På tredje tävlingsdagen bjöd arrangörerna på något alldeles extra. Redan på väg dit märktes det – efter att ha svängt av landsvägen i Matrei, som ligger på 900 meters höjd i Wippdalen, norr om Steinach, fick vi snart passera en port där vi avkrävdes fem euro vägavgift (förståeligt, men tanke på hur jobbigt det borde vara att bygga och underhålla vägen), och sedan började vägen slingra sig uppför i många, många serpentiner. Inga vajerräcken fanns, och det gick brant nerför omedelbart bredvid vägens kant vid många ställen. Jag kan ju säga så här – det var inte alla i bilen som tyckte lika mycket om vägen…

Efter att ha klättrat 650m från Matrei kom vi förbi arenan, men fick fortsätta nästan 80 höjdmeter till parkeringen som låg direkt framför klostret Maria Waldrast:

Nu fick vi gå tillbaka ner till arenan som låg direkt vid Ochsenalm, en fäbod som även drivs som servering sommartid, på en stor äng. Vi har ju varit på storslagna arenor tidigare, bland annat vid Kaiserpfalz i Goslar på sprintfinalen på Veteran-VM 2012, men det här var ju mycket speciellt. Eftersom Ochsenalm är en levande fäbod gick det kossor överallt, mitt genom arenan, vid sista kontrollen, vissa var så pass nyfikna att de gav sig på några deltagares ryggsäckar, tacksamt nog drevs de bort av andra. Under själva loppet fick Jan till och med vänta med stämplingen vid en kontroll eftersom en ko stod rakt över enheten. Direkt bakom arenan gick det brant uppför och ovanför allt tronade Serles, ett berg på nästan 2400 m, som även kallas “Tirols högaltar”.

Tävlingsbanorna var till en början ganska lätta och rörde sig mest i skogsområden som angränsade en mycket stor fjälläng. Ängen fick korsas flera gånger och var rejält blöt på sina håll. Sedan korsade man vägen och kom in i ett mycket detaljerat område. Här blev det direkt svårare, jag klarade mig dock ganska bra, bommade kanske 30 sekunder på en kontroll där jag hade missbedömt avståndet från rotvältan (stora rotvältor fanns alltid med på kartan, med ett grönt kryss). Dock blev det också mycket mera kuperat här, och tillsammans med den tunna luften blev avslutningen ganska jobbigt. De flesta banor hade sina sista två-tre kontroller inom synhåll från arenan på vid träd eller stenar på den jättestora ängen vid Ochsenalm så att man kunde se löparna ett bra tag hur de navigerade mellan kossorna innan de gick i mål. Målportalen på bilden hade förresten blåst omkull och plockats bort när jag stämplade vid sista kontrollen, vilket förvånade mig först när jag höll utkik efter den. Den så-kallade “Föhn”-vinden, en varm vind som kommer upp från alpernas sydsida blåste delvis ganska hårt.

Ochsenalm-krögaren gjorde nog sitt livs affär, tror inte att det är så värst många vandrare som kommer upp hit varje dag, men nu var det i stort sett varje orienterare som köpte något. Det blev snart slut på det mesta, men vi fick i alla fall några korvar och lite (alkoholfritt, det skulle ju köras nerför berget också) öl, som vi avnjöt i solen på verandan framför fäboden:

Sedan var det dags för prisutdelning efter tre dagars tävlande, vi kammade dock hem noll, jag själv fick inte ens något sammanlagt resultat eftersom jag hade tävlat i olika klasser. Men vyn fortsatte att vara lika storslagen allt väl. Efter hemresa till hotellet, dusch och lite vila (det hjälpte inte att jag pekade flera gånger på min “Nu är det färdigmesat”-tröja, familjen krävde vila) gav vi oss av söderut för en liten upptäcktsresa till Italien. Vi använde oss av landsvägen, passerade Brennerpasset på 1390 meters höjd, såg hur den gamla tullbyggnaden hade konverterats till köpcentrum (heja Europa!), och fortsatte sedan nerför genom spektakulär natur i Eisackdalen i Sydtirol, alla skyltar tvåspråkiga tyska/italienska. Vi passerade Sterzing/Vipiteno där jag hade varit på bykalas 1989 och kom så småningom till den lite större orten Brixen/Bressanone. Här parkerade vi bilen och gick genom de trevliga små gränderna på gamla stan. Vi lade några glassställen på minnet medan vi gick, gick ett varv runt domkyrkan, och satte oss slutligen ner i ett glasscafé direkt vid domplatsen, med utsikt över domkyrkan. Glassen var helt okej, men inget nämnvärt, men vi hade upptäckt ett annat ställe några hundra meter bort som jag hade läst om på nätet, ett litet hål i väggen som skulle ha mycket god glass (dock inga sittplatser). Så efter glasscaféet gick vi även dit och åt en glass till, gåendes. Den här glassen höll riktigt hög klass, synd bara att man inte kunde sitta där.

Så småningom tog vi oss tillbaka till bilen och vände hemåt, den här gången på motorvägen. Under tiden hade kvartsfinalen Tyskland mot Frankrike börjat, och eftersom vi inte kunde få in någon österrikisk radiostation lyssnade vi på den på italiensk radio, på italienska, gick förvånansvärt bra (att lyssna på fotboll på italienska, att det skulle gå bra för det tyska fotbollslandslaget var ju självklart…). Ungefär vid halvtid var vi tillbaka i Steinach och kunde se andra halvleken på storskärm i hotellobbyn.