O-Ringen Dag 2 – Om att bomma inför löpande kameror

DSCN0618Långsträckan går mot sitt slut. Få bra inläsningspunkter på vägen men jag tror mig veta någorlunda bra var jag är. Jag ska ta kontroll 160 vid en liten brant. När jag kommer fram till ringen (eller vad jag tror är ringen) finns det massvis med små branter där, mestadels parallela med varandra, i en ganska brant sluttning. Jag vill absolut inte behöva klättra uppför sluttningen igen, så jag håller mig högre upp och tittar ner. Ser en brant med en sten framför, precis vad jag ska ha. Men där finns ingen kontroll. Går ut mot de öppna hällmarker som sträcker sig åt tre håll och som ser likadana ut överallt. Hittar en kontroll, men det är 159. Irrar runt lite, bestämmer mig för att ta om. Det här är det öppna området, och det där är branten som begränsar den. 60 meter in till kontrollen, det ska väl inte vara något problem. Men det är det. (Senare, mycket senare, på kvällen i stugan närmare bestämt, förstår jag att det var det öppna området 80 meter och två höjdkurvor högre upp som jag var på.) Jag ser två kameror längre ner och tänker att ”de ställer väl inte upp kameror direkt vid en kontroll, det skulle väl vara alldeles för enkelt”, det är säkert ett tilltänkt vägval för någon elitklass. Och jag irrar runt lite mera, hittar kontroll 159 hela tre gånger. Efter ett tag kommer en annan löpare och fråga mig om jag vet var 159:an är. Det vet jag ju mycket väl vid det här laget, och jag visar honom och ber sedan att få se på hans karta. Men det enda det hjälper mig att jag är tillbaka vid samma gula fläck. Irrar runt ännu mera och träffar sedan Matz Andersson från Lesjöfors. Han letar också efter 160, och han kommer sedan på snilledraget att klättra längre ner. Han hittar kontrollen, vinkar mot mig, och nu kan jag äntligen också ta den. Och kamerorna står faktiskt direkt vid kontrollen och filmar folk som inte hittar kontroll 160. De har gjort en film av det, tacksamt nog är jag inte med på den, men jag fick ingen lingondricka heller. Ni hittar den här. Dryga 15 minuter säger Winsplits att jag har bommat på kontrollen, kändes som mycket mer.

Sedan går det något bättre, en slarvig kontrolltagning till trean till trots. Efter sju kontroller ska jag springa ungefär 350m över ett sandöken. Jag tar sikte mot en sten på andra sidan som jag misstänker är den som ligger direkt framför min kontroll och sätter fart. Men såklart ska någon jäkel få för sig att åka med fyrhjuling genom öknen precis när jag kommer, så jag och många andra blir insvepta i ett stort dammoln.

Ytterligare två helt onnödiga bommar blir det (kontrollerna var inte ens svåra på något sätt), nu är jag alldeles för trött. Målet med att springa under 80 minuter missar jag kapitalt, det blir hundra minuter och några sekunder.

Både Jan och Tim hade mycket bra lopp den här dagen, det syns direkt på Tim när man kommer att det gick så mycket bättre än dagen innan. Han har knappat in en minut på kompisen Elias, inte bommat och är helt nöjd. Och Jan har kommit topp 5 för första gången med sin 5:e plats, är även femma totalt nu. Tanja hade en stor bom, men annars gick det bra igen.

Även denna dag började förresten med MTBO för vår del. Ingen av oss hade några större problem den här gången, vi tappar ju i ren MTB-teknik, men det blev inga större vägvalsmissar, jag tror mig till och med har hittat några vägval som inte många andra har åkt, jag var i alla fall alldeles ensam där, och när jag kom till nästa kontroll såg jag ett gäng på fem åkare som tidigare låg före mig bära sina cyklar över en stor rishög. Jan och jag hade dessutom en tur upp till Rödbergsfortet, många höjdkurvor upp och lika många ner blev det.

OCH! Tim vann sin klass! Visserligen genom walkover, de andra fyra anmälda ställde inte upp denna dag, men det är ju inte hans fel. Första etappseger i familjen! Från arenan ringde jag konditoriet i staden och beställde en tårta, köpte sedan en till när jag hämtade, och vi bjöd alla orienteringsvänner in på tårtkalas efter elitsprinten samma kväll. Vi visste ju inte hur många som skulle komma, men fullt hus blev det! All tårta gick åt, och mycket annat också. Kul!

Elitspringen, förresten. Tim och jag var dit. Det var fullt på läktaren, så vi ställde oss vid varvningskontrollen, och det var ett bra val, vi såg alla löpare från nära håll, men någon stor upplevelse blev det inte. Det fanns ingen storbildsskärm, och fast vi kunde höra speakerljudet så var det svårt att följa ställningen. Ett exempel på hur svårt det är att göra orientering till en bra publikidrott, och då är vi ju redan frälsta orienteringsfantaster. Om det var några icke-orienterande bodensare som såg på så har de nog inte märkt av tjusningen med orienteringen. Men jag antar att pengarna inte räckte till en storbildsskärm, och om det var så, så är det ju ett godkänt skäl. Pengar in och pengar ut, alltid samma sak…

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s