Barntränarutbildningen

Under våren har jag gått orienteringsförbundets Barntränarutbildning som bestod av tre dagar, fördelade på två tillfällen, i Gävle och i Falun. Första omgången var mera teoretisk, andra innehöll nästan bara praktiska övningar.

För att sammanfatta det viktigaste direkt: Jag fick otroligt mycket inspiration, man vill nästan ha ungdomsträningen varje dag för att hinna med allt roligt man skulle kunna göra. Men det gäller att skynda långsamt, det märks att inte alla i klubben uppskattar när man rör om i grytan och vill förändra/förbättra saker och ting, speciellt inte när man inte har varit med sedan urminnestider. Men det finns så mycket mer man kan göra på ungdomsträningen än att bara lägga banor och skicka iväg ungdomarna, och jag har misstänkt sedan länge att våra ungdomar skulle ha stor nytta av lite mera riktad teknikträning, det gäller absolut mina två egna barn som också är med.

En annan stor behållning från kursen var alla diskussioner med ungdomsledare från andra klubbar. Vi har ju väldigt olika förutsättningar allihopa, men alla brinner för att göra något bra för bygdens ungdomar; sedan finns det ju olika mål, vissa klubbar siktar på att få till bra orienteringslöpare med elitambitioner, som de kan använda till stafetter; sådant gör ju inte vi i IK Vikings OK alls (och jag själv är inte ett dugg intresserad av vilken form av elitsatsning som helst). Vårt främsta mål är istället att alla ska ha kul, när ungdomarna sitter i bilen hem ska de säga, ”Mamma, det här var så kul, dit vill jag nästa vecka också!” Kommer man dit, då var det en framgångsrik träningskväll, om det nu har bommats eller inte. Tycker jag i alla fall.

Första utbildningstillfället, som var förlagt till Scandic-hotellet i Gävle Nord, innehöll mycket teori om värdegrunder, jämställdhet osv. Inte speciellt spännade att prata om, men det känns ändå bra att det vi gör stämmer faktiskt överens med centrala mål. Så står det i Riksidrottsförbundets riktlinjer ”Idrotten vill” att idrott för barn upp till 12 år ska inte vara prestationsinriktad, att det ska finnas utrymme för att vara med i olika idrotter samtidigt. Det är precis så som vi tänker i klubben, men så är det inte överallt. När man hör att klubbar diskuterar ”laguttagningar” för sina HD12 lag till stafetter, då blir man alldeles kall i kroppen. Laguttagning? Det enda som finns att göra är väl att fråga vilka som vill vara med, och sedan fördelar man så att alla kan vara med. Den klubben som toppar ett HD12-lag förtjänar bara en sak: Diskning. Martina Arkåsen på SOFT har förresten bloggat om just detta idag.

Vi pratade dessutom om vilka tekniska färdigheter ungdomarna förväntas ha på de olika nivåerna grön, vit och gul. Alltid bra att upprepa det, tror inte att många har järnkoll på detta. Får vita banor (HD10, HD12 Kort) t.ex. ha kontroller utanför ledstängerna? (Svar: Ja, men max. 50 m, och de måste vara tydligt synliga från ledstången.) Får gula löpare (HD12, HD14 Kort) förväntas att gena var som helst och hur långt som helst? (Svar: Nej, bara max. 200 m, och när hela den genande biten är väl synligt, t.ex. över en äng.) Och så lärde vi oss några roliga passa-kartan-lekar samt provade på inomhusorientering (som är väldigt kul, jag hoppas att vi kan få ihop det inom klubben till hösten någon gång, men det är svårt med halltider i innebandystaden Hagfors).

Andra utbildningstillfället var i lördags, i Falu IKs stuga vid Stångtjärn utanför Falun, otroligt vackert där, och en väldigt fin stuga verkligen. Visst är det fint i Hagfors också, men man blir ändå lite avundsjuk. (Falu IK har förresten enligt deras affischer en rolig kombination av idrottsgrenar: Skidor, Friidrott, Fiske, Fritid :-))

Den här dagen tillbringade vi inte mycket tid inne, och bra var det, en så pass fin vårdag. Vi lärde oss ett stort antal övningar (som kanske passade lite bättre till de gula/orange grupperna än de gröna/vita), och genomförde allihopa även praktiskt. Sedan var det ju alltid så att det blir tävlingsinriktat, och en del kände behovet att dra upp en rejäl fart under övningarna, och då försöker ju alla hänga med. För mig kändes det som två gånger två timmar i tävlingsfart, men för alla de vältränade 20-åringarna var det säkert bara ett lätt löppass… Jag var i alla fall helt slut efteråt. Jag märkte ju tydligt att jag hade svårt att hänga med löpmässigt. Däremot gick det riktigt bra för mig i de övningarna där det var fråga om exakthet och teknisk kunskap, som ”Slingerbulten”, där man tar sig fram och tillbaka mellan två ledstänger på kortaste väg, med hjälp av kompassen.

En övning hette Snack-OL och gick ut på att man sprang parvis, den som sprang först berättade om hur han eller hon tänkte och vad man såg, den andra sprang efter och kontrollerade om det var rätt. Jag genomförde just denna övning tillsammans med Joakim Ingelsson som till vardags är lärare på Riksorienteringsgymnasiet i Sandviken (och som antagligen bara gick kursen för att få intyget, han har nog inte lärt sig så mycket nytt, som proffs…) Jag fick ett mycket trevligt feedback av honom angående mitt taktiska tänkande och loppets upplägg, men sedan när vi bytte och han sprang först, så hade jag ju mycket svårt att hänga med, medan han inte ens blev svett 🙂

Ja, nu gäller det alltså att ta tillvara på allt jag har lärt mig och smyga in det i verksamheten. Ungdomarna verkade i alla fall ha roligt när vi testade spring-och-läs (jag hade kopierat och plastat in en massa serier med Majsan, Hälge, Kalle Anka och Bamse, och också smugglat in några mattetal) samt gjorde en Kartteckenstafett.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s