Veteran-VM – Då var det slut

Ja, det var det slut. Känns som för en alldeles liten stund sedan att vi sprang sprint-träningsracet i Bad Harzburg för 9 dagar sedan. Men nu är vi redan tillbaka på svensk mark, på tåget mot Värmland. Dock med en man mindre, Tim stannar kvar hos mormor och morfar i Tyskland som kommer att leverera honom till en viss lite större orienteringstävling i Halland om mindre än två veckor.

Långdistansfinalen hade sin arena i ett aktivt (dock inte just den dagen) stenbrott söder om Bad Harzburg, det var ganska häftigt i sig. Min bana för dagen var på 8,2 km, alltså något kortare, ”Skattungbyn-distans” än dagarna innan, och jag kunde också, för mina förhållanden, springa på ganska bra större delar av banan. Det var oftast mycket bra sikt i skogen så att man kunde slarva lite med kompassriktningen och hitta ändå. Jag bommade tredje kontrollen (ett lite oöversiktligt område med många klippblock, efter en långsträcka på över 20 minuter, tröttheten spelade nog lite in där med) och så femte. Nära den stod ett jakttorn på en glänta, och det utgick inte mindre än fem olika rågånger därifrån, så jag ställde mig under tornet, tog mig tid att passa kartan noga, räknade dessutom rågångerna från vänster till höger, och sprang ändå in i fel rågång. Doh. Resten hittade jag utan några problem, och jag trodde redan att jag kanske skulle kunna klara med på under två timmar när jag med en gång stod nedanför Backen Som Gud Glömde. Hela 80 (!) höjdmeter mellan 14:e och 16:e kontrollen, och ungefär 15 av dem fick jag springa två gånger då 15:e kontrollen låg på en näsa som togs bäst uppifrån. På vissa ställen var det så brant att jag fick hålla mig fast i träd och dra mig upp för att inte tappa fotfäste. Efter den backen var jag helt kört och kunde bara släpa mig i mål lite lätt joggandes, till slut hade jag sprungit 12 km på två timmar och åtta minuter.

Barnen gick det något mindre bra för efter den kanonfina prestationen på tredje etappen i Clausthal-Zellerfeld. Jan bommade ettan stort och Tim stukade foten på väg till sin första kontroll. Tanja sprang dock ett mycket bra lopp, och det gjorde även min svåger som orienterade för första gången och kom direkt på en andra plats i sammanräkningen i klassen Open Beginner. Han hade tätkänning under loppet, men bommade lite för mycket.

Sedan återstod det bara att åka hem till lägenheten en sista gång, en sista middag i den trevliga restaurangen Fischer i St. Andreasberg, en sista natt, hektiskt packning, en mycket slitsam bilfärd på en full motorväg i hettan till mormor och morfar i trakterna av Mannheim, lämna bilen i Frankfurt, en hotellnatt på flygplatsen, bråka med jubelidioterna i Lufthansas olika diskar över våra orienteringsryggsäckar (Lufthansas service och kvalité närmar sig Ryanairs med stormsteg, tyvärr gör dock inte biljettpriserna det), och så en tågresa genom Svealand.

O-Ringen börjar, för vår del, om 11 dagar med träningsracet i Tylösand. Och så funderar vi lite grann på om man inte ändå skulle åka på Hallands 3-Dagars också. Och en resa till London blir det, men där blir det tyvärr ingen orientering.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s