Ja, faktiskt. Det där trodde ni inte. Inte jag heller. Men jag hade alltså idag en löpare, och då räknar jag inte felstämplande, bakom mig. Tre och en halv minut till och med. Första gången att jag inte har sämsta tiden på en tävling i Värmland sedan Degerfors april 2012, och allraförsta gången att det inte är en klubbkamrat bakom mig. Och då var ändå min klass sammanslagen med pöjkspolingarna i H35.

Det hade kunnat börja bättre. Sedan i söndags gör mitt opererade knä så pass ont att jag knappt kan gå, och jag har inte tränat ett dugg sedan tävlingen i Mölnbacka. Jag ville dock absolut starta, om inget annat så för att få en karta i kartpärmen. Men jag hade väl räknat med att gå direkt från startpunkten till målet. Först i mål så att säga. Dock avtog smärtan lite när jag väl var igång och sprang så jag började min bana, och lite senare, när jag förstod att jag hade fått en chans att inte komma sist för en gångs skull, var jag så upphetsad att jag glömde knät. Nu värkar det igen, men nu behöver jag ju inte springa ett tag. Det måste bli mycket simning då (att cykla verkar inte vara så bra heller som jag trodde).

Tävlingen i fråga var Tyrpropaganda, en tävling som Karlstadsklubben OK Tyr ordnar varje första maj ända sedan 1940-talet. I år skulle den gå på en alldeles nyritad karta strax söder om Molkom, andra tävlingen i rad på bara fyra dagar med jungfrulig karta, och andra tävlingen i rad med mindre än 45 minuters väg dit!

Jag fick första kontrollen bra (och lärde mig senare att storstjärnan Sofia som i D21 hade samma bana som jag bommade den med över sex minuter, då har jag i alla falls sprungit bättre än henne på en sträcka i mitt liv). Tvåan var ganska lätt, sedan kom första långsträckan på ungefär 900m. Under sträckan fick jag springa över ett större hygge som hade helt sönderkörts av skogsmaskiner, svår löpning var det. Men tredje kontrollen fick jag bra ändå, och på den korta sträckan till fjärde upptäckte en Skattkärrslöpare som bakifrån såg ut som Jan Ekberg som jag visste hade startat två minuter före mig. Vi stämplade nästan samtidigt vid fjärde och kämpade oss sedan igenom ett grönområde, och även om vi alltid var ett tiotal meter ifrån varandra bestämde jag mig för att det nog var han, och att jag skulle inte tappa honom. Bara jag kunde gå i mål samtidigt hade jag ju vunnit med två minuter. Lite om lite (som jag såg senare på Winsplits) lyckades jag dock fram till sjunde ändå att lägga några meter oss emellan, sedn kom den tredje långsträckan, och där tog vi nog olika vägval, för jag såg honom aldrig mer ända in i målet.

Tionde kontrollen låg på ett större, småkuperat hygge, och av någon anledning tycker jag alltid att det bör ju vara lätt att orientera på ett hygge (antagligen på grund av sikten), men så är det ju inte. Man saknar många detaljer såsom vegetationsskillnader. Halvvägs på hygget stod Sixten Westlund från arrangörsklubben OK Tyr, njöt av solen och hejade; lite senare, när jag redan hade spanat in även Mattias Modin, tävlingsledaren från i lördags som satt på en sten och tog kort.

Även den nästa kontrollen låg på samma hygge, och sedan var det dags att ta sig därifrån. Det var dock lättare sagt än gjort, traktorspåren var så mjuka att man sjönk in flera decimeter, och nivåskillnaden mellan traktorspåren och omgivningen var upp till en halv meter så att det till och med blev lite klättring.

När jag hade stämplat på tolfte kontrollen, med tre kvar, hade 52 minuter gått och jag siktade in mig på att klara banan under en timme. Det sumpade jag dock sedan med loppets enda bom. Jag skulle till en höjd, men kontrollen vid foten, men ändå högre upp (märklig kontrollbeskrivning) på andra sidan höjden. Jag kom nerför backen, såg höjden, sprang runt den, såg ingen kontroll, sprang upp på den, såg mycket riktigt kontrollen i en liten skreva och stämplade. Kontroll 57. Var redan på väg därifrån när jag tog en titt till på kontrollbeskrivningen. ”Här står det något om kontroll 37. Men det kommer jag inte ihåg att jag har varit där. Får 37 ens förekomma? [Ja, det får det.]” Jag hade sprungit till fel höjd som jag skulle ha en kontroll senare. Sedan var det inget problem att hitta kontroll 37 (ytterligare en höjdfot) och tillbaka till 57:an, men då hade jag ändå tappat nästan tre minuter, vilket gjorde att jag skulle missa timmen med 33 sekunder.

I den branta backen upp mot gärdet där sista kontrollen och målet låg sprang Sofia förbi mig. Jag klistrade mig fast i hennes rygg och följde med i hennes rasande fart så mycket jag orkade, och jag kom verkligen upp till backkrönet tillsammans med henne. Men sedan var jag så slut att jag knappt orkade jogga över gärdet (som dessutom var blött och tunglöpt) så jag vet inte om  det har hjälpt mig så mycket.

Jan tog sin tredje seger i rad, mot en flera år äldre löpare (H18 och H20 hade slagits samman, ändå var det bara två löpare, lite synd), och så hade han samma bana som jag. Tim gjorde ett felfritt lopp, om än kanske lite långsam, som räckte till en fjärde plats. Tanja sprang ÖM5 (i det här sammanhanget, när man har både farten och kunnande att gott hänga med i D40, står M inte för motion men för mes!) och kom på en bra 13:e plats bland hela 33 deltagare. Sedan ville hon köpa nya orienteringsskor, men då sa barnen och jag att hon bara fick om hon sprang tävlingsklass i framtiden, och det lovade hon. Så där ja – nu är det dokumenterat!

Nu sitter jag på Arlanda, ska till Schweiz två dagar, och med tanke på knät blir det nog inte så mycket orientering den närmaste tiden. Till helgen är det dock 10Mila, och då är det webb-tv med grillchips och öl som gäller! Sedan blir det OK Jösses tävling på Himmelfärdsdagen, och helgen efter springer vi tredje och fjärde etappen på Närkekvartetten. Då ska jag försöka att inte heller komma sist den gången heller!