Det är mycket orientering nu. Någonting varje dag. Precis som jag vill ha det.

I onsdags var det klubbträning i Sunnemo. Det är alltid vackert i Sunnemo, speciellt uppe på Björnberget. Kartan där är ju gammal och inte speciellt detaljerad (fast Valter och Anders Alamaa lägger nog ner väldigt mycket tid på att hålla den ajour), men det gör det lite mera utmanande att navigera rätt. Det kändes ganska bra, jag orkade hålla bra fart länge, bommade sedan tredje kontrollen stort (valde fel stig från gläntan ut, vilket nybörjarfel!), men kunde avsluta hyfsat bra. Vi hade samlats vid Täppevi IP, och när alla så småningom kom tillbaka gjorde sig två tjejlag i ordning till sin fotbollsmatch, det var fin aktivitet överallt i kvällssolen.

I torsdags drog Jan och jag till Karlstad. Jonny Jonsson, som är professionell kartritare (och dessutom var min kursledare på Banläggarkursen), var så snäll att gå med på att hjälpa Jan och mig lite på traven med kartritningen. Vi har ju bestämt oss att rita en sprintkarta över centrala Hagfors så att vi kan träna lite sprint i klubben, i dagsläget har vi ju ingen sprintkarta alls. Vi hade använt en offentlig vägkarta samt satellitbilder som utgångsmaterial, men stötte på konstiga problem, och ville gärna få dem uppklarade innan vi fortsatte med rekognosceringen och ritningen. Det visade mycket riktigt att vi hade fått fel på skalinställningarna, något som vi redan hade misstänkt. Lyckligtvis gick det att skalera om det som vi redan hade ritat så att vi inte har tappat något arbete. Det blir tajt att få kartan i användbart skick före ungdomsträningen 30/5 där den är tänkt att användas för första gången, men om vi begränsar oss till de områden som ligger närmast Uvån, så kanske vi klarar det, även om det nog inte blir perfekt.

I fredags var hela familjen, samt farfar som är på besök, ute vid Timmerterminalen för att kolla upp några kontroller som jag hade lagt till ungdomsträningen 16/5. Jag hade lagt banor, diskuterat med Ewa, skickat till P-M, fått tillbaka en massa bra synpunkter (otroligt hjälpsamt när man är nybörjare som banläggare att det finns erfarna klubbkamrater som man kan bolla med). Det jag mest var intresserad av när vi var där var hur passerbara sankmarkerna är. Men det syns att det har varit ganska torrt på sistone, det är inget större problem att passera (och dessutom kommer det bara att vara relevant för de lite äldre). Nu tror jag att jag har fått ihop banorna på ett bra sätt, och det ska bli spännande att se vad löparna tycker om dem. Det blir en sorts stjärnorientering där varje grupp kommer att få tre olika, kortare, banor (och sedan får man givetvis även springa en annan grupps bana, om man har tid och ork kvar).

Och så var det dags för årets första tvådagarstävling, för vår del i alla fall. Familjerna Lundberg och Dalheimer drog till Avesta i sydöstra Dalarna, närmare bestämt Slogmossen utanför Grytnäs norr om Avesta. Det var medeldistans på lördagen och långdistans på söndagen, och Dalaportens OL var arrangörer. Tyvärr så hade Anders Lundberg fått en inflammerad muskel på ryggen och kunde knappt gå, stå eller sitta (och det blev värre under helgen, hoppas att du kryar på dig snart!), så han fick avstå från att tävla. Däremot var Ewa med för första gången igen efter sin knäskada. Hon skulle bara ”gå runt med kartan i handen”, men vad ska man säga? Hon kom nia av 20, tog bara 35 minuter på sig för en bana på 2,7 km. Hon sa efteråt, ”ju, jag småsprang lite”, men jag misstänker nog att när hon säger att hon småspringer, då menar hon samma hastighet som jag har i full tävlingsfart…

Det var svårt där, mycket svårt, bus-svårt som P-M skriver på klubbens hemsida. Terrängen var väl inte superlätt till att börja med, och sedan var banorna riktigt, riktigt svåra, på alla nivåer. Men det lär väl vara så i Dalarna, att de håller lite högre klass än vad vi gör i Värmland, det var många dalalöpare som sprang fruktansvärt snabbt genom skogen.

För min del så sprang jag i H40 på lördagens medeldistanstävling, och det var bara andra gången jag gjorde det överhuvudtaget. (Och enda anledningen att jag gjorde det var att jag ville ha poäng till Sverigelistan…) När jag fick kartan och sprang iväg mot startpunkten tänkte jag ”det här kommer aldrig å gå” (hej, Karin!), och mycket riktigt bommade jag första kontrollen med ungefär en kvart. Det tog mig lite drygt 16 minuter dit, den som vann sträckan i min klass gjorde det på 2:59 – så snabbt hade jag inte ens kunna springa distansen på en motorväg… Jag skulle till en liten brant, hittade också vad jag trodde var rätt brant, hittade skärmen, kom dit – och så var det fel kodsiffra. Det stressade mig så pass mycket att jag fortsatte att leta åt samma håll, istället för att stanna till och kolla på kartan vilken annan brant det kunde ha varit. Då tappade jag givetvis all kartkontakt och fick till slut springa ner mot en stor kraftledning för att kunna läsa in mig igen. Och då tickar minuterna iväg snabbt. Liknande blev det till tredje och nionde kontrollen, även där bommade jag med runt en kvart var. Speciellt nionde kontrollen hade jag förtvivlat svårt med och fick börja om och läsa in mig på nytt två gånger. Det visade sig sedan vara en pytteliten sänka som jag vid första försöket hade passerat med bara 3m avstånd – utan att se skärmen.

De flesta andra kontrollerna tyckte jag att jag hade fått till någorlunda bra (fast svåra var de allihopa), men sträcktiderna visade att jag var bland de fem sista även på de sträckorna där jag tyckte att det hade gått bra. Det enda positiva beskedet var väl att jag hängde med i löpningen, men det kan också ha berott på att navigeringen gick så långsamt; och kanske att jag kom runt alls. Jag kom till slut in som sist av alla som klarade banan överhuvudtaget, med en halv timmes marginal till den nästsiste. Men det var en förbättring; första gången jag sprang H40 (vid Korten i Karlstad i höstas) låg jag en hel timme bakom löparen framför mig 🙂 Men det fanns även tre startande som inte hade klarat banan alls, och alla hade de problem med nionde kontrollen.

För Jan var det tävlingspremiär i sin nya klass H16 (om man bortser från Kilssprinten). Det är ganska tufft att gå upp från orange banor i H14 till violetta banor i H16, även han hade en mycket svår bana. Han tog sig dock runt, var väldigt missnöjd först, men blev gladare när han såg att låg ”mitt i smeten” i resultatlistan, det har nog varit tufft för alla. Även Tim hade en svårare bana en vanligt (tyckte jag i alla fall), det fanns knappt någon kontroll som låg på en ledstång. Adrian och Simon klarade sig bra, men fick också känna av att konkurrensen i Dalarna är tydligen mycket hårdare än hemma i Värmland.

Men, det var en mycket fin lördag vid Slogmossen, det var varmt och fint, men inte för varmt, arenan var bra, och vi trivdes. (Men får jag flika in lite kritik, så var det lite synd att man inte fick någon lapp med sträcktider, och, och det väger tyngre, att det inte fanns pris till alla ungdomar. Alla ungdomar ska ha pris! Alltid! Även 12-, 14- och 16-åringar är ungdomar! Det där har ni säkert hört förut, men det tål att upprepas så länge det behövs.)  Sedan drog vi allihopa (utom Ewa som passade Swix, Vikings mesta orienteringshund) till det fina badhuset Metropoolen i Avesta och badade och åkte rutschkana tills de slängde ut oss för att de skulle stänga. Lundbergs åkte till sin husvagn i Grytnäs och vi till Långshyttan norr om Hedemora där vi bodde på ett bed&breakfast.

På söndag morgon var det lika soligt och varmt och fint. Det var samma arena, men starten var på en annan del av kartan. Jag hade valt att springa Ö5, en röd 4400m-bana; H40 långdistans känns alldeles för långt för mig i dagsläget (fast någon gång under den här säsongen ska jag göra det också…). Den här gången klarade jag orienteringen utan några större problem, Winsplits visade inte några bommar alls, jag kände väl att jag hade tappat kanske 30 sekunder på två kontroller, men annars spikade jag det mesta. Men nu var det löpningen som inte hängde med, men det där går ju att träna upp. Det kändes inte alls långt, jag hade nog trott att jag hade sprungit på kanske 45 minuter, fast det visade sig vara 67 – tiden går fort i skogen. För Jan kändes det mycket bättre på söndagen, fast resultatet var bättre på lördagen, men det visar ju bara hur svårt det är att bedöma sin egen prestation. Tim har ju fått en stor tävlingsvana och klarade sin bana galant, och även Adrian och Simon sprang sina utan större problem. Den här dagen var det en viking till med, Anders Alamaa sprang i H55, men stämplade fel och kom således tyvärr inte runt.

Förresten så var det idel prominens på tävlingen. Jag såg bland andra Peter Junevik från SOFTs tränarakademi, och en av kursledarna på Barntränarutbildningen jag gick under våren, Annichen Kringstad (som Ewa pekade ut för mig, hon är så smal och liten att jag hade nog misstagit en av tidernas största orienteringskvinnor i Sverige för en D14-tjej om jag hade sett henne i skogen…). Jag såg Pavel Ushkvarok diskutera med lagkompisar vid söndagsstarten och tänkte, där kan jag nog lyssna in och lära mig något – men icke, de pratade ukrainska; samt Jerker Lysell på målrakan. Dessutom tror jag att jag såg Eva Jurenikova vid ett ställe i skogen. Hon tävlade förresten i herrklassen på söndagen, det är väl sånt man gör när man har vunnit för ofta och letar efter en ny utmaning…

Och så var det så småningom dags att köra de 20 milen hemåt, med mycket vidrig bensinmackskaffe för att hålla sig vaken. Men innan vi skildes åt diskuterade Ewa och jag att vi nog bör ”tuffa till” ungdomsträningen lite ibland för att våra ungdomar ska ha bättre chans att hänga med de andra, speciellt i Dalarna.

Nu är jag på väg till Lyon i Frankrike på tjänsteresa, och det kommer inte att bli någon orientering för min del i hela sju dagar. Jag kommer nog att få stora abstinenssbesvär, men ska löpträna där i alla fall.