Våren är här! Om man nu kallar det för vår när det är några få minusgrader och det ligger någon centimeter snö på backen. Men nu har vi i alla fall sparkat igång orienteringssäsongen genom att springa Danish Spring, en tvådagars tävling som gick i Gribskov 2,5 mil väster om Helsingør.

Egentligen borde vi har lärt oss efter tidigare erfarenheter, men ingen av oss var speciellt sugen att sitta i bilen två gånger 60 mil, så vi bestämde oss att åka tåg – och den här gången funkade det faktiskt helt perfekt. Iväg i bil direkt efter skolan på fredag eftermiddag till Kil, tåg från Kil till Göteborg, en snabb hamburgare, sedan tåg från Göteborg till Helsingborg, med ryggsäckarna på ryggen på färjan (som för 20 år sedan när en annan tågluffade!), och slutligen med ett litet lokaltåg från Helsingør till Marienlyst där vi bodde på hotellet med samma namn, framme en kvart efter midnatt. Hotellet var en gång i tiden säkert mycket stiligt, nu verkade det som om tidens tand hade gnagat lite på det, men badanläggningen på hotellet var riktigt bra, och utsikten över Öresund och Kronborgs slott från både badet och frukostmatsalen var det inte heller något fel på.

På lördag morgon så först en längre stund på badet som vi då hade helt för oss själva, sedan frukost, sedan tillbaks med det lilla tåget till Helsingør där vi hämtade ut en hyrbil. Jag hade bokat den billigaste bilen, en Toyota Aygo (och tidigare provsuttit just en sådan hos en kompis för att se om jag ens skulle passa in), men – vi blev uppgraderade till en Renault Clio. ”Uppgraderat till en Renault Clio”, det trodde jag inte heller att jag skulle skriva någon gång.

Så kom vi till arenan på en sluttande äng mitt i skogen, bland de första som anlände. Dagens första uppgift var en massstartstävling (”Chase”). Olika klasser startade på olika tider, och H40 råkade vara bland de allra första kl 13. Kartor var utplacerade på backen, och min karta låg i första raden. Seedat! När vi sedan passerade startpunkten var jag inte direkt i första raden längre.

Det var starkt gafflat, jag hade först en mindre slinga på ca. 2 km, sedan en passering genom arenan under målportalen där jag fick vända om min karta inför andra slingan; först ca 2,5 km en liknande slinga som den första, fast mestadels andra kontroller såklart, sedan en passering genom arenan i en fålla utanför själva målområdet (och det begrep jag först inte att jag skulle göra, jag stod där vid passeringskontrollen och undrade hur jag skulle fortsätta…), sedan en slinga till, den här gången söderut från arenan. Banan på 5,2 km tog mig exakt 50 minuter, och det var såklart den långsammaste tiden, men det kändes ändå ganska bra – och det var många som hade stämplat fel, det händer ju lätt när man hänger med till fel gaffling och inte tar sig tid att kolla kodsiffrorna, kom ihåg det nu, barnen små!

Tim hade en bana på 3,0 km, sprang under 20 minuter och kom så på en mycket bra femte plats av 13 deltagare. Bra jobbat, inte minst med tanke på att hans bana var ganska lätt och han inte hade så stor nytta av sin orienteringsförmåga. Han berättade dock efteråt att många andra i samma klass stod stilla vid varje kontroll medan han hade läst in nästa sträcka i förväg.

För Jan var det den allraförsta tävling som junior, och eftersom det bara fanns en enda herrjuniorklass var han ihop med biffiga typer som var fyra år äldre. Tävlingen var dessutom någon sorts uttagningstävling till det danska juniorlandslaget. Orienteringen gick bra för honom, men han kände att han inte hängde med i löpningen. Det märks ändå på oss alla att vi har inte sprungit så mycket sedan oktober, all skidåkning till trots saknar man löpträningen så här i början på säsongen.

När tävlingen var klar åt vi ”frikadeller med kartofelmos” och hemmagjort chili can carne i arenan, drack varsin Faxe Kondi (såklart, man kan inte åka till Danmark utan att dricka Faxe Kondi!), och drog sedan tillbaka till hotellet för ännu en gång till badavdelningen. Det hade varit kallt på arenan, och det var väldigt skönt nu med jacuzzi och bastun kan jag meddela. Vi spelade även lite pingis, biljard och bordsfotboll, och sedan var det redan dags att bege sig av mot Gribskov igen. Egentligen hade vi tänkt oss att äta en dansk hot dog, men hittade inget gatukök längs vägen så att vi till slut hamnade på Statoil där de hade exakt samma mat som på Statoil i Sverige – det är ju ett norskt bolag…

När vi väl kom till parkeringen hade det hunnit bli beckmörkt, och pannlamporna behövdes för att gå de 800m till arenan. Den var i alla fall fint upplyst med marschaller och några strålkastare. Programmet för natten var en stafett i ”Open Mix”-klassen med två sträckor på 3,7 respektive 5,7 km som jag och Jan skulle springa, tanken var att jag sedan skulle springa den kortare öppna banan tillsammans med Tim medan Jan var ute på sin sträcka.

Starten gick, det var långt till startpunkten och redan då hade jag tappat klungan. Jag hittade dock okej till första kontrollen och ganska bra till andra, men tappade mig sedan helt bort till tredje. Jag kom allt längre och när jag till slut hittade min kontrol så var det min fjärde! Men då visste jag i alla fall var jag var och kunde ganska bra springa tillbaka till tredje. Jag hade försökt memorera hur det såg ut runt fjärde kontrollen och tänkte ”bara jämnt springa tillbaka dit”, men så blev det ju inte. Skogen såg precis likadant ut överallt i mörkret, det var en labyrint av drivningsvägar, och hur jag än gjorde så hittade jag inte skärningen. Och jag kan berätta att det kan bli ganska mörkt och ganska tyst och ganska ensamt när man är ute på villovägar på en nattorienteringsbana.

Efter ett tag kom klungan på andra sträckan i herrelitklassen farandes genom skogen. Jag chansade på att någon av dem skulle ha min kontroll i sin gaffling, men allt det gav mig i utdelning var att komma till en skogsväg i rasande fart. Där lyckades jag i alla fall läsa in mig, och nu gick jag väldigt långsamt upp för backen och räknade drivningsvägar för att ta mig till den där skärningen. Utan framgång, såklart. Till slut såg jag en kontroll en bit bort mellan träden, sprang dit – och det var 44:an (jag letade efter 43:an). Jag försökte att se vad det skulle kunna vara för kontrollföremål, kom fram till att det borde vara ett dikesslut och hittade minsann ett enda dikesslut på kartan. Så nu visste jag var jag var, och det var bara 80m från min kontroll. Kompass, långsamt springades fram hittade jag – ja, inte kontroll 43 i alla fall. Jag snurrade runt lite, såg kontrollen efter ett tag sprang dit – och då var det den där förbannade 44:an igen. Nu gick jag ännu långsammare fram och den här gången hittade jag äntligen skärningen. Mycket tid hade gått, det kändes som en evighet, fast jag såg på Winsplits efteråt att jag ”bara” hade förlorat ca. 20 minuter på trean och fyran tillsammans.

Jag funderade ändå på att bryta för att hinna tillbaka till arenan så att Tim kunde starta innan de stängde starten. Samtidigt ville jag inte förstöra möjligheten att få ett sammanlagt resultat på natt- och dagstafetten, och till slut bestämde jag mig för att fortsätta banan. Skärrad som jag var sprang jag dock runt hela tiden, med mycket väg, och det tog ju sin lilla tid. Jag är egentligen inte mörkrädd, men det gick en järnväg genom skogen och varje gång ett tåg passerade så visslade det på ett mycket spöklikt sätt. Vi skojade efteråt hur det skulle vara om vi kom tillbaka till Helsingør och skulle läsa en affisch om att tågen var inställda just den helgen. Hade i alla inte förvånat mig om det var spöktåg.

Jag bommade inte så mycket mera på de resterande 10 kontrollerna, men när jag äntligen gick i mål och växlade över till Jan hade det gått hela 72 minuter.

Tim hade under tiden hämtat ut kartorna till den öppna banan som han skulle springa tillsammans med mig, men vi såg att det skulle vara exakt samma banan som den jag hade gjort bort mig på förut, och eftersom det var redan ganska sent och jag inte alls var så säker om jag skulle hitta bättre på andra omgången bestämde vi oss för att stå över och bara vänta på Jan.

Hans bana var 2 km längre en min, och han måste ju ha varit ganska ensam i skogen, så vi räknade med minst en timme, men han sprang på ganska snabbt och kom mot målet efter 50 minuter. Fast när han fick stanna till vid utstämplingen misstänkte vi redan att någonting hade gått snett, och mycket riktigt hade han glömt att stämpla på en kontroll. Och inte vilken kontroll som helst, det var den lättaste på hela banan, en korsning mellan bred skogsväg och järnväg, som bara fanns där för att guida löparna till den bevakade järnvägsövergången. Han höll då på att läsa in nästa sträckan och sprang förbi kontrollen i hög fart. Det där händer i alla fall aldrig mig att jag springer förbi en kontroll i hög fart. Inte att jag springer i hög fart någon annanstans heller för den delen.

Ja, nattstafetten blev alltså ingen större framgång för oss. Jag gjorde bort mig totalt, Jan blev diskat, och Tim fick inte ens springa. Och trötta var vi, och glada när vi kom tillbaka till hotellet en halv timme före midnatt.

Det blev en ganska kort natt, sedan packning, frukost, utcheckning och tillbaka till arenan för skådespelets tredje akt – dagstafetten i Open Mix-klassen. Vår laguppställning var här Jan (4,9 km svart) – Tim (4,7 km röd) – jag (4,9 km svart). Alla banor hade en arenapassering ca 5 minuter före målgång, och innan de kom till passeringen kunde man se löparna från långt håll på ett hygge. Mycket publikvänligt alltså även den här gången. Jan sprang iväg och gjorde ett stabilt lopp även den här gången, det tog 35 minuter och vi låg då på 10:e plats av 16 lag när Tim sprang iväg. Jag var lite osäker hur det skulle gå; det var ju mycket längre än vad han är van vid, och också svårare (det var samma svårighetsgrad och längd som mellansträckan i HD16-klassen hade). Jag var således ganska lättat när jag såg honom på hygget och passera arenan, Jan och jag hejade för allt vi orkade, och sedan gick även det lilla slutvarvet ganska snabbt. När Tim lämnade över till mig hade han varit ute i ungefär 55 minuter och gjort två lite större bommar, resten hade han fixat galant.

Så var det dags för mig att ta över. Det var en lång sträcka till första kontrollen som jag också lyckades bomma, kom till fel mosse som också hade en kontroll men hörde sedan pipet bakom mig och kunde springa dit snabbt. Resten gick utan några problem, och efter 56 minuter var jag i mål, och vi var godkända den här gången!

Sedan fick vi söka länge efter Tims och Jans kartor vid kartutlämningen, en sista lunch i serveringstältet, och så iväg i bilen till en skola i närheten där vi kunde duscha. Vi var nog de första som kom dit, och skolan låg helt tom och övergiven så här en vintersöndageftermiddag; duscharna var i källaren och jag kollade lite extra noga efter zombies.

Mitt ute på parkeringen förpackade vi sedan all packning på ett rese- och bärvänlig sätt och körde tillbaka till Helsingør. Jag släppte barnen och bagaget framför stationen, lämnade bilen på biluthyrningen och sprang tillbaka den dryga kilometern till stationen där barnen väntade och missskötte sig. I gatuköket vid bussstationen fick Tim äntligen sina efterlängtade røde pølser, och så var det dags att säga adjö till Danmark och ta färjan till Helsingborg. Hela hemresan gick sedan mycket bra, med kartsnack, kortspel och en eller annan tupplur. Och i bilen från Kil hem till Hagfors fick vi se norrsken!

Allt i allt var det en mycket lyckad helgutflykt. Tävlingen var mycket välorganiserad, arrangörerna proffsiga och trevliga, och hela upplägget var mycket publikvänligt och roligt att springa. Jag gillar ju mycket mera om starten går direkt i arenan, och om det finns arenapasseringar, allt blir så mycket tajtare så, och det finns fler tillfällen att heja och att ta kort. Vi hade varit lite oroliga för snön som hade kommit veckan innan, men det var inte något problem, stora delar av skogen var i princip snöfria, och där det var snö var det inte mer än någon centimeter. Det hade kunnat vara lite varmare, speciellt vindbyarna var iskalla, men i slutändan gjorde det inte så mycket. Så vi kan mycket väl tänka oss att springa Danish Spring även nästa år…

Våra bilder finns på Flickr.