Ja, så kändes det i alla fall. 3,9 km till starten stod det i PM; 4,4 km uppmätte en kompis med sin GPS-klocka, och med vägen till Tims start var det nästan 6 km. Är det verkligen nödvändigt med så långa avstånd till start? Att eliten ska komma in i stentuff terräng direkt, ok, men oss motionärer? Speciellt tråkigt för dem som ska skugga sina barn och som ska ta sig till starten flera gånger om.

Men loppet gick bra i alla fall. Det började direkt med en klättring över fyra höjdkurvor till startpunkten (jag var inte helt säkert om ”Startpunkt 75 m” avsåg distansen eller höjden när jag såg backen). Terrängen var först både risig och stenig och inte alls kul, men snart blev det bättre, och uppe på hällmarkerna var det riktigt riktigt fint och löpvänligt. Jag tog det ganska lugnt i början eftersom jag var osäker om knät skulle hålla, så så fort terrängen blev stenig eller besvärlig på annat sätt gick jag för att inte riskera något. Med den lugna farten blev det inga bommar alls, jag spikade varenda kontroll igen, och det kändes ju kul. Uppe på berget fick jag en tjock gren i axeln, det såg inte alls bra ut efteråt, men ingen större skada skedd. Avslutningen (ja, det var ju nästan halva banan) gick på en sandig tallhed, mycket snabblöpt, och eftersom vägarna var många och sandiga var det oftast bäst att springa rakt på i ljungriset som inte alls var besvärligt. Kändes bra att springa på lite efter alla veckor. I målet hade jag sprungit 78 minuter, och det gav en 152:e plats av 187 anmälda. För Tim gick det inte så bra idag, men däremot desto bättre för Jan som tog en 6:e plats, och även Tanja gjorde ett mycket bra jobb med sin 15:e plats i D40M.

Det var dock inte fotorienteringen som vår dag började med. Tidigt på morgonen cyklade vi från Boden till arenan vid Rödberget för att börja med MTBO-sprinten. Det blev en hel del kaos vid starten, både Jan och Tim släpptes iväg en minut för sent (vi lämnade in en protest som godtogs efteråt), och sedan blev det en hel del kaos i min cykling, jag bommade hej vilt, nästan varandra kontroll. När banan nästan var slut gjorde jag den största bommen i min hittills korta MTBO-karriär. Jag hade ingen kompass med mig ut åkte ut snett från kontrollen, och eftersom det var så väldigt många stigar överallt förstod jag inte vad jag gjorde. Jag trodde mig cykla längs en sluttning ner mot en sjö, men när ingenting på kartan stämde längre och jag mötte några inskolningslöpare och kom förbi glada och sura gubbar beslöt jag mig för att titta ner för sluttningen lite mera noggrann och såg att det inte alls var en sjö, men ett grustag. Ett grustag fanns dock inte på kartan, men så småningom förstod jag vad som hade hänt. Misstaget kostade mig dryga 10 minuter på grund av den sandiga, svåråkta terrängen. Även Jan hade det svårt, Tim klarade sig dock bra.

Sedan var det dags för pasta och sängläggning, dagarna börjar tidigt här i Boden. Måste vara det militära arvet…