Rule Britannia

Semestern i England är slut, jag är tillbaka vid skrivbordet i Hagfors. Riktigt rolig orientering bjöd man på ”Jan Kjellström Festival of Orienteering” i och omkring Reading i Berkshire väster om London.

Resan gick med bil till Landvetter, 12 stycken baggage hade vi (man behöver mycket när man ska både orientera, vara ute i snålblåsten, och vara fin, utan att kunna tvätta…), men till slut fick vi med alltihop, fick allt in i hyrbilen, körde på fel sida vägen från Heathrow till Wokingham där vi bodde på St Anne’s Manor.

Vi hade en ganska lugn start på Långfredagen med bad i den fina hotellpoolen, lång hotellfrukost, sedan tog vi bilen till Whiteknights campus, ett stort grönområde som Readings universitet ligger i. På grund av mycket trafik på motorvägen kom vi dit ganska sent, men hann hämta ut våra Emit-brickor och nummerlappor, träna lite på att stämpla med Emit-brickor, och sedan var det redan dags för start. Solen sken, men det blåste småkallt och det var bara några få plusgrader (och så skulle det förbli resten av resan). Så småningom träffade vi även många av de andra värmlänningarna i Kils OK och Lustens OK.

Resten av familjen var redan ute på banan när det var dags för min start. Jag var så övertänt att jag var först till startpunkten (har aldrig hänt mig förut, annars brukar jag redan ha tappat klungan då) och sedan sprang jag direkt förbi ettan, så att en sträcka på 150m tog mig nästan 2,5 minuter. Sedan gick det bättre utan några bommar och väl även utan vägvalsmissar. Jag sprang på bra (tyckte jag) ungefär dryga hälften av banan, sedan blev jag trött och efter ett tag sprang Jonas Uller i hög fart förbi mig. Jag orkade inte hänga på honom, och blev till slut 55:a av 61 startande med en tid på nästan 24 minuter på en bana på 2,2 km (den minimala löpvägen var dock mycket längre, jag sprang nästan 4 km). Tyvärr hörde jag direkt vid målgången att Jan och Tim både hade stämplat fel, vid samma kontroll dessutom, deras kontroll hade suttit några meter bort. Det var många kontroller som satt väldigt tätt inpå varandra, tätare än vad som är tillåtet i Sverige, men de kanske har andra regler i Storbritannien. Jag hade också stämplat vid fel kontroll två gånger, men märkte det varje gång i sista minuten och kunde leta upp rätt kontroll – första gången var den bara 5m bort, andra gången var det trädet bredvid, två kontroller med ”särpräglat träd” som kontrollföremål bara 15 meter ifrån varandra. Tanja gick det däremot bra för, hon blev trea av fem deltagande värmländskor.

Vi stannade kvar en stund och hejade på de andra värmlänningarna, åt en smörgås i universitetscafeterian, sedan packade vi ner allt och gick till bilen – tre gånger för att vissa hade glömt sina skor. Därefter åkte vi till stationen i Reading för att äta glass på Tutti Frutti, ett av de bästa glasscafeerna jag någonsin har varit på. Inte så mycket för presentationen, den har jag sett bättre, men glassarna är otroligt goda, och personalen där är så fantastiskt trevligt, vem man än möter vid vilken tid på dagen som helst.

Därefter tog vi lite småvägar tillbaka till Wokingham, och för att det inte var nog med motion än fortsatte vi med ett gympass (och mera bad) innan vi gav oss iväg till The Three Frogs, en trevlig pub bara några minuter ifrån hotellet för att äta, såklart, fish’n’chips.

Första start på andra etappen var två timmar tidigare än på första, och vi var bland de första startande, så det blev ingen sovmorgon på lördagen. Den här gången låg arenan på en jättestor sluttande äng vid Hambleden en bit norr om Henley-on-Thames (där roddtävlingarna går, förresten en mycket trevlig liten by). För Tanja, Tim och mig var det långdistans (7,4 km i mitt fall, men efter WMOC-tävlingarna i Tyskland ifjol är jag inte lika lättskrämd längre), för Jan i elitklassen H18E medeldistans.

Orienteringen här var inte supersvår, det var bra sikt nästan överallt och skogen är ganska strukturerad. Det som gör det svårare än vad kartan visar är dock för det ena att de gula fläckorna är ganska diffusa, liksom tidigare i Kalifornien hade jag svårt att skilja mellan gult och vitt i naturen. Dessutom satt kontrollerna alltid väldigt lågt på marken, ibland var skärmarna regelrätt nertryckta på backen eller i någon grop (gropar användes förresten flitigt som kontrollföremål, å andra sidan fanns det knappt någon sten på kartan). Min vanliga taktik – springa in i ringen, sedan resa sig upp till mina nästan 2 meter och titta mig omkring fungerade inte här, här gällde det att navigera rätt ända in till kontrollen.

Mycket riktigt lyckades jag bomma tredje kontrollen ganska stort, men resten gick egentligen väldigt bra – om det inte hade varit för backarna. Min bild av England var alltid ganska lättkuperad, lätt böljande kullar, men här i Hambleden var det riktigt brant. Jag hade tre stora stigningar på ungefår 45-50 höjdmeter vardera, och hade haft några till om jag inte hade bestämt mig att springa runt på höjdkurvan.

Efter ungefär två tredjedelar av banan såg jag att det såg lite realistiskt ut att klara mig – för första gången på en långdistans – på under 90 minuter, så att jag lade på ett extrakol (fanns faktiskt lite kvar, hade jag inte trott), och klarade mig således på 86:08 vilket gav en 17 plats av 26 deltagare, mellersta tredjedelen för första gången i en tävlingsklass i Europa! Och så hade jag tre löpare inom 2 minuter framför mig.

För barnen gick det bättre idag, även om Jan hade problem med en förkylning som sedan bara blev värre och värre under resan. Tanja gjorde ytterligare en gång en mycket bra insats, två stora bommar, resten utan större problem.

Kallt var det dock på arenan så att vi var mycket glada att kunna köpa te och varm choklad med marshmallows samt lite goda kakor. Det fanns flera olika matförsäljare på arenorna och fast de flesta var kommersiella (några scoutkår sålde också kakor) var det inte dyrare än att köpa mat på arenorna hemma i Sverige. Bra mat dessutom, mycket att välja på, bl a mycket goda soppor och chilis som värmde i snålblåsten.

Efter tävlingen åkte vi den lilla biten tillbaka till Henley, handlade lite, och åt lunch på en pub, innan vi fortsatte till Bracknell, nästa samhälle norr om Wokingham, där jag hade bokat en timme med Segways åt oss och familjen Campbell. Eftersom det har ingenting med orientering att göra ska jag inte skriva så mycket om det förutom att det var superkul, rekommenderas varmt! Vi avslutade dagen igen med middag på The Three Frogs.

På söndagen, Påskdagen, var det väckning ännu tidigare (och vi fick be hotellet att ge oss frukost tidigare än det egentligen skulle ha funnits), kl 8 satt vi redan i bilen på väg mot Newbury, ungefär 4 svenska mil västerut. Arrangörerna hade tidigare informerat oss om att den tilltänkta parkeringsängen var vattendränkt så att alla skulle parkera på olika ställen i Newbury och bussas därifrån. Vi hade blivit tilldelade parkeringshuset vid Sainsbury’s (en stormarknad), och bussen tog oss snabbt därifrån till Cold Ash, dagens arena. Där fanns det visst många bilar som parkerade, men kanske räckte det inte åt alla längre.

Det var långdistans än en gång, fast inte fullt lika kuperad som dagen innan. Jag kom iväg till ettan bra, men bommade sedan tvåån stort, sökte i åtta minuter på fel ställe. Efteråt förstod jag vad som hade hänt – det var som dagen innan en 15000-delskarta (vilket jag annars aldrig har), men nu hade jag glömt det och därför sprungit alldeles för kort. Resten av banan gick sedan bra, hjälpte lite ungdomar och äldre damer på vägen och siktade än en gång att komma i mål på under 90 minuter. Det gjorde jag till slut också, men bara efter en rejäl spurt – som jag behövde, då klockan stannade på 89:58… Det gav mig en 16:e plats av 24 startande, så än en gång med nöd och näppe mellersta tredjedelen. Det känns bra att inte alltid vara strykpåsen längre som går i mål en halv timme efter alla andra (fast så kommer det säkert att bli igen när tävlingssäsongen äntligen börjar i Värmland).

Tim och Tanja gjorde varsin superbom, resten gick ganska bra, och under hela tiden var Jan ute på sin vansinnesbana på 12,3 km. Han hade en stor bom till femman och orkade sedan inte springa för fullt på grund av förkylningen, men fullföljde i alla fall, bra jobbat!

Än en gång frös vi ganska mycket i blåsten (fast det var ganska trevligt när vinden mojnade för en gångs skull), varm chili och varm choklad hjälpte även den här dagen. Det var ”bara” åtta svenska mil till Stonehenge och medan några sade att ”så nära kommer vi inte dit igen” och andra ”jag är väl inte galen, 16 mil för några stenar!”, bestämde vi oss för att inte åka dit. Vi tog arenabussen tillbaka till Newbury, från bussen hade jag sett någonting som såg ut som ett trevligt cafe på gångavstånd från parkeringshuset, och mycket riktigt visade sig ”The tearoom by the locks” ett pyttelitet men ytterst trevligt cafe i ett litet hus som antagligen var den gamla slussvaktarstugan vid kanalen mitt i Newbury.

Sedan hem och ”Easter Egg Hunt” i hotellets trädgårdar, och för att avsluta dagen badade vi först och åt sedan middag på Ye Olde Leathern Bottle, en mycket gammal pub i Wokinghams södra utkanter.

På måndagen var det dags för ännu ett besök till Hambleden, samma parkering, men arenan låg nu på kartans sydkant i en ganska trång dalgång vilket skapade bra stämning. Några banor hade även olika publikkontroller i sluttningen ovanför arenan. Den här dagen stod tremannastafetter på programmet, och konstellationen var sådan att Jan, Tim och jag sprang i ”Mixed Adhoc”-klassen som hade två svåra banor på 4,9 och 3,9 km samt en medelsvår på 2,1 km. Alla banor visade sig dock vara ganska lätta till slut. Det var nästan 110 lag anmälda i denna klass varav 101 kom till start, förutom oss hade även Kils OK/Skattkärrs IF ett lag som bestod av Signe Magnussen, Anna Skoglund och Klara Holmgård. Kils OK hade sedan många fler lag i olika klassar däribland stjärnlaget Anna Nordström-Ylva Olm-Sofia Holmgård, som tävlade under namnet ”Kils OK Mothers” i Women Senior-klassen och som tog en kanonbra tredjeplats. På grund av de många lagen hade Mixed Ad Hoc-klassen gafflats således att de olika lagen sprang de tre sträckorna Long, Medium, och Short i olika ordningar, så att det inte gick att avgöra hur man låg till förrån siste löparen i laget  hade gått i mål. Dessutom fanns det ytterligare gafflingar ute på sträckan, det märkte vi dock inte förrän mitt under pågående loppet. Bra att man alltid kollar kodsiffran!

Lottningen gjorde att vårt lag, som tävlade under namnet ”Viking Pillagers” (före och efter loppet bar vi vikingahjälmar på arenan) och Kils/SIF-laget (som tävlade under namnet ”Kils OK Adopted”) hade samma ordning på banorna så att vi i alla fall kunde jämföra våra lag oss emellan. Och inte blev det mindre spännande av att Jan och Signe kom in exakt samtidigt för att växla ut Tim och Anna! Sedan hade ju Tim ingen rimlig chans att hänga med Anna, men han gjorde ändå ett riktigt starkt lopp och växlade över till mig efter 18 minuter, då låg vi sex minuter efter adoptivbarnen. När jag började läsa in mig på väg till startpunkten såg jag direkt att de flesta kontrolltagningarna skulle vara ganska enkla, och att det egentligen bara fanns två vägvalsstråckor, så att det var löpningen som var avgörande. Direkt till första kontrollen hade jag en sådan där brutal Hambleden-stigning igen, jag sprang utför så länge jag orkade så att mjölksyran sprutade åt alla håll (inuti, och svetten uti). Sedan ner igen till dalgången, en kontroll där och uppför åsen på andra sidan, först löpning, sedan joggning, sedan gåing, sedan krypning.

Någonstans på vägen uppmärksammade jag en dam i ungefär min ålder i en ful violett joggingtröja som oftast verkade ha samma kontroller, men inte alltid (men när hon hade andra, så låg de nära mina). Det var då jag började misstänka att det fanns ytterligare en gaffling utöver de olika sträckorna. Jag försökte springa ifrån henne, men var ändå inom synhåll många kontroller till. Där hade jag en kontroll som var i ett mycket diffust litet gult område i ett större vit skogsparti, och egentligen var min plan att gå noga kompassgång från min sista säkra (en stigförgrening), men när jag såg hur bra sikt det var i skogen runt omkring bestämde jag mig för att chansa och dra rakt in i skogen på måfå. Jag såg folk på håll samlas vid tre olika ställen, och en snabb blick på kartan sa att det nog var mellersta stället som var min kontroll, vilket sedan turligt nog också stämde).

Sedan kom en brantare stigning igen till min tredjesista kontroll. Därifrån till nästsista hade banläggaren lagt en fälla som många lät sig luras av. Man kunde nästan enbart springa på stigar mellan kontrollerna, ett mycket uppenbart vägval, men då skulle man upp på en ås och ner igen, ungefär 6 höjdkurvor. Istället valde jag att springa lite på skrå, runt ett omgärdat område (på långdistansen två dagar tidigare hade jag sett att skogen var alltid mycket rent direkt runt omkring sådana staketomgärdade områden, så jag visste att det var lätt löpning där), in på startsträckan, förbi startpunkten igen, och bara en liten bit uppför backen till kontrollen i en grop. Damen i lila syntes inte till, hon kom sedan i mål flera minuter efter mig. Så var det bara lite lätt uppför till sista kontrollen och över målrakan under stor jubel (som nog inte gällde mig, men det var kul hur som helst). Till slut hade jag sprungit min bana på 3,9 km (med som sagt ganska lätt orientering, men ganska stark kupering) på 33:48, med en löpfart på under 8 min/km (jag brukar annars ligga runt 11 min/km). Det här var jag ganska nöjd med, det var nog mitt bästa lopp sedan 25manna i höstas. Ännu nöjdare blev jag när jag såg att vi hade blivit 26:a av 101 startande lag, inte illa med tanke på Jans förkylning, Tims unga ålder och min välj-bortförklaring-själv. Jag hade visserligen tappat sex minuter på Klara Holmgård så att vi låg 12 minuter efter adoptivbarnen (de kom på en superbra 8:e plats till slut), men ändå. Sedan stod vi med våra vikingahjälmar och hejade när de sista värmlänningarna tog sig i mål.

Ytterligare en rolig upplevelse (för mig i alla fall) var när Sofia Holmgård berättade vilka bommar hon hade haft. De lät precis som mina brukar göra! Kan HON göra sådana bommar då behöver jag inte skämmas lika mycket för mina 🙂

Och så var det dags att packa ner tältet för sista gången och släpa allt till bilen. Vi hade egentligen tänkt äta lunch i en liten alternativ pub halvvägs mellan Henley och Reading, men den visade sig vara stängt på Annandag Påsk, så vi åkte tillbaka till Reading, hittade först ingen parkering, sedan jättemånga lediga platser vid stationen, och åt lunch vid ”The Angel of the Bridge”, omedelbart vid Themse-floden. Tillbaka till hotellet och litet extra motion i form av en tennismatch med Tim, sedan gällde det att packa våra 12 väskor på ett smart sätt.

Resten av resan innehöll ingen orientering, så bara en kort sammanfattning: Vi tillbringade tisdagen i London, åt med ett stort gäng värmlandsorienterare på Rainforest Cafe, var två dagar på Legoland Resort-hotellet, frös nästan ihjäl på Legoland (men hade kul ändå), hittade världens trevligaste pub i Windsor, åkte till London, tillbringade två nätter på gamla järnvägshotellet i Paddington station (mitt favorithotell i London), åt mera fish’n’chips, såg Lion King-musikalen på Lyceum Theatre (häftigt), åkte Emirates-skyline i Docklands (också häftigt), åt mera glass, drack mera Real Ale, och tog oss så småningom hem via Heathrow, Landvetter och en mycket slitsam nattfärd hem till Hagfors dit vi anlände ca 1:30 på morgonen.

Att orientera i Storbritannien var verkligen kul, allt var mycket proffsigt, bra kartor, bra arrangemang, mycket bra mat på arenorna. Inga duschar (vi hade våthanddukar och dylikt med oss), men det hade nog inte varit så trevligt i blåsten ändå. Funktionärerna var ytterst trevliga alltihopa, från första kontakten till genomförandet. Brittisk mat har blivit riktigt bra (om man vet var man ska leta), och brittisk glass ännu mera. Att de kan te visste vi ju innan. Och British Airways, som jag sällan flyger med i tjänsten, och aldrig hittills med familjen, var en ganska positiv upplevelse faktiskt. Mycket generösa baggageregler, bra benutrymme även i apklass, ätbar mat och dryck gratis, och det var nog inte så mycket dyrare än Norwegian. Plus att jag föredrar riktiga flygplatser som Heathrow över gamla militärflygfält med ett minimum i infrastruktur…

Kanske, kanske kan det bli mera orientering i Storbritannien i år. Som brukligt är fick vi reklam för fler tävlingar där, och en tävlingshelg i november med sprint i gamla stan i Salisbury (som är ytterst pittoresk och mysig) och sedan långdistans i New Forest nationalparken (den med de små hästarna) låter mycket tilltalande. Plus att jag hemskt gärna skulle vilja springa citysprinten i november. Vi får väl se. Och 2014 går JK i södra Wales. Det skulle inte vara helt fel heller…

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Rule Britannia

  1. carlbergmobile skriver:

    Då är vi två som är en halvtimme efter så du behöver inte vara ledsen för det, du är i gott sällskap

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s