Tredje dagen, andra deltävlingen, den här gången en långdistans runt Igls, i direktkontakt med backen som användes för störtloppen på vinter-OS 1964 och 1976. Det lovade, wait for it, kupering, och så blev det också. Arenan var förlagd till parkeringen till Patscherkoflbanan, gondolbanan upp till berget Patscherkofl, och medan vi satt och väntade åkte gondolerna fram och tillbaka över våra huvuden.

I kön till starten (det fanns en kö per bana, startmellanrum två minuter) hade jag ett trevligt samtal med en äldre herre från Brasilien som varje sommar kommer till Europa för att orientera, samt en schweizare som aldrig hade varit på O-Ringen, jag tipsade såklart om 2017.

Jag bommade direkt efter starten. Jag skulle ha gjort en nästan 180 graders vändning vid startpunkten, och det var jag inte förberett på. Det förvirrade mig så pass mycket att jag inte såg den breda vägen längs med golfplatsen och sprang genom ett grönområde istället. Oh well. Resten gick sedan jättebra, alla andra kontroller spikade, och, som jag tror, ett smart vägval på långsträckan. Man kunde ha sprungit över berget, och det var klart kortare, men jag valde att springa hela vägen ner till byn Igls, genom arenan, ut på andra sidan byn, och in i skogen igen. På så vis hade jag ca 1200m asfalt vilket möjliggjorde mycket snabbare kryckhopp.

Tanja och Jan hade samma bana; Jan bommade tyvärr stort på den ena långsträckan och hamnade ca tio höjdkurvor för långt uppe i backen som han fick springa ner igen. Tanja klarade sig bra, om än lite långsammare än Jan.

Efter tävlingen gick vi ner till ett glasscafé i byn som vi hade sett från bilen på vägen till tävlingen och fyllde på kolhydrat- och fettdepåerna:

Eftersom vi ändå redan stod på deras parkering och vi ville åka upp på något berg ändå tog vi tillfället i akt och åkte sedan med Patscherkoflbanan upp till bergstationen på 1900 meters höjd, fortfarande 300 höjdmeter nedanför toppen. Det gick en bekväm väg upp dit, men den orkade vi inte med (speciellt inte jag på kryckor), så vi gick bara runt lite, njöt av den fantastiska utsikten över Innsbruck, Inndalen och Stubaidalen, och åt och drack sedan lite mera – den här gången en Brettljause, en träskiva med olika lokalt producerade smörgåspålägg och ostar på, som man får med en brödkorg till.

På vägen hem till Steinach måste vi ha tagit fel avtagsvägen och hamnade på en väldig smal, väldig krokig väg på östra sidan Wippdalen (som vi lärde oss härstammade den vägen från romartiden, alla som ville komma över alperna fick ju ta sig genom Wippdalen). Men vi hade ju semester, och det var ett trevligt äventyr, till och med när vi fick stanna vid ett vägarbete, där fick vi en trevlig pratstund med flaggvakten (som dock på grund av sin utpräglad dialekt var lite svår att förstå i början). Vägen ledde oss så småningom till Matrei vid stora landsvägen, där vi stannade en liten stund för att utforska våra alternativ för middagen. Vi beslöt att det skulle bli Gasthof Zum Lamm som såg ut att hålla högst klass, fortsatte, med ytterligare en liten, fast den här gången avsiktlig, sväng till de mycket avlägsna småbyarna Mauers und Tienzien, till hotellet, duschade, och åkte tillbaka till Matri för att avnjuta en utsökt (om än ganska dyr) middag (vi sitter med filtar på bilden för att det blev ganska kallt senare om kvällen, efter en mycket varm dag), här fick jag också äntligen den efterlängtade Kaiserschmarrn till efterrätt: