Tour de Värmland, Kilssprinten

Och så var det påsk igen, och då blir det också Tour de Värmland, ”orienteringsupplevelsen utöver det vanliga”. Mer om det sistnämnda lite senare.

Underbart kvällssol och 20 grader värme var det när vi, familjerna Lundberg och Dalheimer, samlades under Vikingflaggan vid en grusplan i det nybyggda villaområdet Mons Backe i norra Kil. Starten var bara 200 m bort vid en lekplats precis på andra sidan Apertinvägen, så att man hade lätt att ta sig fram mellan start och mål, och passerade sista kontrollen på köpet. Det är sådana tävlingar jag gillar mest, när allt sitter mycket tajt ihop, och man kan ha mycket kontakt och många tillfällen att heja på.

Sprint stod på programmet för dagen, och för oss innebar det distanser mellan 1,4 km (Tim i H10) och 2,7 km (Anders och jag i H35). Det är ju inga speciellt utmanande distanser, men fort ska det gå, och fort gick det. Nåja, lagom fort för min del, men jag höll i alla fall ett genomsnittstempo på 7 min/km fram till tredje sista kontrollen, sedan kroknade jag (och då hade jag ändå den svåraste kontrollen, 13e som satt på något så ovanligt som en punkthöjd nere i en ravin, kvar). Jag hamnade långt efter de flesta andra, men jag hade i alla fall en annan viking bakom mig – Anders som hade tummen mitt på kartan och således alldeles såg 8e kontrollen.

Vi kammade hem idel nästsista platser (förutom mig även Jan, Tim, Simon och Adrian om jag kommer ihåg rätt, kan vara så att en var tredje sist), förutom Tanja som inte bara sprang till sig en andra plats i Ö2, men också vann utlottningspriset i klassen – ett paket Löfbergs Lila kaffe.

Sedan åkte familjen Lundberg hem, och vi drog vidare till Frykstastugan där man kunde duscha (inomhus, fast just den kvällen hade det nog inte varit så kallt utomhus heller). På grund av dålig planering från min sida kunde vi tyvärr inte vara med på de andra TdV-tävlingarna då vi hade en resa till Tyskland inplanerat (och då blev det ingen orientering, men väl två krävande löpträningspass som Jan och jag sprang i Hunsrück-bergen).

Och, var det en orienteringsupplevelse utöver det vanliga? Jag törs nästan inte kritisera något, jag är ju mycket tacksam för alla tävlingar som finns i Värmland, och jag vet hur mycket jobb det är att arrangera idrottstävlingar. Men har man så höga krav på sig själv så tål det att synas, och där skulle jag vilja påpeka två saker som jag var mindre nöjd med: För det första fanns det bara tioårsintervaller bland vuxenklasserna, så att jag fick springa med ”ungtupparna” i H35. Jag vill absolut inte påstå att det hade gått bättre i en H40-klass, för det hade det inte gjort, men man känner ändå en viss underläge redan från början. Och det andra, i mina ögon mycket mera allvarliga: Varför, varför, delades det bara ut priser till klasssegrarna i ungdomsklasserna? Var det ont om pengar i budgeten så kunde arrangörerna ju ha skippat utlottningspriserna i de öppna klasserna, Tanja hade nog klarat sig utan sitt kaffepaket. Och även priserna till de vuxna etappsegrarna. Det här tycker jag är väldigt viktigt, och jag kommer att tjata om det om och om igen: Alla ungdomar (och ungdomar, det är alla upp till HD16!) ska få pris. Alla. Utan undantag. På alla tävlingar. Alla ungdomar ska få pris.

Men nu slutar jag att gnälla, en underbar kväll var det ändå. Och jag borde löpträna mera. Men det visste ni redan.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s