Den sextonde flygande grisen

Märklig rubrik? Erkänner, men tävlingen det här inlägget handlar om heter ju faktiskt ”The Flying Pig”, och så hölls det för 16e gången. Jag hade deltagit ifjol också (det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg), och det var väldigt välarrangerat och trevligt, så när jag såg att det uppstod en möjlighet att springa den här tävlingen i anslutningen till en tjänsteresa anmälde jag mig direkt.

Ifjol gick tävlingar runt den lilla staden Oxford ca. en timme nord om Cincinnati, men den  här gången var det på andra sidan Ohio-floden, i delstaten Kentucky, där även Cincinnatis flygplats ligger. Men andra ord, mycket bättre hotellutbud och allmänt lättare att nå. Enligt arrangörerna var det första gången en ”A-meet” (motsvarar ungefär våra Nationella Tävlingar) hölls i delstaten Kentucky överhuvudtaget.

Arrangörerna hade meddelat att det var mycket ont om parkering vid första etappen, och att de skulle bara låta bilar med minst två personer i parkera vid arenan. Det hade kommit upp en tråd på Attackpoint (en amerikansk webbplats för orienterare, lite som en blandning av Winsplits och Alternativet.nu) om att man skulle försöka att hitta ”car pool partners” på en kyrkas parkering ungefär en dryg mil öster om arenan. Så när jag hade hämtat ut hyrbilen (och stannat till vid en bensinstation ute på landsbygden för att köpa en kopp kaffe – herregud vilket snuskigt ställe, och vilka rednecks, både personalen och de andra kunderna…) hittade jag till kyrkan (fast först parkerade jag vid en bank i närheten, misstog den för kyrkan, det skulle inte förvåna mig om det fanns drive-in kyrkor i USA…), och mycket riktigt väntade då en annan orienterare, Sheelagh från Waterloo i Kanada (roligt nog en stad som jag hade besökt tidigare på samma resa) som tävlade i F55. Hon slängde sin ryggsäck i min bil och vi åkte till arenan och kunde parkera utan problem.

Etappen gick i Middle Creek State Park i Boone County, och oj vilket kuperad terräng det var! Jag borde ju vara van vid det här laget att amerikanska tävlingar har mycket mera stigningar än våra egna, men det här var riktigt brutalt. Flera klättringar på 50-60 meter direkt efter varandra.

Jag var ju fortfarande ganska krasslig, och när jag hade sprungit de ca 150m till startpunkten (som förresten var inte bara märkt med en skärm, men också men en snitslad triangel på marken – bra idé!) fick jag stanna i flera minuter och hosta av mig. Då insåg jag att det nog inte var någon vidare bra idé att springa och bestämde mig att fortsätta gåendes. Jobbigt nog var det ändå.

Orienteringen flöt dock på väldigt bra, ändå till 12:e kontrollen där jag gick upp i fel ravin. Jag var då redan så omtöcknad av feber och utmattning att jag beslöt att ge upp och gå tillbaka till målet, men rätt som det var kunde jag läsa in mig ändå, och avslutade banan, fortfarande gåendes, inte ens på målrakan orkade jag springa. Det ska också tilläggas att det var väldigt varmt den dagen för en vårdag, ca. 25 (Celsius-)grader. Till slut tog det mig 1:33 för en bana på 3,4 km… Men det räckte ändå till plats 28 av 44 på banan, många måste nog ha bommat bort sig ordentligt.

Jag slängde mig i gräset direkt efter målgången och väntade in Sheelagh, släppte av henne vid kyrkan, uträttade några ärenden (köpte solkräm som jag sedan aldrig behövde…) och åkte till hotellet. Jag mådde då riktigt dåligt, mätte feber och hade mycket riktigt 38,8 graders feber.  Istället för middag la jag mig direkt och bestämde att ”om jag har fortfarande över 38 springer jag inte alls, och om jag har över 37, så går jag runt”. Jag sov i 13 timmar och mådde lite bättre och hade faktiskt bara jämnt över 37, så av till dagens arena.

Lördagens två tävlingar, en sprint och en medeldistans, gick i England-Idlewood Park direkt utanför Burlington. Ett mycket fint strövområde med böljande ängar, mindre skogspartier, en frisbeegolfbana i världsklass som de sa (tydligen hade det till och med hållits ett VM i frisbeegolf där för några år sedan). Kuperad, men inte alls lika mycket som fredagen. Jag hade en väldigt tidigt starttid, och eftersom många kontroller var välsynliga på ängarna fick man inte gå till målet förrän efter man hade tävlat.

Natten innan hade det varit ett sådant där våldsamt åskoväder som de kan ha i centrala USA, hotellpersonalen hade gått runt och knackat på alla dörr och meddelat att man skulle hålla sig inomhus och borta från fönstren, bara några mil söderut hade det enligt nyheterna fallit hagelkorn med 5 cm i diameter! Detta hade också förändrat vädret radikalt, nu var det bara 9 grader, och molnigt, men torrt. Bra för att springa!

Min bana började utför, och jag småsprang lite och märkte direkt att det gick mycket bättre än dagen innan, så jag fortsatte att springa, om än i maklig fart. Dock började gå direkt varje gång när det gick uppför. Banan var otroligt kul, med en liten bäck som slingrade sig genom parken, buskar och sedan hela tiden de böljande ängarna. Jag sprang de 1,9 km (lite kortare än våra sprintar alltså) på 18:12, och det räckte till en 11:e plats av 44 på banan.

Egentligen hade jag tänkt att stanna kvar på plats (och hade köpt med mig lite mat) inför eftermiddagens medeldistans, men jag frös ganska mycket (hade dåligt med överdragkläder för det kalla vädret), så jag åkte till hotellet, duschade, läste lite mejl, och åkte tillbaka. Medeldistansen gick på södra delen av parken, och här var terrängen ganska annorlunda, mera kuperad (men fortfarande inte så brutal som på fredagen), mycket skog, många raviner, en större bäck (som det skulle finnas en bro över på ett ställe enligt PM, jag hittade aldrig bron, varken på kartan eller i verkligheten, men det gjorde inte så mycket, den var bred, men hade lite vatten i). På andra sidan bäcken var det massvis med mountain bike-spår, de allra flesta var också bra med på kartan (några nya mindre hade kommit till sedan kartritningen), men det var ändå så många att jag struntade i dem efter ett tag och navigerade bara efter höjdkurvorna.

Orienteringen klarade jag utan några problem alls, det som var tufft var att springa genom den täta underväxten, amerikanska skogar är mycket mindre välstädade än våra välgallrade och av Skogsstyrelsen kontrollerade skogar… Det blev en tid på 52:20 för 3,1 km, och det räckte till en 8:e plats av 48.

Men nu mådde jag ganska dåligt igen av ansträngningen, så jag åkte direkt till hotellet och lade mig utan middag igen (om jag har inte tappat några kilon den här helgen, vet jag inte hur jag ska göra…).

På söndagen gick så fjärde etappen, den här gången i Big Bone Lick State Park en halv timme söderut. Den parken har kallats för ”den amerikanska paleontologins vagga” för att man har hittat många mammutben där, och de har en hel del interessanta utställningar om detta, och även ett koppel bison, som ”mammutens efterträdare”. Dock är de inhägnade, och det fanns alltså ingen risk att bli jagade av dem…

Det hade regnat hela natten och regnade fortfarande när jag gick till starten, och det var endast 9 grader i luften. Redan vägen till starten var väldigt lerigt, och sedan ute på banan hade man leran uppe till vaderna på vissa ställen. Speciellt utför var det knepigt att springa utan att halka bort. Jag såg många i målet som var helt inpackade i lera, själv lyckades jag dock hålla mig på benen, fast det skulle nog ha gått bättre om jag hade sprungit med mina Mudroc istället för de dubbade, men mindre grova, Oroc.

Den här gången var det rätt så kuperat igen så jag var tvungen att det lugnt uppför. De flesta kontroller satt i raviner och ravinförgreningar, oftast längst ner så att man fick klättra ända ner och kunde inte se dem förrän man var ganska nära, så man fick navigera korrekt, men jag upplevde det inte som speciellt svårt, brunbilden gick bra att läsa. De sista fyra kontrollerna var sedan i mera öppen terräng, delvis mellan de olika byggnader i parken. Jag fick dock släpa mig uppför målrakan, hade tagit helt slut innan. Det var väldigt kallt och jag frös, så jag åkte tillbaka till hotellet ganska snabbt utan att vänta in prisutdelningen. Sedan var det bara en 22-timmars resa hem…

Update: Arrangören har lagt upp en massa fina bilder.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s