DM-Helgerna

Två helger med distriktsmästerskapen har avgjorts i Värmland, och det gick väldigt bra för flera av vikinglöparna. Inte en enda tävling utan medalj åt någon viking!

Det hela började i slutet på augusti med Natt-DM i Kristinehamn (Sprint-DM hade redan avgjorts i juni). Efter mycket regnande var just den dagen ovanligt varmt, runt 25 grader, och när vi kom fram till Kristinehamn var det fortfarande 21 grader, fast det hade hunnit bli mörkt. Kändes lite som södra Europa. Tim hade tackat nej i sista sekunden (vi hade tänkt att springa Ö2 tillsammans), så det blev bara Jan, Benoit och jag, och så Valter och Anders Alamaa. Jag bytte då upp mig till Ö4, som också Benoit sprang. Jan startade i H16.

Nattorientering är ju alltid kul, mörkret och lugnet omkring en är på ett märkligt sätt samtidigt lugnande och upphetsande, det känns som ett rus att springa på en smal stig i skogen med pannlampan som visar vägen – och då har vi ändå ganska billiga och inte speciellt ljusstarka pannlampor, och inte sådana värstinglampor som några andra har – det känns som om man möter ett godståg när man möter dem… Vill också ha!

Jag sprang banan utan några större problem, bommade nog inte mer än en minut sammanlagt, men tog väldigt säkra (och långa) vägval hela tiden. Efter ungefär två tredjedelar fick jag lite mer fart under fötterna, och det syns också i splittiderna. Jag blev 5:a (av 12) till slut, 14 minuter efter segraren, och två minuter och en placering före Benoit (som sprang snabbt, men hade en stor bom). I Jans klass var det bara tre löpare, så han behövde ”bara” komma runt för att få sitt DM-brons, men så bara är det ju inte, det var allra första gången att han sprang nattorientering alls. Men han tog sig runt utan större problem och fick då Vikings enda medalj den kvällen. Sedan var det bara att hålla sig vaken de 11 milen hem, vi var hemma vid 1-tiden…

En märklig sak förresten var att Benoit och jag i Ö4 (som skulle ju vara orange enligt den gamla klassindelningen, och gul enligt den nya) hade exakt samma bana som Jan i H16 (som skulle ju vara violett). Men det märks tydligt att många arrangörer har inte förstått det nya klassindelningssystemet, det blir förvirrande hela tiden, man vet inte ens om de använder det gamla eller det nya. Snälla arrangörer, det hela kan lösas enkelt genom att helt enkelt skriva svårighetsfärgen för alla (öppna) banor i inbjudan, så vet alla vad som gäller.

Lördagen var det ”vilodag” (dvs. fixa-i-trädgården-dag), fast Jan och Tim deltog också i Eldfestjoggen i Hagfors, en urgammal tradition som arrangeras av Vikings friidrottssektion i samband med Eldfesten.

På lördag eftermiddag började det regna, och sedan slutade det aldrig. Det var inte så många vikingar anmälda till Lång-DM i Gunnarskog ändå (det är ju rätt långt dit också), och några fler backade ur på grund av regnet, och vi var väl också tveksamma, men säsongen är snart slut, och då ska man inte låta sig avskräckas (dessutom tycker jag alltid synd om arrangörerna om det dyker upp så lite folk). Så vi åkte ändå, i spöregnet. Arenan var bara lervälling, vi lyckades inte ens ta oss upp på åkern där vi skulle parkera, till slut fick vi snällt nog stå på någons gräsmatta så att vi kunde parkera någonstans alls (man behöver nästan fyrhjulsdrift som orienterare…). Skorna som jag hade åkte dit med blev genomblötta direkt, och det blev givetvis också orienteringsskorna, så jag hade inga torra skor kvar att byta till. Inte Roligt.

Men roligare blev det sedan. Det är ju det som är märkligt med orientering, så fort man springer iväg från starten glömmer man regnet, kylan, leran, och är bara fullt fokuserad på den här roligaste sysselsättningen som finns. Sedan, när man kommer i mål och har inga torra skor att byta till, då kommer man ihåg…

Och sedan gjorde det ju inte saken sämre att de fanns gott om vikingframgångar. I H10 kom Tim på en andra plats och tog således sin allra första DM-medalj. Guldet vanns av träningskompisen Elias som dock tävlar för OK Älgen. Tim och Elias ska springa Dala-Dubbeln tillsammans (som Commander Cody och Commander Fox…), och det då var det här ju ett ganska bra resultat. (Men sedan får man inte glömma att det är alltid mycket tuffare konkurrans i Dalarna.) I H16 var det fyra löpare den här gången, och Jan knep helgens andra brons. Själv sprang jag ÖM5 (H40 i långdistans är än så länge alldeles för långt för min del) och lyckades ganska bra, kom 4:a av 9 och hade bara 4:20 upp till första platsen. Benoit och Tanja sprang ÖM3 och kom 1:a och 2:a där, dubbelseger 🙂

Och sedan får man ju inte glömma Vikings alldeles egen krutgubbe, Valter. Efter framgångerna på O-Ringen i H80 och nätt och jämnt missad brons på Natt-DM slog han nu till med en 11-minuters-seger.

Regnet lättade lite när det blev prisutdelning, men det var ingen idé att byta om helt, så vi begränsade oss mest till torra tröjor och satte på värmen i bilen på vägen hem. Det märks att det blir höst. (Och det inte bara på Älgflugorna.)

På onsdagen mellan DM-helgerna var det för första gången min tur att arrangera Vikings vuxenträning. Jag hade lagt fyra banor på mellersta Gastbergskarta, en gul, en röd, en kort svart och en lång svart. Samlingspunkten var hemma hos mig, då har man i alla fall nytta av att man bor på kartan 🙂 Klubbens ordförande Kalle var medarrangör och hjälpte mig att hänga ut kontrollerna och SI-enheterna, vi gjorde nästan alla kontroller tillsammans för att dubbelkolla allt, och det kostade oss inte mindre än 3,5 timmar… (Och sedan efteråt 2 timmar till att hämta in.) Tyvärr var också den eftermiddagen mycket regnig, ibland vräkte det bara ner, så mycket att SI-printern lade av till slut.

Och så kom det en DM-helg till, och den blev mera framgångsrik för Viking än vi någonsin hade kunnat drömma om. Det började med Medel-DM på lördagen runt Arnäsberget nordväst om Forshaga. Supersvår terräng, en massa små förkastningsbrantar som det var svårt att hålla reda på. Vi hade hela 25 anmälda, lite bortfall pga sjukdomar, men det blev 23 startande till slut, inte illa. Ingen speciellt vacker dag, och det var blött både i skogen och på arenan, men det kom i alla fall inget regn uppifrån.

Jag sprang H40 (det är den förbannade Sverigelistan som gör att jag envisas med att ge mig ikast med H40-klassen då och då, fast jag egentligen inte hänger med där), och det började hyfsat bra, om än långsamt, det var svårt, och det gällde att hänga med på kartan hela tiden. Klubbkompisen Anders startade 6 minuter bakom mig, och jag undrade ner han skulle vara ikapp, han är fruktansvärt snabb, ibland lite för snabb. Men jag hade inte sett honom till femte kontrollen, och fram till den hade jag inte haft några större orienteringssvårigheter. Men sedan gjorde jag ett pinsamt nybörjarfel, jag lade kompassen åt fel håll på kartan, förväxlade således nord och syd och sprang kontrakurs. Jag märkte det efter några minuter (det var många branter jag fick klättra nerför som inte fanns med på kartan…) och vände då om när jag hade förstått vad jag hade gjort, men när jag kom förbi kontrollen igen hade 7 minuter gått. Jag fick passera ett grönområde, kunde läsa in mig på andra sidan, följde ett surdrag och skulle sedan ta mig till kontrollen, en sten, med finkompass, men slutet på ett surdrag är inget bra ställe som sista säkra, det är för väderberoende. Jag kom helt borta, försäkte förgäves läsa in mig igen på alla parallela sänkor, och ställde mig till slut på områdets högsta punkt. Efter kanske en minut kom en Skattkärrslöpare förbi som jag misstänkte kunde ha samma kontroll som jag, så jag följde honom lite på avstånd, hördet pipet från stämplingen och såg i samma moment också stenen. Ungefär en kvart hade jag förlorat på den sträckan.

Sedan var det bara en kort bit kompassträcka till 7:e, och precis när jag skulle svänga in till den svischade Anders förbi mig. Det förvånade mig mest att det hade tagit så pass långt tid, jag trodde att han hade passerat mig osett för länge sedan. Det var ingen idé att hänga på honom, det skulle jag inte ens klara i 100 meter. Men 8:e var lätt, man kunde mest följa en beståndsgräns, och på väg till 9:e när jag just passerade ett grönområde träffade jag Anders igen, som hade läst in sig på fel kontroll och hade hoppat över 8:an som han nu letade efter. Jag visade honom hållet jag hade kommit ifrån och närde viss hopp att jag kanske kunde komma i mål före honom, om än inte på resultatlistan. Men det var givetvis förgäves, på vägen till 11:e och nästsista, när jag höll på att klättra nerför ett brant stup (det pirrar lite i magen att hoppa ner två meter om man inte kan se vad som finns det nere…), kom han bakom mig i rusande fart. Vi klättrade tillsammans nerför branten och han sprang snabbt rakt fram. Jag hade dock för mig att kontrollen låg en bra bit till höger om brantens fot, men trodde först att Anders hade redan tagit den och vänt om av någon anledning. Jag hittade kontrollen utan problem och träffade Anders sedan vid en bäck där han läste in sig. Ett pyttelitet ögonblick kämpade djävulen och ängeln i mig med varandra, sedan vann ängeln och jag frågade om han redan hade tagit 11:e. Det var då han upptäckte att han hade missat den, och han sprang tillbaka. Således tog jag mig i alla fall i målet före honom, dock inte de sex minuterna som han startade bakom mig. Sedan visade det sig tyvärr att han också hade hoppat över sjätte kontrollen, stenen som jag hade haft så mycket besvär med själv, och han blev diskat och jag hamnade före honom i resultatlistan ändå. Men det är ju allt lite trist, det är ju inte så här man vill komma före en klubbkamrat. Jag kom således 17:e av 18 startande, mer än en halv timme efter 16:e platsen. Ingen prestation jag kan vara speciellt stolt över alltså. Men, men, det var faktiskt väldigt svårt, och jag var i alla fall glad att ha tagit mig runt.

Fast – vanligtvis kan jag vara lite nedstämd på målrakan, för då är ju det roliga slut. Men den här dagen var det då det roliga började. Redan när jag sprang mot målet och de andra vikingarna hejade på mig hörde jag någon ropa: ”Tim vann!” Jag var inte säker om jag hade hört rätt, men han kom direkt till mig när jag målstämplade, och var sprudlande glad, och även om jag inte riktigt förstod vad han ropade då, så förstod jag ju att det hade gått väldigt bra för honom. Och visst var det sant, Tim hade vunnit DM-Guld på medeldistansen! Och det med nästan två minuter före silvermedaljören. För Jan hade det också gått bra, fyra löpare igen, och han kom trea och tog således tredje DM-Bronset på tredje försöket, inte illa det heller. Och krutgubben Valter verkar för tillfället vinna som han vill, den här gången med hela 20 minuter. Guld till Viking i yngsta och äldsta klassen!

För Tanja blev det lite svårare än väntat, ÖM4-banan som ju egentligen skulle ha varit en lång gul bana visade sig vara orange (det var samma som H14 och D14), ytterligare förvirring med motionsklasserna alltså. Men hur som helst fixade hon det bra (hon kan ju mycket bättre än hon själv tror) och kom 6:a av 17, med bara 4,5 minuter upp till första platsen.

Och så var det Frances. Frances och Don är vänner till oss, Don också arbetskollega, de är britter, lite över 60, och bor drygt 3 km bort längs samma skogsväg. Vi hade tidigare lurat med dem på olika idrottsupptåg, så har Frances sprungit en sträcka på Stafettvasan åt oss, fast hon knappt hade stått på skidor förut, och Don skulle ha sprungit en sträcka på Vasastafetten, men blev sjuk i sista stund. Frances hade varit med på vikingträningen två gånger, första gången med Tanja, andra gången på egen hand (och då fick ja lotsa henne ur skogen med hjälp av mobilen :-)), men jag hade alltså övertalat henne att vara med och springa den lättaste banan, ÖM2 (och den var verkligen vit som den ska vara, det var samma bana som Tim hade i H10). Startfunktionärerna var snälla nog att tillåta mig att stå där väldigt lite vid starten så att jag kunde förklara hela banan för henne, alla kartsymboler hon skulle möta, angivelsen osv. Banan var bara 2,3 km, men när jag hade kommit i mål var hon fortfarande inte tillbaka, och jag blev lite oroligt där. Jag hade redan inställt mig att ge mig ut i skogen och leta, men till slut dök hon upp, efter nästan 2 timmar. Hon hade tagit fel stig vid två tillfällen och gått flera kilometer för mycket, men alltid lyckats läsa in sig igen och komma tillbaka. Det där var ju kanonbra gjort, med tanke på att det var tredje gången i livet att hon sprang en orienteringsbana (och allra första gången att hon klarade det helt själv)! Extra roligt att hon fick utlottningspriset i klassen, ett presentkort på sportbutiken, så hon kan köpa sig orienteringsutrustning 🙂 På vägen till tävlingen sade hon att hon tyckte om orientering, men brydde sig inte om själva tävlingsmomentet. Det är ju helt i sin ordning, men när vi åkte tillbaka så sa hon med en gång att hon ”hade önskat att klara banan på under en timme”. ”Bryr mig inte om tävlingsmomentet”, haha. Det där var inte sista tävlingen i ditt liv, Frances!

Det var flera bra prestationer av vikingar, så missade Adrian pallen nätt och jämnt med sin 4:e plats i H12. I H12 tog Kils OK en trippelseger, och det gjorde dem ju till storfavoriter i söndagens stafett, men dit kommer vi sedan. Bra jobbat också av Bengt som debuterade i tävlingsklass, H50, och av Thomas Moen, som tyckte att H40 var för svår, valde ÖM8, och då fick samma bana som H35 🙂

Fast forward till söndagen, Stafett-DM i Molkom. Jag är fortfarande lite omtumlad efter den fantastiska prestationen som våra härliga ungdomar har visat upp. Själv är jag tveksam ibland, men visst måste vi göra någonting rätt med ungdomsträningen.

Jag hade sett fram emot just Stafett-DM. Orientering är fantastiskt rolig, men stafett är ännu ett snäpp roligare och spännande. Dessutom tyckte jag om arenan, det var Molkoms IP, så det skulle vara inomhusduschar, en riktig parkeringsplats och annan infrastruktur. Jag är nog inte skogsmulle nog för att tycka om arenor långt ute på vischan, även om jag kan gott leva med det. Och så börjar ju kartan från Lång-SM 2010 just där, så allt är det ett bra orienteringsområde.

Viking hade tre DM-lag med, i H12, H14 och H60. Det är väldigt synd att vi inte fick ihop något tjejlag (med tanke på att vi hade två ifjol), men det är ganska svårt att få många av tjejerna att tävla, fast de egentligen kan. Dessutom hade vi tre lag i klassen ”Öppen Flexi”, som jag kommer till lite senare.

När jag tittade på startlistan trodde jag inte att H12:orna hade en större chans, det var allt för starkt motstånd, inte minst Kils OK med de första tre placeringarna på Medel-DM dagen innan. Och så var Tim med, som visserligen vann H10 dagen innan, men som ju är två år yngre än de andra. Tim och kompisen Albin skulle dubblera på första sträckan, och sedan skulle Adrian avsluta. Adrian hade ju viss stafetterfarenhet, han hade tagit en mycket överraskande silvermedalj tillsammans med storebrorsan i Stafett-DM 2010.

Väl på plats i Molkom gjorde ungdomsledaren Ewa en genomgång om hur växlingsproceduren fungerar. Tim och Albin hade fått instruktioner att köra var sitt eget race, tanken var att det skulle ge dem två chanser att en av dem lyckas bra, istället för mer bära eller brista om de sprang tillsammans hela tiden. De var superladdade ner starten gick, och det var alla vi andra med; som vanligt förde vi mest oväsen, med tutor och många hejarop. Jag förstår fortfarande inte de andra föreningarna varför de bara står där och glor (om ens det) när deras klubbkamrater springer.

Arrangörerna använde ett fiffigt knep för att göra tävlingen mera spännande för publiken (radiokontroll fanns bara för H21 och D21). Från en del av arenan kunde man se över ett hygge mot skogsbrynet, och där fanns tredjesista kontrollen på alla DM-banor. Vi förväntade oss väl mest att se kilslöpare, eller kanske tyrare, i början, och mycket riktigt dök det också upp en tyrlöpare först. Sedan hände det ingenting på ett tag, och jag tänkte just gå till toan när jag hörde speakern utropa att det verka vara vikinglöpare på gång vid skogsbrynet. Jag sprang tillbaka till utsiktsplatsen och mycket riktigt syntes först Tim, sedan någon sekund senare Albin. Alla vikingar i närheten började omedelbart att heja frenetiskt, vi skrek oss hesa för första gången. Det var några otäcka sekunder när de inte kunda hitta kontrollen först, och vi pekade och viftade, fast jag tror nog inte att de ens la märke på oss, så fokuserade som de var. Till slut hittade de kontrollen, sprang under frenetiskt jubel över hygget och försvann ner i en sänka. Hela tiden förväntade vi oss att det skulle dyka upp andra löpare, men ingen kom. Vi sprang till sista kontrollen vid ingången till målrakan, och tillbringade några ovissa sekunder till innan de dök upp. (Vad vi inte visste då var att det fanns en kontroll till mellan publik- och sista kontrollen.) Tim och Albin sprang över målrakan för allt de orkade, utan att veta att de låg så pass långt framme (Tim berättade senare för mig att han trodde att de skulle vara bland de sista.) De skickade ut Adrian drygt två minuter efter Tyr och drygt 90 sekunder före Älgens andra lag som växlade som trea. Ingen fyra syntes till, och en medalj verkade inte vara så pass omöjligt längre. Tim och Albin hade då slagit storfavoriterna från Kil med över 9 minuter (de måste ha bommat stort), och även kompisarna i Älgens förstalag med nästan 5 minuter.

Mycket på grund av sina fotproblem som gör att han inte alltid kan springa så fort som han vill eller orkar, har Adrian blivit väldigt kartläsningssäker, vi kunde lita på att han inte skulle bomma speciellt mycket, och så ger han sig ju inte i man-mot-man-löpningen i första taget heller, även när fötterna ömmar. Men två minuter upp var två minuter upp. Jag fick sedan gå in i uppvärmningsområdet på bandyplanen (varifrån man kunde se publikkontrollen mycket väl) inför min egen sträcka och kunde höra speakern dåligt därifrån. Vad som hände i skogen sedan kunde vi ju inte veta, men vi såg senare att Tyr bommade mycket till andra kontrollen, och då kunde Adrian gå om. När han dök upp vid publikkontrollen visste jag dock inte säker på vilken position han var, men jubeln hos de andra vikingarna på andra sidan staketet antydde redan att det hade gått bra, och så kunde Adrian defilera som segrare över mållinjen. Det blev mycket uppmärksammat av speakern, det tillhör ju inte vanligheterna att Viking vinner Stafett-DM i en ungdomsklass (och ingen annan klass heller, för den delen).

Vi hade ett ungdomslag i H14 också, och även här var det tuff konkurrens. Det var dock flera lag som stämplade fel, medan Simon och Jonte gjorde stabila lopp och kunde ta en fjärdeplats till slut, inte alls långt från pallen.

Ett tredje lag i DM-klasserna, H60 i det här fallet, bestod av klubbens ordförande Kalle (69 år gammal) och Valter (80 år gammal), och de kämpade väl mot mycket yngre motstånd. Nästa år får de ju tävla i H70-klassen tillsammans, då ska de ha en rejäl pallchans.

För första gången fanns det också en så-kallad flexiklass. Här hade man tremannalag med en gul, en svart och en röd sträcka, och lagen kunde blandas efter behov mellan kön, ålder och klubbtillhörighet. En mycket bra idé, som möjliggjorde det för många att springa stafett som annars inte hade fått ihop något lag. Här hade Viking hela tre lag med, med två interessanta familjekonstellationer. Resten av vår familj bildade ett lag med Tanja på första, mig på andra och Jan på tredje sträckan. Dessutom sprang Bengt första sträckan åt ett av de andra vikinglagen, och hans dotter Lina första sträckan i det tredje laget.

Alla våra tre löpare kom in inom en minut, Lina (som således slog sin pappa) först, sedan Bengt och sedan lite senare Tanja. det hela bara minuter efter att H12:orna hade gått i mål. Jag var under hela loppet så glad att det hade gått så bra för Tim och hans lagkompisar att det spelade inte så stor roll hur det gick för mig. Efter den mindre lyckade prestationen dagen innan i Forshaga hade jag inga stora förhoppningar, jag förvarnade att även om det skulle gå bra, så skulle jag nog behöva runt 90 minuter för en svart bana på 4,8 km (senare visade den sig bara 4,4 km). Men det var inte så förtvivlat svårt, jag bommade kanske 30 sekunder till första när jag var för ivrig och övermotiverad, men kunde sedan avverka kontroll efter kontroll ganska solide, om än i lagom fart. Mot näst sista kontrollen bestämde jag mig att ta ett lite offensivare vägval, och med några meter därifrån såg jag tre H21:or springa mot kontrollen i hög fart. Jag brukar annars gå åt sidan vid sådana tillfällen, med bestämde mig den här gången att ta för mig och försöka hänga med. Vi fick sedan springa ca 150 m lätt uppför genom nygallrad skog, svårt att hitta säkra ställen att sätta fötterna på. När jag till slut växlade hade jag varit ute i ganska exakt 60 minuter, och det får väl ändå ses som godkänd för mina förhållanden. Vi låg då på 8:e och näst sista plats. Jan gjorde sedan ett mycket bra lopp, tredje snabbaste på sträckan och förde upp oss till en sjätte plats, efter en spurtstrid med Thomas vars lag då kom sjua. Det tredje laget vi hade med i klassen kom på en mycket bra andra plats, efter bra insatser av Jörgen och Marcus.

Sedan var det dags för prisutdelningen som blev lite kaotisk. Först utropades alla bronsmedljörer, sedan alla silvermedaljörer, sedan alla guldmedaljörer, och alla stod huller om buller. Tim, Albin och Adrian hade fått lov av klubbsekreteraren Per-Martin att ta med flaggan på prispallen, och där stod de och var glada. Och så hamnade de med bild i Nya Wermlandstidningen dagen efter. Välförtjänt!

En annan viktig orienteringshändelse i familjen på sistone var att Jan blev uttagen till USM i H15, så han är en av den lilla skaran värmlänningar som åker ner till Färgelanda i södra Dalsland idag för att träna och tävla där. Hela klubben önskar honom lycka till.

Själv är jag på väg till USA i tjänsten, men turligt nog har jag hittat en orienteringstävling till helgen, vilken bra sysselsättning mellan två veckor med kundmöten! Jag kommer att delta i klassen M-Green i Sierra 3-Days in the Truckee/North Lake Tahoe area i nordöstra Kalifornien som även är regionmästerskap för västra USA. M-Green är lite kortare (men samma svårighetsgrad) än klassen jag åldersmässig skulle tävla i. Tävlingen avgörs på 1800 m höjd, och jag är lite rädd för hur det kommer att gå med syresättningen, så jag ville gärna ha en något kortare bana. Mer information om hur orientering i USA går till hittar ni här, och hur det gick med den här tävlingen kommer jag självklart att skriva om senare.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s