Det var länge sedan jag har uppdaterat bloggen, men nu har jag en lugn stund på hotellrummet i Karlshamn dit Jan och jag har åkt för att delta i OK Stigmännens Havs-OL.

Det finns flera anledningar att vi åkte nästa 60 mil för att delta i en orienteringstävling, och alla handla om sådant som man inte så ofta hittar annars i orienteringsvärlden. För det första så var det Kajakorientering i morse. Det hela gick till så att det fanns ett antal kontroller (12 i vårt fall) utsatta i Karlshamns skärgård som man fick besöka i valfri ordning. Tävlingen var en tvåmannapatrulltävling, och man kunde delta både men en tvåmannakajak och två enmanna. Hur som helst sade reglerna att man skulle stanna ihop hela tiden man färdades på vattnet (av säkerhets och rättviseskäl). Vi hade två kartor, men bara en SI-pinne användes för laget, det gick alltså inte att separera ute på öarna för att ta flera kontroller samtidigt.

Vi hade hyrt en tvåmannakajak hos Kajaksyd utanför Karlshamn, tillsammans med paddlar, flytväst och en vattenfast förvaringspåse. Förutom att båten var bra och kontakten med dem trevlig hade det också fördel att vi kunde parkera vid deras sjöbod och på sätt mycket närmare arenan än de flesta andra. Vi fick paddla ca. 300m från uthyrningen till samlingen/arenan vid Nytäppets badplats, en första test hur vi skulle klara oss i båten. Jag hade inte åkt kajak sedan jag var tonåring (fast en hel del då), och Jan hade aldrig gjort det, så vi var lite nervösa hur det skulle bli, om vi skulle välta. Men uthyraren lugnade oss med orden ”De här båtarna vältar aldrig.” Det lät ju lovande.

Väl framme vid badplatsen registrerade vi oss, tömde pinnen, sedan var det en liten genomgång vid bryggan om hur tävlingen skulle gå till. Kl 8:45 hoppade alla in i båtarna, det var 7 lag i motionsklassen som vi deltog i och 8 i tävlingsklassen. Alla lag hade självvalda namn, vårt var givetvis ”Vikingarna”. (Vi hade skojat på vägen till Karlshamn att det hade varit kul att ha ett drakhuvud att skruva på båten…)

När man satt i båten fick man var sin ihoprullad karta som man än så länge inte fick titta på. Alla paddlade till en imaginär startlinje mellan två landmarker, 8:55 hördes ett första skott, då fick vi öppna kartorna och planera vägväl. Vi hade tidigare kommit överens att, förutom givetvis att hitta den snabbaste vägen, också skulle försöka att ta de lite mera långväga kontrollerna först eftersom vi inte ville vara med i ruschen och trodde att de flesta skulle nog ta de lättaste, närmaste kontrollerna först. Så var dock inte fallet, det var många båtar som siktade på samma första kontroll visade det sig. Andra kriterier i vår planering var att åka vindskyddat mellan öarna så länge det gick och att undvika huvudfartleder.

Kl 9 hördes så ett andra skott, och då paddlade vi iväg så fort vi kunde. Det syntes snabbt och vi inte kunde hänga med med de mer erfarna båtarna, men vi föll inte tillbaka så jättemycket heller.

Första kontrollen som vi siktade på skulle sitta vid en sten mellan Norra och Södra Gösaholmen, och vi hittade den utan problem. Alla kontroller som satt i vattnet bestod av en pinne med en vikt i botten, en frigolitbit i mitten och en liten skärm på toppen, samt givetvis en SportIdent-enhet (som tydligen klarar saltvatten). Dessutom var de fastsatta med rep så att de inte skulle förflytta sig.

Sedan blev det lite lurigt. De nästa två kontrollerna vi skulle ta fanns på Östra Bokö, en ö på ca 800 x 400 m, dock inte vid vattnet, men mitt på ön. Här övergick det alltså till vanlig fotorientering ett tag. Vi angjorde stranden vid Pipholmens vik, men när Jan hade lämnat båten för att springa till kontrollerna märkte han att landremsan mellan Pipholmen och Östra Bokö som fanns på kartan som strand var helt vattentäckt, antagligen var det högvatten. Han gjorde sig berett att simma (vilket var tillåtet), men det visade sig bara vara ca två decimeter djupt, så han sprang igenom. Under tiden drog jag båten i land, över stranden, gick med den över vattnet på samma ställe (jag fick ju inte paddla sålänge Jan var borta) och bogserade den till ett annat ställe vid stranden närmare andra kontrollen som Jan skulle ta, och väntade. Han kom efter ett tag och vi satte kurs mot Fölsö. Här fanns det två kontroller som både kunde nås från vattnet, sedan vidare över Fölsöfärden mot Ekö, även här en kontroll i vattnet. Sedan var det nästan 2 km att paddla över öppet vatten mot naturreservatet Eriksbergs stränder där vi angjorde Kärringabergsudden. Jan fick här lämna båten och klättra uppför en brant för att stämpla, och roligt nog hade jag senare samma kontroll i fotorienteringen.

Det fortsatte med några kontroller till och vi försökte få till snygga (och tidsbesparande!) kontrolltagningar, sluta paddla några meter innan, glida in mot kontrollen, stämpla medan man glider förbi, och fortsätta paddla. Ibland lyckades det bra, ibland mindre bra, som när vi missade stämplingen och fick paddla baklänges.

Efter en sista kontrolltagning i vattnet vid Flänsholmen var det bara några 100 m kvar till badplatsen och målet. Vi paddlade båten i full fart mot stranden, sprang ut och målstämplade hand i hand (man skulle ha fysiskt kontakt vid målgången enligt reglerna), i samma målraka som fotorienteringen använde. Då vär det över, vi blev godkända och kom till slut på en 5:e plats av 7, inte illa med tanke på vilka kajakblåbär vi var. Jag tror inte att vi kunde ha gjort så mycket bättre vägval; lite bättre kontrolltagningar och framför allt högre hastighet är vad vi behöver till nästa gången. Vi hade paddlat ca. 12 km på 1 timme och 43 minuter. För en nästa gång blir det säkert, det här var allt för roligt. Dessutom är Karlshamns skärgård vidunderligt vacker, och kajakorientering är ett perfekt sätt att njuta av den. Skärgårdskartan, som blev årets karta 2007, är fantastisk, en blanding av orienteringskarta och sjökarta. Den kommer att göra sig mycket snyggt i kartpärmen, för vi har ju kartpärm, det är coolt med kartpärm!

Sedan var det dags att lämna tillbaka kajaken, byta till lite torrare kläder, och bege sig till transporten till starten för fotorienteringen (som också hade pågått under hela morgonen medan vi hade paddlat, med fria starttider för alla). För här var det minsann inte ”1200 m gångväg till start”, nej, det var 1200 m till stället därifrån vi skulle bussas till starten, och just det här var också en anledning varför vi valde att åka till Karlshamn.

Det är nämligen så att Eriksbergs gård, en gård på 900 hektar, ligger på en halvö och är idag vilthägn me vildsvin, mufflon, visenter, kronhjortar osv. Men inhägnaden går inte när hela vägen mot vattnet, det finns en tillgänglig kustremsa som är mellan 100 och 300 m bred, och över den finns det en orienteringskarta, Eriksbergs stränder.

För att komma till våra respektive starter skjutsades vi alltså igenom vilthägnen, men guide och allt, som värsta turister. Jan, som sprang H16 och hade start 2 och fick åka buss dit, jag sprang H40 (för första gången tävlingsklass i en långdistans! – givetvis för att jag ville se vilthägnen, alla öppna klasser hade start på ett annat ställe) och hade start 1, och dit gick det tre sådana halvöppna turistvagnar som drogs av en traktor. Det var minsann ett annorlunda sätt at ta sig till starten på en orienteringstävling!

Guidningen var inte så värst underhållande, men det var mycket vackert och vi såg en flock visenter, flera viltsvin samt underbara (och tydligen mycket sällsynta) röda näckrosor). När traktorn kunde inte köra vidade lämnade vi vagnarna och emottogs av en funktionär som guidade oss i grupp de sista få 100 metrarna till starten. Där var det fri starttid, men med en minuts avstånd, i alla fall de som hade samma klass.

När jag hade startstämplat och fick min karta fick jag första chocken. Jag visste ju att det skulle bli långt, men hade kanske hoppats på något kortare en hela 7 km. Dessutom var det hela 30 kontroller som skulle tas, fler kan min SI-pinne inte lagra 🙂

I början gick det som sagt på den smala kustremsan, och man kunde ju inte komma bort riktigt mycket för man hade alltid havet till vänster och inhägnaden till höger, men det var ganska svårt ändå, mycket detaljrik, och även när jag för en gångs skull visste vart jag skulle springa, så fanns det massvis med hallonbuskar (jag har fortfarande törntagg i händerna), rullstensfält branta klippväggar och annat löphindrande. Jag lyckades också bomma första kontrollen med ca. en kvart, den fanns på en udde i havet och min plan var att springa ner mot havet ganska snabbt för att lokalisera udden där och sedan springa längs kusten. Det visade sig dock att på grund av vegetationen som gick ända ner till vattnet just där att det var inte möjligt. Jag irrade lite omkring, stod på rätt udde ett tag, men hittade inte kontrollen (den visade sig senare vara gömt i ingången till en gammal förfallen försvarsanläggning, sådana fanns det många av längs kusten), sprang till en annan udde, tillbaka, och sedan hittade jag. Även vid åttonde kontrollen (som skulle vara mellersta av tre branter, fast det fanns bara en brant på kartan där) och fjortonde (åter igen sprang jag på fel udde, att det ska vara så svårt att läsa in en kustlinje!) tappade jag ungefär en kvart var. Det, tillsammans med att även alla kontrolltagningar tog sin lilla tid (jag spikade några få, men det fanns inte en enda ”självklara kontroll”) gjorde att jag kom mer och mer i tidsnöd. Efter 20 kontroller lämnade man kusten för att springa resten i mera ”traditionell” blandskog, men när jag hade stämplat vid min 22:a kontroll hade ca. 2:15 gått, och det var klart att jag inte skulle klara mig inom maxtiden på 2:30. Jag ville inte utlösa någon eftersökning och gav upp och sprang mot målet, tog några lättare kontroller på vägen (grrr, jag hade velat ha en eller två lättare kontroller även tidigare under loppet…) och kom in när arrangörnerna höll på att montera ner målfällan. Godkänt blev jag ju givetvis inte, och så far jag vänta lite till på mina första långdistanspoäng till Sverigelistan.

Det var ju ett lite tråkigt sorti för min del, men i slutändan gjorde det egentligen inte så mycket. Det var fantastiskt vackert längs kusten, jag klarade många svåra kontroller, och om jag hade bara haft en halv timme till, så hade jag klarat resten också. Till slut hade jag sprungit 10,7 km på 2:37 (skratta inte… – det var mycket klättring, faktiskt!).

En sak var dock lite märkligt, tyckte jag. Det skulle ju vara en långdistanstävling, och långdistansens särart är ju långa vägvalssträckor och få kontroller, blandade svåra och lätta. Och det var det ju inte alls idag. Banlängden på 7 km överensstämde med SOFTs rekommendationer, men det fanns knappt några vägval (svårt att lägga också, på den smala kustremsan), det var väldigt många kontroller, och de var i stort sätt alla svåra (tyckte jag i alla fall). Det var mer som två medeldistanslopp direkt efter varandra. Jag antar att banläggaren ville visa upp den fantastiska kusten och den fina kartan, men varannan kontroll hade också räckt, och då hade jag också hunnit, för just idag var det inte löpningen jag föll på, som det brukar vara. Men jag ska inte skylla på någon, de flesta andra klarade ju banan (vinnaren till och med på 59 minuter, helt otroligt), jag måste helt enkelt bli en bättre orienterare. Och det blir man genom att träna och tävla mycket. Och just det gör jag ju 🙂

Jag måste ju också berätta hur det gick för Jan. Hans H16-bana på 5 orienteringskilometer var ungefär de sista två tredjedelarna av min, vi hade många kontroller tillsammans. Han sprang på 1:09, var helnöjd (med all rätt) och kom på 6:e plats av 8. Sedan fick han ju vänta i målet i evigheter på sin pappa, och då hade det även börjat regna…

I morgon blir det återigen något spännande. Arenan blir vid Väggabadet i Karlshamn, och det blir först en sprint på en 1:5000-karta, sedan blir det kartbyte och en medeldistans direkt därefter, tillsammans räknas det sedan som en långdistans. Medeldistansen genomförs dock inte på en 1:10000-karta som vanligt men på en 1:2500-karta med 1m ekvidistans. En sådan karta har jag nog aldrig ens sätt, det blir nog mycket lätt att man överskjuter kontroller. ”Kartan är mycket detaljerad, även små stenar är med.” lovar inbjudan. Visst låter det spännande? Ny rapport i morgon kväll, om jag inte är för trött då.

Nu ska vi vila, äta middag och dra ut ännu fler törntaggar ur mina händer och armar!