Dock först – lite Dag 0. Bil till Kristinehamn, vi hade bråttom till tåget, fast ändå inte, för tåget skulle ha 1,5 timmes försening. Men man kan alltid lita på SJ, tåget som skulle ha gått till Stockholm tidigare hade 2 timmars försening, så med det hann vi, och vi kom till hotellet på Arlanda bara en halv timme senare än planerad, vilket gjorde att vi kunde se andra halvleken samt förlängningen av matchen Tyskland mot Algeriet.

Nästa morgon – dag 1: Resesällskapet står redo på Arlanda (svarta väskan under röda väskan innehåller orienteringsryggsäckarna, vi har lärt oss på tidigare resor att det inte är någon bra idé att checka in ryggsäckarna för sig):

Flyg till München och EuroCity till Innsbruck.

Lite krånglig hyrbilsuthämtning, men sedan är vi på väg på Brennermotorvägen till Steinach som ligger tre mil söder om Innsbruck mitt i Wippdalen, halvvägs mellan Innsbruck och Brennerpasset.

Framme vid hotellet vet man ingenting om kartpaketet som vi hade beställt, men det löser sig, vi ska få det nästa morgon, och så länge får vi hålla tillgodo med Naturpasset som finns bara några minuter ifrån hotellet. När vi ser kartan tänker vi omedelbart, ”Va? Bara 25 kontroller, och så pass nära varandra? Vi tar allihopa före middagen.” Men för första gången får vi lära oss vad det innebär om det är många höjdkurvor tätt inpå varandra. I teorin vet man ju, men det är annorlunda när man faktiskt ska uppför backen. Vi hinner till slut med 16 av kontrollerna, sedan är det dags att dra hem till hotellet för att inte missa middagen. Förresten så heter de fasta kontrollerna ”Fixpostennetz” på österrikisk tyska, och består av permanenta stolpar med klurigt infogade stiftklämmor. På vägen tillbaka får vi en fin vy på Brennermotorvägens bro över Gschnitzdalen, motorvägen löper högt uppe i dalen längs västra kanten och består av massvis sådana hisnande broar. Den är del av E45:an, så på sätt och vis känner man sig som hemma.