Vikingläger och Tyrpropagandan

Det händer något i orienteringsväg varje dag just nu. Bra 🙂 Fast jag hinner inte blogga lika fort…

Förra helgen arrangerade IK Vikings OKs ungdomskommitté det första ungdomslägret i klubben i modern tid (eller kanske alls? vem vet…). Alla ungdomar som hade tränat med oss förra hösten var bjudna, och 18 ungdomar kom, fast det var Moracup i innebandy samtidigt (Nu kan de väl sluta spela innebandy? Det är ju vår ju!), och även om vi hade lite manfall på grund av sjukdom, så var det hela mycket lyckat, tyckte både vi ledare och även ungdomarna.

Vi hade hyrt Stjärnsfors Skola, en byskola som lades ner för några år sedan och som drivs nu av den lokala fotbollsföreningen som bystuga och samlingslokal. Bland annat finns en liten men jättefin idrottshall, utomordentligt fin matsal och et klassrum med våningssängar. I källaren fanns det duschar, av vilka dock flertalet inte fungerade, och till de som fungerade räckte inte det varma vattnet till. Men det får man stå ut med.

Efter alla hade installerat sig i sovsalarna och vi hade hälsat ungdomarna välkommen var det dags för första övningen. Vi drog till dammen i Stjärnsfors ca. en 1 km bort, de allraminsta fick skjuts med bil, alla andra joggade dit under min ledning, och jag kunde för första gången köra Jägermarschen och Jägermarschen med slalom som jag hade lärt mig ifjol på Barntränarutbildningen. Väl vid dammen fick ungdomarna se en karta som de skulle memorera så gott de kunde, sedan sprang de den snitslade banan. Längs banan fanns kontroller där det gällde att stämpla samt att komma ihåg var de satt, för att senare redovisa det för ledarna. Eftersom banan gick ganska snart uppför ”mjölksyrebacken” så var det även fysiskt jobbigt.

Det var ganska otrevligt väder, lite regn, lite vind, och kallt, ”a dreich day” som man skulle säga i Skottland. Så alla drog tillbaka till skolan så fort som möjligt där vår suveräna mattant Marianne hade förberett en mycket god tacobuffé som vi rensade i rekordtid.

Lite vila och lite väntetid att skymningen skulle börja, sedan bar det av till dammen igen, utan idrottskläder, för en ”kvällsaktivitet”. Nära dammen i Stjärnsfors, belägen högt uppe på en klippa ligger ett gammal ödehus som var missionshus en gång i tiden, om som i folkmun kallas för, passande nog, ”Klippan”. En ganska kuslig plats redan i dagsljus, men nu blev det allt mörkare. Vi hade ställt upp en eldkorg, marschaller, och till och med en belyst dödsskalle. Spökgodis och häxbrygd (fruktsoda färgad med grön karamellfärg) fanns, och det delades in lag som skulle utföra olika uppgifter, som att hitta en spökstol, tälja pinnar (som senare användas till att grilla ”skatten” – påsar med marshmallows). Allt efter lagen blev klara samlades vi runt eldkorgen och grillade marshmallows, samt berättade spökhistorier för varandra.

Sedan tillbaka till skolan där det spelades pingis, basket, billiard, och tittades på film i biosalen som fotbollsföreningen hade byggt in i det ena klassrummet. Ewa och Haidi låg kvar, själv åkte jag, som bodde närmast, hem vid 23-tiden. Det blev dock en kort natt eftersom jag inte ville missa klubbsekreteraren Per-Martin blåsa revelj. Han spelar trumpet i Hagfors Musikkår och är superduktig på blåsinstrument, och nu smög han in i sovsalen (de mindre var dock redan uppe och smög efter), för att sedan blåsa militärens revelj på en jägarhorn. Då var alla störtvakna, om än kanske inte omedelbart stridsduglig.

Vi fixade en snabb frukost, och under tiden förberedde Jan och jag kartpassningslabyrinten ute på skolgården. Jag hade lärt mig även den övningen på Barntränarutbildningen men aldrig haft tillfälle att använda den. Då hade vi använt snitselband, men eftersom vi hade den asfalterade skolgården målade vi labyrinten med kritor, men hjälp av en lång bräda och ett vinkeljärn. Som ”kontrollföremål” hade vi tallgrenar som symboliserade skog, byggklossar som symboliserade hus, och små plasthinkar som symboliserade ”särpräglad hink”. Va? Ni har aldrig varit med på en tävling där man skulle stämpla vid en särpräglad hink? Då är det så dags!

Kartorna hade förberetts med hjälp av vår designer på jobbet, och ungdomarna fick sedan rita egna banor och byta ut dem med varandra. Det visade sig att det inte alls var så lätt, många vände på kroppen och gick baklänges eller i sidled, istället för att vända på kartan, eller så glömde de att passa kartan alls. Men allt eftersom blev det bättre; det var en nyttig övning som vi kommer att upprepa någon gång.

Efter det var det dags för dagens huvudaktivitet, lägertävlingen. Per-Martin hade lagt fyra banor, alla lite svårare än vad ungdomarna brukar springa till vardags, för att lära sig att orientera på en högre nivå. Gastbergets nordsluttning, erkänt svårorienterad och även fysiskt krävande var träningsområdet, starten vid kraftstationen i Stjärnsfors och målet mycket pittoreskt direkt bredvid den gamla kvarnen. För flertalet ungdomar hade vi, tack vare stort stöd från många av klubbens löpare, skuggor som följde runt och hjälpte till när de kom alldeles för långt åt fel håll, men annars bara observerade och svarade på frågor. Jag blev tilldelad Hanna, en 11-åring som vanligtvis springer vita banor men som nu skulle testa på en gul bana. Det klarade hon också alldeles bra, en gång fick jag förhindra att hon sprang med hög fart kontrakurs, annars hittade hon kontrollerna utan större problem. Och fort gick det, på flacken sprang hon runt fem minuter kilometern, jag fick ligga i ordentligt för att hänga på. Än en gång känns det som de parade ihop fetaste gubben med snabbaste tjejen…

Den här dagen var det soligt, om inte speciellt varmt, mycket trevligare än kvällen innan. Och det var otroligt roligt att se hur ungdomarna klarade de ganska svåra banorna. Jan klarade den kolsvarta banan utan större problem (och utan skugga – vi ledare bedömde att han skulle klara sig ensam, och det gjorde han ju också). Tim startade sist bland dem som sprang mellanbanan, som var ungefär orange, hade ont i magen (han fick lämna lägret i förtid senare), gick mest bara runt, och kom ändå först i mål av alla på denna bana. Imponerande, jag såg honom i skogen vid ett antal tillfällen, det går inte speciellt fort (och ännu mindre denna dag), men han har en intuition och en kartkunskap som gör att han inte går ett steg för mycket.

Ännu en kall dusch, sedan ännu en av Mariannes goda måltider, och så var det lite vilo- och matsmältningtid, samt packning och städning, medan Kalle Persson och jag förberedde lägrets sista övning, som vi kallade för ”lägerstafett”, fast det egentligen var en patrulltävling. Ungdomarna delades in i tremannalag med ungefär samma sammanlagd löpstyrka och sammanlagd ålder, och varje lag fick en lista med alla 32 kodsiffror som fanns med, fast i olika ordningar. Vi hade spridit ut de 32 SportIdent-enheterna över en sluttande äng bakom skolan och markerat dem med lite snitsel (mest för att ingen skulle trampa på dem). Det gällde för lagen att hitta enheten med första kodsiffran på listan, samla laget dit med ett i förväg överenskommet lagrop, sedan stämpla när alla var samlade, och iväg och leta efter nästa. Det var ganska jobbig upp- och nerför ängen, och lagen var rejält svettiga när de blev klara. Sedan återstod bara gruppbilder, glassutdelning, godispåseutdelning, och avfärd. Jan och jag var så trötta när vi kom hem att vi gick och lade oss direkt, klockan fyra på eftermiddagen. Det var då jag hade den fruktansvärda mardrömmen att min fru och jag skulle skiljas och hon blev tilldömd min SportIdent-pinne!

Det var riktigt, riktigt kul att planera och genomföra ett läger med våra härliga ungdomar. Mycket skötsamma var dem, inget bråk, inget ståhej hela natten, alla kämpade hela tiden, med sådana deltagare kan det bara bli kul att ha läger. Några av tonåringarna kunde kanske ha varit något mindre ”coola”, men det får man väl leva med i den åldern.

Några bilder från Vikinglägret hittar ni på IK Vikings OKs bildstream.

Det andra stora orienteringsevenemanget den senaste tiden var Tyrpropagandan i Ulvsby norr om Karlstad tidigare idag, på första majdagen. Att springa orientering är i mitt tycke ett mycket roligare sätt att fira våren än att låtsas vara Nordkorea, men det får ju var och en bestämma själv lyckligtvis då vi lever i ett fritt land, och just inte i Nordkorea.

Arenan låg vid Ulvsbys skidstuga (där Natt-DM i skidorientering gick för ett och ett halvt år sedan). Och mycket mer än så har jag inte att berätta, för jag var egentligen ute mest hela tiden. Hade en av de första starttiderna, tog lång tid på mig, och direkt efter att jag hade gått i mål så började de riva ner målfållan och stängde serveringen (men jag var så utmattad att jag ändå inte kände för någon mat). Jag sprang H40, och det vara bara andra gången jag sprang tävlingsklass på en långdistanstävling. Jag såg det mest som en förberedelse inför första dagen i Skattungbyn där jag kommer att springa en vansinnesbana på hela 8,2 km (och hela tiden tänker jag ”8,2; 8,2; 8,2”) den här gången. Långt var det även här, 7480 meter, det kändes som om banan aldrig skulle ta slut. Första gången jag sprang H40 långdistans (på Havs-OL i Karlshamn ifjol) tog det mig 2 timmar och 23 minuter och jag låg mer än en och en halv timme efter segraren; den här gången blev det lite bättre i alla fall, 2 timmar och 18 minuter, och dryga timmen och en kvart efter segraren. Jag kan egentligen inte ens säga var jag tappade all tid, jag hade inga stora bommar, bara 4-5 mindre missar som inte kan ha kostat mer än kanske 2 minuter var. Men efter 10:e kontrollen (av 15) var jag så slut både fysiskt och mentalt att jag verkligen fick kämpa att ta mig runt, tog mycket passiva vägval med långa omvägar på stigar då. Men jag blev i alla fall godkänd, så nu har jag två fullföljda långdistanser i tävlingsklass på meritlistan. Jag får väl utgå att jag kommer att behöva så pass mycket tid i Skattungbyn att jag kommer in i EM-tävlingarna. Nå väl, då kan jag kanske hänga på Thierry…

Jan kämpar sig uppåt i resultatlistorna tävling för tävling, 5:a av 9 den här gången, mitt i smeten. För Tim gick det något mindre bra den här gången, han hade en större bom och behövde 48 minuter för sin H12-bana, men det var många med ganska långa löptider i klassen, så det verkar ha varit svårt.

Ja, det var det stora ämnena. Har hänt mycket annat också, såklart. Ungdomsträningar, klubbträningar; Jan, Tim och jag har hängt ut 25 naturpasskontroller i söndags som jag hade planerat på södra delen av Vågbackenkartan. Och så har jag nu officiellt blivit orienteringsgubbe. Nej, jag har inte gått upp till H50, men jag har köpt mig ett sådant där förstoringsglas som man monterar på kompassen…

Nu lugnar det ner sig lite grann. Klubbträning i morgon, sedan åker jag till Storbritannien i tjänsten och missar tyvärr ”styrka och spänst” (får träna på hotellgymmet eller springa ett varv i Hyde Park igen). På helgen är det 10mila, och där är vi ju inte med (snyft, och kommer antagligen aldrig att bli det), men vi ska följa det på webb-TV så mycket det går. Och så har jag klubbträningen onsdagen efter, ska försöka hänga ut redan till helgen.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s