Fjärde etappen på O-Ringen för löpare, på samma kartan som MTBO-tävlingen gick på dagen innan. Några kontroller eller kontrollställningar hade man ju sett från cykeln dagen innan, men eftersom de alltid var längs stigar hade jag nog ingen fördel av det. Jag passerade inte samma kontroller heller. Däremot visste jag redan vart toaletter på vägen till starten skulle vara.

Sölvesborgs Kommun var värd för dagen, och de hade verkligen ansträngt sig att smycka ut arenan, och vägen dit på ett mycket trevligt sätt:

För en gångs skull hade vi en ganska kort resa till parkeringen, bara 10 minuter med bil, man hade kunnat cykla, men än kände jag inte för att sätta mig på en cykel igen. När vi lämnade bilen på parkeringen upptäckte jag dock att jag hade glömt kryckorna hemma i stugan. Det var ju dumt, och jag kände inte för att åka tillbaka när vi för en gångs skull hade dessutom fått ganska förmånligt parkering. Jag bestämde mig då för att köra utan kryckor, och bara gå, ja kanske springa lite grann om det gick. Några Alvedon för att begränsa smärtan, lite Voltaren på knät – nej det blev det inte, för Voltaren-tuben hade jag också glömt.

Jag joggade lite lätt mot startpunkten på en ganska mjuk skogsstig, blev andfådd direkt, det märks när man inte har löptränat på åtta månader. Jag hade egentligen tänkt att gå rakt på första kontrollen ca 250m från startpunkten, hade till och med redan ställt in kompassen på det, men när jag såg hur stenigt det var, ändrade jag mig och sprang runt på stigen istället. Jag kom så småningom in i den såkallade Litorinavallen, en kustlinje som ett forntida hav hade lämnats kvar, mycket detaljerad och stenig. Här kunde jag inte springa längre och gick istället. Kontrollen kom lite tidigare än jag hade väntat mig, men var synlig från stigen, inga problem. Tvåan var svårare, här var det en del finorientering, men jag fick den med utan problem. Ut därifrån var det brötigt, men när jag väl kom till stigen var trean inget problem heller. Nu gick det mycket uppför, men jag hade även lämnat Litorinavallen bakom mig och så småningom blev underlaget mjukare och jag kunde jogga lite lätt igen. Jag passerade en vätskekontroll på samma huvudled över Ryssberget som jag hade cyklat på så många gånger dagen innan, sedan in i skogen igen, nu är det mycket uppför, ska se till att inte skjuta förbi fyran, men den syns från långt håll (“lyft blicken!”). Jag märker att det börjar bli realistiskt att få en tid på under 45 minuter, någonting som jag hittills inte har lyckats med än. Till femman hade jag egentligen tänkt att springa runt, men nu ändrar jag mig och försöker hitta de små vita stråken genom det mörkgröna grönområdet. Det misslyckas jag med, det blir kämpigt, och till slut landar jag på stigen igen. 3:40 har denna vägvalsmiss kostat, säger Winsplits. Nu är det dock mestadels lätt utför, och vegetationen har bytt till mest bokskog. Det är ganska mjukt, knappt några stenar, och jag kan jogga någorlunda bra. Vid sjuan har jag 35 minuter på klockan och jag bestämmer mig att nu ska det minsann bli under 45, jag biter ihop, gnisslar med tänderna och sätter fart. Bred väg, upptrampad stig, sedan genom en magnifik pelarsal av bokskog till sista kontrollen och in i mål på 42:23! Det gjorde mycket ont, men kändes också befriande att faktiskt springa, inte bara halta runt.

För ovanlighetens skull var det bara en tävling den dagen, så vi hade stora delar av eftermiddagen ledig. Vi handlade och hittade en glasstårta, som intogs på terrassen, Jans seger i orienteringsskytte dagen innan till äran.

På kvällen blev det sedan en vända till Norra Åsum igen där vi möttes för att planera U10Mila-resan dagen efter. Och så lite mera skytte.