Vilken orienteringsvår! Och vilken upplevelse EM i Dalarna har varit. Tyvärr har jobbet bara rullat på i ett sedan dess så jag han aldrig blogga om den fantastiska upplevelsen, och nu känns det lite för sent. Sedan var det flera träningar på hemmaplan som arrangör, en mycket fin säsongsavslutning med våra ungdomar, jag sprang min första halvmarathon, Vikinggaloppen, ett antal tävlingar – nog fanns det att göra.

Men nu är det nästan dags för årets andra stora orienteringsresa. I morgon bär det av mot Harzbergen i Tyskland på Veteran-VM. Vi ligger över på Arlanda och kommer inte dit förrän på fredag eftermiddag, men det räcker gott och väl, tävlingarna börjar inte förrän på söndag eftermiddag med sprint-kvalet (och så blir det ett träningsrace, ett så-kallat model event på lördag).

Såg banlängderna på Veteran-VM nyligen. Jag som trodde att allt bortom 6 km var helt vansinnigt, som klarade till min stora glädje och stolthet av de 8,2 km förlängd långdistans i Skattungbyn, och nu får jag 9,0 km i första Lång-kvalet och hela 10,4 km i andra Lång-kvalet. Och det i den mycket kuperade terrängen i Harzbergen. Hur det nu ska gå till. Jag har inga förhoppningar alls att gå till A-final, så finalen blir sannoligen något kortare, men fortfarande 8,2 km. Jag kommer i alla fall inte att ha några problem med att sova om kvällarna. Till och med sprint-kvalet är ovanligt långt, 3,7 km. Jag har sprungit Medel-tävlingar som var kortare…

Banlängderna till O-Ringen där jag kommer att springa H40 Kort har också publicerats. Det ser lite mer lagom ut. Men hu vad några av mina värmländska konkurrenter i den klassen ligger i hårdträning. Backintervaller i Bryngfjordsbacken och allt vad det är. Jag får ladda mycket seriöst med mjukglass och folköl för att jag ska hänga med någorlunda.

Några timmar kvar på jobbet med de sista panikåtgärdarna, sedan blir det packning, hunden till hundpensionatet, och iväg mot Stockholm först. Nästa inlägg kommer antagligen från Harzbergen. Vi hörs!