Mitt liv på kartan

Efter det föregående inlägget där jag skrev rent allmänt om hur det funkar att orientera i USA kommer här en beskrivning av mina upplevelser på just den här tävlingen, 15e Flygande Gris, anordnat av OCIN, Orienteering Cincinnati.

På fredagen stod det medeldistans på programmet, och TCn var bredvid en stor parkering alldeles utanför Oxford, Ohio (roligt nog stod stadens polisstation också på parkeringen, och användes även som tävlingssekretariat, man passerade flera tjänsterum med uniformerade och beväpnade poliser på vägen dit). Oxford är en universitetsstad, det finns faktiskt inte så mycket mer än universitetet, men det är ganska imponerade, massvis med fina tegelbyggnader fördelade över hela staden, med mycket parker och grönytor emellan. Ungefär hälften av (i alla fall min) banan gick också i sådana grönytor mellan studentbostäder och föreläsningslokaler. Den delen hade då mer sprintkaraktär än medeldistans, och det passar mig ju ganska bra. Det var molnigt, ca 8 grader (Celsius, jag ska inte tråka ut er med deras konstiga temperaturenhet) och började regna lätt lagom till starten. Sedan slutade regnet för att återkomma med större styrka efter att jag hade gått i mål.

Jag visste ju inte vad som väntade mig och bestämde mig att inte lägga mig på allra högsta nivån och springa M40+ vilket hade varit en röd bana (i deras klassifikation). Istället valde jag en orange bana, nästhögsta svårighetsgrad, motsvarade ungefär våra violetta banor, vilket också stämde överens med att 16-åringar hade orange som sin åldersbestämda bana. Jag hade i stort sett inga större orienteringstekniska problem alls och hade nog också klarat av en röd bana, ska testa det nästa gång.

Det var ett helt gäng med officerselever från den berömda militärakademin West Point i New York där, akademin har en egen orienteringsklubb. Tre av dem sprang samma bana som jag, och de såg oerhört vältränade ut. På första och tredje dagen slog jag dock alla tre av dem, och alla utom en på andra dagen, så deras löpning var nog bättre än deras navigation. Då vet jag i alla fall att när den amerikanska armén anfaller Sverige, då kan jag inte springa ifrån dem på en väg, men jag kan lura in dem i ett grönområde och tappa bort dem där 🙂

Min bana gick först över en äng, sedan hade jag två kontroller i ett mindre skogsparti. Första kontrollen var konstigt nog vid en likkista; jag har ingen aning vem som låg i den… Kontroll 3 till 8 var sedan i universitetsparken, inga problem alls här, men det var mycket upp- och nerför, jag blev ganska trött efter halva loppet (som ni vet så är jag ju inte direkt något konditionsunder). Sedan gick banan in i ett skogsparti med många raviner, och när jag kom ur den var jag också nästan framme vid målet. Skogen var mycket annorlunda än vår, nästan enbart lövskog, och oerhört svårlöpt (även de andra två dagarna), detta inte på grund av träden, men på grund av undervegetationen, mycket kaprifol, döda nerfallna träd, men också många törnbuskar som jag inte vet vad de heter på något språk. Det gick alltså inte speciellt snabbt i skogen. Jag klarade kontrollerna ganska bra, utom två där jag första gången kom upp för högt och andra gången för lågt i en ravin. Jag kunde dock utreda detta ganska snabbt och var i mål efter 43 minuter och 43 sekunder för en bana på 3,3 km, jag hade då sprungit 4,2 km enligt min GPS-klocka. Det visade sig efteråt att jag hade vunnit min bana med nästan 7 minuters försprång före tvåan. Resultatlistorna är bara sorterade efter banor, inte efter klass, men klassen står bredvid varje löpare, man kan alltså räkna ut själva hur man låg till i sin klass. Jag hade då slagit alla som sprang min bana, inte bara dem i min klass. Jag kunde efteråt se att två av officerseleverna var mycket snabbare än jag i universitetsparken (ingen överraskning där), men hade sedan gjort bommar på över 20 minuter var på en sträcka där jag hade spikat kontrollen. Eftersom jag har aldrig vunnit något lopp i Sverige (än så länge i alla fall :-)), så var det nog sämre konkurrens där.

På lördagen kunde man välja mellan lång- och ultralångdistans. Ultrålangdistansen var även de amerikanska mästerskapen i denna disciplin. Men jag kunde ju ändå inte vinna dem, eftersom jag inte är medlem i en amerikansk orienteringsklubb, så jag valde långdistans (fin ursäkt, va?). Långdistansen är ju inte direkt men styrka, för mycket löpning… Hela tävlingen gick i Hueston Woods State Park, ca. en timme nord om Cincinnati, och 15 minuter med bil från fredagens TC. TC den här gången var på vildmarkshotellets parkering och ängen bredvid. Det var mestadels soligt, med ca 10 grader.

Min bana innehöll många kontroller i mörkgröna områden dit det var mycket svårt att bara ta sig fram, även om man visste åt vilket håll man skulle. Jag använde först och främst uttorkade bäckfåror och raviner till navigationen, stigarna var oftast otydliga, och de raserade staketen som det fanns jättemånga av på kartan hittade jag knappt en enda gång. Det fanns tre riktigt långa vägvalssträckor, och med tanke på hur svårforcerat det var i skogen valde jag varje gång att springa stora omvägar runt, jag tror nog att det var rätt beslut. Banan var på 6,0 orienteringskilometer, jag hade till slut sprungit 8,02 km, alldeles för mycket för mig, jag tog slut rejält efter 8 av 10 kontroller och fick kämpa mig in i målet. Min tid var ganska exakt 90 minuter, och jag var övertygat om att jag skulle hamna långt nere i resultatlistan. Men när väl den kom, så visade det sig att det nog hade varit svårt för de flesta, jag kom på tredje plats, hela 20 minuter efter segraren, men bara tre minuter efter andraplatsen. Jag ledde då den sammanlagda listan fortfarande med fyra minuter. I splittiderna kunde jag senare se att jag hade legat på första eller andra plats genom nästan hela loppet, delvis med flera minuters försprång, från andra till näst sista kontrollen. Det stämmer bra överens med min egen uppfattning att jag tog helt slut vid tredjesista kontrollen. Jag måste löpträna mera, helt enkelt.

Söndagens tävling gick även den i Hueston Woods State Park, men i ett annat hörn, i ett stort picknickområde. TCn var utmärkt vald, man kunde se löparna vid flera kontroller därifrån, och vissa banor hade raka vägen direkt igenom TCn. Dessutom var parkeringen mycket nära, jag hade mindre än 20 meter från bilen till mållinjen 🙂 Det var medeldistans, och ganska tuff terräng med många djupa raviner som man fick klättra ner i, och sedan uppåt igen. Inte så mycket undervegetation den här gången (bra, mina armar såg redan från lördagen ut som en karta av alla repor). Däremot fanns det på ett antal ställen massvis med stigar, faktiskt så många att det var snabbare att bara springa efter kompassen istället för att hålla reda på alla stigar. Det var svinkallt på morgonen (jag startade redan 9:05), inte mer än 3 grader Celsius. Mot ett-tiden blev det dock allt varmare och skönare. Jag hade inga orienteringstekniska problem den här gången och försökte pressa mig till att springa snabbare än jag egentligen orkade. Det visade sig vara ett bra recept, för jag kom på andra plats, med bara 28 sekunder efter segraren, och ynka 24 sekunder före trean. Bränslet tog dock slut mot slutet, och jag fick gå en bit för att ha lite ork kvar för att göra bella figura på målrakan. Banan var på 4.2 km, och jag sprang ungefär 5,2 km på 61 minuter. Det som var lite förargligt var att jag hade slarvat före loppet och inte tejpat skosnören, och rätt som det var gick de upp mellan sjunde och åttonde kontrollen, där tappade jag säkert 45-60 sekunder och därmed segern.

Det fanns sedan ett poängsystem där segraren i ett lopp fick 1000 poäng, och alla därefter 1 poäng mindre för varje sekund de låg efter segraren; bara de två högsta poängen räknades. Jag vann hela tävlingen i min klass med 1768 poäng, tvåan hade 1766 poäng, så det var på två röda sekunder på en tredagarstävling…

Tävlingen avslutades med en liten prisutdelning där de första tre i ungdomsklasserna samt i vissa vuxenklasser (jag förstod inte riktigt vilka) fick medaljer.

För att sammanfatta så var det mycket roligt att springa en tredagarstävling i USA (ingen överraskning där, det är ju faktiskt alltid roligt att orientera!), och allt var ändå ganska lika. Jag hoppas att jag får någon mer chans att uppleva detta, och om ni skulle få chansen: Tveka inte!

Mina bilder finns på http://www.facebook.com/album.php?fbid=10150144509828240&id=668768239&aid=282504.

Ja, hur är det egentligen att orientera i USA? Det var jag nyfiken på, och nu var det egentligen dags att lära sig detta. Jag reser mycket i tjänsten, och jag kollar varje gång om det inte finns någon orienteringsträning eller -tävling i närheten. Än så länge hade det inte passat en enda gång, men på den här resan fick jag storslam. På helgen 1-3 april 2011 mellan min första vecka i nordöstra USA som avslutades i Chicago och min andra vecka i södra och västra USA, som påbörjades i Houston, Texas, fanns det en tredagars tävling i Ohio (ni får kolla själv var det ligger, ungefär halvvägs mellan Atlanten och Mississippi-floden), arrangerad av OCIN, orienteringsklubben i Cincinnati. Tävlingen heter Flying Pig (flygande gris) och hölls för 15:e gången i år.

Jag börjar först med lite allmän information om hur orienteringen funkar i USA, är ni inte intresserade av det och vill bara läsa om själva tävlingen, så kommer det i nästa inlägg.

Orienteringssporten är ju en svensk uppfinning, så det är inte så konstigt att andra länder gör som vi gör. Orienteringen togs till USA av britter någon gång efter andra världskriget, och är en ganska liten idrott där. Det finns ingen amerikansk löpare i absoluta världstoppen, men några som i alla fall kan hänga hyfsat med med världseliten. Det finns faktiskt mycket mera som är lika än som är olika. Karttecknen och kontrollbeskrivningarna är ju internationellt standardiserade, och ser därmed ut precis som hemma (men terrängen kan givetvis vara mycket annorlunda, beroende på var man springer). Dock är kontrollbeskrivningarna oftast i klartext för de lättaste banorna, istället för med kontrolltecken. Man använder också SportIdent på precis samma sätt som vi gör, den enda skillnaden är att man har startstämpling även i tävlingsklasserna, det finns visserligen tilldelade starttider, men de finns bara så att det är tillräckligt mellanrum mellan löparna.

Klassindelningen är däremot annorlunda. Även här finns ett färgsystem, men det är inte samma färger, och de betyder inte det samma. Vi har ju 8 färger (grön, vit, gul, orange, röd, violett, blå, svart) som anger 6 olika svårighetsgrader (orange/röd och blå/svart är ju samma svårighet, bara med olika krav på terrängen). Sedan finns det ju olika banlängder för samma svårighetsgrader, t.ex. springer vi gamla gubbar i H40 kortare banor än ungtupparna i H35. I USA har man 7 olika färger (vit, gul, orange, grön, brun, röd, blå), men de avser bara 4 olika svårighetsgrader; grön, brun, röd och blå är alla ”svårast” och betecknar bara olika banlängder.

Klassindelningen skiljer mellan tävlingsklasser (”competitive”) och motionsklasser (”recreational”). Motionsklasserna kan dock inte jämföras med våra öppna motionsklasser, man får inget startnummer och ingen starttid, och ingår inte i någon resultatlista, däremot får man en lapp med sträcktider. Till tävlingsklasserna måste man alltid anmäla sig i förväg. Här finns det såväl sådana som motsvarar våra tävlingsklasser, med indelning efter kön och ålder, och banor därefter; det är bara M21+ (vår H21) som springer blå banor, F21+ (vår D21) och M35 springer röda banor osv. Dessutom kan man oavsett ålder välja vilken bana som helst och klassas då bara efter kön (t.ex. finns det M-Orange, män oavsett ålder som springer den orangea banan och F-Orange, motsvarade för kvinnor), det liknar ju i alla fall lite grann våra öppna motionsklasser. För varje färg finns det dessutom en gruppklass där man vara hur många som helst som springer tillsammans, gruppklasserna resultatförs separat från M- och F-klasserna.

Organisation och service till löpare: Det är ingen osann kliché att amerikanerna ogillar att gå (och det gäller tydligen även orienterare!), och så var målgången varje gång direkt bredvid en parkering; sista dagen hade jag mindre än 20 meter mellan bilen och mållinjen. En konsekvens av detta är att det slås inga läger på TC som vi gör, alla har sina grejer i bilen medan de springer. (Att man inte skulle ta bilen någonstans finns inte ens i amerikanernas tankevärld.) Flying Pig-tävlingen är klassad som en ”A”-tävling, det är den högsta rankingen och motsvarar ungefär våra nationella tävlingar. Det innebär vissa förväntningar, och på vissa sätt var det bättre service än på vara tävlingar, på andra sätt var det sämre. T.ex. fanns det inga duschar vid TC de första två dagarna (mycket märkligt i och för sig, eftersom amerikaner annars duschar typ 75 gånger om dagen), och tredje dagen fanns det visserligen duschar, men 2 km bort (ni gissar rätt: de tog sina bilar dit och tillbaka till TC, precis som jag som ju ville smälta in). En sak som var bra var däremot att det fanns lite förfriskningar efter målgången som man kunde få av hur mycket man ville, vatten, sportdryck, bananer (kanonbra direkt efter ett lopp!), chips (såklart) och lite blandade småkakor. Det fanns även flera vätskekontroller ute i skogen, samt första-hjälpen-stationer ute på banan. Dessutom hade en sorts scoutkår en försäljning med muffins, varmkorv, varm choklad och läsk, de satt i en husbil och sålde direkt ur fönstret. På andra och tredje dagen fanns även en orienteringsprylförsäljare på plats, precis som hos oss, om än kanske lite mindre. Starten kunde vara lite längre bort (upp till 1,6 km, och det störde sig konstigt nog ingen på), och vägen dit var snitslad som hos oss. Startproceduren var tredelad (1. avbockning, 2. angivelser, 3. kartor och start) med en minuters mellanrum precis som hos oss, men de olika avsnitten låg ca. 10m ifrån varandra och var markerade med en vit linje på marken. Skärmarna såg i stort sett lika ut, och SI-enheterna givetvis också. Jag tyckte dock att skärmarna satt närmare marken än hos oss, oftast kunde jag inte se dem förrän jag var nästan direkt bredvid, men det kan också ha haft med vegetationen att göra. På andra och tredje dagen fanns en speaker på plats. Utstämplingen och utskrift av skräcktider sköttes av gubbar i en liten husbil, man kände sig verkligen hemma :-). Resultatlistorna sattes sedan helt enkelt fast med tejp på bilens rutor (och dök senare på kvällen upp på nätet, samt sträcktider, likt Winsplits, fast ett annat system som heter Attackpoint). Vid registreringen första dagen fick man en ”Runner’s Pack” som innehöll en utskrift av PM (som också fanns på webben), nummerlappen, och, om man hade beställt det, en t-shirt (som är rätt snyggt orienteringsdesignad). PM, förresten, det var mycket detaljerat och på sammanlagt 21 sidor, innehöll längre avsnitt med banläggarens (”course setter”), bankontrollantens (”course vetter”) och kartritarens (”mapper”) kommentarer. Kartorna var stora de första två dagarna, amerikanerna har ju andra pappersformat, men det var ungefär som A3. Sista dagen var det nästan A4. Kartorna satt redan från början i igensvetsade plastfickor, trycket var av mycket hög kvalité. Jag visar gärna upp dem om någon är intresserad. Angivelsen var tryckt på kartan men fanns även lös, jag såg ingen med angivelsehållare som vi använder (och som jag använde även där), men många tejpade helt enkelt angivelsen fast på armen, tröjan, eller nummerlappen.

Banläggningen höll hög standard, det var tydlig skillnad mellan svårigheterna, mycket vägvalssträckor på långdistansen osv. En skillnad är dock att det bara läggs en bana per färg, alla som har samma färg springer alltså samma bana. Det var minst fyra minuters startmellanrum mellan löpare på samma bana.

För en nationell tävling var det dock få deltagare, det var mellan 150 och 200 varje dag, plus de som sprang motionsbanor och som sagt inte dök upp i resultatlistorna. De sa dock att det var ett ganska vanligt deltagarantal, även för en nationell tävling. Det finns ju inte så många tävlingar som i Sverige heller, så folk hade rest ganska långt dit (om än inte så långt som jag :-)). Att flyga till en orienteringstävling och hyra en bil för att ta sig till TC är ingenting som skrämmer en amerikansk orienterare (och får det inte heller, annars blir det inte så mycket tävlande).

Istället för att blanda in en massa orienteringsinformation och -tankar i min vanliga, mera teknikorienterad blogg har jag skapat denna blogg, ”Mitt liv på kartan”. Vadan denna titel? Ju, det är faktiskt så att mitt hus syns på IK Vikings OKs Gastbergskarta. Så om du är nyfiken och vill gärna springa på samma karta, gå in på klubbens hemsida och kolla när vi tränar. Eller ännu bättre, anmäl dig till Vikingträffen, vår årliga tävling, som i år faktiskt går på Gastbergskartan (dock är det bara ungdomsbanorna som kommer någorlunda nära mitt hus).

Jag ska påbörja denna blogg med att lägga ut lite skrivelser och rapporter som jag har publicerat på olika ställen men som inte fanns samlade någonstans. Sedan kommer lite rapporter om tävlingar min familj och jag har sprungit, tankar om orienteringen och så vidare. Vi får se hur bra eller dålig jag blir på att uppdatera bloggen, min track record är inte alls bra…