Om att vara beroende

Jag var lite orolig inför säsongen. Visserligen skulle det bli roligt, men skulle magin vara kvar? Men det fanns ingenting att oroa sig för. Den är kvar. Och efter tio sprungna tävlingar i år och de första två klubbträningarna kan jag konstatera: Orienteringen är roligare än någonsin. Att det ens var möjligt. Jag tror jag har blivit beroende av orientering. Jag knarkar orientering. Och som så många andra knarkare måste jag höja doseringen hela tiden.

Det kommer rapporter om att det ligger en massa snö kvar i Karlskoga där vi ska ha värmlandspremiären om nio dagar. Att folk funderar på att ställa in, att arrangörerna erbjuder att få anmälningsavgiften tillbaka. Vid middagsbordet hemma:

D40-makan: Men vi åker väl?
Jag: (Glor oförstående.)
D40-makan: Det trodde jag väl.

Visst är det bättre med orientering utan spårsnö, men hellre orientering med spårsnö än ingen orientering alls. Och nu lär det ju bli varmt, så vi får väl hoppas att det inte blir så farligt.

Jag har bestämt mig att ha en ny mantra den här säsongen. Fjolårets mantra hade jag lånat utav Helena Ekholm (född Jonsson): ”Jag är bra på det här!” brukade hon säga till sig själv när hon kom in på vallen för stående skjutning. Årets mantra lånar jag utav Blixten McQueen: ”Fart! Jag är fart!” Och att hållen farten uppe så mycket jag orkar är just det jag ska fokusera på i år.

Vi hörs, kära läsare! Eller ses, i en skog någonstans.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s