Tiomila, Jösseorienteringen, Närkekvartetten, Naturpasset

Det går i ett med orienteringen för tillfället. Bra det.

Förförra helgen var det ju Tiomila. Vi hade funderat på att åka dit för att springa de individuella banorna och känner av stämningen, men bestämde oss emot till slut, vilket vi ångrade sedan. Men så satt vi alltså framför webb-tv, med grillchips och Guld på burk. När det gäller Tiomila skojar vi inte, då gör vi precis som Magnus Ihreskog skrev i sin odödliga artikel i Skogssport från våren 2010. Det ska vara grillchips, och det ska vara Guld på burk, och när täten går ut på långa natten ska man koka te och göra en ostmacka. Det enda vi lade till var mycket glass.

Jag orkade inte riktigt den här gången, somnade av och till redan på första sträckan, och sedan ytterligare lite på andra och tredje. Var dock yrvaken när täten gick ut på Långa Natten och följde den i en halv timme (orkade dock inte koka te) innan jag gick och lade mig. Jan var då fortfarande vaken, Tim hade också somnat i soffan och Ö1-sambon, ummm D40-makan hade gått och lagt sig för länge sedan. Vi hade dock väckarklockan ställd på 7:30, och då fick det bli te och ostmacka, och barnen och jag kom precis i tid när Olav Lundanes gick ut på sista sträckan för sitt lag Halden SK, med två minuters ledning över Kalevan Rasti och Thierry Georgiou. Sedan ägde dock Thierry Olav fullständigt, han kom hela tiden närmare, var ikapp efter drygt halva banan och gick sedan ganska omgående ifrån. Mycket imponerande! Med tio lag i mål började vi fixa i trädgården, men kollade allt eftersom hur det gick för värmlandsklubbarna. Hela söndagen var vi dock trötta och lite molokna. Dagen efter Tiomila är lite som dagen efter Eurovision Song Contest, livet går liksom ner ett varv, och man måste omgruppera sig och komma på en ny plan.

Några dagar senare var det första provlöpningen på Vikingträffens banor (svårt när det inte sitter några skärmar ute och allt man har är banläggarens brickor). Jag lyckades trampa snett och skada foten (inte fotleden för en gångs skull) och gick bara runt, men ändå behövde jag inte så mycket mer tid än jag brukar göra på en medeldistansbana. Det hjälper tydligen att gå rätt…

Foten var inte så mycket bättre när det var dags för Jösseorienteringen på Kristi Himmelfärdsdag, så jag gick i stort sett bara runt hela banan förutom sista biten som gick på elljusspåret. Och igen hade jag i stort sett samma tid, runt en timme. Märkligt.

Helgen tillbringade vi sedan i Örebro på Närkekvartettens tredje och fjärde dag. Riktigt tuff terräng i Kilsbergen, och eftersom det var Silva League idel fint folk ute i skogen och på arenan. När jag sprang på målrakan första dagen jublade folk vilt och jag rättade till pannbandet och försökte springa så snyggt som möjligt. Sedan såg jag mig om och såg Tove Alexandersson gå i mål. Ja ja, det kanske gällde henne. Såg senare även självaste mästaren Thierry gå i mål (just den dagen dock inte så mästerligt med en 13:e plats, men dagen efter krossade han allt och alla och vann med över två minuter).

Jan sprang elitklass för första gången i Sverige och klarade den mycket svåra banan galant. Även Tim gjorde mycket bra ifrån sig, det var riktigt svåra H12-banor, och då går det alltid bättre för honom än när det är så pass löpbetonat. Tanja kom i övre sjättedelen på sin ÖM5-bana, hon har blivit så bra att det är alldeles för lätt för henne nuförtiden. Mycket bra jobbat av alla!

På söndagen hade jag en långdistans på 7,4 km att hantera, i denna svåra terräng. Mitt mål var att förbli under två timmar, och eftersom det var 11 kontroller siktade jag på 10 minuter per kontroll i snitt, då skulle jag ha 10 minuter minus målrakan tillgodo. Det höll jag också med god marginal ändå till sjunde kontrollen, då hade jag sprungit exakt en timme. Sedan vek jag upp kartan och möttes av Långsträckan Som Gud Glömde. Över två kilometer genom ingenting utom brötig terräng. Jag bestämde mig för att mycket längre men säkrare vägval runt på stig och väg längs kartans yttersta kant. Tog mig fram bra där, men sedan när det var dags att kliva av stigen, möttes jag av Väggen. Jag skulle nog ha blivit misstänksam tidigare när jag såg en vandringsledskylt med ”Branta Väggen” på som pekade åt mitt håll. Det blev 55 höjdmeter på en sträcka på ca 250 meter, och i stort sett bara klättring över klippblock. Sedan var inte heller kontrolltagningen den mest eleganta (trodde att jag hade gått vilse flera gånger om även om det visade sig sedan att jag hade gått ganska rätt hela tiden), och till slut hade sträckan tagit mig 37 minuter. Då hade jag alltså 23 minuter för tre kontroller, varav en lite längre och svårare sträcka. Det borde nog gå tänkte jag, och nästa kontrollen fick jag också bra, sedan kom nästa långsträckan. Nu var jag så trött att jag bara hade gröt i hjärnan. Jag höll riktningen ut mot kraftledningen, hoppade av den vid ett jakttorn, men sedan vet jag inte vad som hände. Jag kunde som sagt inte tänka klart, inte få dikena att gå ihop, och det dröjde många minuter innan jag kunde läsa in mig vid två stenar. När jag äntligen kom till nästsista kontrollen hade det gått en timme och 59 minuter, och i mål var det två timmar och fyra minuter. Grrrr. Jag var så slut att jag var darrig och frös hela resten av dagen. (Men vi gjorde ett mycket fint stopp i den gamla bergsmansbyn Nora, trevligt liten stad med otrolig god lokaltillverkad glass!)

Ah, förresten. Matthias Niggli, maken till storstjärnan och världsmästarinnan Simone Niggli och själv en gång i tiden schweizisk landslagslöpare (och nu landslagstränare) var med hela helgen och vann såklart varje dag. På långdistansen på söndagen startade han direkt efter mig, två minuter, och mitt mål var alltså att i alla fall komma till startpunkten före honom. När jag kom till startfållorna såg jag att det där skulle bli lätt, för startpunkten satt direkt fem meter bakom startlinjen. Jag började springa in i skogen och när jag kanske hade 70 meter kvar till kontrollen (och inte sett den än) så hörde jag någon springa bakom mig. Vände mig om och såg OK Tisaren-tröjan – det var han! Nu satte jag mer fart än jag egentligen orkar, chansade med riktningen, hittade mycket riktigt kontrollen och kunde stämpla två sekunder före honom. Inte bara till startpunkten, till och med till första kontrollen!

Nu är det tyvärr redan slut med tävlingarna före sommaruppehållet. Vår egen tävling Vikingträffen finns kvar, och sedan Sprint-DM, men annars blir det nog inget mera, det arrangeras bara några få, och jag hinner inte iväg till alla som ligger lite längre bort. Men vi förbereder vår egen tävling, jag är i full fart med att förbereda Naturpasset (om det ska jag skriva mera i ett senare inlägg), och så har jag ungdomsträningen på torsdag – då blir det sprintstafett!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s