Vi började dagen med att gå till turistbyrån i Steinach, tillika tävlingsadministrationen, och mycket riktigt fanns vårt kartpaket där.

Lite inköp av vatten och frukt, och vi kunde ge oss av söderut. Vi hade bestämt oss att springa en teknikträning runt Obernberger See, en sjö ungefär en mil söder om Steinach, men mycket högre upp i bergen. Tanken var, med tanke på första tävlingen samma kväll, att det skulle vara en mycket teknisk träning med korta banor, vi hade inte för avsikt att springa mycket. Och det visade sig att vi inte kunde heller, för här var det riktigt stark kupering. Steinach ligger på ca 1000m, och redan vid parkeringen vid vägs ände sydväst om Obernberg hade vi klättrat upp till 1439m, det var ingen lätt uppgift för var undermotoriserade hyrbil, en Opel Zafira. Men parkeringen fanns inte ens med på den kartan, för att komma till startpunkten som låg direkt vid Obernberger See, fick vi gå 1,5 km och klättra hela 155m, delvis mycket brant (det syns dåligt på bilden hur brant det egentligen var, precis som på Tour de Ski, hehe).

Men vi blev belönade med otroligt vackra vyer, både på bergstopparna omkring, över bergsängarna, och Obernberger See med sitt nästan gröna glaciärvatten.

Vi hade lite olika banor med olika banlängder och svårighetsgrader och sprang iväg. Jag hade precis innan resan fått en ortos, en sorts stödapparat för det skadade knäet, som gör att jag kan i alla fall gå någorlunda bra, och är underlaget mycket mjukt, även springa lite grann, speciellt uppför. Med ortosen ser jag ut som Arnold Schwarzenegger i Robocop. Eller mitt knä ser ut så i alla fall, det finns fortfarande lite skillnader när det gäller magrutorna. Det visade sig dock att Tanja och jag hade ganska liknande banor, vi träffades mycket i skogen. Min bana var bara 1500m, men det tog ändå 42 minuter på grund av kuperingen (från startpunkten till 8:e kontrollen som var den som låg högst upp var det ytterligare 88m höjdskillnad, kontrollen låg på 1682m, och därmed ingår jag nu i Mile High Club, klubben som bara har orienterare som medlemmar som har tagit kontroller som ligger på över 1609m).

8:e kontrollen, mellan höjden och punkthöjden, 1682 h.ö.h.

Vi hade tänkt att springa en slinga till, men mycket tid hade gått, och vi hade kommit överens om att träffas vid parkeringen klockan ett, så vi gick och sprang den branta körvägen tillbaka till parkeringen. Fina utsikter hela vägen, och skogen var så underbar att orientera i, omväxlande, men aldrig riktigt besvärlig (om man bortser från kuperingen) att det känns nästan som om någon hade använt mycket pengar och designat och byggt “den perfekta orienteringsskogen”. Funkar för mig. Och så verkar det som om “kupering” kommer vara det mest använda ordet i min blogg…

Efter lite provisoriskt ombyte på parkeringen uppsökte vi så gästgiveriet Waldesruh (“Skogslugnet”, knappast tänkbar att en restaurang i Sverige skulle heta så, men mycket vanligt i Tyskland och Österrike) som ligger direkt vid parkeringen och som visade sig vara precis den sortens gammaldags utflyktsrestaurang som jag hade sett fram emot. Vi åt enkel, men ytterst god, lokal mat, bl a Frittatensuppe, som är en sorts bouillon med småskurna pannkakorna i, och så äppelkaka med vaniljglass till efterrätt.

Men då var det också redan dags att åka tillbaka norrut, först ut från Obernbergerdalen till Wipptal och så genom Steinach och Matrei för att komma till Fulpmes, en bergsby två mil sydöst om Innsbruck där första tävlingen, en sprint, skulle gå.

Tyvärr hade det börjat regna mer och mer, och när vi hade installerat oss vid arenan som var förlagt i en klätterpark i skogen utanför Fulpmes med anslutande utflyktsrestaurang, var det full regn på gång. Men sådant stör ju inte en orienterare, så vi gav oss av till starten som låg på en liten äng inne i Fulpmes. Det var fria starttider, men man fick hålla en minuts avstånd mellan löpare på samma bana. Banan var i en början klurig med en massa små gränder och opasserbara murar där jag lyckades bomma ettan med säkert en minut, sedan lite lättare, men hela tiden med avsevärd kupering. Eftersom det var hårt underlag rakt igenom gick det bra att springa med kryckorna, och jag fick en tid på dryga 26 minuter på min bana på 2,1 km till slut. När jag skriver det här vet jag inte än vilket resultat det gav, men jag hade i alla några stycken bakom mig i M40. Tanja och Jan gjorde i stort sett felfria lopp, och Jan låg tvåa i M18 när vi gick därifrån (uppdatering: han kom fyra till slut, av 13 deltagare). Innan vi gick drack vi dock te i caféet, då vi var rejält nedfrusna, och då mötte vi också ett trevligt par från Sala OK, överhuvudtaget är det mycket svenskar och norrmän här (och så såg jag några tjecker, belgare, schweizare, tyskar och letter).

Det är inte lätt att hänga en stor mängd blöta orienteringskläder på tork i ett hotellrum, men när vi hade så när som lyckats med det drog vi i alla fall till hotellet Zur Post tvärs över gatan i Steinach för att äta en enkel middag, såklart med österrikisk efterrätt och planering av framtida träningspass.

Redan nu, efter två dagar, kan man säga att allt är mycket välorganiserat, kartorna är mycket bra, och terrängen är helt fantastisk. Trevliga människor (förutom västmanlänningarna mötte jag ett gäng engelska soldater som är stationerade i Paderborn i nordvästra Tyskland och som har bildat en regimentsorienteringsklubb “Tiger Orienteers”).

I morgon blir det långdistans just söder om Innsbruck i Igls, där de alpina tävlingarna gick när OS hölls i Innsbruck 1976. Att tävla i en alpin skidanläggning talar väl för att det kommer att bli – wait for it – mycket kupering. Och så ska temperaturen över natten stiga från de 11 grader vi har nu till hela 27 grader. Vi får väl se.