Är fortfarande på tjänsteresa i USA, men har denna gång lyckats pricka in en helg med en mycket speciell tredagarstävling, ”Sierra 3-Days” som även räknades som regionmästerskap för västra USA. Här kommer en liten berättelse om hur det gick till där.

Tävlingen avgjordes i två olika terränger runt Truckee. Truckee ligger i nordöstra Kalifornien på ungefär 1800 meters höjd, mitt i Sierra Nevada, bara 2,5 (svenska) mil norr om Lake Tahoe. Det är inte långt från gränsen till Nevada, och närmaste större stad är faktiskt Reno i Nevada. Truckee själva är en lite ort på kanske 10000 invånare som i den gamla stadskärnan har mycket vilda västen-stuk kvar. Överhuvudtaget var mycket i Sierra Nevada precis som man föreställer sig vilda västen, även där det inte är tillrättalagt för turisterna. Det är mycket bergigt (jag kunde se snö på topparna som går upp mot ungefär 3300 m), mycket kuperat, ganska vackert, men inte slående så. Väldigt torrt, och många träd är döda, varför vet jag inte.

Jag hade mitt sista kundmöte för första veckan utanför Dallas och flög upp till Reno därifrån. Tyvärr så hade men resvecka försvunnit tidigare på resan (och vid det där laget hade jag inga stora förhoppningar att jag skulle någonsin få tillbaka den). Så jag stod utan idrottskläder, kompass, SI-pinne. I alla fall hade jag inte mindre än fyra par tränings- och orienteringsskor, eftersom jag hade beställt nya till första hotellet på resan, så även om de inte var insprungna, så hade jag i alla fall skor. Jag åkte först till REI, en stor friluftslivsbutik, i Reno och köpte en löpartröja samt tights (ingen bra kvalité, och inget större utbud, men jag var glad att jag fick någonting alls), samt en mycket enkel Suunto-kompass. Sedan ungefär en timme till Northstar Resort en mil söder om Truckee där första deltävlingen, springen, skulle avgöras. Kartan täckte själva anläggningen med många hus med semesterlägenheter, parkeringsplatser, grönytor däremellan, samt lite skog också. Ganska så kuperat.

Jag kunde hyra en SI-pinne i alla fall, och så fanns det en liten försäljning där jag kunde i alla fall få en tumkompass och en (dålig) angivelseficka, så jag var hyfsat bra utrustat till slut. Jag hade bett om sen starttid pga resan dit, så jag var en av de sista som startade, 17:48. Det är långa startdjup på tävlingar i USA eftersom man bara lägger sju olika banor, men är mycket noga med att det är minst två minuters startintervall mellan löpare på samma bana, även om de springer i olika klasser.

När jag anmälde mig var jag lite rädd för den höga höjden (i skidvärlden räknas allt över 1500 m som hög höjd, och här var det över 1800 m). Därför hade jag inte anmält mig i M40, men i M-Green; jag hade då lite kortare banor, samma banor som M50/55/60 har. Det räknas fortfarande som tävlingsklass, men alla män oberoende av ålder kan anmäla sig till den. Det visade sig sedan att nästan alla i klassen var födda inom fyra år.

Jag kom iväg bra, försökte springa på rätt ordentligt, det gick också mest utför i början, hittade ettan och tvåan utan problem, läste sedan fel på kartan och sprang till fyran först, men trean och fyran låg bara 30 m ifrån varandra, så det var ingen större miss. Lite till runt husen till femman, och så var sexan första kontrollen inne i skogen. Här hade man mest skillnaden mellan vit, gul och gröna buskar att gå efter, inga större höjdskillnader just där. Det var fyra kontroller i skogen, men ungefär där small det till. Det var som att få ett hammarslag på bröstet, jag kunde inte andas (kändes det som), och varje steg kändes riktigt tungt. Jag hade gått ut för hårt i den tunna luften, och eftersom jag hade landat där bara några timmar tidigare var jag inte alls akklimatiserat. Dessutom hade jag nu nått lägsta punkten på banan, hela resten var stigning upp till målet. Jag småsprang först, sedan joggning när jag kom ut ur skogen och in bland husen igen, men nu var det rejält uppför, så mycket fart blev det inte förrän på målrakan. Två av kontrollerna vid slutet låg dessutom nere vid bassänger som man fick klättra ner till, sedan upp igen på andra sidan.

Jag gick i mål med en tid på 24:05, ganska mycket för en bana på 2,1 km, men den var också mycket mera kuperad än vad vi brukar ha i sprint, för att inte tala om den tunna luften. Jag var fortfarande ganska omtöcknad och fick lägga mig på backen en stund innan jag orkade resa mig och kolla resultaten. Jag låg då på en 2:a plats av 4, med två löpare kvar på banan. Jag orkade dock inte vänta på resultaten längre och åkte tillbaka till Reno, men nästa dag såg jag att jag hade blivit 2:a av 6, men 1:10 efter segraren (så det var inga segertider runt 12-15 minuter som det brukar vara).

När jag väl kom till mitt hotell i Reno (jag hade bestämt mig för att bo där för att det var mycket billigare än i Truckee) väntade en glad överraskning på mig – väskan stod där, den hade kommit dit före mig. Vad bra, då slapp jag åka ut igen efter duschen (det finns sällan dusch på amerikanska tävlingar) och köpa ytterligare nya kläder. Jag åt en snabb middag på hotellrestaurangen och föll i sängen.

Men natten blev kort, för jag hade ställt veckarklockan på kl 4 på morgonen för att kunna följa värmlandsungdomarnas framfart på USM. Lite häftigt att kunna lyssna på speakerljudet och se liveresultaten på ett hotellrum i Reno, Nevada 🙂

Jag åt en tidig frukost på hotellet, sedan bar det av mot Truckee igen, den här gången ungefär tre mil nord om samhället. Första samlingen var på en asfalterat parkering mitt i nationalskogen, därifrån åkte man shuttlebuss till arena som låg ungefär 2 km bort (ganska bekvämt, i Sverige hade man fått gå). Starten låg nästan omedelbart vid arenan, precis som jag giller det. Den här dagen stod det medeldistans på programmet, och jag hade en bana på 3,0 km.

Terrängen var väldigt olika från allt jag har sett förut. Ganska kuperat, skogen ganska gles, kartan som ett stort mosaik med vit och gult och vit/gult-kryssat. Kartritaren hade dock en annan uppfattning om vad som är ett hygge, det som var ritat som hygge skulle vi nog oftast klassa som vit skog. Det var nästintill omöjligt att navigera efter de små gula fläckorna, endast de större var tydligt nog att använda. Det var som sagt mycket kuperat, men inte särskilt detaljerat, så det fanns överhuvudtaget inte så mycket att läsa på. Mest stenar, stengränsen låg på 1m för små och 2m för stora. Det fanns dock många rotvältor som var större än stenarna, så stenarna var inte alltid så lätta att känna igen. Dessutom fanns det knappt något blått alls på kartan, och även när det fanns en bäck inritad så var den oftast torr. Allt på backen var snustorrt, trampade man på en gren, även större sådana, så brast den direkt. Det fanns några skogsmaskinsvägar och (oftast otydliga) drivningsvägar, men i stort sett inga stigar.

Jag hade till en början stora problem med att hantera skillnaden mellan vit och gult vilket gjorde att jag bommade ettan med ca. 1 minut och tvåan med säkert fem. Sedan gick det bättre till de nästa tre, även om fyran var på en mycket brant sluttning med lösa stenar på, det var inte lätt att ta sig fram där alls utan att glida några meter ner. Sexan bommade jag sedan stort (vet fortfarande inte vad jag gjorde där), så jag bestämde mig att ta det lite lugnare och läser mera noggrann och gå mer efter kompassriktning än efter kartan. Då gick det senast bättre och jag spikade alla kontroller utom den sista. Den var lite märkligt. Det var bara 55 m från sista kontrollen och in i mål enligt angivelsen, och jag hade ju sett målrakan, men hade då misuppfattat vilken SI-enhet som var målet och vilken som var sista kontrollen (sista kontrollen visade sig vara direkt vid ingången till målrakan). Därför fick jag inte ihop det först, målet där, skogsvägen där, hur kan kontrollen vara här? Det stod också lite koner längs vägen som skymtade orange. Tvekade kanske i 30 sekunder, sedan förstod jag och kunde springa in i mål.

Arrangörerna hade problem med skrivaren så att de inte kunde skriva ut några resultatlistor, men när det senare kom upp på WinSplits såg jag att mina inte direkt snabba 48:11 räckte till etappsegern i M-Green. Det fanns dock en hel del löpare på samma bana som var snabbare i de yngre klasser (M-18, F-20) osv. Den tunna luften ställde inte alls till det för mig lika mycket som dagen innan, kanske hade jag redan blivit van?

Jag träffade sedan Malin och Max, ett par från IF Hagen i Skövde som var på semester i Kalifornien och passade på att springa en tävling, samt Kent från Älvsbyn som har bott i San José i 25 år, plus Jonas som också bor i Kalifornien. Ganska roligt att kunna göra kartsnack på svenska långt ute i Sierra Nevada i Kalifornien 🙂

Klockan var bara ett när jag tog shuttlebussen tillbaka till parkeringen, så jag bestämde mig att se lite mera av omgivningen. (Den som bara är intresserad av orientering kan hoppa över några stycken nu.) Jag åkte ner till Truckee och fortsatte sedan mot Lake Tahoe. Många av mina amerikanska vänner är lyriska över hur vacker Lake Tahoe är, men jag måste säga att jag inte var så speciellt imponerad. Visserligen ligger den vackert mitt i bergen, men är ganska stor och ostrukturerad, och det är väldigt svårt att komma till vattnet alls, då det mesta är privat område, och där det inte är det är det överfullt och smutsigt.

Men jag hittade med navigationssystemets hjälp i alla fall en udda, men mycket bra glasscafé, trevligt med uteservering. Glassen jag beställde visade sig vara i allra största laget, det är sällan att jag inte orkar äta upp en glass, men den här gången blev det så.

Fortsatte sedan lite mera längs sjön för att ta mig tillbaka över Mount Rose-passet till trogdalen där Reno och Carson City ligger. Jag kom då upp till 2716 m på högsta punkten längs den mycket slingrande och vackra vägen.

På vägen ner från bergen förstod jag att var inte långt ifrån Carson City, delstaten Nevadas huvudstad. Eftersom jag har en påbörjat samling med bilder med ”Kalle framför state capitols” (alla delstater i USA har en capitol building som efterliknar den i Washington DC, fast i mindre skalor), bestämde jag mig för att åka dit. Men på vägen dit såg jag en skylt med ”Virginia City – National Historic Monument” på som gjorde mig nyfiken, så jag svängde av motorvägen igen och hamnade snart i en ännu mera slingrande väg som gick brant uppför väggarna på östra sidan Reno-dalen. När jag väl var uppe på högplatån var det bara en liten bit till till Virginia City, som upplevde en kort men häftig guld- och silverrush på 1850- och 1860-talet. Staden ser fortfarande ut som en guldgrävarstad, precis som man tänker sig det, och även om det är väldigt turistaktig, så märks det dock att det är autentiskt runt omkring, där man inte har snyggat till det för turister. Det finns fortfarande lite gruvverksamhet där, och jag lärde mig att Nevada faktiskt fortfarande är världens tredje största goldproducent.

Från Virgina City var det inte långt till Carson City, Nevadas huvudby. Carson City har bara 50000 invånare (mindre än Karlstad, alltså), och inne i stan ser det ännu mindre ut. Jag hittade capitol-byggnaden utan problem, till och med parkering ett kvarter bort, och kunde ta kortet till samlingen. Eftersom jag också samlar på ”delstater där jag har druckit kaffe på Starbucks på”, och Nevada var inte i den samlingen än, så lät jag navigationssystemet letar efter närmaste Starbucks och drack mitt kaffe där.

Arrangörerna hade fått slut på bläck till skrivarna, och eftersom de flesta av de borde i lodger och campingplatser långt ute på vischan, medan jag bodde i storstan Reno, så hade jag erbjudit mig att köpa nya bläckkartuscher, vilket jag gjorde på OfficeMax i Carson City. Men nu hade det blivit kväll och jag var rejält trött, så jag köpte bara en sallad hem på vägen som jag åt på mitt hotellrum.

Söndag morgon, dags att packa och lämna hotellet i Reno. I hasten glömde jag dock en kostym i garderoben 😦 Det fanns ingen mat att köpa på arenan, så jag köpte med lite färdigt förpackade svindyra lunchsnackpaket från Starbucks.

Den här gången var arenan direkt på andra sidan vägen från parkeringen, och starten ca. 1,4 km bort längs samma väg som ledde till arenan dagen innan. Banan var dock (i mitt fall i alla fall) helt på andra sidan skogsvägen. Arenan påminde lite om arenan i Bonäs på För-EM, med en massa döda grenar på backen bland glesa träd. Målrakan var ganska ojämn, med flera grusvallar som man fick hoppa över.

Jag ganska tidigt till starten, värmde upp, pratade lite med några BAOC-löpare, och sedan var det min tur. Från startpunkten till första kontrollen var det ungefär 350m, kontrollen var en sänka i en sluttning, på samma höjdkurva som startpunkten. Jag försökte följa höjdkurvan och läsa på de gula fläckorna längs vägen, men jag måste ha kommit för högt upp ändå. Jag vet att jag har en tendens att komma för långt ner när jag försöker följa höjdkurvor, så antagligen överkompenserade jag här. I ringen fanns det flera stora och små stenar som jag hade svårt att läsa på. Det var först när jag såg flera andra löpare springa ut från kontrollen att jag förstod att jag var både för högt upp och hade kommit lite för långt. 13 minuter till första kontrollen, det skulle rent matematiskt betyda en löptid på 3 timmar och 15 minuter för 15 kontroller! Det kunde bara bli bättre.

Men det blev det inte till andra kontrollen. Återigen kom jag för högt upp, och det tog en stund innan jag kunde läsa in mig bland de små gula områden. Då var det bara att springa rakt ner för att komma till den lilla branten på ängen. Ytterligare sex minuter på en sträcka som bodde inte ha tagit mer en tre.

Nu var det dags för den första riktiga långsträckan. Strecket gick rakt över högsta punkten på hela kartan. Dessutom fanns den ingen bra sista säkra (”attack point” heter det förresten på orienteringsengelska) när man kom från det hållet. Så jag bestämde mig för att dra lite snett mot ett stort hygge. Det var fortfarande hela 65 m stigning, men jag kunde dra ut den lite. Mycket jobbigt var det, delvis riktigt brant, men jag träffade hygget precis där jag ville göra det (och jag tyckte att det inte alls såg ut som ett hygge). Sedan förbi några grönrområden, ut på en skogsväg, med en krok på vägen som sista säkra (dåligt, jag vet, men det fanns inget bättre), och över en äng mot stenen vid skogsbrynet. Jag stämplade där samtidigt med två andra som hade stämplat lite före mig vid andra kontrollen, det var alltså inte så mycket sämre att inte gå rakt på sträcket.

Sedan kom den en långsträcka till, och det gick perfekt ändå ner jag kom till ringen. Jag hittade en kontroll, men det var fel kodsiffra, och sådant brukar få mig att tappa den mentala jämnvikten, även så. Jag tappade fokus och började leta bakom i stort sett varenda sten. Fick också kontrollen till slut, men mycket tid hade gått.

Sedan hade jag i stort sett inga problem ända till tolvte kontrollen, om man bortser ifrån att jag blev ganska trött. Det var stora stigningar både uppför och nerför hela tiden, och även om terrängen var mestadels lättlöpt, så tärde det ändå på krafterna.

Det var inte långt mellan 12:e och 13:e kontrollen, men 13:e var en sten i en sluttning där inte fanns så mycket att läsa på. Jag sprang nerför en rågång lite till höger om kontrollen, använde en sten nära rågången som sista säkra, och siktade mot kontrollen som skulle sitta ungefär 80 m snett nerför. Men då såg jag ett gäng andra löpare springa förbi mig som fortsatte på samma höjdkurva. Jag visste att det var fel, men ändå följde jag dem, av någon anledning lyckas jag inte att bli av med detta Följa-John-beteende. Och självklart så var det inte stenen som de sprang till, men stenen som jag hade siktat mot från början, men då hade jag tappat en minut till.

Till fjortonde fanns det vägvalen att springa på strecket, men flera stora stigningar, eller att springa runt ravinerna på samma höjdkurva. Jag var då så trött att jag ändå inte hade kunnat springa så mycket, så jag gick rakt på och träffade också den lilla branten exakt, dessutom hade jag sprungit förbi flera av dem som var med mig till 13:e, så även om det gick långsamt så var det väl rätt val i detta fall. Femtonde var sedan lätt, om än mycket brant nerför över ojämn mark, och sedan den likaledes ojämna målrakan. Då hade jag sprungit 9,8 km på en bana på 7,2 km, på två timmar och 12 minuter. De flesta tider på banan låg också mellan 2:05 och 2:25, så det var nog ganska okej.

Jag kom på tredje platsen den dagen, och tillsammans med andraplatsen från sprinten och förstaplatsen från medeldistansen vann jag min klass och fick medalj, den första 🙂 US Western States Champion blev jag dock inte eftersom jag är inte bosatt ”i en US-delstat med ett berg som är 10000 fot eller högre”.

Under loppet kände jag konstigt nog inte så mycket av syrebristen, men desto mera när jag nu gick uppför backen mot parkeringen. Varje steg kändes tungt, och jag var tvungen att uppsöka Starbucks i Truckee för att fylla på kaffeindepåerna inför den fyra timmars bilfärden nerför bergen, genom Centraldalen där Sacramento ligger och vidare mot San Francisco och arbetsveckan där.