… då är det inte osannolikt att man är i Storbritannien. I vårt fall i alla fall. Och så handlar alltså det här inlägget om 2015 års upplaga av The Jan Kjellström Festival of Orienteering, eller bara ”JK” vänner emellan, som hölls i Lake District i Cumbria i nordvästra England.

Att jag gillar Storbritannien kan inte har gått många förbi. Och när det finns fyra dagars orientering i detta underbara land kan man ju bara inte missa det, så jag hade gjort klart med boende och transporter redan för 10 månader sedan. (Och i skrivande stund har vi börjat titta lite på olika möjligheter inför JK2016, eftersom det var så fint även den här gången.)

Jämfört med tidigare år hade jag ändrat på upplägget på så vis att vi åkte tåg nästan överallt, vi hade bara en hyrbil till självaste tävlingsdagarna, och det visade sig vara mycket lyckat. Att åka tåg i Storbritannien är oftast bekvämt, oftast pålitligt, och görbilligt.

Så vi tåg bilen till Gardermoen, låg över där en natt och flög sedan till Manchester, som bekvämt nog har en flygplats som är direkt hoplänkat med järnvägsnätet. Efter en första kopp te i ankomsthallen (det skulle bli många många fler) satt vi så på tåget mot Lancaster, residensstaden i Lancashire county.

Framme i Lancaster checkade vi in på vårt hotell (som låg precis utanför nästa dagens tävlingskarta) och tog sedan en taxi till en liten by på landsbygden vars huvudattraktion är ett glasscafé – och vilket glasscafé det var.

Sedan vidare till centrala Lancaster för en stadsvandring med tipspromenad, och vi avslutade dagen på en mysig pub där det blev den första av många portioner fish&chips.

Långfredagen bjöd på regn, så det blev lite sovmorgon och lite bad på hotellet först innan vi gav oss av till fots till arenan.

Sprinten visade sig gå i en av de roligaste sprintterrängerna som jag har varit med om. Helt bilfritt (en gång sprang vi tvärs över en vägkorsning, som dock var avstängt för biltrafik), många små gränder, skärmtak, innergårdar, man fick ha kartkontakt hela tiden. Första delen var bland olika studentboenden, andra delen mellan lektionssalar och bibliotek på Lancaster Universitets campus.

Det regnade allt mera, men vi värmde oss upp med den goda maten som brukar finnas på JK (New York Style Beef Chili, just sayin’) och drog sedan iväg ca två kilometer till dit TempO-tävlingen skulle gå. TempO kanske kräver en förklaring – det är precisionsorientering på tid. Det fanns sex stationer (som man bara fick närma sig till när man blev uppropat) där man fick fyra kartor vardera med var sin PreO-uppgift – för varje karta skulle man säga vilken av de sex synliga skärmarna som fanns i ringens mitt, eller också om det var ingen av dem. Två minuter hade man på sig per station, men det lönade sig att göra det fortare – till slut vann den som hade den sammanlagt lägsta tiden, dock med 30 straffsekunder för varje fel. En annan sak var att man fick sitta på en stol medan man löste uppgifterna så att man skulle ha samma perspektiv som en rullstolsåkare (det gick en asfalterad väg mellan stationerna).

På grund av det bistra vädret finns det inga bilder, men kul var det – tyckte jag i alla fall. Bra kartläsningsträning, och bra träning på att fatta snabba orienteringsbeslut. Vill jag gärna göra mer av (skräll)!

Så gick vi tillbaka till hotellet, duschade, hämtade vårt baggage, och tog en taxi till stationen där vi i sista sekund lyckades hoppa på ett Northern Rail-tåg mot Barrow-in-Furness. Tåget var originalt 60-tal och helt fullsatt (med bl a orienterare), men utsikten var hänförande, och efter bara 20 minuter var vi i Grange-over-Sands, vårt tillhåll under resten av helgen. En liten promenad (med allt baggage) tog oss till vårt boende, en bed-and-breakfast som såg väldigt intetsägande ut utifrån, men var helt otroligt fint, lyxigt, och välvårdat inuti.

Det var knappt så att man ville gå ut, men till slut gick vi på upptäcktsfärd i byn och letade efter mat. Detta visade sig dock svårare än väntat, de flesta restaurangerna stängde tidigt, de två pubarna som fanns var inte alls trevliga, men till slut hamnade vi på en indisk restaurang som var helt okej.

Nästa morgon var det tidig väckning, för redan kl 8 skulle vi ta tåget från Grange-over-Sands till Barrow-in-Furness där vi skulle få en hyrbil. Det hela funkade helt utan problem, och vi var iväg från Barrow tidigt, så att vi hade gott om tid på oss att ta oss till tävlingarna vid Duddon Bridge. Så mycket tid faktiskt att vi han med en fika i ett ytterst trevligt bybageri i Broughton-in-Furness.

Sedan in på den blöta parkeringen och en mycket tuff stigning på ca 1 km brant uppför på en asfaltsväg, innan det blev en brant stig ner igen, mycket lera, och redan här tappade jag gummipluppen på en krycka för första gången (sedan skulle jag tappa den hela fem gånger till under själva tävlingen).

Arenan låg mycket vackert, men nu var det också dags att ge sig av, det var långt till start, med flera branta stigningar. Vi blev dock belönade med en otroligt fin orienteringsterräng, speciellt på banans första halva som gick uppe på kalfjället.

Det gick rätt bra för min del, hoppandes på kryckor kom jag 25:a av 82 deltagande i ”Light Green” (motsvarar ungefär ÖM7). Tanja gjorde ett kanonlopp i W45S, och även Tim klarade sig bra. Sedan fick vi kämpa oss den långa vägen tillbaka till bilen och drog hemåt för lite slappande i den fina lägenheten, innan vi gav oss ut för att testa ortens ”chippie” som lämpligt nog hette ”Fish-over-chips”. De hade till och med en glutenfri variant så att Tanja kunde äta fish and chips för första gången.

Påskdagen började med lite lätt regn och mycket dimma. Arenan sluttade brant och gav ett försmak på stigningarna som skulle komma.

Dock blev vädret mycket bättre allt eftersom, och när vi gick därifrån var det riktigt fint. Den här dagen, i terrängen vid Bigland, lyckades jag bäst under hela helgen, jag kom 21:a av 91 deltagare i Light Green, och hade inte haltat en meter för mycket. Även kryckorna höll ihop mycket bättre. Tanja och Tim hade det dock tuffare med några stora bommar.

Nu fick vi dock ge oss av snabbt, för vi hade fler planer för påskdagen. När vi åker på orienteringsresor blir det ju aldrig ”bara orientering”, och nu var det alltså dags för först en liten ångtågsfård från Haverthwaite till Lakeside och sedan Afternoon Tea i vinterträdgården på Lakeside Hotel, bara några få meter från Lake Windermeres strand.

Ångtåget tog oss sedan även tillbaka till bilen i Haverthwaite, och vi åkte en liten sväng längs sjöns östra sida norrut mot Bowness-in-Windermere där vi lustvandrade lite på strandpromenaden.

En enda orienteringsdag kvar, och Annandag Påsk innebär traditionsenligt stafetter på JK. De var förlagda till Graythwaite inte alls långt från Lake Windermeres västra sida. Att ta sig dit visade sig dock vara besvärligt då vi hamnade i en ändlös bilkö. Men det gjorde alla andra ju också, så att arrangören sköt upp alla starter med 45 minuter. Men slutligen var Team Viking beståendes av Tanja som sprang den medellånga första sträckan, mig som sprang den korta mellansträckan och Tim som skulle reda ut allt på den långa sista sträckan.

På denna bild syns både startpunkten (till vänster) och sista kontrollen (till höger):

Men det som inte syns, eftersom det är mest till höger om bilden är hur brant det är. På min korta sträcka hade jag en banlängd på endast 1,4 km, men däremot hela 95m stigning. Det var i stort sett brant uppför och sedan brant nedför igen. Varken Tanja eller jag gjorde så jättebra ifrån oss, så Tim fick som planerat reda ut det hela och tog oss upp många placeringar, så att vi, efter att ha legat ganska långt ner på resultatlistan, till slut i alla fall kom 50:e lag av 75 deltagande i vår klass, ”Mixed Ad-hoc”.

På vägen till Graythwaite hade vi passerat den trånga gamla stenbron vid Newby Bridge och även sett hotellet The Swan, som hade sett mysigt ut, så vi siktade på lunch där. Och hur mysigt det var! Det hade blivit ovanligt varmt för att vara norra England i början på april, och hotellet hade ställt ut bord på andra sidan gatan alldeles vid River Leven, så där satt vi, tittade på ån, kanotisterna, den fina gamla stenbron och åt – fish and chips.

Efermiddagen tillbringades med lite vila i lägenheten och sedan en liten utflykt till närbelägna Cartmel med sin fina kyrka. Vi ville gärna ha en sängfösare, men det var fullt på alla pubar där, och efter lite omkringflackande i dimman hamnade vi på The Peacock Inn i Allithwaite. Vi skulle bara ha en drink och kanske en liten snack, men det som bars ut till de andra borden såg så gott ut att vi inte kunde motstå, och bytte ytterligare punt mot kalorier.

Med det var egentligen orienteringsresan slut, dock inte hela resan, för vi hade två nätter i Manchester kvar, och tisdagseftermiddagen i Manchester ägnade vi åt Afternoon Tea. Av de många ställen som serverar Afternoon Tea hade jag valt ut The Lowry Hotel som året innan hade vunnit en Award of Excellence som årligen delas ut av The Tea Guild, en teälskarförening som jag är medlem i. Och visst hade det klass.

Onsdagen slutligen besökte vi först KDABs brittiska kontor i Macclesfield 20 minuter söder om Manchester, som bekvämt nog ligger bara två kvarter från en glassfabrik med fabriksförsäljning. Sedan drog vi med vår brittiske VD samt hans familj till den jättestora radioteleskopen vid Jodrell Bank.

Utställningen och parken var mycket givande, och deras Tea Room var också oväntat bra för ett sådant ställe. Till slut åkte vi till Alderley Edge, en märklig flera kilometer lång brant, nästan vertikal, sluttning. På väg dit från parkeringen såg vi några permanenta orienteringskontroller, som senare visade sig vara Manchester and District Orienteering Clubs motsvarighet till Naturpasset. Vi fantiserade om att springa en tävling där, och mycket riktigt visade det sig också finnas en liten kvällstävling där i juli (då är vi dock i Österrike och tävlar, så det blir tyvärr inget i år).

Kvällen, och i stort sett hela resan, för nu återstod bara en natt i Manchester och hemresan, avslutades på min favoritpub i området, The Wizard, där jag åt, föga överraskande, fish and chips.

Sedan dess har träningarna på hemmaplan dragit igång, den första värmlandstävlingen i Säffle har vi sprungit, och vi är i full fart med att planera de nästkommande orienteringshelgerna. Dem kan ni förhoppningsvis läsa om här (om jag orkar…).