O-Ringen 2014 Skåne – Dag 4 – Om man slåss mot en grusväg, så vinner alltid grusvägen

Jag tror nästan att jag använder citatet varje år vid det här tillfället, men jag tröttnar aldrig på det: “Förr tyckte jag att det var mesigt med vilodag, tycker jag inte nu längre.” (Magnus Ihreskog i Skogssport för några år sedan) Och nu var det alltså en sådan vilodag, eller, som det heter nuförtiden, Aktivitetsdag. Och var gör man då? Man är aktiv såklart och håller snittet på två tävlingar om dagen.

Förmiddagen och delar av eftermiddagen ägnades åt långdistanstävlingen i MTBO. Jag hade gått och gruvat mig en hel del för den – långdistansen i Halland för två sedan har lämnat djupa spår i min själ, då var jag ute i nästan tre timmar, och då hade jag ändå 7-8 stycken bakom mig, och segertiden låg på över två timmar. Jag var helt slut då och ville aldrig mer sitta på en cykel igen. Nu hade jag ju fattat lite mod efter de två ganska bra första två etapperna i MTBO, men de var iofs inte speciellt kuperade. Det skulle det dock vara nu, upp- och nerför Ryssberget.

IMG 20140723 094408

Det började så där lagom bra. Eftersom det var jaktstart, och jag var dumdristig nog att delta i tävlingsklass (H40) så hade jag inte ens den alldeles för korta minuten för att vika min karta och sätta den i karthållaren. Jag vet inte hur länge jag stod där, men det såg säkert roligt (eller pinsamt) ut för åskådarna. Sedan trodde jag mig ha upptäckt ett kanonbra vägval på väg till ettan, undrade lite varför ingen annan svängde åt det hållet tills jag förstod att den smala asfaltsvägen jag tänkte ta var i själva verket motorvägsavfarten Sölvesborg Öst…

Bara några hundra meter efter startpunkten var jag tvungen att svänga in på en liten svårcyklad stig. Jag håller mig med nöd och näppe på cykeln, men när jag vill ta en titt på kartan för att se om jag måste svänga av någonstans, då finns den inte längre. Jag har tappat kartan, och har inte ens stämplat vid ettan!. Inget annat val än att cykla tillbaka, uppför backen såklart, hittade den efter ca 200 m, sedan ner igen. Ytterligare några hundra meter slutade mitt försök med att ha SportIdent-pinnen på fingret, när jag tappade även den. Här märkte jag det dock omedelbart, och det var ju bra, för den hade nog varit svårare att hitta än kartan… Tillbaka till liftkorts-jojon med den.

Det är mycket stenigt till ettan, jag är mer bredvid cykeln än på den, men får den utan problem. Sedan börjar den långa klättringen på småstigar till tvåan, även här inga orienteringsproblem, men nu är jag redan ganska trött. För att undvika fler småstigar för tillfället väljer jag ett vägval som innebär ännu mera klättring, men då på breda vägar. När jag svänger in på huvudvägen över Ryssberget ser jag 200 m bort en vätskekontroll, mycket lockande, men jag ska åt annat håll, nerför berget igen. Och fort går det, jag missar nästan vägen jag ska in till, men bara nästan, lite klättring igen, får trean, det här går ju ändå ganska bra tänker jag, nu går det utför igen mot huvudvägen, jag är törstig, tar upp vattenflaskan med högra handen, men det går mera utför nu, jag bromsar med vänstra handen, men antingen är bakre bromsen inte lika kraftfull, eller så är jag svagare i vänstra handen, jag får inte tillbaka vattenflaskan, cykeln blir bara snabbare och snabbare och till slut…

Ja, till slut flyger jag framåt över styret, slår några volter och landar några meter från cykeln. Det gör fasligt ont. Jag rör på arm efter arm, ben efter ben, allt är rörligt, ingenting bruten, min nästa tanke är, “Hoppas att inte cykeln gick sönder”. Jag tar upp den, främre omkastaren är lite sned nu, men det går att putta till med två grenar som ligger bekvämt i skogen längs vägen. Nu ser jag dock hur jag ser ut, jag blöder kopiöst ur vänstra knäet, och lite grann ur höger knät, båda händer, och höger axeln. För att göra det hela mera dramatisk så har min vattenflaska, som jag har en rödfärgad sportdryck i, gått sönder, och den röda vätskan rinner nerför backen. En annan cyklist stannar och undrar om det där är mitt blod. “Inte det som rinner ner för backen,” svarar jag, ”i alla fall inte allt det där. Men tack för omtanken!”

Jag drar i alla fall en lärdom av det här: Om man slåss mot en grusväg, så vinner alltid grusvägen, även om man försöker lura den mot några kullerbyttor och kastar sin cykel på den. De är lömska, grusvägarna.

Vid det här laget har jag tagit tre av 18 kontroller och cyklat i ca 35 minuter. Jag gör en statusrapport för mig själv. Jag blöder fortfarande rätt mycket, men cykeln går att cykla på. Jag har ingen vätska kvar i vattenflaskan. Jag vill inte bryta. Jag hoppas på att vätskekontrollen som jag såg längre upp på berget även har sjukvård. Dock tänker jag inte cyklar upp för berget riktigt än eftersom jag har två kontroller som ligger ännu längre nerför berget innan jag ska dit. Så jag försöker stoppa blodet med cykelshortsen så gått det går (tips: polyamid är gjort för att INTE suga åt sig vätska, spelar ingen roll vilken kroppsvätska det handlar om…) och cyklar vidare, lite försiktigare nu. På väg till fyran måste jag klättra uppför en gammal pulkabacke, på väg till femman skjuter jag cykeln fram på mycket steniga stigar, sedan ska jag uppför hela det förbannade berget igen.

Till slut tar jag mig till sexan där vätskekontrollen ligger, men någon sjukvård finns det tyvärr inte här. Jag dricker många muggar och använder sedan fler muggar till att nödtorftigt tvätta såren med. En dryg timme har nu gått. Sedan viker jag äntligen ut kartan för att se vad som väntar mig bakom sexan. Det visar sig vara tre riktiga långsträckor, en på ca 5 km, och två på ca 4 km, direkt efter varandra. På den tredje av dem tre kommer jag att passera här igen. Men, det finns vägval som i stort sett bara innehåller breda skogsvägar, och det är jag tacksam för. Jag cyklar iväg, är ganska trött redan, det blir ingen riktigt fart längre, och på den tredje långsträckan måste jag hoppa av cykeln och leda den uppför backarna. Men när jag passerar vätskekontrollen igen (då har det gått två timmar och åtta minuter) vet jag att även om jag fortfarande inte har tagit hälften av alla kontroller, så kommer det nu mest att gå utför, de sista sex kontrollerna ligger alla i ett bostads- och närområde, ganska tätt inpå. Det värsta är gjort!

På väg till nian cyklar jag om en annan deltagare som har ett startnummer mycket nära mitt. Jag misstänker en konkurrent, och eftersom det är jaktstart tänker jag inte låta honom komma i mål före mig. En gång till ska vi uppför pulkabacken, och vi turas om att leda hela tiden, jag förstår och han också har förstått att jag är en konkurrent. Vi tar olika vägval till 15:e, hans är lite bättre (eller så cyklar jag långsammare nu), han kommer dit ca 15 sekunder före mig, men jag är ikapp snart. På den lilla stigen med mycket rötter förbi ridskolan ligger jag hjul mot hjul bakom honom, men när han svänger in till vänster på grusvägen förstår jag att han håller på att bomma – vi ska ju tvärs över parkeringen på andra sidan och in på den lilla stigen då. Jag låter mig falla tillbaka lite så att han inte märker att jag inte följer honom, sedan cyklar jag i full fart över parkeringen, in på stigen, och uppför backen. Högst upp vid 16:e kontrollen vågar jag äntligen att vända mig om, och han syns inte till. Nu är det inte mycket kvar, och i målet ligger jag två minuter före honom.

29 km har cyklat till slut, på min bana på 19 km, och jag var ute i två timmar och fyrtio minuter. Det har gått rätt bra för Tim under tiden, Jan är inte i mål än, men kommer ganska snabbt, för honom har det gått mycket bättre än för mig. Jag uppsöker sjukvårdarna på arenan, men de säger till mig att de har ingen möjlighet att tvätta såren, jag ska duscha först, “vara lite hårdhänt” och skrubba såren i duschen, sedan ska jag få omplåstring. Och så sker också. De plockar till och med de små grusbitarna ur mitt knä med en pincett. Jag försöker tänka på något annat under tiden…

Mycket tid har gått, och vi lider av glassbrist, och så är det ju en tävling till som vi ska vara med på. Vi lastar cyklarna, åker snabbt till Sölvesborg, lämnar av Tanja, hämtar Elsa, och fortsätter mot Glass- och Sillabåten i Inre Hamnen i Sölvesborg. En gammal skuta vid kajen som mycket riktigt säljer just glass och (stekt) sill. Glassportionerna är väl tilltagna (för varje kula man beställer får man tre), det behöver vi nu.

IMG 20140723 153018 

Vidare mot C-orten i Norra Åsum, vi parkerar och ger oss av mot skjutvallen där arenan för orienteringsskyttetävlingen kommer att vara. Tyvärr har vi ingen karta, och vi går och går och går i hettan på våra trötta ben och bommar skjutvallen – ingen bra start. Men vi kommer dit nätt och jämnt i tid och hinner vila några minuter i skuggan.

IMG 20140723 170853

Säkerhetsinstruktionerna och inskjutningen börjar, och Jan, Tim och jag får bra träffbilder. Lite skruvande, men det har jag ju koll på nu, som skidskytteförälder. (Bilder tagna av Hans Mandahl, Svenska Mångkampsförbundet, som Orienteringsskyttet ingår i.)

IMG 0543IMG 0547IMG 0550IMG 0554IMG 0557IMG 0559

Så börjar tävlingen. Den genomförs med massstart i år, med karta i startögonblicket, och när jag har äntligen fått in den i kartstället syns de andra knappt längre. Jag trodde att banan skulle bli ganska enkelt här på campingen, men det visar sig att det finns en massa små skogsområden med små gropar, skyttevärn så även om jag har inga orienteringstekniska problem ute på banan så är det inte så enkelt som jag trodde att det skulle bli. Det höga gräset gör det svårt att ta sig fram på kryckorna, och jag ligger snart långt efter. (Dock ser jag hela tiden ända till sjätte kontrollen en annan löpare som bommar medan jag går rakt på.) Jag kommer in på vallen för första skjutningen och hör Jan och Tim heja, vilket jag inte riktigt förstår; det visar sig senare att det var redan klara och i mål då, andra slingan var mycket kortare än första.

Första skjutningen går jättebra för mig, fem snabba skott, fem träff, så slipper jag i alla fall straffrundan. (Även Jan, Tim och Elsa skjuter eller har skjutit fullt i första.) När jag går ut och får den nya kartan ser jag en karta till på kartplanket, det måste vara Elsas. (Det visar sig sedan att hon har bommat mycket på första varvet.) Andra varvet är som sagt mycket kortare, jag är snabbt tillbaka, lägger mig ner, men svetten bara rinner ner för ansiktet, jag kan knappt se någonting i dioptern. De första två skotten träffar ändå, men sedan blir det tre bom, inte konstigt när man inte ser vart man siktar. Jag har i alla fall inte dödat någon, tror jag.

När resultaten räknas ihop får vi en trevlig överraskning – det visar sig att Jan har vunnit H21-klassen!

IMG 0562IMG 0563IMG 0570IMG 0573IMG 0597IMG 4887

Det återstår den långa vägen tillbaka över campingen till parkeringen (även den här gången bommar vi), sedan hämtar vi upp Tanja på vägen och äter för andra gången samma dag på Glass- och Sillabåten i Sölvesborg, den här gången “rekti mat”.

IMG 4922IMG 4925

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s