Efter att vi hade smygstartat för två veckor sedan med en första ungdomsträningen så var det ikväll dags för den officiella uppstarten av ungdomsverksamheten. Vi var ju osäkra hur det skulle bli, det kunde ju lika gärna komma 5 som 50. För säkerhets skull kallade vi in så många av klubbens erfarna löpare som möjligt för att kunna ledsaga och skugga. När de kom lite innan det var dags blev vi lite oroliga om vi kanske skulle bli fler ledare än löpare. Men så blev det absolut inte, det var fler och fler som kom, det var lite av en trafikkö (sådant har vi inte så mycket av i Hagfors), och det blev ont om parkering vid klubbstugan. Medan vi ledare ordnade de sista detaljerna blev det fler och fler ungdomar som började spela fotboll borta vid skidstugan, och när vi kallade in alla i vår klubbstuga så blev den så full som den inte varit på ganska länge. Jättekul!

Ungdomskommittéen hade bestämt sig innan att vi skulle ha lite mera struktur denna säsong, med olika grupper, intervallstarter osv. Vår ungdomsledare Ewa började med att hälsa alla välkomna, vi presenterade oss och delade in ungdomarna i grupper, en grön grupp med alla nybörjare, en vit grupp med dem som hade lite tävlingserfarenhet samt en gul grupp för de lite äldre och mer erfarna. Färgerna var givetvis tagna från banindelningen, men motsvarar inte nödvändigtvis de officiella svårighetsgraderna, den gula gruppen innehåller ungdomar som springer gula, orange och violetta banor; vi har för få i den åldern för att kunna dela in dem i fler grupper.

Den gula och den vita gruppen gick ut direkt. Per-Martin och Kalle P tog hand om den gula gruppen, här var det ganska noga, de fick starta med tvåminutersavstånd och fick inte sina kartor förrän en minut innan. Ewa hade lagt en ganska lång bana, 4.2 km, och med tanke på den tuffa terrängen på Mana så var de rejält slut när de kom tillbaka. De hade fått med sig som extra uppgift att springa och läsa samtidigt och träna framförhållning.

Själv hade jag hand om den vita gruppen som bestod av ca. 10 barn. Här var det något mindre strukturerat, det visade sig att det behövdes en liten genomgång, så jag delade ut kartorna, hjälpte till med plastfickor, lånekompasser m.fl. och förklarade symbolerna på angivelsen. Sedan skickade vi ungdomarna iväg, några av dem på egen hand, några med skugga. De hade en bana på 2,8 km, även den med tuffa stigningar på Mana.

Under tiden förklarade Ewa inne i klubbstugan för den gröna gruppen vad det hela går ut på, hur en karta ser ut, vilka de viktigaste kartsymbolerna är, vad en angivelse är osv. Det tog ca. 20 minuter, sedan kom de också ut och gav sig iväg, alla med ledsagare eller skugga. Här visade det sig att det var bra att vi hade kallat in så många medhjälpare så att alla nybörjare kunde dra iväg i väldigt små grupper. Deras bana var ca. 1,8 km lång.

När alla var borta hjälpte vi Tobbe, vår SportIdent-ansvarig, att göra i ordning i liten SportIdent-bana på en halv kilometer som gick genom Hagfors skidstadion. Banan var väldigt lätt och var tänkt som en första introduktion i hur man hanterar en SportIdent-pinne, töm och check, startstämpling och allt det där. Jag sprang banan själv en gång för att testa, och medan själva orienteringen var trivial så var den ganska fysiskt krävande, med tanke på alla nivåskillnader vi har i vår skidstadion.

Allt eftersom ungdomarna kom tillbaka från sina varv så fick de prova på SportIdent-banan, flera tyckte att det var så kul att de sprang flera gånger.

Så allt i allt var det en mycket framgångsrikt uppstartskväll, men hur framgångsrikt det var lärde vi oss inte förrän vår sekreterare Per-Martin hade gått igenom alla namnlistor: Inte mindre än 43 stycken hade sprungit de olika banorna, och tillsammans med ledarna var vi mer än 60, och då har vi inte ens räknat med alla föräldrar som ”hängde med” någonstans. Det må låta som lite för storklubbarna, men för lilla Viking i lilla Hagfors är detta riktigt stora siffror, otroligt kul! Nu får vi bara hoppas att alla tyckte att det var så pass kul att de kommer tillbaka, och förhoppningsvis även börja tävla så småningom.

Hur lyckades vi med tanke på hur vi hade planerat det hela innan? Jag var väl så lagom nöjd med hur jag fick iväg ungdomarna i min, vita, grupp. Det var ganska så oordnat, jag borde ha planerat bättre med kompassutdelning, hjälp med att lägga kartor i plastfickorna osv. Det var egentligen bara genomgången av symbolerna på angivelsen som gick lugnt och städat till, fast jag hade inte planerat det. Det hade varit enklare om jag hade haft kompasser och plastfickor i rätt antal med mig, jag hade väl räknat att de ”vita” barnen hade koll på utrustningen själva, så som de gula har. Men till nästa gången vet jag.

Jag vet inte om vi lyckades göra ”kartsnack” med alla barn som vi hade tänkt oss, antagligen inte. Det där får vi också få till lite mera organiserat, så att alla barn hörs. Jag såg i alla fall till att göra det med mina egna barn när vi hade kommit hem, men det ska ju inte vara så att det behövs orienterande föräldrar för att lära sig.

Tillbaka hemma satte jag mig ner vid köksbordet och gick igenom kartor och försökte bestämma svårighetsgraden på banorna, både som underlag för framtida banor och som träning i min egen strävan att bli banläggare. Den gröna banan var något svårare än grön nivå, den hade flera kontroller som inte låg på ledstängerna, och vissa delar där det inte fanns någon ledstång alls att gå efter. Men de kontrollerna som inte låg på ledstänger var i alla fall inte långt borta (och bör har kunnat ses från ledstången, fast jag var ju aldrig dit själv), så den banan hade nog vit nivå. Distansen var däremot helt rätt för en grön bana, och lite kortare än vit. Den vita banan hade några avsnitt där man fick gena ganska mycket, och kontroller i brunbilden, så den var också lite svårare än vit, det var gul svårighetsgrad, och distansen låg mellan vit och gul. Och slutligen, den gula banan (som ju skulle tillgodose svårighetsgraderna gul, orange och violett, i det närmaste omöjligt). Det får ju förekommer kontroller i brunbilden, men då bara på väldigt tydliga och lätta ställen (”höjden, uppe på”). Skärningen och sänkan var kanske lite svårare än så, mera åt det orange hållet. Samtidigt är ju terrängen på Mana på grund av sin stigrikedom så att det knappt går att lägga en bana som är svårare än orange, så banan var nog en svår gul eller en lätt orange bana. Så man kan sammanlagt säga att Ewas banor stämde väldigt bra, att den gröna var lite för svår gjorde ju ingenting ikväll där alla nybörjare hade ledsagare. Men vi får vara noga med detta i framtiden, och jag är lite orolig hur jag ska klara detta på timmerterminalen om två veckor, speciellt med tanke på att jag jättegärna skulle vilja lägga en stjärna så att vi ledare för mycket tillfälle att prata med ungdomarna.

P-Ms rapportering med fullständig deltagarlista finns som vanligt på Vikings hemsida!

Om två dagar blir det träning i Sunnemo. Träffade Anders Alamaa på lunchen idag, han berättade att han skulle hänga ut kontrollerna ikväll. Det ska bli kul att springa i Sunnemo igen, roligt orientering där nere, och fin natur dessutom!

P.S. Såg på Lilla Sportspegeln ikväll, i efterhand på SVT Play, de hade orienteringstema med anledning av Tiomila i helgen. Kul att orienteringssporten får lite uppmärksamhet på så vis, SVT kan ju ha lite ljusare stunder ibland. Jämför detta med den usla rapporteringen om Tiomila i Sportspegeln igår kväll, 15 sekunder, efter att de hade slösat 15 minuter på sunkfotbollsallsvenskan och hockey-VM (vem orkar egentligen bry sig om hockey i maj?). För en idrott med 100000 aktiva i Sverige? Skäms, och betala tillbaka licenspengarna.