Ja, hur är det egentligen att orientera i USA? Det var jag nyfiken på, och nu var det egentligen dags att lära sig detta. Jag reser mycket i tjänsten, och jag kollar varje gång om det inte finns någon orienteringsträning eller -tävling i närheten. Än så länge hade det inte passat en enda gång, men på den här resan fick jag storslam. På helgen 1-3 april 2011 mellan min första vecka i nordöstra USA som avslutades i Chicago och min andra vecka i södra och västra USA, som påbörjades i Houston, Texas, fanns det en tredagars tävling i Ohio (ni får kolla själv var det ligger, ungefär halvvägs mellan Atlanten och Mississippi-floden), arrangerad av OCIN, orienteringsklubben i Cincinnati. Tävlingen heter Flying Pig (flygande gris) och hölls för 15:e gången i år.

Jag börjar först med lite allmän information om hur orienteringen funkar i USA, är ni inte intresserade av det och vill bara läsa om själva tävlingen, så kommer det i nästa inlägg.

Orienteringssporten är ju en svensk uppfinning, så det är inte så konstigt att andra länder gör som vi gör. Orienteringen togs till USA av britter någon gång efter andra världskriget, och är en ganska liten idrott där. Det finns ingen amerikansk löpare i absoluta världstoppen, men några som i alla fall kan hänga hyfsat med med världseliten. Det finns faktiskt mycket mera som är lika än som är olika. Karttecknen och kontrollbeskrivningarna är ju internationellt standardiserade, och ser därmed ut precis som hemma (men terrängen kan givetvis vara mycket annorlunda, beroende på var man springer). Dock är kontrollbeskrivningarna oftast i klartext för de lättaste banorna, istället för med kontrolltecken. Man använder också SportIdent på precis samma sätt som vi gör, den enda skillnaden är att man har startstämpling även i tävlingsklasserna, det finns visserligen tilldelade starttider, men de finns bara så att det är tillräckligt mellanrum mellan löparna.

Klassindelningen är däremot annorlunda. Även här finns ett färgsystem, men det är inte samma färger, och de betyder inte det samma. Vi har ju 8 färger (grön, vit, gul, orange, röd, violett, blå, svart) som anger 6 olika svårighetsgrader (orange/röd och blå/svart är ju samma svårighet, bara med olika krav på terrängen). Sedan finns det ju olika banlängder för samma svårighetsgrader, t.ex. springer vi gamla gubbar i H40 kortare banor än ungtupparna i H35. I USA har man 7 olika färger (vit, gul, orange, grön, brun, röd, blå), men de avser bara 4 olika svårighetsgrader; grön, brun, röd och blå är alla ”svårast” och betecknar bara olika banlängder.

Klassindelningen skiljer mellan tävlingsklasser (”competitive”) och motionsklasser (”recreational”). Motionsklasserna kan dock inte jämföras med våra öppna motionsklasser, man får inget startnummer och ingen starttid, och ingår inte i någon resultatlista, däremot får man en lapp med sträcktider. Till tävlingsklasserna måste man alltid anmäla sig i förväg. Här finns det såväl sådana som motsvarar våra tävlingsklasser, med indelning efter kön och ålder, och banor därefter; det är bara M21+ (vår H21) som springer blå banor, F21+ (vår D21) och M35 springer röda banor osv. Dessutom kan man oavsett ålder välja vilken bana som helst och klassas då bara efter kön (t.ex. finns det M-Orange, män oavsett ålder som springer den orangea banan och F-Orange, motsvarade för kvinnor), det liknar ju i alla fall lite grann våra öppna motionsklasser. För varje färg finns det dessutom en gruppklass där man vara hur många som helst som springer tillsammans, gruppklasserna resultatförs separat från M- och F-klasserna.

Organisation och service till löpare: Det är ingen osann kliché att amerikanerna ogillar att gå (och det gäller tydligen även orienterare!), och så var målgången varje gång direkt bredvid en parkering; sista dagen hade jag mindre än 20 meter mellan bilen och mållinjen. En konsekvens av detta är att det slås inga läger på TC som vi gör, alla har sina grejer i bilen medan de springer. (Att man inte skulle ta bilen någonstans finns inte ens i amerikanernas tankevärld.) Flying Pig-tävlingen är klassad som en ”A”-tävling, det är den högsta rankingen och motsvarar ungefär våra nationella tävlingar. Det innebär vissa förväntningar, och på vissa sätt var det bättre service än på vara tävlingar, på andra sätt var det sämre. T.ex. fanns det inga duschar vid TC de första två dagarna (mycket märkligt i och för sig, eftersom amerikaner annars duschar typ 75 gånger om dagen), och tredje dagen fanns det visserligen duschar, men 2 km bort (ni gissar rätt: de tog sina bilar dit och tillbaka till TC, precis som jag som ju ville smälta in). En sak som var bra var däremot att det fanns lite förfriskningar efter målgången som man kunde få av hur mycket man ville, vatten, sportdryck, bananer (kanonbra direkt efter ett lopp!), chips (såklart) och lite blandade småkakor. Det fanns även flera vätskekontroller ute i skogen, samt första-hjälpen-stationer ute på banan. Dessutom hade en sorts scoutkår en försäljning med muffins, varmkorv, varm choklad och läsk, de satt i en husbil och sålde direkt ur fönstret. På andra och tredje dagen fanns även en orienteringsprylförsäljare på plats, precis som hos oss, om än kanske lite mindre. Starten kunde vara lite längre bort (upp till 1,6 km, och det störde sig konstigt nog ingen på), och vägen dit var snitslad som hos oss. Startproceduren var tredelad (1. avbockning, 2. angivelser, 3. kartor och start) med en minuters mellanrum precis som hos oss, men de olika avsnitten låg ca. 10m ifrån varandra och var markerade med en vit linje på marken. Skärmarna såg i stort sett lika ut, och SI-enheterna givetvis också. Jag tyckte dock att skärmarna satt närmare marken än hos oss, oftast kunde jag inte se dem förrän jag var nästan direkt bredvid, men det kan också ha haft med vegetationen att göra. På andra och tredje dagen fanns en speaker på plats. Utstämplingen och utskrift av skräcktider sköttes av gubbar i en liten husbil, man kände sig verkligen hemma :-). Resultatlistorna sattes sedan helt enkelt fast med tejp på bilens rutor (och dök senare på kvällen upp på nätet, samt sträcktider, likt Winsplits, fast ett annat system som heter Attackpoint). Vid registreringen första dagen fick man en ”Runner’s Pack” som innehöll en utskrift av PM (som också fanns på webben), nummerlappen, och, om man hade beställt det, en t-shirt (som är rätt snyggt orienteringsdesignad). PM, förresten, det var mycket detaljerat och på sammanlagt 21 sidor, innehöll längre avsnitt med banläggarens (”course setter”), bankontrollantens (”course vetter”) och kartritarens (”mapper”) kommentarer. Kartorna var stora de första två dagarna, amerikanerna har ju andra pappersformat, men det var ungefär som A3. Sista dagen var det nästan A4. Kartorna satt redan från början i igensvetsade plastfickor, trycket var av mycket hög kvalité. Jag visar gärna upp dem om någon är intresserad. Angivelsen var tryckt på kartan men fanns även lös, jag såg ingen med angivelsehållare som vi använder (och som jag använde även där), men många tejpade helt enkelt angivelsen fast på armen, tröjan, eller nummerlappen.

Banläggningen höll hög standard, det var tydlig skillnad mellan svårigheterna, mycket vägvalssträckor på långdistansen osv. En skillnad är dock att det bara läggs en bana per färg, alla som har samma färg springer alltså samma bana. Det var minst fyra minuters startmellanrum mellan löpare på samma bana.

För en nationell tävling var det dock få deltagare, det var mellan 150 och 200 varje dag, plus de som sprang motionsbanor och som sagt inte dök upp i resultatlistorna. De sa dock att det var ett ganska vanligt deltagarantal, även för en nationell tävling. Det finns ju inte så många tävlingar som i Sverige heller, så folk hade rest ganska långt dit (om än inte så långt som jag :-)). Att flyga till en orienteringstävling och hyra en bil för att ta sig till TC är ingenting som skrämmer en amerikansk orienterare (och får det inte heller, annars blir det inte så mycket tävlande).