There. I did it. Första träningskvällen där jag var ensam arrangör är över, och jag har blivit fem år äldre på en kväll. Eller, ensam och ensam förresten. Som väl er fick jag massvis med hjälp från andra, men det kommer vi till, som min stora förebild Magnus Ihreskog skriver.

Jag ville gärna prova något nytt (och det verkar vara detsamma för flera hos oss, med tanke på linjeorienteringen som Haidi körde förra veckan, eller korridororienteringen på vuxenträningen), och bestämde mig för att testa på Stjärnorientering. Jag hade lagt hela nio banor, tre till varje grupp, de flesta ganska korta, från under 1 km den kortaste gröna till ca 2,5 km den längsta gula (som var orange till svårighet). Sedan skickade vi iväg barn på olika banor samtidigt så att det inte skulle bli långa väntetider.

Det hela började med en stor förskräckelse när det visade sig att jag hade missförstått PM som tacksamt nog hade skrivit ut kartorna medan jag var bortrest, jag trodde att han hade dem, men han hade lagt dem i min brevlåda. Mitt fel, men Tanja kunde reda ut det snabbt, och under tiden organiserade Ewa snabbt en flishögsstafett som verkar ha varit mycket uppskattat.

Men långa väntetider blev det ändå, jag underskattar alltid tiden det tar bara att stoppa ner kartorna i plastfickor och häfta fast angivelserna. Det där måste gå att lösas bättre, kanske förbereda på något sätt. Det är ju ingen direkt orienteringskunskap att kunna lägga in kartor i plastfickor (med undantag för O-Ringen är det ju alltid förberedd när man kommer till starten).

Jag upplevde hela kvällen som mycket rörigt och hade fullt upp med att utrusta ungdomarna med nya kartor och få iväg dem igen. Men de få jag hann prata med efteråt så själva att de inte upplevde det så, så det kanske var ok ändå. Men det som man egentligen vill uppnå med stjärnorienteringen, mycket kartsnack med deltagarna mellan banorna, det lyckade vi inte med. För detta hade vi behövd fler ledare kvar på startplatsen, men alla utom mig var iväg som skuggor. Men man kan väl utgå ifrån att de höll kartsnack under vägen. Däremot blev det ju ingenting för dem som sprang ensam. En sak att fundera över hur man kan lösa det på ett bättre sätt.

Det tog mig sedan en bra stund att hämta in skärmarna, och då hade ändå Kalle Persson tagit in ena halvan redan. Vilket tråkigt jobb!

Jag har många att tacka för att det blev ganska lyckad (hoppas jag) ändå:

• Ewa Lundberg och Per-Martin Svärd gav mig jättebra feedback angående banläggningen.
• Ewa Lundberg, Simon Lundberg och Sven-Olof Pettersson hängde ut skärmar när jag bortrest fram till några timmar före träningen.
• Per-Martin Svärd skrev ut kartorna när jag var bortrest.
• Kalle Persson hämtade in den ena hälften av skärmarna.
• Tanja hjälpte mig ur knipan och hämtade kartorna blixtsnabbt hemifrån (så snabbt har hon nog aldrig åkt genom Hagfors)
• Ewa hjälpte mig ur knipan hon med och ordnade flishögsstafetten.
• Och givetvis alla andra ledare och föräldrar som hjälpte till!