Så har första dagen med dubbla tävlingar, både OL och MTBO, kommit. Än en gång drar vi först till Västanåberget vid Vånga för att springa. Vägen till start är ännu längre än dagen innan, Jan har bråttom, och vi släpper av honom direkt på parkeringen som ligger längs vägen till start, och bär packningen till arenan innan vi ger oss av själva. Elsa och jag har kommit överens att köra en egen jaktstarttävling, hon ligger fem minuter bakom mig i sammanräkningen och startar således ungefär fem minuter bakom mig också. Jag haltar iväg, snubblar nästan på den nybyggda lilla bron på vägen till startpunkten, tar mig upp för backen över ett gammalt hygge (nog ett dåligt vägval, det är mycket snårigt), fortsätter över ett nytt hygge, in i skogen, och får ettan bra. Dock vänder jag mig om hela tiden för att se om Elsa är bakom mig (och det visar sig senare att hon hade varit det, hon hade sett mig, jag dock inte henne). Med så mycket paranoia blir det ju ingen bra kartfokus, och det går som det går. Tvåan ska ligger på toppen av en brant, mycket sandig sluttning. Det finns flera vägar upp dit, jag väljer den med mest skugga, för än en gång är det väldigt varmt. När jag når krönet passerar jag min kontroll på 3 m avstånd, men märker det inte, jag har fullt upp med att andas så brant och sandigt är det. Jag snurrar runt lite uppe på krönet, får inte kartan att stämma överens med verkligheten, hittar en annan kontroll, bestämmer mig för att min kontroll nog måste ligga längre ner, tar en bred väg ner som inte är lika brant, får inte kartan att stämma nere heller, springer upp igen, bestämmer mig för att leta lite längre norrut, men nu kommer jag förbi en skärm som jag inte har sett tidigare, och den visar sig vara min. Winsplits säger sedan att jag har förlorat ca fyra minuter på den här bommen, kändes som mycket mera. Trean är busenkel, sedan kommer en långsträcka som är mycket jobbig, men utan orienteringsproblem (dock ser jag efteråt att mitt långa vägruntvägval kanske var lite väl passivt). Alla återstående kontroller spikar jag dock, och kan halta ner i mål.

Det blir dock inte mycket vila, en snabb dusch, ombyte till cykelkläder, och så är Jan, Tim, Elsa och jag iväg till Åhus för första MTBO-deltävlingen. Väldigt jobbigt att ha fyra mil mellan arenorna, så här är det inte så kul med MTBO. (Och det lär inte bli bättre nästa år, tyvärr, så vi står nog över antingen MTBO-tävlingarna eller hela O-Ringen helt och hållet.) Trafiken flyter dock på ganska bra, och vi kommer till Åhus med lite tid kvar, monterar cyklarna, sedan rusar Jan och Tim, som startar tidigare än jag, iväg till starten, medan jag flyttar på våra ryggsäckar, innan jag ger mig av själv. Elsa vilar under tiden i skuggan av granskogen vid arenan och läser.

När jag kommer till starten är Jan och Tim kvar där, och jag har en dryg halv timme kvar. Vi sitter i skuggan och tittar på de andra tävlande. I vanlig orientering känns det efter några år som man har hängt med i svängen att man vet vad man håller på med, och att man på ett ungefär hänger med de andra. Men i MTBO verkar vi vara de värsta blåbären. Alla andra har superproffsiga cyklar som kostar var och en för sig mera än våra tre cyklar sammanlagt, har superproffsiga kläder (jag har en cykeltröja, inköpt för 79 kr på Lidl), vissa av de ser ut som landslagskläder, och alla mekar hela tiden med sina cyklar (vilket jag avskyr). Nåja, banan ska klaras av av alla, och det visade sig senare att vi inte ligger så illa till ändå – Jan och Tim kommer varje dag i mitten på fältet och jag har 10-15 tävlande (av dryga 60) bakom mig varje dag. Det måste alltså finnas fler blåbär. Eller så hjälper det lite om man kan läsa en karta, även om man är dåligt på att cykla.

Banan är förhållandevis lättcyklad, vilket passar mig bra, jag bommar lite i strandskogen på skjutfältet, men hittar sedan ett väldigt bra vägval till 13:e kontrollen. Det är en riktig långsträcka, flera kilometer, och jag ser ett vägval utmed länsväg 118. Länsvägen är dock spärrad för tävlande, men när vi åkte till arenan hade jag sett att det fanns en cykelväg bredvid. När jag har stämplat vid 12:an stannar jag, torkar svetten ur ögonen och kollar mycket noga om även cykelvägen är spärrad, och mycket riktigt är så inte fallet. Alltså cyklar jag fort ut ur skogen, håller sedan 35 km/h på hela den långa sträckan på cykelvägen innan det är dags att bege sig in i skogen igen. Avslutningen går i ett bostadsområde, och när jag går i mål har jag varit ute i 54 minuter, det gick mycket fortare än jag hade trott. Jan och Tim är också nöjda, vi vilar lite i skuggan, äter lite, och lastar cyklarna.

Men vi har ju en familjemedlem till, Tanja hade massstart i sin Challenge 10-klass idag, varför vi inte kunde vänta på hennes målgång uppe vid Västanåberget. Alltså tar hon arenabussen till C-orten, väntar en trekvart där, och sedan länsbussen ut till Åhus. (Bara för att förklara hur krånglig logistiken blir om arenorna är så långt ifrån varandra.) Vi lyckas till slut med att återförenas och går till Pråmen, en glassbåt i hamnen i Åhus (fyra dagar senare lär vi oss att det faktiskt finns två glassbåtar där, det ligger en till alldeles bredvid). Glassportionerna är ytterst väl tilltagna (de multiplicerar antalet glasskulor man har beställt med två, man påminns om Mr Lambert), men vi är också tvungna att konstatera att “tjejer suger på att äta glass”. Jättetrötta åker vi hem till Sölvesborg, mycket kort havsbad (dock finns det brännmaneter i vattnet nu), sedan middag och sängdags.