Startskottet har gått, vi är i gång! Ganska mycket redan, faktiskt. Det var ju ingen bra skidvinter, så då får det bli orientering tidigare. Visst har det varit Kylklampen och trevliga ungdomsträningar i Karlstad och Kil, men nu har vi även börjat tävla på dagtid.

Vår orienteringssommar började, precis som fjol, med ett träningsläger i Skåne samt deltagande i Pan-Våren, en mycket trevlig upplevelse. Vägen ner är ju rätt långt, men med lite O-Ringen-Podcasts och en god lunch på Vandalorum klarar man även det. Kartpaketet väntade på oss i OK Pan-Kristianstads brevlåda, och stugan i Furuboda visade sig vara liten, men mycket välvårdad och väldigt mysigt.

Jan och jag gav oss ut direkt på ett nattpass på Gropahålet-kartan. Tyvärr hade de första två kontrollerna raserats av skogshuggare (vad gör de i ett naturreservat???), men resten gick bra. Och det var riktigt mörkt, inget omgivningsljus alls.

Nästa morgon åkte vi en bit till Kjugekulls naturreservat. Detta pass had sett fram emot, det är en mycket besynnerlig (och vacker) terräng där. Träningen bestod av tre olika delar: Först en reducerad kartor där bara stenar och de stora stenblocken samt höjdkurvorna fanns med, kom vi ut i lite mera öppen terräng där kartan var reducerad till vegetationen (mest gröna buskar och orange gräs), men fin utsikt ner mot Ivosjön, och sedan en korridor. Det blev ganska mycket (ca 6,5 km för min del), men väldigt lärorikt och kul orientering.

Man blir hungrig av så mycket orientering, och då passade det ju bra att Bella’s Place, ett motell med tillhörande servering i 50-talsstil, låg i närheten. Här skojar man inte med matportionerna, det är HCHF för hela slanten.

På vägen hem till stugan stannade vi vid konferensanläggningen i Furuboda och sprang ytterligare ett teknikpass, den här gången först brunbild, sedan korridor, och Jan som sprang den längsta slingan hade även här en vegetationskarta.

Lite mat, lite matsmältning, de andra i familjen softar, men jag hade inte fått nog än, så på med OL-skorna och pannlampan, tillbaka till Furuboda, och så tar jag resterande kontrollerna som jag inte hade hunnit med på eftermiddagen, fast nu i mörkret. Nästan 5 km till blev det, som alla andra pass på kryckor.

På torsdag morgon var det dags för ett kärt återseende, Friseboda-kartan där tredje etappen på O-Ringen 2014 gick. Solen sken, det var hela åtta plusgrader (man får inte glömma att vi pratar om slutet på februari), och det var precis så vackert där som jag mindes. Jan sprang en svår korridorbana, Tanja en orange bana, och jag själv tog kartan med alla kontroller, skulle först halta runt till några få i norra delen, tog sedan några till, och till slut hade jag tagit alla, så att det blev ett pass på dryga 7,5 km. Mina tävlingskryckor är väl inkörda vid det här laget. Sedan hämtade vi Kaspar som hade fått vänta i bilen för en strandpromenad och lite selfies.

Tillbaka till stugan, dusch, vi hann med att se dagens tävling på Skid-VM i Falun på TV, och sedan bar det iväg till Malmö. Tim hade tillbringat största delen av sportlovet hos farfar i Hamburg, han skulle hämtas, och det var ett ypperligt tillfälle att äta på, i mitt tycke, Sveriges bästa restaurang. Det blev lite trassel med trafiken och tåget mot Kastrup, men allt ordnade sig, och maten och vinet var precis så utsökt som jag mindes den från förra gången. Det blir bara några få bilder här, men fråga gärna, så lägger jag ut fler…

Så bra att elitjunioren har tagit körkort i höstas, då kunde han köra 90 minuter tillbaka till Furuboda och jag kunde dricka vin 🙂

På fredag morgon upprepade vi en av fjolårets roligaste övningar (dock med ny karta och nya kontrollpunkter) – kontrollplockning i Kronoskogen. Jan tog alla, Tim några få, Tanja valde att stå över och handla, jag fick ge mig efter 31 då tiden vi hade satt för att mötas igen var nära. Vilket innebär att jag har 15 kvar ifall jag skulle kunna komma tillbaka dit under sommaren…

Till Minas Chokladstudio i Rinkaby hade vi ju varit vid flera tillfällen, men det får man ju bara inte missa när man är i trakten. Finns inte så många ställen där man kan välja mellan 10 olika sorter varm choklad och 3 olika typer av chokladfyllda semlor.

Så småningom stundade den första tävlingen, nattorienteringen på Norra Åsums övningsområdet, precis där O-Ringenstaden låg ifjol. Redan på vägen dit var det mycket dimma, och den tätnade sedan ännu mera, för att bli den tätaste dimman som jag någonsin har upplevt. Man kunde knappt se fem meter, när man sprang längs en bred grusväg fick man hålla sig vid vägkanten för att inte tappa vägen. Jag sprang ÖM5, och banan hade egentligen varit mycket lätt, i stort sett endast löpning, om det inte hade varit för dimman. En grop i en liten skogsdunge ute på ett stort fält? Trivialt på dagen, fortfarande ganska lätt på natten vanligtvis. Men om man inte ser skogsdungen fast man är bara 10 meter därifrån? Då blir det mycket kompassgång. Och några bommar. Det gick dock bra för Tanja, ”okej” för Tim och mig, Jan hade tyvärr några stora bommar i grönområden och fick således mycket skog för pengarna.

På lördag morgon, inför medeldistansen i Furuboda, visade det sig hur bra vår stuga låg till. Att det skulle bli nära till arenan visste vi ju (ca 800 meter), men starten visade sig ligga mindre än 150m från vår stuga, direkt vid utfartsvägen. Smidigt! Det gick sedan också hyfsat bra för oss alla, speciellt Jan tog revansch för kvällen innan, och Tim tog sig på övre tredjedelen. Jag sprang en bana som hette ”ÖM13 Extreme”, och som hade många kontroller (c:a 30) på under 4 km. Mycket riktingsändringar och finorientering med brunbildsläsning i strandskogen och bland sanddynorna, väldigt roligt!

Mera skidor på TV, sedan gav vi oss av till Degeberga för att fika på Ekströms Café och Bageri. Men ack – det hade stängt, och inte bara för dagen, till synes för alltid. Vilken förlust för fika-Sverige! Deras surdegsbröd! Och semlorna! *snyft*

Men vi fick i alla fall en fin promenad i den sista eftermiddagssolen på Degeberga backar. Kontrollerna där var inte utsatta än, så för en gångs skull blev det utan karta.

Nu var vi hungriga, och en ivrig diskussion om var och hur middagen skulle intas, med tanke på att det var även mello samma kväll, utbröt. Till slut bestämde vi oss för att ta en titt på en kinesisk restaurang som skulle finnas i Åhus, och den visade sig ha bra mat till överkomliga priser (och var flitigt nyttjat av orienterare denna kväll). Och så köpte vi med oss hem lite Otto-glass till mellokvällen. Men med tanke på att det var sista kvällen i stugan och att vi inte kunde ta med glassen hem till Värmland så köpte vi bara tre liter.

Då var det också nästan dags att säga adjö till Skåne, men än återstod söndagens långdistans. Starten låg inte fullt lika nära, men bekvämt var det ändå. Jag sprang ÖM5, spikade 11 av 12 kontroller (tappade lite fokus till nästsista som låg uppför en brant backe och missade kanske med 30 sekunder när jag läste fel på en skogstunga) och tog mig således på övre halvan, slog hela 15 ”löpande”. Det lönar sig att gå rätt. Även resten av familjen gjorde bra ifrån sig.

Duschen blev en kylig angelägenhet. Det varma vattnet i stugan räckte inte åt alla, så Jan och jag duschade på arenan. Med ombyte utomhus. I +1 grad. Och snöfall. Och duschen i ett ouppvärmt garage. Men vi orienterare är ju tuffa tuffingar, så det fick gå, och nog gjorde det det. Mera packning, slutstädning, och vid 14:30-tiden var vi äntligen på väg mot Värmland. På radion hörde vi hur Johan Olsson tog brons på femmilen (vann gjorde tydligen för en gångs skull en norrman, men namnet har jag glömt).

Ja, det var årets första orienteringsresa. Men det kommer fler, var så säker.