inte så mycket (dock kom jag inte ens sist med det), men segertiden blev 117 minuter (alltså nästan två timmar), och två timmar och 40 minuter hade räckt för att komma på övre halvan (allt i H40, som sagt), och det säger ju en del. Jag ska dock tillägga att sprinten (som till stora delar gick på lågtrafikerade vägar i stadsdelen Brämhult (den med juicen)) och medeldistansen (samma karta som långdistansen, men bara södra delen där det var mycket mer lämpad för MTBO) var mycket bättre.
  • På grund av hennes sjukdom hade det ju varit osäkert om Tanja kunde springa alls, och så hade hon bytt ner sig till ÖM1. Dock märkte hon första dagen där hon inte alls sprang på för fullt och ändå kom femma, att hon visst kunde hänga med där, så det blev lite spännande tävling av det hela, vilket bl a ledde till en etappseger, och att hon efter andra etappen låg på andra plats, 3:20 efter ledaren (en 13-årig tjej, visade det sig), med nästan 20 minuter ner till tredje plats. De fem minuterna som hon tappade mot ledaren på första etappen tog hon aldrig in, men det blev ju ändå ett oväntat och kul tävlingsinslag.
  • Själv lyckades jag två gånger komma på fältets övre halva, på tredje och fjärde etappen, och missade det bara med några få minuter de andra etapperna. Även i totalen kom jag nätt och jämnt på övre halvan, plats 62 av 127 deltagare som sprang alla fem etapper. Än en gång visar det att man kommer långt med att gå rätt, bara banan är tillräckligt svår. På första etappen bommade jag inte mer än 10-15 sekunder (sprang på fel av två närliggande höjder först), på andra etappen var det lite svajig, men nog inte mer än 2 minuter totalt (Winsplits är ingen bra hjälp här eftersom jag får en bomtid varje gång terrängen blir bökig, när jag har svårt att ta mig fram), tredje helt prickfritt, på fjärde kom tyvärr den enda riktiga missen som nog kostade mig 3-4 minuter. På femte etappen två gånger lite tveksam utgång från kontrollen i början på banan, men inga egentliga missar, och allt spikat andra hälften. Orienteringen kan jag alltså vara helt nöjd med, och kryckhaltandet är som det är.
  • IMG_20150719_150401
  • Orienteringsskytte är alltid rolig, och så även den här gången. Bommade dock två skott i första serien då jag var övermotiverad. Andra serien gick mycket bättre, det stod folk som jag kände bakom mig som hejade, och ner jag lade mig ner tänkte jag, ”Nu skjuter jag en Arvidsson-serie!”, och det gjorde jag sedan också – fem snabba träff.
  • Vi hade lyckats få tag i en mycket trevlig lägenhet helt centralt i Borås (ca 100m från Stora Torget, och men en kontroll på elitsprinten bara 40m därifrån). Bostadsrättsägaren är tydligen intresserad av design, det syntes i hela lägenheten. Välutrustat kök, bra säng. Går inte att begära så mycket mer (men dyr var det, dock inte dyrare än på andra O-Ringen). Ja, och så var det ibland ganska högljutt på kvällarna pga av olika musikframträdanden (hu, vad hon där Beatrice Eli sjunger dåligt…), men det kunde vi leva med.
  • Invigningsceremonierna kan ju vara ganska tråkiga, och vi har hoppat över dem på några O-Ringen. Men nu hade vi ju en Viking med i AXA-stafetten, så det var ju klart att vi skulle sitta på läktaren, och se – det blev riktigt roligt. Arrangörsklubbarna presenterades genom en modevisning (passande i tyg- och klädstaden Borås), ett bra musikframträndande, och talen var korta och inte särskilt pinsamma).IMG_20150718_161403
  • Trevligt att de hade lokala mathantverkare på O-Ringentorget, vi köpte en hel del av dem. Ännu bättre hade det varit om de hade erbjudit måltider också. Restaurangtältet är ju så ledsamt, där vill inte jag äta (sedan förstår jag mycket väl att det antagligen inte går att lösa bättre när det gäller så många), och annars fanns det ju inte så mycket. (Saknade lite kolbullarna i Hälsingland.)
  • Vi lyckades rätt väl med fikandet, tycker jag. Efter första etappen passerade vi byn Fritsla, där det lokala bageriet hade hängt ut en stor skärm med ”Fikakontroll” på. Då var vi ju tvungen att stanna. Efter andra etappen blev det ett glasscafé i Svenljunga med nygräddade rån och 32 sorter att välja bland, och så hamnade vi några gånger på den gamle trotjänaren Café Viskan i Borås, samt det mycket trevliga Divine som bara var några steg ifrån lägenheten.
  •    IMG_20150719_145856IMG_20150722_163255

Ja, det var väl det jag hade att säga om O-Ringen i Borås. Jag tänkte även skriva ett inlägg till, om O-Ringen i allmänhet, men det får bli ett annat tillfälle.IMG_20150724_132528

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Addendum OL-Festival TyrOL 2015 – Using Public Transportation

[Note to Swedish readers: Det här är en sammanfattning på engelska om hur det fungerade att ta sig runt till träningar och tävlingar på TyrOL utan bil. Texten är rent informativ och förhoppningsvis till nytta för framtida deltagare.]

When we attended TyrOL OL-Festival in 2014, we had a rental car, but I did notice that the yellow (and sometimes white) postbuses went into even the most remote valley, and that several times a day, so I was wondering whether it was feasible to attend the OL-Festival purely using public transportation, without being too annoying, or missing out on too many things.

In fact, it turned out to work very well, so this is definitely an option even for the future. It’ll work best if you have your accommodation in Steinach, which is very central in Wipptal, and sort of a traffic hub. Even Matrei (one stop north on the commuter rail line) should work fine, and possibly even downtown Innsbruck if you stay in walking distance from the central station, though that would add about 2×20 minutes to every trip. In the following descriptions, I will assume that you are staying within walking distance from the railway/bus station in Steinach. If you are staying in Matrei, take the commuter rail (lines S3 and S4 one stop south to Steinach, the buses will be synchronised with the arrival of the train). Same if you are staying in Innsbruck, then it’s two stops (and the ride is quite spectacular).

IMG_20150701_184516

I am listing some departure times for information, but please check actual times for your trip on vvt.at, the website of the regional public transportation authority before leaving.

In general, if you are planning to use public transportation, it would be a good idea to do as the locals do and get up early and go to bed early, as most of the buses stop running at about 6 pm. Also, most shops and restaurants open early in the morning (e.g., the bakery in Steinach opens at 6:30 am, the ”Billa” supermarket at 7:15 am), but close fairly early (at least for us Swedes who are used to shops being ”always” open).

One problem we had to solve was what to do with our kit during practice runs (we always brought our orienteering backpacks to have something to sit on, as well as to be able to bring a change of clothes). We solved this by locking one zippered compartment of our backpacks with a small suitcase padlock, as well as locking the backpacks together and around a tree or a sign pole with a cable bike lock; the keys were small and light enough to just take along on the run. Probably a bit too much caution for the Tyrolean countryside, but we preferred to be rather safe than sorry. Oh, and of course we didn’t bring any unnecessary valuables along for the practice runs.

Getting there

This year, we flew to Innsbruck Airport (which has several daily flights to/from Frankfurt and Vienna). A local bus (F, if I remember correctly, runs every 20 minutes) took us in about 15 minutes to the central station in Innsbruck from which commuter trains (S3 and S4 towards Steinach in Tirol or Brenner) take you in 20 minutes to Steinach (takes 20 minutes).

The year before, we flew to Munich and took a EuroCity train from Munich to Innsbruck, which takes a little less than two hours. Also worked well, but the transfer (by slow commuter rail, takes almost an hour) from the airport to the railway station is a bit annoying in Munich.

IMG_20150701_175539

Obernberg (Lake and Waldesruh)

There are two different maps at Obernberg, a forest sprint map near the Waldesruh restaurant, and an ordinary orienteering map up at the lake. In 2014, there were two trainings up at the lake and one down in the valley at Waldesruh; in 2015 there were also two trainings up at the lake, Waldesruh saw the first day race, a sprint.

For either of the two maps, bus 4145 will take you in about 20 minutes from Steinach to Obernberg, Waldesruh, the last stop on the line. The bus stop is right by the restaurant and already on the sprint map. Getting up to the lake is a 20-30 hike steep uphill, but you would have to do the same if coming by car, as the parking lot is also at Waldesruh.

Bus 4145 leaves once early in the morning, once at 9:18 am, and then about hourly from about noon to about 6 pm. The 9:18 am bus suited us fine, and we got the 17:15 bus back. Notice that for some departures you will have to change in the small village Vinanders, ask the driver.

Summary: Absolutely no problem to reach the Obernberg maps by public transportation.

IMG_9388

Gschnitz St. Magdalena

The St. Magdalena map (which saw a training in 2014 and the middle distance race in 2015) is at the beginning (eastern end) of Gschnitz village. Bus 4146 will take you here from Steinach in about 20 minutes, ask the driver to drop you off at the ”Erhartlerhof” bus stop which puts you right on the map. Bus times are pretty much the same as for Obernberg.

An interesting addition to a trip would be to continue on the same bus route to the final stop ”Gschnitz, Gasthof Feuerstein”, at the end of the road. You’ll find one of many restaurants here, but also a small and very lovingly built ”mill museum”, highly recommended, as well as the beginning of the (closed to most traffic) road to the mountain hut ”Lapones” (very nice beer garden and good food). It’s a 3km walk with quite some climb, but you can use an asphalted road all the time (useful e.g. if you have a pram with you; if not, I’d recommended to turn off to the smaller trail #50 after a while which will also take you to Lapones, but which is more scenic and exciting – for best views, use the small trail uphill and the road on the way back).

Summary: Absolutely no problem to reach the Gschnitz map by public transportation.

Gschnitztal Ost

This was not part of the package in 2014, but there are permanent controls here (with a map in the form of a leaflet that can be collected at the tourist office in Steinach). In 2015, there was a training map here, with both the permanent and some additional controls.

As this is in the outskirts of Steinach, it’s a mere question of a 20-25 walk from the railway station, past the Bergeralm ropeway. If you are reaching Steinach from the north by bus, it’s faster to get off the bus at ”Gasthof zur Rose” in which case you should have about 10-15 minutes left to walk.

Summary: Absolutely no problem to reach the Gschnitztal Ost map by public transportation.

Serles Nord-Koppeneck

This map didn’t exist yet in 2014 (or at least wasn’t part of the package), in 2015 it saw the long distance race. Here we are talking high up in the mountains, far away from public roads, and thus also public transportation. If it wasn’t for the ”Serlesbahnen” ropeway that comes up from Mieders. It’ll drop you off right on the map. The trip is expensive (about €12 for an adult in 2015), but has the additional benefit that you can choose between either taking the ropeway back down, or the toboggan course, your ticket is valid for either of the two. Of course, the toboggan course is the way more attractive option…

IMG_9518 IMG_20150705_131737

Getting to Mieders is a bit of a hassle from Steinach, though, since it is in a different valley, Stubaital, than Steinach. Your best bet is to take the train to Innsbruck Central, then bus ”ST” to ”Mieders, Serlesbahnen”, the latter stop being right in front of the ropeway. This will take you about 75 minutes, and is possible about every 30 minutes. The staff at the tourist information office in Steinach told me, however, that in 2016 there will be a direct bus connecting the two valleys, so this should become easier in the future. In our case, since we had to be at the race early on a Sunday morning, we took a taxi from Steinach to Mieders.

Another option to get to Koppeneck is to follow the instructions in the next section, and then walk for about one hour from Maria Waldrast to Koppeneck.

Summary: Not as easy as the other maps, and expensive because of the ropeway (but you’d have that expense, too, if you had a car), but still perfectly doable unless you want to get started early in the morning.

Serles Süd-Maria Waldrast

This is essentially the same map as the previous entry, but quite a bit further to the south. The middle distance race was held here in 2014, in 2015 there was a training map here (which we didn’t manage to run on, for lack of time, unfortunately). Again, this is terrain high up in the mountains, far away from public roads.

There is a small and quite exciting road that leads up to Maria Waldrast from Matrei. It is not serviced by public buses, but a taxi company from Matrei runs twice daily scheduled services from the railway station in Matrei (4 minutes from Steinach on the railway line to Innsbruck) to Maria Waldrast, and of course metered services whenever you want. The scheduled service cost €5/person in 2015. Ask at the tourist information in Steinach for details.

Summary: Not as easy as the other maps, and expensive because of the taxi (but there is a €5/vehicle road toll on the road to Maria Waldrast, too), but still perfectly doable.

Bergisel

Bergisel is within the city limits of Innsbruck and thus should be the easiest to reach. However, it turned out to be surprisingly difficult. To begin with, tram #1 run by the city public transportation services in Innsbruck, will take you in about 15 minutes to Bergisel (that’s even the name of its terminus). However, it doesn’t stop at the central station, so you will either have to walk a couple 100m from the central station to the nearest stop of the tram, get another bus or tram to hit it (easiest likely to take the Stubaital tram towards Fulpmes, as it runs in parallel with tram #1 for a few stops, but also stops at the central station).

Once tram #1 drops you off at its terminus Bergisel, you might be as confused as we were, since you are far from being on the map yet. You will need to walk uphill on the road to the right (east) of the terminus until it makes a sharp right turn, from here, a serpentine footpath will take you steep uphill to the touristy area of Bergisel, where the exhibitions and the main parking lot are. This also puts you at the corner of the Bergisel map, near to where the finish of the training courses in 2015 were (in 2014, we didn’t have time to run on this map, even though it was part of the package).

There is also a tourist bus service which stops right by the exhibitions and thus map. It costs an extra fee though, and we didn’t use it.

Summary: Given the location, harder to reach than you would think, but still very well doable. Easy if you are willing to spend the extra money on the tourist bus route.

Igls-Nord

Technically, Igls is also part of Innsbruck, though it feels more like a village of its own. In 2014, the long distance race was held right at the valley station of the Patscherkofel ropeway. In 2015, there was a training map here, which had its start and finish near the parking lot of the Olympic bob course further up the hill. Since that was not reachable by public transportation, we went to the ropeway station again, which already put us on the map, walked a few 100m uphill, and then ran first the second half of the courses, connected finish to start, and ran the first half. Worked just fine this way, sometimes you need to be a bit flexible.

Igls is again very easy to reach from Steinach. Bus 4141 will take you there, and the departure times are again quite similar to Obernberg and Gschnitz. The road via Ellbögen to Igls is spectacular, and thus so is the bus ride. (If you are staying in Matrei, bus 4141 passes through Matrei and makes several stops there, no need to go to Steinach first.) The bus stop in Igls that is closest to the map is ”Altes Rathaus” from there it is a walk of about 10 minutes uphill to the Patscherkofel ropeway and thus the beginning of the map. You can also connect to a city bus either at ”Altes Rathaus” or to another regional bus in the village of Patsch (check the website for details), either of the two would drop you off right in front of the ropeway station at the stop ”Patscherkofelbahn”.

Summary: The Igls map is again easy to reach by public transportation!

IMG_20150706_094750

Tourist destinations, eating out etc

While we spent most of our time orienteering, we did do a few more touristy things as well. Innsbruck with its old town and mountain railways is readily accessible by commuter rail, as previously mentioned. In the other direction, the Austrian-Italian border at Brenner with its shopping mall is reachable once every hour by commuter rail (and the ride is spectacular again). I have already mentioned the activities in Gschnitz. Steinach has the Bergeralm ropeway, walking distance from the village center.

IMG_9604

In terms of eating out, Steinach has enough restaurants within walking distance to keep you well-fed (but remember that they won’t be open until late at night, they usually close at 9 or 10 pm, some even earlier). Matrei, four minutes to the north by commuter rail, gives you more options, and of course Innsbruck has gazillions of dining options. And finally, the village of Gries on the Obernberg bus route has several nice dining options, but since the bus stops running at about 6 pm, that makes it a bit hard to avail of these.

Financials

Besides saving some carbon dioxide, another design goal of using public transportation was to save some money. And it seems like we did. In 2014, the rental cost us about €380 for a week, plus a tank full of gas for about €80. In 2015, we bought a so-called region ticket ”Wipptal/Stubai” which lets you use all buses and trains and trams in the area, including in downtown Innsbruck, which was available as a week pass for about €36 per person; thus for the four of us we spent €144 on those tickets (when you get them, make sure staff actually sells you a region ticket (it should say ”Region Wipptal/Stubai” on the ticket), and not some other ticket some covers parts of the area as they did with us first, was a bit of a hassle to get that exchanged). Notice that you cannot get the region ticket from the bus driver, you’ll have to buy it from a ticket outlet (there is one in the convenience store in the arrival hall of Innsbruck airport, if you come by train, you can get it from ticket sales in the central station). Even with some extra money for the odd taxi ride, we saved quite a bit of money. The downside was less flexibility, but we rarely felt that that was a problem. One thing you need to do, though, when using public transportation, and that is to plan ahead!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

OL-Festival TyrOL – Dagar 6 och 7 – Träningar vid Igls och Gschnitz

Tävlingarna var slut, men inte semestern, och då blev det självklart – mera träning. Fattades bara annat. Och så använde vi oss än en gång av de gula postbussarna på måndag morgon för att ta oss till Igls. Vägen dit gick via den gamla romervägen, en hisnande bilväg på Wippdalens östra sida. Krokig som knappt någon annan, med branta sluttningar nedanför. Busschauffören tog dock inga fångar och höll tidtabellen, så att även bussbytet i den lilla byn med det roliga namnet Patsch fungerade utan problem, och vi släpptes snart av vid Patscherkofelbanans dalstation – precis där arenan var på långdistansen året innan.

IMG_20150706_094750

Några hundra meter in i skogen slog vi läger. Det var mitt ute på banorna, men vem säger att man alltid behöver ta dem i nummerordning. Blev inget sämre träning för det, och skogen var precis lika fin som jag mindes den – faktiskt den trevligaste skogen av alla i Wippdalen, om än inte med lika långsträckta utsikter eftersom vi inte kom lika långt upp.

Från bussen hade vi sett att ett café ”som också sålde glass” ifjol hade blivit till fullfjädrat glasscafé, så det fick vi ju inte missa.

IMG_20150706_130702_hdr IMG_20150706_130815 IMG_20150706_130908 IMG_20150706_131028

Nu blev det lite transport igen, bussen via romervägen till Matrei och pendeltåget till Brennerpasset, stationen ligger mitt på den österrikisk-italienska gränsen (eller närmare bestämt, perrongen och stationsbyggnaden ligger redan i Italien). Här mötte vi mormor och morfar, åt mera glass samt en liten snack, och tog en lagbild på båda sidor gränsen.

IMG_9573 IMG_20150706_150800 IMG_9585 IMG_20150706_161558_hdr IMG_9604 IMG_20150706_165835

Ja, och middag på Wilder Mann i Steinach blev det också.

Tisdag, semesterns sista dag. Eftersom hyresvärden var så snäll att låta oss bo fram till eftermiddagen kunde vi springa ett pass på reducerad karta (stigarna bortplockade) direkt utanför Steinach. Ganska snäll närmast bäcken, men mycket brant och svårforcerat längre upp. Tog mig ganska lång tid, under tiden hade Jan och Tim vattenkrig och fick besök av kor.

IMG_20150707_132625 IMG_9687 IMG_9640

På vägen till träningen hann vi också in till turistbyrån för att hämta ut några priser. För visst hade det gått bra för några. Tim hade två tredjeplatser individuellt och blev även trea totalt i M14, Elsa hade vunnit långdistansen i WOpen och kom tvåa totalt.

En sista glass på Pardeller blev det, en sista klättring upp till lägenheten, dusch, lunch, städ, och så hemresa via Innsbruck, Wien och Oslo. Ungefär kvart över två tidigt på onsdagsmorgon var vi tillbaka i Hagfors.

Än en gång var OL-Festival TyrOL en genomgående trevlig upplevelse. Fantastisk natur, bra kartor, bra organisation, bra kommunikationer, god mat, god öl, god glass. Så mycket mer kan man inte begära – jag skulle gärna vilja åka dit även nästa år!

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

OL-Festival TyrOL, Dag 5 – Långdistans vid Koppeneck

Hade det varit mycket varmt hittills så skulle det bli ännu varmare idag. Vilket gjorde långdistansen extra jobbig. Men det fick man tillbaka genom fantastiskt fin terräng och underbar utsikt, högre upp än vi hittills hade tävlat.

Med tanke på att det var tidigt söndag morgon och i en annan dalgång, Stubaidalen, så var det lite svårt för oss att ta oss till tävlingen med buss den här gången, men arrangören var trevlig nog att ordna taxi för oss, den väntade redan halv nio framför lägenheten så att vi slapp gå ner till byn. En resa på kanske 25 minuter, sedan var vi framme vid Serlesbanan i Mieders, en linbana upp mot Koppeneck, nedanför berget Serles som också kallas för “Tirols högaltar”. I linbanans gondoler tog vi oss snabbt upp på 1500m höjd, och på vägen kunde vi se sommarrodelbanan som vi senare skulle stifta närmare bekantskap med. Väl uppe väntade en restaurang med uteservering på oss som arena, så vi slog oss ner vid ett av borden och tog in panoramat.

IMG_9506 IMG_9508 IMG_9517 IMG_9518 IMG_9520 IMG_9521 IMG_20150705_090459 IMG_20150705_090911 IMG_20150705_090941 IMG_20150705_091334

Men det var långt till start, hela 2,3 km, och dessutom 200 höjdmeter till att, så vi begav oss av till starten ganska omgående. När vi lämnade arenan kunde vi plocka till oss en liten karta som visade vägen till starten (första gången för mig i alla fall).

IMG_20150705_121908

Vi lyckades aldrig att klura att vad ”Start Shadowing” var för något, men där fanns det i alla en välbehövlig vätskekontroll, och så en till vid starten.

Starten låg i skuggan, men det blev varmare minut för minut, kändes det som, så vi startade ganska snabbt. Någon mer uppvärmning behövdes inte… Jag fick kartan, och det första jag konstaterade var att det såg ganska enkelt ut, i alla fall i början, och att första kontrollen skulle vara boet i en fjäril. En fjäril – det skulle ju inte vara gafflad?

IMG_20150705_122240

Det är mest väg- och stiglöpning till ettan, men när jag ser en massa folk lämna stigen följer jag dumt nog efter, vilket kanske kostar mig 30 sekunder, eftersom det visar sig att de visserligen är ute efter samma kontroll som jag, men också att de inte alls vet vart de ska. Men jag får sänkan ute större problem i alla fall, och eftersom jag ska hit två gånger till tittar jag mig omkring noga så att jag känna igen stället även när jag kommer från andra håll.

Det är mycket lätt till tvåan, bara att följa en bred gul ”gata”, lättlöpt och lätt utför. Det här går ju bra. Lite brant ner i sänkan och uppför igen, men det löser sig. Till trean springer jag först förbi en mysig men tillsynes oanvänd stuga, sedan blir det mera vegetation och sluttningen blir mera brant. Det finns inte så jättemycket att läsa på här, men jag har noggrann koll på de gula och gröna fläckarna och kommer således också väl in på trean.

Till fyran är det en längre sträcka, utmed bergskanten, själva kontrollen ska vara fyra höjdkurvor längre ner. Det är brant neråt, och eftersom jag vet hur lätt det är att hamna för långt ner håller jag noggrann höjd, räknar steg, och försöker ha bra koll på de långsmala gula fläckarna (gamla lavinfält?). När jag börjar förstå att det inte kan vara så långt kvar och jag kommer ut på ännu en sådan gata tittar jag nerför backen. Långt under mig, säkert 20 höjdmeter, ser jag en kontroll, många löpare springer dit och därifrån. Jag tar en titt till på kartan, ja, det ser rätt ut, alltså neråt. Men efter några steg ser jag vattendunkar, stannar upp och kollar angivelsen. Det står ingenting om vätskekontroll. Skulle det vara fel ändå? Jag skulle hata mig själv om jag sprang ner dit, och så var det fel kontroll. Men vegetationen, det enda som går att läsa här, ser fortfarande rätt ut, så att jag springer dit ändå och visst är det rätt. ”Stämpla först, dricka sedan!” Och många muggar vatten blir det. Tyvärr så tappar jag ena kryckans gummifot ganska direkt efter kontrollen, vilket kommer att hindra mig under resten av loppet, framför allt när det är blött eller mjukt.

Nu är det dags för boet igen. Och det är bara 300m dit. Men också 85 höjdmeter uppför. Det blir en mycket lång och brant klättring. Någon löpning kan det inte vara tal om, men det gäller alla andra runt omkring mig också. Vegetationen ger dock bra fotfäste så att jag kommer fram lite om lite allt eftersom. När det flackar ut vet jag att jag måste vara nära toppen, och mycket riktigt ser jag det gamla kostallet, och snart är jag vid kontrollen.

Till nästa kontroll blir det nedför samma backe igen, i en annan gul gata, bara en liten bit söderut. Och här gör jag loppets enda riktiga navigeringsfel. Kontrollen ska ligga bakom ett mindre grönområde, och mycket riktigt ser jag grönområdet efter ett tag. Men 10m tycker jag att det känns för stort? Vad om det är det större grönområdet längre ner redan, och jag har redan passerat kontrollen? Skulle det vara möjligt? Men jag ska ju också ha passerat ett ruckel, och det såg jag inte heller. Jag hör vatten lite längre ner, och kontrollen ska ju vara vid en mosse. Men det vill jag inte gå efter, så jag klättrar upp igen, och nu ser jag rucklet också. Men då var det ju rätt i alla fall, tillbaka ner genom grönområdet, och visst ligger kontrollen där. Extra höjd var inte precis det jag var ute efter.

Snett uppför, men inte lika brutalt som förr, till ännu en kontroll på en alpäng, och så tillbaka till boet för tredje och sista gången. Nionde får jag perfekt, och nu följer långsträckan som jag tidigare läst in. Jag ser två vägval. Den ena håller höjd heller vägen, och har stig nästan hela vägen, men mitt på sträckan skulle det finnas ca 300m grönområde. Och efter upplevelsen dagen innan i Gschnitz är det sista jag vill att passera ett kontinentalt grönområde i en sluttning. Så jag bestämmer mig för det andra alternativet – brant ner till vägen, här passerar Jan samt till synes hela tyska militärlandslaget mig, längs med vägen fortfarande ganska mycket utför, på en annan väg, och nu går det uppför igen, ibland brantare, ibland mindre brand, men i alla fall på väg. Kontrollen ligger vid en liftstolpe, mycket nära vätskekontrollen som låg på vägen till starten. Äntligen ser jag kontrollen, och framför allt ser jag vattendunkarna. Dricka, dricka, dricka. Men har jag inte glömt någonting? Ju, det var ju det med att stämpla först. Jag stämplar varken först eller sedan, men det förstår jag först när jag stämplar ut och blir diskad.

Jag stannar och vilar en liten stund, växlar några ord med tävlingsledaren som släpar fram fler vattendunkar ur sin terrängbil, sedan ger jag mig av. En mycket lång och brant stigning har jag kvar. Men först bara några meter upp på en liten ås, och ner jag står på toppen på den bör jag kunna se rakt in i stigningen. Men allt jag ser framför mig är ett kalhygge som sluttar brant utför, och längre fram en väg och därefter skog. Jag förstår ingenting, hjärnan har känts som välling ett bra tag redan. Kompass, karta, kompass, karta, ju, jag ska dit neråt. Alltså är det ingen stigning, det går utför! Och i efterhand borde jag ju ha förstått det eftersom vi på väg till start redan hade klättrat en bra bit uppför när vi väl kom till vätskekontrollen. Men mycket analytiskt tänkande finns inte kvar, det har solen bränt bort.

Ner för hygget, över vägen, man skulle kunna följa ett surdrag till ganska nära kontrollen, men det ser inte alls lättframkomligt ut på kartan så jag bestämmer mig för att följa hygget även på andra sidan vägen, men när jag har kommit in en bit på det ser jag hur fint skogen är och ändra planen igen. Två bäckar ger mig indikation om var ungefär jag är, fortsätter även att läsa på gula fläckar, det har ju gått bra med det hittills. Jag kommer ut på en mycket blöt äng, svårt med kryckorna att ens ta sig över den. Mycket folk som irrar omkring här, och visst springer de fort, men till skillnad vet jag nu exakt vad jag ska – en vänstersväng genom skogen för att få torrare och hårdare underlag, och så ser jag kontrollen redan. Till nästa är det långt, men lätt, och även om jag egentligen inte har någon ork kvar, så göra utsikten att vara i mål snart att jag fortsätter hålla bra fart (med mina mått mätt). Men det är en brant stigning kvar till sista, och när jag väl är det är jag så slut att jag inte ens orkar göra bella figura på målrakan. Men vad gör det, så här lycklig ser man ut när man precis har klarat av en bana på 5,7 km med 265 hm stigning, mycket längre än allt annat jag har sprungit i Sverige på länge:

IMG_9531

När jag får reda på att jag är diskad orkar jag inte ens att bli arg på mig själv. Det kvittar liksom, jag vet att jag har varit vid kontrollen, och det räcker för mig. Alla andra har redan gått i mål, och alla är slitna, det syns i deras ansikten.

IMG_9525 IMG_9526 IMG_9528

Med mycket vatten (och så lite Almdudler och min favoritsportdryck, alkoholfri weissbier) kommer vi så småningom på fötterna igen. Och det är ju söndag, och vi är i Österrike, så det är dags för musiken, som råkar sitta vid bordet bredvid oss:

IMG_9532 IMG_9534 IMG_9535

Ska man ner från Koppeneck till Mieders, så har man två alternativ: Man kan åka linbana igen, eller så kan man använda sig av sommarrodelbanan. 646 hm ner, 2,8 km! Biljetten gäller för antingen det ena eller det andra. Inte svårt att bestämma sig såklart. Smart nog kan man skicka ryggsäckarna och allt annat iväg med linbanan så att man kan åka rodel helt obehindrat. Så att inte någon säkerhetsgubbe skulle förbjuda mig att åka rodel hade jag skjutit ihop kryckorna så att de var så små som möjligt och satt fast de i ryggsäcken, och det funkar, ingen säger någonting, ryggsäckarna åker ner, och snart gör vi det med. Och hur kul det är! De flesta sommarrodelbanor som jag hittills har åkt med håller sig till linbanans gata, men den här gör svängar in i skogen både höger och vänster, har branta och mindre branta partier, broar, tunnlar, och är precis hur kul som helst. Ungefär 15 minuter tar det mig att komma ner.

IMG_9540 IMG_20150705_125955_hdr IMG_20150705_130012_hdr IMG_20150705_131719 IMG_20150705_131737

Snart hämtar taxin oss för att skjutsa oss tillbaka till Steinach. Men som säkert har förstått vid det här laget är vi som Duracell-kaniner, och orientering ger alltid mer energi än vad den tar, så vi ber chauffören att släppa av oss vid dalstationen i Steinach istället, för även Steinach har en linbana, och halvvägs uppe på berget, vid Bergeralm, ska det finnas en sorts badlandskap. Så upp med oss. Direkt vid bergstationen är det ganska livligt, lite för livligt för min smak. Vi ser oss lite omkring, och de idrottande tonåringarna anmäler matbehov. Där nere ligger en gammal fäbod, med en stor Öppet-skylt på taket. Brant utför en äng (känns bekant vid det här laget), och visst – ett riktigt mysigt ställe, finns inga platser i skuggan, men de ställer upp en extra solskärm åt oss, finns en liten matsedel med hemlagad mat, alkoholfri weissbier också, och, som brukligt, hänförande utsikt, den här gången i Passeierdalen på andra sidan Wippdalen, och långt norrut mot Innsbruck och Nordkette-bergen, samt söderut mot Schmirn- och Valsdalen. Tim upptäcker den stora attraktionen på matsedeln – färsk forell. Och hur färsk den är, för när man beställer den så simmar den kvar i en liten damm lite längre ner på ängen. Tim följer såklart med och tittar på medan kocken fiskar upp forellen, och 15 minuter senare kommer den till bords. Och en snäll kompis får vi också snart.

IMG_9553 IMG_20150705_142543 IMG_20150705_142601 IMG_20150705_143652 IMG_20150705_144714IMG_9548IMG_9550

Man vill knappt gå därifrån, men linbanan stänger kl 17, och det var ju badområdet kvar. Det visar sig dock vara lite av en besvikelse, vi tillhör tydligen inte målgruppen, det är bara små plaskpölar. Men vi kylar ner fötterna i alla fall och vilar lite. Sedan linbanan ner, och eftersom det är ca 3 km att gå till lägenheten och man passerar bageriet med integrerat glasscafé, så sker det oundvikliga.

IMG_20150705_170654 IMG_20150705_170813 IMG_20150705_170853

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

OL-Festival TyrOL, Dag 4 – Medeldistans i Gschnitz

Det är lördag och dags för medeldistans nedanför den lilla wallfartskyrkan St Magdalena i orten med det lite svåruttalade namnet Gschnitz. Postbussen tar oss snabbt dit från Steinach, och vi anländer till Hotel Kirchdach som är dagens arena med sin trädgård och parkering (bilden visar dock en annan buss, dagens var vit).

 IMG_9388

Efter sprinten dagen innan som gick i lagom värme ganska direkt efter ovädret är det nu riktigt varmt redan lite efter halv tio då vi installerar oss. Vi trycker oss in mellan en traktor och en carportsvägg så att vi får lite skugga och gör oss redo för start. Vi vill gärna starta tidigt, som varje dag är det fri minutstart, innan det blir ännu varmare. Till starten är det ca 700 meter, först över byvägen, sedan över Gschnitzbach, bäcken som följer dalgången med sitt klara och mycket strömt vatten, och slutligen över en äng längs med bäcken.

Starten ligger tacksamt nog i skuggan på en bredare skogsväg som man också följer till startpunkten. Det är ganska nära till första kontrollen (se kartan nedan), jag följer vägen till en krok och ser sedan redan stenen i sluttningen bakom vilken kontrollen ska finnas. Dock är det tre höjdkurvor (ekvidistans 5m) dit, och det är bara den första, och en av de minsta stigningarna som väntar. Till tvåan springer jag på skrå ner mot vägen igen. Jag måste välja mellan en lång väg runt till bron eller att ta mig genom en bäckravin. Jag är lite rädd för sly och stenig terräng i ravinen, men tar den ändå, och det visar sig gå ganska bra. Nu är jag på andra sidan och redo för nästa klättring, upp till slutet på en torr erosionsfåra. Den är långt ovanför mig, hela nio höjdkurvor, och jag kommer inte att kunna se kontrollen förrän jag är nästan framme. Höjdkurvorna på kartan ser ut som radiovågor, och jag är noga med att läsa sänkorna medan jag tar mig långsamt, mycket långsamt, men obönhörligt uppför. Kontrolltagningen sker utan problem, men nu är det redan ganska mycket mjölksyra i armarna.

IMG_20150704_183849

Till trean ser jag två vägval. Kontrollen ligger fem höjdkurvor under tvåan, men det finns ett lockande vägval ytterligare fem höjdkurvor upp till en stig som skulle kunna ta mig säkert och långsamt utför genom ett grönområde, med en ganska enkel ingång till kontrollen över en gul fläck. Dock känner jag inte för någon mer stigning just nu och bestämmer mig för att gå ner på skrå fem höjdkurvor för att undvika ett stort grönområde, få en krok i en liten stig som sista säkra, för att sedan kunna springa rakt fram och in i kontrollens sänka (det skulle senare visa sig att Jan, som hade samma sträcka, valde det första vägvalet och lyckades ganska bra med det). Jag vet sedan tidigare att det ofta finns horizontala djurstigar i sådana branta sluttningar och letar efter dem för att ta mig fram, får dock lämna dem allt eftersom för att tappa tillräckligt mycket höjd. Avsnitten på djurstigarna går dock bra, förutom att höga kryckan, som är vänd mot backen, är oftast i vägen. Till slut tar jag den i handen och springer med bara en. Marken är mjuk och fin att springa på och jag testar att springa ett tiotals steg utan kryckor, och se – det går. Nu var det säkert till hjälp att knät var böjd på grund av den skeva terrängen, och att underlaget var så mjukt, men ändå, ett litet tag känns det som om jag får en liten inblick i en fjärran framtid där jag kanske kan springa utan kryckor igen.

Jag lyckas inte undvika grönområdet helt, men tar mig ändå fram med lite klättring över plockepinn, sista 50m lyckas jag hitta en djurstig igen och kommer ut på vägen precis där jag ville. Nu är det bara rakt fram till trean och sedan av bara farten rakt ner till fyran. På väg till fyran kommer Elsa flåsandes emot mig, och jag kan bekräfta för henne att hon är på rätt väg. Femman nere vid bäcken borde vara enkel, men här är det mycket sly och hallonbuskar och Elsa (som har sprungit ikapp mig på vägen) och jag lyckas bomma punkthöjden när vi först hamnar i sänkan 80m väst om kontrollen.

Sedan kommer mestadels slättlöpning i närheten av bäcken, samt en stenig passage i vägtunneln (som är avsett för en mindre bäck, inte för människor) innan det bär av en skogen igen, och även här får jag alla kontroller bra (dock mycket bråte på backen just vid 12:an) tills jag kommer till 13:e. Jag ser punkthöjden utan problem, rundar den, och tänker att jag nu väl borde se kontrollen i gropen. Men jag måste komma ganska nära innan jag gör det – för gropen är 2,5m djup (säger angivelsen), med branta väggar, och kontrollen sitter längs ner i den. En annan löpare som står just nu i gropen och stämplar erbjuder sig att ta min SI-pinne och stämpla åt mig när han ser kryckorna, först vill jag tacka ja, sedan tänker jag att det nog är fusk, så jag tackar nej och kastar mig in i gropen. På något sätt lyckas jag landa på kryckorna, och hur jag sedan tar mig upp igen minns jag inte, men på något sätt kommer jag ut. Det har dock kostat mycket energi, och orken börjar tryta. Orienteringen funkar dock fortfarande, jag kommer över den lilla bäcken, efter 14:e, korsar lavinrännen (den märkliga strukturen mellan 14:e och 15:e, den ska avleda de frekvent förekommande lavinerna från byn), springer väg runt till 15:e, och så vidare. I backen mellan 16:e och 17:e (ytterligare fem höjdkurvor) går det väldigt långsamt, men det går, till skillnad från grönområdet där banläggaren valde att lägga 18:e kontrollen. Det här måste nog vara ett gammalt lavinområde, det är bara plockepinn, och det tar mig en hel evighet att ta mig till kontrollen och ut därifrån (8 minuter till 18:e säger sträcktidslappen senare). Resten är lätt, och jag får upp kryckfarten i utfärsbacke och går till slut i mål efter ungefär 85 minuter, och därmed 27 minuter efter den nästsiste (av alla godkända). Men, med 4,2 km var det en längre bana än jag brukar springa hemma, och klart tuffare. Så jag är ändå ganska nöjd, om än helt slut, jag minns knappt längre vad jag heter (“Thierry” tror jag, men det var nog fel).

Vi skyndar oss dock med våtklut och ombyte, för snart kommer bussen som tar oss till Gschnitzdalens slut. Här pustar vi först ut en liten stund på terrassen till gästgiveriet Feuerstein, med kartsnack och dryck, innan vi ger oss av till en vandring till fäboden Lapones. 3 km, 200 hm till (som om det inte hade varit nog med klättring hittills). Fäboden är känd för att den är lätt att nå – det går en asfalterad väg dit, lämplig för rullstolar och barnvagnar. Vi vikar dock snart av på en mycket smalare och trixigare vandringsled, men några bäckkorsningar och fantastiska vyer.

IMG_9396 IMG_9402 IMG_9404 IMG_9410 IMG_9411 IMG_9415 IMG_9418 IMG_9421 IMG_9422 IMG_9424 IMG_9426 IMG_20150704_134301 IMG_20150704_134532 IMG_20150704_134539 IMG_9434

Väl framme uppe vid Lapones blir det mera mat (skräll), och sedan promenerar vi hem längs körvägen, med vy ända bort till Steinach, och kor med bjällror som ständiga ledsagare. En liten sväng in på det trevliga lilla kvarnmuseet i Gschnitz som vi redan kände sedan ifjol och sedan tar vi sista bussen hem till Steinach där alla kollapsar i sängarna mer eller mindre direkt.

IMG_9439 IMG_9442 IMG_20150704_150106

IMG_9456 IMG_9458 IMG_9463 IMG_9492

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

OL-Festival TyrOL 2015, Dag 3 – Träning vid Obernberger See och skogssprint vid Obernberg Waldesruh

Fredagen var dagen där vi skulle testa lokaltrafiken på mera allvar, med både träning och tävling i en avlägsen dalgång, långt borta från huvudlederna. Och det visade sig att fungera hur bra som helst. Om man bortser ifrån att bussen som gick från Steinach till Obernberg kl 9:18 (enda bussen med vettig tid på förmiddagen) var helt packad med folk, pga av tre skolklasser (både småbarn och tonåringar) samt en del lokalbefolkning. Tack vare kryckorna fick jag sitta och hamnade bredvid en trevlig äldre dam från Steinach som var på väg till Gries (längs vägen) för att bestiga Nösslachjoch med kompisar. Hon berättade för mig att de under sommaren nästan varje dag stiger på ett berg (i den meningen att de går vandringsleder upp, inte bergsklättring med utrustning) och fikar/äter där på någon fäbod med servering. Mycket trevligt, och klart mera hälsosamt än morgon-TV.

Bussen släppte av oss vid slutstationen Waldesruh, där vägarna slutar, en stor parkering och ett gästgiveri finns, och ett oändligt nätverk av vandringsleder sprider ut sig. Vi visste ju redan sedan ifjol att det skulle bli en brant stigning uppför till Obernberger See (sjön), ca 160 hm. Men det får man igen med fantastiska utsikter.

IMG_9321 IMG_9325 IMG_9328 IMG_9338 IMG_9343

Väl uppe sprang vi lite olika banor i den tekniskt mycket svåra terrängen öst och sydöst ovanför sjön. Speciellt i den sydöstra delen med mycket begränsad framkomlighet för min del, men här var det ändå fråga om att få tekniken att stämma. Det gjorde den också på större delen av banan, bara mot slutet, när orken tröt, blev det lite sämre med några bommar.

Redan på väg tillbaka till samlingsplatsen hörde vi åska, och när vi väl hade kommit till det gamla gästgiveriet förändrades vädret snabbt, temperaturen föll från ca 30 till ca 15 grader inom loppet av bara några minuter. Vi satt ihopkurade under skärmtaket i vrån utanför det tomma huset och delade in vakter för att kunna mota en eventuell zombieattack. Molntorn hopade upp sig, och bergstoppar som man tidigare kunde se så pass bra att till och med toppkorsen syntes nerifrån försvann nu i dimma och moln. Det började regna ganska hårt också. Andra vandrare sökte skydd i samma vrå som nu var ganska full med folk. Ovädret höll i oväntat längre, men kom aldrig närmare än 1,5 km, och till slut var det bara lite regn och åska långt borta. Jag var inte färdigorienterat än och gav mig ut i regnet för att springa en kortare bana på västra sidan sjön och förbi den lilla kyrkan som står på högsta punkten på en ö i sjön, tillgänglig via två broar. Efter någon minut hörde jag Tim ropa bakom mig, han hade bestämt sig för att följa med, och så sprang vi en dryg kilometer med några kontroller till. Sedan byggde vi ett improviserat fiskespö åt Tim, beståendes av vad vi råkade ha i ryggsäcken eller hittade på plats – en pinne, ett USB-kabel, en säkerhetsnål och lite bröd. Tim fiskade lite, men fick ingen fisk.

IMG_9348 IMG_9350

Så småningom var det dags att gå ner till parkeringen för att förbereda oss för OL-festivalens första tävling, en skogssprint vid Waldersruh. Men vi hann i alla fall med lite kaka på gästgiveriet (det som inte var nedlagt, alltså) innan. (Och nu har jag letat genom 432 bilder tagna på resan, men inte hittat en enda bild på äppelpaj som jag skulle kunna ha infogat här, bara en massa glass. Och lite kaiserschmarrn)

Arenan var förlagd till en mindre fotbollsplan bakom restaurangen. Ifjol hade vi tränat på den här kartan, och redan då tyckte jag att det var väldigt trevligt, sprint, men på mjukt underlag, en blandning av ”snäll” skog, lite alpängar, lite bäckar, en sjö, och lite vägar. Och så var det även idag; fast jag var ganska trött i sista sluttningen upp mot målet så ville jag inte att banan skulle sluta. Jag sprang M40 och kom sist, men fick mest skog för pengarna. Och hade roligast av alla. Tim tog en tredje plats i M14, Elsa en andra plats i WOpen, och Jan en 11:e plats i M19 (som motsvarar H20+H21+H35 i Sverige), han slog alla löpare ur det tyska militärlandslaget förutom två. Lite våtklut (vi har en ganska omfattande våtklututrustning vid det här laget, eftersom det, precis som i de flesta andra länder, inte finns några duschar på tävlingar i Österrike), och sedan tog bussen oss hem till Steinach.

IMG_9352 IMG_9354 IMG_9358 IMG_9359 IMG_9363 IMG_9369 IMG_9373 IMG_20150703_170129IMG_20150703_170120

Dock hade vi ett trevligt möte kvar innan dagen var slut – en arbetskompis från Brasilien, som var på semester i norra Italien med sin tyska fru kom och hälsade på i Steinach, så det blev än en middag på Wilder Mann, föga förvånande med Wiener Schnitzel och Kaiserschmarrn.

IMG_9384 IMG_20150703_193026 IMG_20150703_201658

(Alla bra bilder i den här bloggen tagna av Elsa Boyer de la Giroday, alla dåliga av mig.)

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

OL-Festival TyrOL 2015, Dag 1 och 2 – Utresa och träning vid Bergisel

2014 hade vi varit till OL-Festivalen i Tirol för första gången, och det hela var en så pass trevlig upplevelse att vi gärna ville åka en gång till, den här gången med en något ändrad trupp. Resan den här gången gick via Gardermoen och Frankfurt till Innsbruck där en storslagen landning väntade på flygplatsen Kranebitten – Inndalen är inte bred, och med branta bergsväggar, det var inte mycket plats vid båda sidor flygplanen. Från flygplatsen såg man redan bl a Nordkette, bergskedjan direkt norr om Innsbruck samt Patscherkofl, berget som vi hade tävlat på ifjol.

IMG_20150701_175539

Den här gången försökte vi att klara oss utan hyrbil (och det visade sig att fungera överlag bra), så stadsbussen tog oss till Innsbrucks centralstation. Väl där på perrongen, i 31-graders hetta, hade vi fin utsikt över både Patscherkofl och OS-hopptornen vid Bergisel. Inte många städer som kan bjuda på en sådan utsikt från sin centralstation.

IMG_20150701_184516

Pendeltåget till Steinach tar 20 minuter, och även den resan bjuder på den ena häftiga utsikten efter den andra. Mycket roligare att åka tåg och kunna titta ut åt alla håll än att behöva köra för min del. Till skillnad från ifjol där vi bodde på hotell hade vi i år hyrt en lägenhet via AirBNB, den visade sig ligga högt över Steinach i byns sydöstra ände, vilket innebar en rejäl klättring med all bagage. Den klättringen skulle vi behöva göra flera gånger om resten av resan, men då i alla fall utan bagage. Bila, den lokala livsmedelsaffären hade redan stängd när vi kom, så det fick bli ett första restaurangbesök. Hyresvärden rekommenderade ”Wilder Mann”, och det visade sig vara en bra rekommendation: Lokala specialiteter, mycket trevlig service, uteservering med utsikt över gatulivet i Steinach. Ett bra tillfälle att ta en första titt på kartorna i träningspaketet dessutom.

IMG_9315 IMG_20150701_210714 IMG_20150701_212831 IMG_20150701_213035 IMG_20150701_223541

Tidig på torsdag morgon, när alla andra låg kvar och sov, satte jag på mig min orienteringsryggsäck och haltade ner till byn (det är lämpligt när man är på semester häromkring att man anpassar sin egen tidsrytm till ortsbornas – allt öppnar tidigt och stänger tidigt). Jag handlade till frukosten, allergimedicin till Tim på apoteket, och ytterligare träningskartor, och allt före kl 8:30. Men så var det ju klättringen uppför med den nu tunga ryggsäcken. Fortfarande ingen vaken, men till slut blev det frukost och mycket senare kom vi iväg. Pendeltåget tog oss till Innsbruck, lite administrativ trassel med våra veckobiljetter, men det gjorde i alla fall att vi fick se lite av gamla staden i Innsbruck, och åt även en god italiensk glass. Sedan med spårvagn till Bergisel och första träningen. Spårvagnshållplatsen visade sig dock att ligga en bra bit nedanför Bergisel, och vi satt ett tag i skuggan i gräset och funderade vart på orienteringskartan vi var. Till slut marscherade vi en brant serpentinväg uppför och kom in på kartan. Vi dumpade våra ryggsäckar vid parkeringens slut i skogsbrynet, bytte om, och gav oss, fortfarande i helt absurd hetta, iväg till banornas start vid Natterer Boden.

Det var mycket mycket brant, och när det var grönt på kartan så var det mycket grönt. Jan sprang iväg snabbt, Tim, Elsa och jag hamnade ihop redan vid första kontrollen och gjorde sedan största delen av banan tillsammans. Brant upp och ner hela tiden, men där skogen var vit var den hyfsat löpbar. Efter tre fjärdedelar av banan korsade vi landsvägen och kom in på det ännu brantare Bergisel-området. Jag hade tagit några kontroller till och var nu själv, och lyckades ta fel stig efter landsvägen vilket gjorde att jag hamnade för långt ner på berget. Skogen var så tät att det var omöjligt att klättra upp till den övre stigen så att jag struntade i de två kontrollerna som låg där och tog bara sista. Det dock en bra stund att återhämta sig på våra ryggsäckarna innan vi marscherade nerför Bergisel igen. På vägen upp hade jag sett en trevlig uteservering, här stannande vi och åt lite äppelpaj och drack Almdudler (österrikisk örtläsk). Även hemresan var lite krångligt då spårvagnen från Bergisel inte passerar centralstationen, men till slut hamnade vi i Steinach, handlade, lagade mat, och la oss tidigt (det skulle inte bli en enda sen kväll hela veckan, så är det när man tränar mycket…).

IMG_20150702_162153 IMG_20150702_162240_hdr

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar