Tunadubbeln och Kvarnsvedens MTBO

Man får ju alltid större stryk i Dalarna än i Värmland, men det blir man en bättre orienterare av, så mindre än en vecka innan EM-tävlingarna drar igång för vår del tillbringade vi en helg i Borlänge för att springa Tunadubbeln på lördagen samt testa på mountainbikeorientering på söndagen.

Tunadubbeln arrangeras av (duh!) Stora Tuna, och består av en sprint på morgonen samt en medeldistans på eftermiddagen. Jag tycker alltid att det är kul med dubbeltävlingar, man får liksom mer värde för all bilåkning.

Sprinten började tidigt, och vi kom som vanligt iväg senare än planerat, och sedan var det ganska lång väg till start (och bra mycket längre än det stod i PM), så jag kom till starten med bara några minuter kvar, det räckte till lite stretching men inte mycket mer än så. Första hälften gick på en tallhed samt i och omkring en stor grusgrop med jättebranta kanter. Efter att ha sprungit genom den djupa sanden en gång, samt klättrat upp på andra sidan (och det alldeles i onödan, hade läst höjdkurvorna fel…) rundade jag sedan gropen varje gång det var möjligt. Några kontroller satt också mitt i den branta kanten, så på flera ställen var det klättring som gällde i stället för löpning. Andra hälften gick sedan i ett bostadsområde, och där gällde det att hålla hög fart, jag lyckades faktiskt att hålla 4:30 min/km under hela långsträckan vilket är ovanligt snabbt för min del (men, som resultatlistan visar, tydligen inte för andra…). Tanja kände sig krasslig och sprang inte, men Jan och Tim gjorde det, och Jan kom för första gången på övre hälften i H16, bra jobbat!

Sedan var det väntetid, ömsom varmt och skönt i solen, ömsom riktigt kallt i vinden, goda tunnbrödsrullor, ännu godare kantarellsoppa (vad roligt att en tävlingsservering har något annat än hamburgare för en gångs skull!), och så gick vi iväg till starten för medeldistansen. Här hade banläggaren fått upplopp för all hans agg mot mänskligheten, för starten låg vid foten av någon sorts pulkabacke, och startpunkten syntes mycket tydligt långt uppe i backen. ”Startpunkt 100m” stod det, och jag var inte säker om det var löpmeter eller höjdmeter… Ungefär 15 höjdmeter var det till slut, och slut var jag också när jag kom till startpunkten.

Sedan fortsatte det uppför en moränsluttning ändå upp till tredje kontrollen, det var många höjdmeter till, innan vi sprang utför igen, genom mycket vatten i alla former, diken, sankmarker, lera, stigar som hade förvandlats till bäckar. Sedan kom vi in i samma  bostadsområde som vi redan kände från sprinten, och även in i samma grusgrup, fast den här gången gick det inte lika mycket att undvika klättring. Avslutningen gick sedan i samma bostadsområdet, och till slut låg jag som vanligt långt efter, men hade ändå, enligt Sverigelistan, gjort mitt bästa medeldistanslopp någonsin, och det hade även Jan (fast han var ganska missnöjd med sitt lopp först. Tim klarade sig bra han med.

Sedan invaderade vikingarna äventyrsbadet AquaNova i Borlänge (som alla som gick i mål hade fått rabattkuponger för) och misskötte sig på rutschkanorna. En trevlig middag med alla våra löpare på en italiensk restaurang, och dagen var slut, och det var vi med.

På söndag morgon var det sedan dags att testa något nytt – mountainbikeorientering! Vi har ju anmält oss till tävlingarna på O-Ringen, så det var väl en bra idé att prova på i alla fall en gång innan, och nu passade det ju bra. Tim åkte H12, Jan och jag Öppen Mellan, mest för att vi hade ganska bråttom hem till ett barnkalas. Det var otroligt roligt tyckte vi alla tre, det ska bli mycket kul att göra det på O-Ringen en gång till. Jag har ju inte ens en passande cykel, fick låna av en arbetskompis, och barnens cyklar är mera ”mountainbikeaktiga”, men riktiga tävlingscyklar är de nog inte heller, men det gick hyfsat bra ändå. Vi hade två kartbyten allihopa, åkte alltså på tre kartor. Den första kartan gick mest i ett bostadsområde på asfalterade vägar, sedan fick vi vända om kartan, passerade arenan (vilken bra idé!), hade några kontroller på en campingplats, och sedan gick det in i ett mycket kuperat skogsparti längs Dalälven. Här var det ganska svår cykling, och alla stigningar blev jobbiga. Nästa kartbyte var i en tunnel under riksväg 70, uppför en backe, och så var vi mitt i ett mycket mycket stigrikt motionsområde. Nästan helt flackt, så här var det inte jobbigt längre, svårigheten här låg i att ha koll på alla stigar i hög fart. Jag bestämde mig till slut att bara hålla rätt riktning, men att ignorera stigarna på kartan, det hade gått alldeles för långsamt annars.

Ja, det var en intensiv helg, och sedan rullade det ju på med brunbildsträning i klubben, live streaming från kvalloppen på EM, och nu är det onsdag eftermiddag, jag har packat, om bara några timmar drar vi iväg mot Orsa där vi bor under tävlingarna i Skattungbyn. Vad häftigt det kommer att bli!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s