15th Flying Pig April 1-3, 2011

Efter det föregående inlägget där jag skrev rent allmänt om hur det funkar att orientera i USA kommer här en beskrivning av mina upplevelser på just den här tävlingen, 15e Flygande Gris, anordnat av OCIN, Orienteering Cincinnati.

På fredagen stod det medeldistans på programmet, och TCn var bredvid en stor parkering alldeles utanför Oxford, Ohio (roligt nog stod stadens polisstation också på parkeringen, och användes även som tävlingssekretariat, man passerade flera tjänsterum med uniformerade och beväpnade poliser på vägen dit). Oxford är en universitetsstad, det finns faktiskt inte så mycket mer än universitetet, men det är ganska imponerade, massvis med fina tegelbyggnader fördelade över hela staden, med mycket parker och grönytor emellan. Ungefär hälften av (i alla fall min) banan gick också i sådana grönytor mellan studentbostäder och föreläsningslokaler. Den delen hade då mer sprintkaraktär än medeldistans, och det passar mig ju ganska bra. Det var molnigt, ca 8 grader (Celsius, jag ska inte tråka ut er med deras konstiga temperaturenhet) och började regna lätt lagom till starten. Sedan slutade regnet för att återkomma med större styrka efter att jag hade gått i mål.

Jag visste ju inte vad som väntade mig och bestämde mig att inte lägga mig på allra högsta nivån och springa M40+ vilket hade varit en röd bana (i deras klassifikation). Istället valde jag en orange bana, nästhögsta svårighetsgrad, motsvarade ungefär våra violetta banor, vilket också stämde överens med att 16-åringar hade orange som sin åldersbestämda bana. Jag hade i stort sett inga större orienteringstekniska problem alls och hade nog också klarat av en röd bana, ska testa det nästa gång.

Det var ett helt gäng med officerselever från den berömda militärakademin West Point i New York där, akademin har en egen orienteringsklubb. Tre av dem sprang samma bana som jag, och de såg oerhört vältränade ut. På första och tredje dagen slog jag dock alla tre av dem, och alla utom en på andra dagen, så deras löpning var nog bättre än deras navigation. Då vet jag i alla fall att när den amerikanska armén anfaller Sverige, då kan jag inte springa ifrån dem på en väg, men jag kan lura in dem i ett grönområde och tappa bort dem där 🙂

Min bana gick först över en äng, sedan hade jag två kontroller i ett mindre skogsparti. Första kontrollen var konstigt nog vid en likkista; jag har ingen aning vem som låg i den… Kontroll 3 till 8 var sedan i universitetsparken, inga problem alls här, men det var mycket upp- och nerför, jag blev ganska trött efter halva loppet (som ni vet så är jag ju inte direkt något konditionsunder). Sedan gick banan in i ett skogsparti med många raviner, och när jag kom ur den var jag också nästan framme vid målet. Skogen var mycket annorlunda än vår, nästan enbart lövskog, och oerhört svårlöpt (även de andra två dagarna), detta inte på grund av träden, men på grund av undervegetationen, mycket kaprifol, döda nerfallna träd, men också många törnbuskar som jag inte vet vad de heter på något språk. Det gick alltså inte speciellt snabbt i skogen. Jag klarade kontrollerna ganska bra, utom två där jag första gången kom upp för högt och andra gången för lågt i en ravin. Jag kunde dock utreda detta ganska snabbt och var i mål efter 43 minuter och 43 sekunder för en bana på 3,3 km, jag hade då sprungit 4,2 km enligt min GPS-klocka. Det visade sig efteråt att jag hade vunnit min bana med nästan 7 minuters försprång före tvåan. Resultatlistorna är bara sorterade efter banor, inte efter klass, men klassen står bredvid varje löpare, man kan alltså räkna ut själva hur man låg till i sin klass. Jag hade då slagit alla som sprang min bana, inte bara dem i min klass. Jag kunde efteråt se att två av officerseleverna var mycket snabbare än jag i universitetsparken (ingen överraskning där), men hade sedan gjort bommar på över 20 minuter var på en sträcka där jag hade spikat kontrollen. Eftersom jag har aldrig vunnit något lopp i Sverige (än så länge i alla fall :-)), så var det nog sämre konkurrens där.

På lördagen kunde man välja mellan lång- och ultralångdistans. Ultrålangdistansen var även de amerikanska mästerskapen i denna disciplin. Men jag kunde ju ändå inte vinna dem, eftersom jag inte är medlem i en amerikansk orienteringsklubb, så jag valde långdistans (fin ursäkt, va?). Långdistansen är ju inte direkt men styrka, för mycket löpning… Hela tävlingen gick i Hueston Woods State Park, ca. en timme nord om Cincinnati, och 15 minuter med bil från fredagens TC. TC den här gången var på vildmarkshotellets parkering och ängen bredvid. Det var mestadels soligt, med ca 10 grader.

Min bana innehöll många kontroller i mörkgröna områden dit det var mycket svårt att bara ta sig fram, även om man visste åt vilket håll man skulle. Jag använde först och främst uttorkade bäckfåror och raviner till navigationen, stigarna var oftast otydliga, och de raserade staketen som det fanns jättemånga av på kartan hittade jag knappt en enda gång. Det fanns tre riktigt långa vägvalssträckor, och med tanke på hur svårforcerat det var i skogen valde jag varje gång att springa stora omvägar runt, jag tror nog att det var rätt beslut. Banan var på 6,0 orienteringskilometer, jag hade till slut sprungit 8,02 km, alldeles för mycket för mig, jag tog slut rejält efter 8 av 10 kontroller och fick kämpa mig in i målet. Min tid var ganska exakt 90 minuter, och jag var övertygat om att jag skulle hamna långt nere i resultatlistan. Men när väl den kom, så visade det sig att det nog hade varit svårt för de flesta, jag kom på tredje plats, hela 20 minuter efter segraren, men bara tre minuter efter andraplatsen. Jag ledde då den sammanlagda listan fortfarande med fyra minuter. I splittiderna kunde jag senare se att jag hade legat på första eller andra plats genom nästan hela loppet, delvis med flera minuters försprång, från andra till näst sista kontrollen. Det stämmer bra överens med min egen uppfattning att jag tog helt slut vid tredjesista kontrollen. Jag måste löpträna mera, helt enkelt.

Söndagens tävling gick även den i Hueston Woods State Park, men i ett annat hörn, i ett stort picknickområde. TCn var utmärkt vald, man kunde se löparna vid flera kontroller därifrån, och vissa banor hade raka vägen direkt igenom TCn. Dessutom var parkeringen mycket nära, jag hade mindre än 20 meter från bilen till mållinjen 🙂 Det var medeldistans, och ganska tuff terräng med många djupa raviner som man fick klättra ner i, och sedan uppåt igen. Inte så mycket undervegetation den här gången (bra, mina armar såg redan från lördagen ut som en karta av alla repor). Däremot fanns det på ett antal ställen massvis med stigar, faktiskt så många att det var snabbare att bara springa efter kompassen istället för att hålla reda på alla stigar. Det var svinkallt på morgonen (jag startade redan 9:05), inte mer än 3 grader Celsius. Mot ett-tiden blev det dock allt varmare och skönare. Jag hade inga orienteringstekniska problem den här gången och försökte pressa mig till att springa snabbare än jag egentligen orkade. Det visade sig vara ett bra recept, för jag kom på andra plats, med bara 28 sekunder efter segraren, och ynka 24 sekunder före trean. Bränslet tog dock slut mot slutet, och jag fick gå en bit för att ha lite ork kvar för att göra bella figura på målrakan. Banan var på 4.2 km, och jag sprang ungefär 5,2 km på 61 minuter. Det som var lite förargligt var att jag hade slarvat före loppet och inte tejpat skosnören, och rätt som det var gick de upp mellan sjunde och åttonde kontrollen, där tappade jag säkert 45-60 sekunder och därmed segern.

Det fanns sedan ett poängsystem där segraren i ett lopp fick 1000 poäng, och alla därefter 1 poäng mindre för varje sekund de låg efter segraren; bara de två högsta poängen räknades. Jag vann hela tävlingen i min klass med 1768 poäng, tvåan hade 1766 poäng, så det var på två röda sekunder på en tredagarstävling…

Tävlingen avslutades med en liten prisutdelning där de första tre i ungdomsklasserna samt i vissa vuxenklasser (jag förstod inte riktigt vilka) fick medaljer.

För att sammanfatta så var det mycket roligt att springa en tredagarstävling i USA (ingen överraskning där, det är ju faktiskt alltid roligt att orientera!), och allt var ändå ganska lika. Jag hoppas att jag får någon mer chans att uppleva detta, och om ni skulle få chansen: Tveka inte!

Mina bilder finns på http://www.facebook.com/album.php?fbid=10150144509828240&id=668768239&aid=282504.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s